17 april 2007

Bloggen pausar

Som läsaren kanske har märkt så har inga nya inlägg synts på bloggen på ett bra tag. Det beror på att jag helt enkelt saknar den tid som behövs för att kunna skriva bra, genomarbetade och regelbundna inlägg och ägna mig åt efterforskningar. Detta i sin tur beror på att jag har tillträtt heltidstjänst på juristbyrå i Malmö. Jag dyker alltså rakt in i näringslivet och tänker nog hålla mig där ett bra tag.

Vi får se hur den närmaste framtiden blir. Kanske går jag över till att skriva veckokrönikor, eller något liknande.

Jag vill passa på att tacka för kommentarer och mail från läsare.

Ilan Sadé

04 april 2007

Åklagarmyndigheten vill kväva yttrandefriheten

Jag tror knappt att det är sant. Burlövspolitikern Dahn Pettersson kommer verkligen att åtalas för sin klunsiga formulering i en motion till kommunfullmäktige. Hets mot folkgrupp. Hur i hela friden resonerar Åklagarmyndigheten? Jo, såhär (SDS):

"Enligt Mats Svensson hade ett liknande påstående om en etnisk grupp möjligtvis kunnat passera exempelvis i en motion om flyktingmottagande eller om någon annan invandringsfråga.
– Då tycker jag att en politiker har en relativt långtgående rätt att uttala sig om eventuella negativa konsekvenser av invandring. Men den här motionen skulle handla om hemlösa, han tar bara tillfället i akt att uttrycka missaktning mot en folkgrupp. Påståendet är dels fullt av sakfel och dessutom inte på något sätt relevant."


Hallååå!!! Är det bara jag som studsar? Det är alltså straffbart att komma med annars lagliga åsikter som inte riktigt hör till sakfrågan, enligt åklagare Mats Svensson. Och denna relevansbedömning är det Mats Svensson som gör.

Tingsrätten måste förkasta detta åtal med buller och bång i sina domskäl! Vad som är på väg att hända nu är mycket obehagligt.

03 april 2007

Regionalism - republikanism

En trogen och flitigt kommenterande läsare har påpekat att viss förvirring kan uppstå när jag å ena sidan talar om (regional) kultur och identitet som en viktig samhällsgemenskap att bygga ett fungerande styre på, och å andra sidan flirtar med den republikanska idén, där ett nyckelord är medborgardemokrati. Läsaren förstår vad jag menar, men vill gärna att jag förtydligar på bloggen. Republikanismen motsätter ju sig en institutionalisering av etniska, religiösa och kulturella undergrupper i samhället. Och det är lätt att förknippa republikanism med den centralistiska franska staten. Hur får jag ihop det? Är inte regional kultur och identitet konservatism, medan de republikanska idealen är en liberal-radikal lära?

Ytligt sett kan det tyckas finnas en motsättning mellan oförenliga idéer, men jag skulle vilja påstå att detta är en så kallad falsk dikotomi - d v s en påhittad motsättning som egentligen kan överbryggas, om man tänker ett steg längre. Jag vill tillämpa de republikanska idéerna, men inom ramen för en federal modell, anpassad efter kulturregioner!

Politik ska inte gå ut på att dela in samhället i en massa undergrupper och institutionalisera detta genom kvoter. Detta är vad multikulturalismen föreskriver, eller åtminstone bäddar för. Det är att lösa upp de gemensamma banden till den större samhällsgemenskapen. Korruption och kriminalitet ökar, samtidigt som folk kommer att leva alltmer i skilda världar. Medeltiden återvänder.

Samtidigt är många upplysningsfantaster, liberaler och statskramare fullständigt blinda inför det faktum att deras ideala medborgardemokrati hålls samman av folks gemensamma identitet och kultur. Det tar sig ofta uttryck i nationalism, i synnerhet i "skarpa lägen", när samhället på något sätt är hotat. Man kan inte upphöra att förundras över hur naiva - för att inte säga korkade - en hel del folk i det liberala lägret kan vara. Det är klart att vi ska ha medborgarskapsdemokrati, men vad i hela friden tror ni fyller medborgarskapet med innehåll? Medborgarskapet i sig? Någon vacker deklaration om politiska friheter? Sanningen är att vackra deklarationer inte är värda papperet de är skrivna på om det inte finns någon underbyggnad i form av politisk kultur och en gemenskap som folk känner lojalitet till, vilken därmed kan vidmakthålla rättigheterna. Sovjetunionen var väl världsbäst ett tag på att lagstifta om fri- och rättigheter... Och att den amerikanska konstitutionen är en del av den amerikanska patriotismen beror ju givetvis på att grundlagsfäderna lyckades inkorporera en viktig del av amerikanernas identitet i detta förträffliga dokument. Och det antogs efter en levande idédebatt.

Republikanism förutsätter gemenskap, som inte bara kan grundas i republikanismen i sig - sådana övningar kallas för cirkulär argumentation. Om vi tillämpar republikanism i ett federalt system, där regionerna har stor betydelse, finns det ingen anledning att ägna sig åt särartspolitik! Makten över lämpliga ämnesområden har ju då flyttats ner till en nivå där regionala särarten inte blir trängd av statlig politik.

