31 januari 2006

Fogh, vik dig inte en tum!

Anders Fogh Rasmussen gjorde igår ett uttalande som var farligt nära en ursäkt. Han tog personligen avstånd från publiceringen av satirteckningar som kränker troende personer, men upprepade att yttrandefrihet råder i Danmark. En statsminister måste alltid vara försiktig med "personliga" omdömen i massmedia, eftersom han eller hon alltid företräder staten - även på fritiden.

Det spekuleras nu i danska medier om att Fogh kommer att tvingas fram i fler framträdanden där han gör ytterligare eftergifter, för att närma sig den officiella ursäkt från danska staten som vissa regimer i arabvärlden och folket på gatan kräver.

De skandinaviska länderna, med Danmark i centrum, och indirekt även EU, är nu stadda under hårt tryck från odemokratiska krafter, som hetsar för att yttre fiender alltid behövs för att nära totalitära rörelser. Skamlöst kräver både extremrörelser och regeringsföreträdare en diplomatisk ursäkt och respekt, samtidigt som de själva står för stening av otrogna kvinnor, hängning av homosexuella och förföljelse av religiösa minoriteter. Korrekt återgivelse av vad som har hänt och omständigheterna i övrigt är man mindre nogräknad med - allt för att hälla bensin på lågorna. En saudisk debattör hävdade igår i danska TV2 att Danmark är ansvarigt, eftersom danska regeringen ger ut licenser till tidningar som man när som helst kan dra in. Som man känner sig själv känner man andra.

I morse satt den svenske imamen Abd al-Haqq Kielan och likställde det politiska klimatet i Danmark med Milosevics hets mot minoriteter i Serbien och Bosnien. Och så sa han att Dansk Folkeparti är medlem i regeringen. Omdöme och sanning är tydligen inte så viktig när känslor ska hetsas upp. Osanningar sprids tyvärr även av imamer i Danmark direkt till arabisk massmedia. I Al-Jazeera påstod t ex en dansk imam att koranbränning nu planeras framför rådhuset i Köpenhamn.

Detta är en viktig fråga om rätt och fel, som handlar om vilket värde staten ska skydda i första hand: yttrandefrihet eller respekt för religiösa tabun. Demokratiska stater får inte vika sig för totalitära rörelsers tryck. Ibland finns det trätor och konflikter som man måste ta, för att inte ge sig in i en destruktiv eftergiftspolitik.

Köp dansk ost, nästa gång du går och handlar.

30 januari 2006

Fogh, ble himma!

Nu rapporteras om att bråket om Muhammed-teckningarna, som i och för sig har några månader på nacken vid det här laget, växer timme för timme. Libyen har kallat hem sin Danmarkambassadör. Bojkotterna av danska mejerivaror sprider sig. I Nablus bränns danska fanan och hot framförs av extremister i Gaza mot alla skandinaver. Och inte nog med det - Arabförbundet och organisationen för muslimska länder, OIC, kräver en fördömande FN-resolution mot Danmark. Några spinndoktorer har uppenbarligen arbetat hårt de senaste dagarna för att förkunna Danmarks "brott" mot islam. Även inom Danmark vill vänsterkrafterna att regeringen ska ta till diplomati för att gjuta olja på vågorna. Företrädare för industrin har börjat kräva detsamma, eftersom miljonförluster nu görs dagligen.

Anders Fogh Rasmussen bör dock även fortsättningsvis agera lika statsmannalikt som han har gjort hittills. Fogh har hållit en mycket tydlig rågång mellan vad som är statens högste folkvalde ledares uppgift att kommentera och ta ansvar för, och vad som inte är det. Igår meddelade han åter att den danska regeringen fördömer alla kränkande generaliseringar av etniska eller religiösa grupper, men att regeringen inte kan ta ansvar för vad en fri dagstidnings kulturredaktion skriver inom ramen för tryckfriheten.

Det är oerhört viktigt att Fogh står på sig och inte faller till föga. Hetskampanjen som nu, sent om sider, har dragit igång i många muslimska länder är inget som demokratiska regeringar ska anpassa sig till. Det vore ett svek mot yttrandefriheten och demokratiska ideal. Extrema rörelser har alltid målat upp yttre fantomfiender mot den egna Läran för att förmå gatan att koka och symboler att brinna. Diktaturregimer har dessutom ett intresse av att flytta fokus från sina egna brister till påstådda hot utifrån.

Fogh, ge dig inte in i diplomatiska turer! Ödmjuka dig inte inför folkuppviglare, bara för att du företräder ett land där det råder omfattande yttrandefrihet. Förbli saklig och lugn. De ekonomiska konsekvenserna är något som Danmark - och även Sverige, om utvecklingen går ditåt - tyvärr måste ta. De demokratiska värdena går nämligen före den ekonomiska vinsten.