Etniska, icke-geografiska särarter då? Där anser jag, vilket väl har framgått av argumentationen ovan, att man bör vara mycket försiktig och i det längsta undvika särregler. I länder som Libanon och Irak finns det kanske på kort sikt ingen bättre lösning, men i Europa är detta en väg som bara leder i medeltida riktning.

02 april 2007

Lika som bär

Nu skulle jag vilja påstå att RFSL:s förbundsordförande Sören Andersson har gjort bort sig rejält på bild. Att kyssa Lars Ohly inför kamera innebär en uppenbar risk att göra ett riktigt präktigt självmål. Har bildminnet svikit? Historiens fantomer uppenbarar sig där man minst anar det. Som i Skövde.

Vänsterpartiet har inte heller uppfattat klavertrampet. Men så är de ju också historielösheten personifierad. Och om de får som de vill i skolpolitiken så slipper de ju liknande självmål i framtiden, eftersom ungar inte ska behöva göra läxor.

31 mars 2007

Shachar om Heine

Ingen journalist som skriver på svenska språket gör det så vackert, brilliant och träffsäkert som Nathan Shachar. Hans näst senaste krönika i DN är ett måste. Shachar står upp för den viktigaste betingelsen i ett republikanskt samhälle: att vi som människor företräder oss själva, och inte någon särskild undergrupp.

30 mars 2007

Kungligt statsbesök i Öresundsregionen

Gårdagens Skånska Dagbladet rapporterar om att svenska kungaparet och kronprinsessan snart ska göra sitt första (!) gemensamma statsbesök i Danmark, som dessutom varar i rekordlånga tre dagar (9-11 maj). Statsbesöket markerar ytterligare att förbindelserna mellan Sverige och Danmark blir allt varmare. Att relationerna blev något frostiga 2001-2006 kan i första hand härledas till Göran Perssons regering.

Det intressanta är att kungafamiljen begår ett litet trevligt stilbrott. Tydligen är det inrotad sed att gästerna bjuder värden på en avslutningsmiddag i värdens eget land - fråga mig inte varför. Denna middag kommer att avhållas i Malmö rådhus! Öresundsintegrationen är nämligen ett viktigt tema för statsbesöket.

Välkomna till Danmark-Skåne-Öresundsregionen, Kung Carl Gustav med följe!

28 mars 2007

Federley går vidare

CUF:s avgående förbundsordförande (valberedningens förslag presenteras idag) Fredrick Federley har låtit sig intervjuas i Svenska Dagbladet, vilket bl. a. Dick Erixon har uppmärksammat. Fredrick har drivit CUF långt i liberal riktning under sin ovanligt långa tid (4 1/2 år) som förbundsordförande, vilket har betytt väldigt mycket för såväl Centerpartiet som för svensk politik i stort. Även om det är idel leenden utåt ska man ha klart för sig att det ibland har varit hårda interna duster mellan parti och ungdomsförbund. Som förbundsordförande i högskoleförbundet 2003-2006 kunde jag efterhand konstatera att CUF snodde rollen från CHF (idag Centerstudenter) som den körsven som drar mest i ökets högertöm - åtminstone när det gäller ekonomisk politik.

Om vi däremot talar om högskolefrågor, familjepolitik och federalism vill jag dock hävda att CHF höll fanan både högre och högrare. CUF anammade snabbt under slutet av 90-talet en nödtorftigt liberal utgåva av radikalfeminism och en något ungdomspopulistisk approach, vilket väl var en anpassning till etablissemanget. Märk väl att detta dock skedde innan Fredrick tog över. Liberalismens helt individualistiska utgångspunkter kan också leda fel. Jag ser t ex inte poängen i Fredricks vilja att öppna upp för månggifte, med det klassiskt Millska argumentet.

Hur som helst tycker jag även att Dick Erixon har en viktig poäng i sitt inlägg. Centerpartiets ideologiska nytändning i liberal riktning var välkommen, men partiet får inte utvecklas till en förening för popliberala, lattebäljande kulturradikaler innanför Stockholms tullar. Då blir det en svensk utgåva av Radikale Venstre, som - intressant nog - också har sina rötter bland strävsamma organisationsmänniskor och småskollärare på danska landsbygden. Centerpartiet måste kunna knyta an till den folklige, företagsamme och lite snusförnuftige lillkapitalisten. Liberalismen bör inte stå ensam och omodererad, utan ledsagas av en dos förnuftig konservatism och lite kommunitärt idégods.

26 mars 2007

Nya röster i äktenskapsdebatten

På Svenska Dagbladets debattsida publiceras idag en artikel av Per Olof Widell, som kritiserar utredningsbetänkandet om ny äktenskapslagstiftning. Det är bra att vi har börjat få en debatt som visar att öppna HBT-personer inte är ett värderingsmässigt kollektiv. Det kan måhända sätta myror i huvudet på en och annan svensk, eftersom man i Sverige är van vid det korporativistiska tänkandet (vilket kanske är en av anledningarna till att kön och etnicitet har blivit så vansinnigt uppblåst i Sverige).