29 januari 2006

Medborgargarden tar vid

Sydsvenskan har rapporterat om ett nybildat medborgargarde i Limhamn i Malmö. "Arga papporna" kallar sig gruppen, som redan har gjort sitt första ingripande. De biffiga fäderna (flera har väktaryrken i det "civila") pucklade på några oskyldiga ungdomar från Rosengård, som misstänktes för ett nyligen begånget rån. Det gick aldrig så långt som till blodvite, men vem vet nästa gång? I bilarna har de basebollträn och golfklubbor, om ifall att...

I natt begicks det ytterligare tre rån i Malmö. Åtminstone är det vad som har anmälts till polisen. Hur många som inte anmäls kan man bara gissa.

Rånen har jag tidigare kommenterat här. Vad som pågår i Malmö är en stegvis uppbyggnad av privata väktarstyrkor, i tomrumet efter polisen. Det finns inte poliser som kan svara mot ett växande behov av ingrepp mot rånare. Med dessa lokala "miliser" följer helt naturligt ökad segregation. En av de "arga papporna" ska vid det missriktade ingripandet ha sagt att ungdomar från Limhamn ska hålla sig på behörigt avstånd från Rosengårdsungdomarna, för att inte hamna i trubbel. Men detta är just vad som INTE får hända om Malmö ska komma över sina problem med segregering. Nu är det förstås redan på det viset, men utvecklingen måste ju gå i rakt motsatt riktning.

Jag har förståelse för vreden och viljan att skydda sina egna barn, men det offentliga MÅSTE värna sitt våldsmonopol. Då är det handling som räknas. Ut med kommunala poliser på fältet! Slå till hårt mot de personer som rånar. Det är en förutsättning för att inte "svennar" ska utsättas för dessa övergrepp, medan generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning drabbar alla Rosengårdsungdomar.

På längre sikt gäller det förstås att skapa en arbetsmarknad som släpper in invandrare och - inte minst - en skola i toppklass som är inriktad på kunskaper. Nu krävs dock en snabbutryckning för att stoppa ned nedåtgående trenden. In med statliga och kommunala poliser. Privata miliser är ett av de sista stegen mot samhällets totala upplösning.

28 januari 2006

Danmark vs. Saudiarabien

Jyllands-Postens publicering av satirteckningar föreställande profeten Muhammed blir en allt större affär. I Saudiarabien uppmanas nu till bojkott av danska varor. Den saudiska regimen har till och med tagit hem sin ambassadör från Köpenhamn, vilket i diplomatkretsar är en allvarlig åtgärd. Danmark avkrävs en "ursäkt".

Inte nog med det. Den högkvalitativa veckotidningen Weekendavisen drev i höstas på sin satirsida med hela affären. Nu har satiren på satiren blivit föremål för stämning i dansk domstol! Weekendavisen skojade till det ordentligt. Redaktionen travesterade Magritte och satte in en bild på en stol, med undertexten "C'est n'est pas un prophète"; följde upp med en abstrakt Miró-liknande teckning med textförklaringen "Brölande profet vid sjö"; satte ihop ett porträtt som inte så lite påminner om Picassos kubistiska period; ritade ett skägg på en dam; o s v. Nu har tydligen även dessa spetsfundigheter blivit till ammunition i det diplomatiska kriget...

Som man känner sig själv känner man andra. Den saudiarabiska diktaturregimen har tydligen inte begripit att den danska regeringen inte bestämmer över vad som ska stå på tidningarnas kultursidor. Anders Fogh Rasmussen gjorde helt rätt när han avböjde att träffa ambassadörer från tio muslimska stater för att dryfta ärendet. Vad fristående journalister skriver på danska kultursidor kan inte bli föremål för diplomatiska förhandlingar.

Det tål att upprepas: troende människor måste acceptera att det råder tryck- och yttrandefrihet. Jag säger inte att Jyllands-Postens teckningar på något sett var bra satir (vilket jag däremot tycker att Weekendavisens drift med historien var). Många av teckningarna var plumpa och grovt generaliserande. Men alla som vistas i demokratiska länder måste godta det faktum att sådana bilder kan publiceras. Fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin ställde för några år sedan ut nakenbilder föreställande en HIV-sjuk Jesus. Monty Python driver helt sanslöst roligt med både kristendom och judendom i "Life of Brian". Scenen när hädaren ska stenas är just vad jag får upp i huvudet när jag följer diskussionen om Jyllands-Posten. Weekendavisens kommentar påminner ju dessutom om farisén som själv råkar säga det heliga ordet och får alla stenarna över sig.

Låt oss ta satir för vad det är, uppbåda en gnutta humor och gå vidare.

27 januari 2006

Federalism, vart tog du vägen? (III)

Jag har nu kryssat runt lite bland de mest aktiva, centerpartistiska bloggarna, och ingen tycks ha fäst något avseende vid den solklara toppstyrningen i partiets förslag till ny skollag.

Det sägs att en norrman körde på motorvägen och lyssnade på radio. Plötsligt bröts programmet av ett trafikmeddelande: VARNING! En vansinnesförare kör mot körriktningen på just det motorvägsavsnitt där norrmannen befann sig! "En", muttrade norrmannen, "jag har sett flera hundra!"

För att inte framstå som norrmannen i historien - som en som helt har misstolkat verkligheten - kan jag bara åter igen citera samma mening från DN-artikeln som jag citerade i förra inlägget:

"Samtliga kommuner blir med vårt förslag skyldiga [min kursivering] att tillgodose kommunala skolors önskemål om att ombildas till kommunal friskola, vilket innebär en tydlig förändring i skollagen."

Kan denna mening tolkas på annat sätt än att staten ska påtvinga kommunerna en viss politik? Nej!

Det är väldigt många som kör mot körriktningen för närvarande.

26 januari 2006

Federalism, vart tog du vägen? (II)

Frågan om vart federalismen tog vägen var mer välställd just idag än jag först anade. Nu har Centerpartiets ledning kommit med ett utspel i skolpolitiken på dagens DN Debatt.

Maud Olofsson, Sofia Larsen (skolpolitisk talesman) och Björn Mårtensson (ordförande i partiets kommunala sektion) föreslår att även kommunala skolor ska få styras mer eller mindre som friskolor. Allt väl så långt - här finns ju en valfråga för centerpartistiska kommunpolitiker att driva. Men det behövs inte. Staten ska bestämma, kommunerna acceptera. Citat:

"Samtliga kommuner blir med vårt förslag skyldiga att tillgodose kommunala skolors önskemål om att ombildas till kommunal friskola, vilket innebär en tydlig förändring i skollagen."

Centerledningens federalism har börjat gå över i hyckleri! Ni får ursäkta mitt ordval, centerledning, men man ska kalla en spade för en spade. Centerpartiets kommunala sektion har dessutom komprometterat sig själv ordentligt.

Efterlysning: Federalism, vart tog du vägen?

År 2003 anammade Centerpartiet med buller och bång federalismens grundtankar. Staten och EU skulle organiseras enligt federala principer, hette det. Det blev viss fart på tankearbetet i partitoppen. Det anordnades seminarier, togs fram studiematerial, skrevs en bok i ämnet, öppnades en särskild hemsida, o s v. Federalism blev nästan till ett dagligt mantra.

Federalism kan i stor sett sammanfattas såhär:
  • En demokratisk författning som tillerkänner de mindre politiska församlingarna som bygger upp staten/unionen självbestämmande inom vissa områden, och som förhindrar staten/unionen att styra och lägga sig i undernivåernas beskärda del.
  • Ett tvåkammarparlament, dit de mindre politiska församlingarna kan skicka företrädare, vilka bevakar att staten/unionen inte överskrider sina befogenheter och tar till sig mer makt.
  • Makt över en fråga och ansvar att finansiera verksamheten ska i största möjliga mån ligga hos samma politiska församling.

Detta ger utrymme för mångfald i styrelsen inom en och samma stat/union. Samhället byggs så att säga underifrån.

Nu är det 2006, och federalismen för - ärligt talat - en tynande tillvaro, både i samhället och hos Centerpartiet. Ledande centerpartister är inte längre pådrivande i frågan. Istället lades det fram och beslutades om direkt antifederala förslag vid sensate partistämman. Vi i Centerpartiets Högskoleförbund har gjort vad vi har kunnat genom att ta fram ett utkast för en helt ny författning för Sverige, men all draghjälp har uteblivit. Partiet skulle ge sig in i ett liknande projekt, vilket dock rann ut i sanden.

Jag tycker att detta är illa skött! Eftersom inte riksföreträdarna för Centerpartiet för in federalismen i samhällsdebatten, måste partiets lokala och regionala företrädare ta kampen. Så har dock inte skett. Samtidigt som konflikten mellan centralism/enhetsstat och federalism/regionalism/lokalt självstyre sakta håller på att bryta sig in på den politiska scenen i Sverige, tiger de flesta centerpartister. Jag ska göra mitt bästa för att gala. Men jag behöver sannerligen hjälp från dig som också brinner för frågan.

Mer om detta i kommande blogginlägg.

25 januari 2006

Nätverket "Statens vänner"

Hör och häpna! Ett gäng personer från den svenska statsöverheten har slutat att hyckla, och säger nu helt öppet vad de vill! Motståndaren är ute på banan! De kallar sig "Statens vänner". Se här.

Jag har i ett tidigare blogginlägg beskrivit en idéströmning som ibland kallas étatism (efter franskans ord för stat: état), när jag tog upp maktmissbruket i bostadspolitiken. Det rör sig egentligen om gammalt "hederligt" storhetsvansinne, men det förpackas som ett barmhärtighetsprojekt. Étatisterna hyser väldigt höga tankar om den upplysta och rättvisa staten, till skillnad från de småaktiga och ondskefulla kommunerna, regionerna och det inskränkta civilsamhället. "Rättvisa" är étatisternas älsklingsord. Étatisterna tar alla chanser att stärka den statliga styrningen, och söker med ljus och lykta efter enskilda missförhållanden som kan knytas till kommuner och landsting/regioner, för att motivera statligt maktövertagande.