I sak har jag svårt att hänga med i Widells argumentation. Bara för att man samlar saker och ting under ett och samma juridiska begrepp, innebär ju inte det att trossamfunden måste göra detsamma. Det finns mängder av exempel på juridiska begrepp som stöps om och differentieras ute i samhället. Och - för att återknyta till mitt tidigare inlägg - bara för att det i dagens äktenskapsbalk står att äktenskap ingås mellan man och kvinna, innebär ju inte det att församlingarna måste viga vilken man och vilken kvinna som helst. Egna villkor är ju fullt tillåtna!

De pragmatiska skäl som Widell anför har jag också svårt att förstå. Varför skulle det vara lättare att få igenom partnerskapslagar eller liknande juridiska konstruktioner i världen som helhet, om exempelvis Sverige håller sig till partnerskap och undviker att slå ihop lagarna? Är det inte snarare tvärt om?

Jag anar en farhåga hos Widell, som dock inte är helt uttalad, att en allomfattande äktenskapslag lägger grunden för ett framtida berövande av trossamfundens juridiska vigselrätt. Den farhågan tror jag är överdriven, men man måste naturligtvis ta den på allvar genom att i debatten kraftfullt försvara den rätten.

Kanske är artikeln helt enkelt ett uttryck för frustration över RFSL:s linje i frågan, som saknar hänsynen till andra viktiga principer och värden. Sådan frustration är fullt berättigad, men kan ju uttryckas utan att man därför måste såga det utredningsbetänkande som är väl avvägt - och därmed inte heller har tillfredsställt RFSL-ledningens krav.

23 mars 2007

Kuriosa: infantilisering av tidningsspråket

Detta att man använder olika stilnivå på språket i olika sammanhang skapar ett rikt språk med plats för subtiliteter, oväntade vändningar, vältalighet och humor. Inte minst det sistnämnda är viktigt: ett skämt eller en lustig situation utgörs ofta i sin kärna av en oväntad (och kanske opassande...) stiländring i språket. Normer för språkbruk i olika sammanhang är ju nödvändiga för att det över huvud taget ska finnas några normer att bryta mot!

Därför stör det mig faktiskt från en stilistisk synvinkel när journalister väljer att skriva på det här viset. Artikeln behandlar, som synes, problemet med hundavföring i Malmö. Sedan finns det förstås ett otal olika benämningar för saken, på olika stilnivå. I en vetenskaplig artikel hade man kanske skrivit "hundspillning", som dock hade låtit lite väl krystat i en tidningsartikel. Det ord som jag valde tidigare - "hundavföring" - är det som ligger mest naturligt för mig i ett formellt sammanhang. I folkliga sammanhang har vi s-ordet, och i mer barnsliga situationer finns förstås b-ordet. Men spana in tidningsartikeln. Det börjar bli absurt. Man får lätt intrycket att reportern verkligen har ansträngt sig för att kunna sätta in b-ordet så ofta som det bara är möjligt. Det känns påklistrat.

Stilnivåer är som sagt en rikedom, för de kan också markera skillnaden mellan offentligt och privat. Det är en distinktion som i Sverige har blivit allt mer utsuddad, kanske som en följd av en närgången socialstatsideologi. Där har det skett en omvälvning utan dess like i det svenska skriftspråket. Men är det bra att offentliga myndigheter - och journalister för den delen - tilltalar mig som om jag delade köksbord och säng med dem, medan privata samtal blir hämmade av stelhet och politisk korrekthet? Det är faktiskt en jäk---, ursäkta, en väldigt intressant fråga! Sydsvenskans artikel är bara ett litet exempel på den språkliga verkligheten idag.

Slutligen, om man vill se ett samtida svenskt skriftspråk av lite annorlunda slag, kan jag rekommendera Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Stilistiskt tycks de spela i en betydligt högre division.

22 mars 2007

Moderata arbetsmarknadspolitiken under lupp

Tankesmedjan Captus har nyligen släppt en rapport som starkt kritiserar den ny-moderata arbetsmarknadspolitiken. Det är viktigt att det finns tankesmedjor av Captus snitt som kan driva på mot en mer avreglerad arbetsmarknad, nu när de borgerliga är i regeringsställning.

I rapporten redogörs för sambandet mellan hög grad av reglering på arbetsmarknaden och hög arbetslöshet. Förvisso skapar färre regleringar i kombination med sänkta ersättningsnivåer och skatteavdrag för olika tjänster en större marknad för enkla jobb med låg lön. Men är alternativet bättre, med arbetslöshet, bidrag, vanmakt och en glasvägg mellan den som kommit in i systemet och den som aldrig får chansen (läs invandrare från främmande kulturer, ungdomar, etc.)? Den frågan flyr den politiska vänstern ifrån. Man vill äta kakan och ha den kvar.