Vänta ett slag. Polisväsendet, domstolsväsendet, försvaret och infrastrukturen är statliga, varför de borde fungera alldeles förträffligt, enligt denna logik. Staten är ju så rättvis, så rättvis. Och krishanteringen vid regeringskansliet när stora katastrofer inträffar är förstås mycket bättre än hos kommunerna, privata företag och civilsamhället. Yeah, right!

"Statens vänner", ert förakt för lokal och regional demokrati är nu lagt i öppen dager. Bra att ni har putsat bort det sista spåret av hyckleri. Valrörelsen 2006 kommer nog, för första gången på länge, att även handla om andra ämnesområden än mer pengar till vård-skola-omsorg.

24 januari 2006

Kanon inte kanon

Lige om lidt, närmare bestämt om en kvart, släpper den danska regeringen sin kulturella kanon, d v s en lista över verk danska kulturministeriet bedömer som god själslig spis för envar dansk. Ungefär som svenska socialstyrelsens råd om brödskivor och förslag på recept i svenska hemkunskapsböcker under 70-talet, fast på en något andligare nivå (socialstyrelsens kokkonster blev ingen vare sig andlig eller salig över).

Jag såg Ellen Trane Nörby, tidigare ordförande för Europas liberala ungdomsförbund LYMEC och numera folketingsledamot och kulturtalesman för Venstre, sitta i danska TV2:s morgonsoffa och föga övertygande försvara projektet. Ellen verkade inte själv särskilt övertygad om dess förträfflighet, och menade att det var att betrakta som ett smakråd som alla andra för att väcka nyfikenhet hos folk. Det skulle även vara en hjälp på traven för dem som inte har de danska litterära och konstnärliga referenserna med sig i bagaget.

Men stopp ett slag. Varför saknar allt fler kunskap om litteratur och konst? Svaret lyder inte att regeringen har glömt att ge ut vittra smakråd de senaste årtiondena, utan svaret lyder att skolan struntar i sitt bildningsuppdrag. Skolpolitiken i Danmark och Sverige har länge varit ungefär densamma. Bildning har fått stå tillbaka för sociologiskt och romantiskt flum. Lärarhögskolorna ger inte lärarna några ämneskunskaper. Här är roten till problemet. Och det är inget litet bekymmer - det är ett av de största enskilda missförhållandena som finns i det svenska samhället. Säkerligen gäller sak samma i Danmark.

Politiker på regeringsnivå ska vara försiktiga med att i statens namn peka ut enskilda verk som bättre än andra (eller viktigare, eller mer relevanta, eller vilken förskönande omskrivning man nu väljer). Rusta istället våra barn och ungdomar kulturellt i skolorna, så kommer de nog att kunna välja alldeles utmärkt på egen hand.

23 januari 2006

Lägg militärstyrningen på hyllan

Det har anställts mängder av personer i hela landet för att arbeta med den "nationella vårdgarantin". Kostnaden lär, enligt en siffra jag har sett i pressen (vars riktighet jag dock inte kan bekräfta), vara uppe på 1,25 miljarder kr. "Operation kapa vårdköerna" slukar allt mer resurser.

Jag har i en artikel i Skånska Dagbladet den 21/1 (se min hemsida), som replik på en annan debattörs tidigare inlägg, tagit upp den nästan militära inställningen till hur en växande och alltmer individanpassad verksamhet som sjukvården bör styras. Folk ska dirigeras hit och dit. En skånsk patient ska dock inte kunna få vård i Köpenhamn, däremot i Boden, vilket väl är ungefär lika långt borta som franska rivièran. Att läsa små kommunikéer om hur arbetet med att få bort vårdköerna går är som att läsa nyheter från en krigsfront. När det visar sig vara "luft" i vissa köer, vilket är en omskrivning för att patienter har tröttnat, hunnit få vård någon annan stans eller har avlidit i väntat på vården de aldrig fick, tas detta upp som ett glädjande budskap. Det finns någonting sjukt i detta system!

Varför inte låta patienterna själva få söka vård fritt, med en offentlig försäkring i ryggen? Har tanken någon gång slagit politikerna att folk är förmögna till ganska mycket? Folk som behöver ledning i sina val skulle för all del kunna få hjälp av en liten enhet på Region Skåne, men jag är övertygad om att helt privata initiativ gällande köbevakning och vägledning skulle växa fram och dominera.

Visst kan arbetet med att uppifrån korta vårdköer åtminstone på kort sikt leda till resultat att ståta med. Men, som alltid, måste man överväga vad en alternativ användning av resurserna, eller en besparing, hade betytt.

22 januari 2006

Kung Bore regerar

"I det rige där jag bor finns ingen konung..." Edvard Perssons slagdänga stämmer inte för tillfället. Kung Bore har tagit ett sällan skådat grepp om Skåne. Och det ser ut att fortsätta ett tag framöver. Jag skulle gissa att man måste tillbaka till mitten av 80-talet för att skåda lika mycket snö som nu.

Så ut med er, alla, och njut medan det varar!

21 januari 2006

Ledarskap räknas inte i pengar

Region Skåne och Malmö kommun bidrog med 80 miljoner kr av skattebetalarnas pengar till seglartävlingen America's Cup, som förlade en deltävling i Malmö under några sensommardagar ifjor. Nu har det offentligas insats i tävlingen utvärderats.

Blev det något stort lyft för Malmö och Skåne i form av reklam och nya jobb? Tja, enda sättet att inte skapa ett och annat arbetstillfälle med 80 miljoner kr torde vara att slänga pengarna i sjön. Vad som är intressant är vad en alternativ användning, eller besparing, av den summan hade kunnat leda till. Ur det perspektivet är framförallt regionens insats mycket dåligt använda pengar. En gammal socialminister från Skåne, Gustav Möller, lär ha sagt något i stil med att varje felanvänd skattekrona är en stöld från de fattiga. Så sant, så sant.

Uno Aldegren (s), regionstyrelsens ordförande, och Ilmar Reepalu (s), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, försöker nu slingra sig och lyfta fram små ljuspunkter, i ett tafatt försök att blända oss andra. Inse fakta, mina herrar, men de 80 miljonerna var felanvända skattekronor. Sluta spela teater. Visa ledarskap - ta ansvar.

Region Skåne ska självfallet arbeta offensivt med näringslivsutveckling och försöka få hit viktiga arrangemang. Det innebär dock inte att skattebetalarna alltid ska behöva punga ut med miljontals kronor. Regionledningen borde istället arbeta mer med näringslivsdialog och upprätta ett gott samarbetsklimat med ömsesidigt förtroende. Gott ledarskap kan inte räknas i pengar. Låt oss lära oss det av America's Cup-äventyret. Och av dess efterbörd.

20 januari 2006

Stjernkvist patetisk

Socialdemokraternas tidigare partisekreterare, Lars Stjernkvist, skriver numera små ofrivilligt tragikomiska krönikor i Skånska Dagbladet.

I dagens krönika tror Stjernkvist att Centerpartiet har förändrat delar av sin politik bara för att partiet "vill ha makt". Yeah, right, Lars! Det är förstås därför vi väljer att samverka med den ack så mäktiga borgerligheten, istället för den maktlösa socialdemokratin. Med en Persson som får dimmiga ögon och börjar sagla så fort han tänker på ett samarbete med (c), istället för tosiga miljöpartister och allehanda kommunister.

Slå till mot rånarna!

Jag är inte den som tror att hårdare straff automatiskt leder till minskad brottslighet. Det finns dessutom gränser för hur hårt straff ett brott kan betinga. Principen om proportionalitet, kallas det på finspråk.

Rånen i Sverige har ökat, men i Skåne har de inte ökat. De har exploderat i antal (+33% år 2005). Malmö är dessutom värst i Skåne. Nästan 800 rån begicks under 2005!

Rån är en vidrig handling. Det är mångfaldigt värre än stöld. Rån innebär att gärningsmannen förklarar sig vara beredd att allvarligt skada, eller döda, en medmänniska. Ofta är dessutom fysiskt våld av det mest avskyvärda slag inblandat. Även så kallade "vardagsrån" (tänk att detta begrepp existerar!) borde i allvarsgrad kunna jämställas med brott såsom grov misshandel.

Situationen i Malmö visar på följande:

- Det behövs kommunal, patrullerande polis på gator och torg.
- Det krävs mycket hårdare tag mot ungdomar - mot "förstagångsrånare". Nya straff bör övervägas. Glappet är idag stort mellan den mjuka påföljden "kontakt med socialtjänsten" (som ofta inte betyder särskilt mycket...) och inlåsning på ungdomsanstalt.
- Rån begånga av folk utan svenskt medborgarskap över 18 år bör leda till utvisning på livsstid! Man har genom handlingen spottat sin avtalspart (staten) rakt i ansiktet, innan något livslångt avtal (medborgarskap) har skrivits under. Då har man förbrukat sin rätt att vara i landet.

19 januari 2006

Flera skåningar ur tiden

Det är allt lite sorgset att vara skåning i dagarna.

Världsberömda Birgit Nilsson gick ur tiden strax efter jul.

Den visionäre och för skånsk kultur brinnande arkitekten Peter Broberg gick ur tiden strax efter nyår.

Nu meddelas att Östen Warnerbring, välkänd vissångare och diktare (och Piratenfantast, som jag), avled igår.

Vi kommer att minnas dem.

Tjänstehjon i storkommun? Nej tack!

Antalet politiska uppdrag fortsätter att minska, rapporterar Dagens Samhälle. Regeringen är oroad. Jens Orback, som kallar sig "demokratiminister" (Ute i världen brukar sambandet vara såsom följer: ju fler "demokrati", "folkrepublik", etc., som staten eller partiet i fråga har inlemmat i namnet, ju värre är det. Jfr. även Mona Sahlin - "samhällsbyggnadsminister".), är oroad. Han vill tillsätta en ny demokratiutredning. Den vitsen har vi förstås aldrig hört förr.

Orback vill även ordna en massa "medborgarråd" och "rådslag" ute i landet för att öka delaktigheten. 20 miljoner kr. ska anslås i projektmedel.

I samma Dagens Samhälles ledarartikel talar man sig varm för "frivilliga kommunsammanslagningar". Det konstateras förvisso att väljarna i småkommuner brukar vara starkt emot sådana idéer, men sammanslagningar är oundvikligt, lyder ledarartikelns budskap. Synd att folk ute i bygderna är lite tröga i korken. Synd att de inte föredrar ett Orbackianskt medborgarråd framför små kommuner.

Vid det här laget kokar jag av uppdämd vrede och ett visst illamående kommer krypande. Sverige och Skåne behöver små kommuner med verklig makt. Jag och Thomas Jefferson är överens om att ett demokratiskt samfund ska byggas på lokal demokrati. Den lokala demokratin blir livaktig när den har frågor att bita i.

Centralistiska krafter vill göra lokala och regionala fora till ett spel för gallerierna. Jag vill inte ha Orbacks låtsasdemokrati. Och, förresten - folkstyre på djupet beror inte på hur många personer som måste sitta av möten i låtsasfullmäktige. Jag kräver federalism, och valrörelsen är bästa stället att ta upp frågan på.

"Dagens Samhälle" - det låter ju även det som ett dagblad i Nordkorea, eller något liknande. Av innehållet att döma borde den snarare heta "Dagens Byråkrati". Nu visar i och för sig en läsarundersökning, publicerad i samma upprörande nummer, att nio av tio läsare (politiker och topptjänstemän i kommuner, landsting och regioner) är nöjda med tidningen. Det säger mer om politikerna än om tidningens kvalitet.

Dagens Samhälle ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting. Region Skåne borde begära utträde ur den där lekstugan för toppbyråkrater. Se det som ett vallöfte från min sida.

18 januari 2006

Sahlins maktmissbruk

Regeringen har nu tänkt sig att göra någonting åt bristen på hyresrätter i tillväxtområden, samt den diskriminering av bostadssökande som förekommer. Metod: tvinga kommunerna att anordna bostadsförmedling, tvinga fram en viss typ av kösystem i förmedlingen, tvinga privata hyresvärdar till pappersarbete.

Sahlin kan själv tänka sig att kalla lagförslaget "lex MKB", med anledning av avslöjandena om diskriminering vid Malmös kommunala bostadsbolags fördelning av lägenheter. Detta är ett bra exempel på hur regeringen använder sig av lagstiftningsinstrumentet - enskilda fall blir till grund för principlös, statlig maktpolitik. Mona Sahlin är urtypen för en nyckfull, okonstitutionell maktpolitiker.

Mig veterligen styr Sahlins eget parti i Malmö. De styr i Stockholm. De styr i Göteborg. De styr i Uppsala, Linköping, Norrköping, Umeå, Örebro, Helsingborg, Lund, Jönköping, Gävle, Västerås, Södertälje, Eskilstuna. Min enkla undran blir då: varför har ni inte gjort någonting åt det som ni uppfattar som problem med förmedlingen i kommunala bostadsbolag? Varför måste Sahlin utvidga statens makt över kommunerna ännu mer, när problemet kan tacklas kommunalt - av hennes egna partikamrater?

Vi bevittnar nu en sjuk stat som sväller över sina bräddar, men inte klarar av sina kärnuppgifter. Étatism, kallas visst fenomentet. Vi behöver en federal författning i Sverige, som delar på makten och avskärmar staten från kommunala och regionala angelägenheter. I väntan på den kan vi medborgare åtminstone börja tänka federalt. Förkasta étatistiska förslag om svällande stat, och ställ de lokala och regionala politikerna till svars i frågor där de (fortfarande) har makten!

17 januari 2006

Mohammed och yttrandefriheten

Debatten om Jyllands-Postens publicering av satirteckningar föreställande profeten Mohammed blir allt mer animerad. Publiceringen sätts i samband med den strikta danska invandringspolitiken som VK-regeringen anammade år 2001, samt med det "hårda klimat" som islam sägs ha fått kännas vid i Danmark.

Visst kan man göra sådana kopplingar. Samtidigt måste vi kunna bedöma publiceringen i sig i förhållande till tryck- och yttrandefrihetens omfattning. Dessutom ägnar sig många svenskar åt ett slags hycklande demonisering av den danska politiken. Det är riktigt att det verbala klimatet - tonen - är hårdare (eller, kanske öppnare?) i Danmark för närvarande i frågor om invandring och integration. Samtidigt har jag ytterst svårt för politiker som med ord polerar sina humanitära glorior, men i praktiken för en politik som exempelvis kan hindra en moder från Afghanistan att få begrava sin son. För övrigt kan jag rekommendera denna artikel när det gäller frågan om hur man skall hantera mångkulturen.

Jyllands-Posten höll sig tveklöst inom lagens råmärken. Att det är smaklöst att söka provokationen för provokationens skull - om nu det var syftet med teckningarna - är en annan femma. Inom judendomen är exempelvis avbildningar av Gud och uttalande av Herrens namn tabu. Men detta sker överallt, utan att vi därmed måste bevittna dödshot och upphetsade folkmassor. Religionen måste lära sig att leva med yttrandefriheten. J S Mill skrev att Jesus själv betraktades av omgiviningen som en hädande dissident. Förresten, hände inte sak samma med Mohammed, när han hals över huvud tvingades fly från Mecka till Yathrib (Medina)?

16 januari 2006

Nordisk språkförståelse

Anders Ljunggren, generalsekreterare på Föreningen Norden, skriver i sin krönika i Sydsvenskan (ej online, såklart...) om inomskandinavisk språkförståelse. Enligt en nyligen genomförd undersökning förstår folk inom Skandinavien varandra sämre över riksgränserna än för trettio år sedan. En särskild försämring kan noteras i förhållandet Sverige-Danmark. Dock är förståelsen av danska bättre bland ungdomar i Malmö än exempelvis bland ungdomar i Stockholm, visar undersökningen. Men helhetsintrycket är ändå oroande: språkförbistringen ökar.

Jag har tagit upp frågan om danskundervisning i skånska grundskolor i mitt valprogram (punkt 4), likaså i artikelform. De skandinaviska staterna har alltför länge ägnat sig åt isolering och befästning av sina egna riksspråk, bl. a. genom sin mediepolitik och sina stavningsreformer. Paradoxalt nog har detta lett till att svenska och danska medborgare har svårare att förstå varandra idag, i masskommunikationens era, än för 30 år sedan. Detta är helt orimligt. Om man exempelvis jämför med tyska språket, kan vi där se ett gemensamt skriftspråk, men ganska stora dialektala skillnader. Vi säger inte att den största befolkningsgruppen i Schweiz talar "schweiziska", eller att "österrikiska" är målet i Österrike. Då heter det tyska, men med vissa dialektala särdrag. Precis på samma sätt skulle man kunna betrakta skandinaviska som ett (skrift-)språk med dialektala skillnader.

Anders Ljunggren har tidigare varit högt uppsatt inom Centerpartiet, och tillhörde då ett slags vänsterfalang i kretsen runt Olof Johansson. Man kan lugnt säga att jag och han hade (och säkerligen fortfarande har) olika syn på saker och ting. Men med Ljunggrens krönika i Sydsvenskan förhåller det sig helt annorlunda. På slutet uppmanar han rentav Skåne att gå före och införa ordentlig danskundervisning i skolan. Det är bra att Ljunggren ger sig in i debatten i denna fråga. Frågan håller på att bli allt hetare här i Skåne - det finns nämligen ett spirande engagemang underifrån. Föreningen Norden tycks vara en allierad i denna strävan.

PS. Riksdagsman Johan Linander (c) har motionerat om danskundervisning i Skåne, men fick - enligt egen utsago - bara ett goddag-yxskaft svar.

15 januari 2006

Därför regionalism

Vad bråkar de egentligen om där nere?, tycks vara en vanlig reaktion bland svenskar uppåt landet när tanken om ett mer självständigt Skåne kommer på tal. Folk tycks ha svårt att välja om de ska vara försiktigt nyfikna eller bli förnärmade. Förståelsen för vad den regionalism som jag m fl. står för egentligen grundar sig på är ofta begränsad - även bland folk som bor och verkar här nere.

Anledningen till att jag vill se ett mer självstyrande Skåne är i första hand viljan att ge den skånska kulturen ny näring. Som jag har skrivit i mitt personvalsprogram (läs mer på www.ilan.se):

"Varje människa måste ha rätt att uppleva sitt kulturella sammanhang och blicka framåt med förankring i den egna traditionen. Det är min övertygelse att ett betydligt starkare lokalt och regionalt självstyre i Sverige i allmänhet och Skåne i synnerhet skulle underlätta detta hos oss."

Jag tycker att dessa två meningar ganska väl sammanfattar min syn på saken. Det handlar inte om att konservera någonting eller att rulla tiden tillbaka, utan om att vidareutveckla - men att veta sina rötter. Skåne tillhör en grupp regioner i Sverige där folk (fortfarande) har en något starkare regional identitet - och känsla av att ingå ett regionalt, kulturellt sammanhang - än vad som är fallet i flertalet svenska områden. Det är i alla fall min erfarenhet. Ungefär 600 år (tror jag att det är) som en integrerad del av danska riket sätter trots allt sina spår. Vad som är "skånskt" är inte betändigt, utan det är någonting som förändras med tiden, till följd av snabbare kommunikationer och teknisk utveckling, invandring, o s v. Men alla människor bör ändå ha rätt att bygga vidare på sina rötter.

I andra hand kommer mer praktiska frågor, såsom hur man skapar bäst förutsättningar för ekonomisk tillväxt och hur samhället bäst styrs. I Skånes fall blir regionalismen en tillämpning av den av Centerpartiet förfäktade federalismen. Federalism som styrelsesätt är bra för att det begränsar de högre beslutsnivåernas makt över de lägre, kan skapa grogrund för medborgerligt engagemang i styrelsen, o s v.

Som gränsregion med omedelbar närhet till Köpenhamn och Själland blir sambandet mellan ekonomisk tillväxt och regionalt självstyre extra tydligt i Skånes fall. Anpassningen av regelsystem, infrastruktur, utbildning o s v till detta faktum är något som främst drivs på regional och lokal nivå.

Regionalt självstyre är således i Skåne fall bra ur kulturell, demokratisk och ekonomisk synvinkel. Och det är ju inte så lite det.

14 januari 2006

Kungen går inte på Malmöoperan II

Opera håller på att bli såpopera.

"Ont om stjärnglans på operans invigning", skriver Sydsvenskan idag. Inte heller Göran Persson hade tänkt komma på återinvigningen den 11 februari. Och kulturminister Leif Pagrotsky har tydligen inte blivit bjuden, rapporterar tidningen.

Malmö gör med visst fog anspråk på att vara en betydelsefull kulturstad, med Malmö opera och musikteater som guldägg i redet. Då är det dags att börja bete sig som en sådan! Gnyendet över att statens högsta företrädare inte dyker upp är småaktigt och glyttigt. Var är den befriande kaxighet som åtminstone för några år sedan präglade Malmö?

Varför inte låta Jan Malmsjö, Malmös okrönte operett- och musikalkung, hålla invigningstalet? Då får vi åtminstone en kung som har tagit sig upp på tronen för egen maskin.

13 januari 2006

Kungen går inte på Malmöoperan

Kungen och drottningen kommer inte på återinvigningen av Malmöoperan (som har renoverats de senaste månaderna) den 11 februari, vilket har lett till att operachefen har blivit lissen i ögat.

Men kära nån! Är det ingen som frågar sig varför man måste asa ner kungen från slottet för att återinviga en opera, som vi själva betalar för? Malmöteatern ägs nämligen nästan helt av Region Skåne. Låt kungen vara, han har ingen som helst andel i projektet. Regionstyrelsens ordförande Uno Aldegren har betydligt större anledning att visa sig. Att detta inte smäller lika högt som kungen säger med om dagens regionledning än om Carl den XVI Gustavs strålglans.

Vårdgarantin en bluff - jag vill gå längre än (c)

Den 1 november införde sosseregeringen "nationell vårdgaranti". Man ska som patient ha rätt till vård inom tre månader. Problemet är att politiker inte kommer att kunna garantera någonting, så länge vården är styrd enligt planekonomiska principer. Statistik från Skånes angränsande landsting visar att köerna inför rutinmässiga och enkla ingrepp är lika långa som i Skåne. Vart hade då regionledningen tänkt att skicka de patienter som nu har utlovats en ”garanti”?

Inte till Danmark, i alla fall. Ty i Skånska Dagbladet (artikeln ej online) framgår idag, den 13/1, att vårdgarantin inte gäller för vårdsökande i Danmark. ”Vårdgarantin är nationell, inte internationell”, säger ansvarig tjänsteman på Region Skåne. Ursäkta mig, men Rikshospitalet i Köpenhamn är betydligt mer ”nationellt” för mig än Bodens lasarett.

Jag menar att det är dags att upphöra med alla dessa garantier som ingen kommer att kunna hålla, och istället låta de vårdsökande få söka fritt på egen hand, med en försäkring från Region Skåne i ryggen. Det är att gå längre än vad Centerpartiet i Skåne har föreslagit, eftersom partiet fortfarande är förtjust i att utlova garantier. Men politiker och tjänstemän kommer knappast att kunna planera och dirigera bort köerna, om de inte är beredd att lägga väldigt stora summor på byråkrati. Om ens då. För problemet med planekonomiskt styrd vård kvarstår. Planekonomi har alltid alstrat köer. Och gräddfiler för nomenklaturan.

Mitt valprogram: Skåne tolv poäng

Här kan du läsa mitt valprogram som har givit namn åt denna blogg. Det består av sju punkter om regionalt självstyre, tre punkter om sjukvårdspolitik och två om ekonomi. Jag kommer inom kort även att lägga ut programmet som PDF-fil.

Valbloggen sätter igång

Så var det dags att hoppa in i bloggvärlden. Jag har för mig att Fredrick Federley vid något tillfälle frågade mig om jag var lite "efter". Varför ingen blogg? Jag har helt enkelt väntat till rätt tidpunkt.

Det tidpunkten har nu infunnit sig. Undertecknad ställer upp i regionvalet i Skåne i Malmö valkrets på Centerpartiets lista. Där står jag på andra plats. Bloggen blir ett bra redskap att snabbt kunna avge kommentarer till aktuella händelser, vilka på ett eller annat sätt berör valet, samt skapa kontakt med väljare och andra.

Min huvudsida är annars www.ilan.se. Där lägger jag upp artiklar som har varit ute i pressen, nyheter som har med den praktiska valkampanjen att göra, mm. Bloggen kommer jag strikt att använda för kommentarer, vilka inte har publicerats på annan plats.

Välkommen!