SVT:s snapphanetema

Serien om snapphanarna var väl ingen höjdare, rent manus- och skådespelsmässigt. Jag hann faktiskt inte se mer än första avsnittet och brottstycken från det andra. Det kändes inte som så angeläget, efter en historia som tassar farligt nära pekoralet, samt en och annan scen av buskiskaliber. SVT ville helt enkelt göra ett någorlunda spännande kostymdrama, punkt slut.

Däremot såg jag hela den dokumentär om snapphanarna och de skånska krigen som sändes i torsdags. Denna dokumentär var välgjord och kan rekommenderas. Framförallt framgick det tydligt hur historia åberopas selektivt och hur mycket personliga uppfattningar tillåts färga "beskrivningarna". Skånska historiker har vänt upp-och-ned på arkiven i Köpenhamn för att kartlägga förbindelserna mellan danska kronan och friskyttarna i Skåne, vilka har visat sig vara mer omfattande än vad som brukar framställas i allmänhet. Av politiska skäl brukar ju snapphanarna beskrivas som ett udda gäng rövare utan något större stöd från vare sig danska staten eller lokalbefolkningen, vilket är en grov förvrängning av sanningen. "Historia" som politiskt spinn med staten som spinndoktor avslöjas i dokumentären.

SVT:s timing, som troligen är oavsiktlig, är intressant. Dokumentären behandlade frågan om självstyre i skånelandskapen och förbindelserna till Danmark. I februari kommer Ansvarskommitténs betänkande. År 2008 är det 350 år sedan Roskildefördraget skrevs under. Det blir ett intressant 2007.

God Jul - i kulturkampens tider

Weekendavisens förträfflige New York-korrespondent Martin Krasnik rapporterar från kampen om julen på Manhattan längs 5th Avenue. I det multikulturella USA, med det multisimokulturella New York som ett koncentrat, har både offentliga och privata inrättningar börjat tassa på tå inför julhelgen i ett slags neurotisk stöt-dig-inte-med-någon-minimalism. Den kristna majoriteten måste, enligt denna minimalism, hålla sig på mattan och se upp så att man inte råkar önska en jude, muslim, buddhist eller ateist Merry Christmas. Istället har det snustorra Happy Holidays vunnit mark, julgranar avlägsats och postväsendet inrättat ett Holiday Gift Center. Men motoffensiver är redan igångsatta, bl. a. av organisationen Save Merry Christmas.

Egentligen förstår jag ingenting. Var finns problemet? Är det inte ganska självklart att en stor majoritetsgrupps helgdagar får ta plats i det offentliga rummet? Problemet sitter inte i verkliga kulturkrockar, utan i vissa personers fantombilder av dessa kollisioner. Som om att få en vänlig julhälsning vore ett slag i ansiktet. Skulle du som är kristen julfirare och som läser detta känna dig "kränkt" av att bli tillönskad ett Chag Chanuka Sameach, eller bli bjuden på sötsaker under 'Eid El-Fitr? Den som tar illa upp av sådant har ofta problem med den egna identiteten. Och som man känner sig själv, känner man andra. Är det delar av västvärldens kristna majoritets identitetskris som ligger bakom neuroserna?

Sverige har en förhållandevis mer monokulturell historia, varför kampen inte riktigt har nått samma spetsfundighetsnivå som i USA, men den förs likväl här. Skolavslutning i kyrkan har t ex blivit en het potatis. Men varför ska majoriteten förmenas stämning och tradition, när minoriteten klarar övningarna alldeles utmärkt - och ofta rentav har stor behållning av dem? Jag längtar till den förnuftiga och okonstlade inställning som rektorn Lise Egholm på Rådmandsgades Skole sätter ord på i Min blå sofa - om integration i skolen. Hon basar över en skola på Nörrebro med runt 80 procent invandrarelever. Där är utgångspunkten att alla deltar vid kristendomsundervisningen och i kyrkan vid skolavslutningen (men ingen är tvingad). Egholm menar att man i annat fall berövar eleverna kunskaper om Danmark och hur man tolkar danska kulturkoder. Hon kommer ofta i kontakt med vuxna före detta elever som visar sin tacksamhet.

Släpp alla neuroser. God Jul - vem du än är, och vem jag än är.

PS. Glöm inte att titta på Snapphanar på SVT. Det är minerad mark som SVT ger sig in på. Skildringar från kriget mot friskyttarna i norra Skåne tillhör det grymmaste jag har läst. Från 1640-talet till 1719 beräknas Skånes befolkning ha minskat med runt 40-50 procent. Jag återkommer säkert om detta.

Vem ligger?

"Sänkta skatter i moderaternas värld innebär att sparka på dem som redan ligger på marken och blöder."

Amela A. Hodzic (s)
Insändare i Skånska Dagbladet 22/12

Det budskap som Hodzic (hon skriver typ varannan dag i tidningen) och hennes gelikar sprider omkring sig är just den mentalitet som bryter ned samhället inifrån. Jag avskyr den som pesten. Det handlar om tävlingen mellan olika grupper att utmåla sig själva som så svaga och menlösa som möjligt, samt politikernas villighet att bli denna förstörelsementalitets tjänstefolk. Ett slags ömklighetsporr, som uppenbarligen får många att sagla ner sig.

"Att sparka på dem som redan ligger", är mantrat som vi har hört sedan valrörelsen. Vem är det som ligger? Vem krälar i stoftet och ödmjukar sig inför den nya regeringen och de nya majoriteterna i åtskilliga kommuner och regioner/landsting? Inte är det folk som jobbar och sliter för att tjäna sitt och familjens uppehälle. Inte är det försäljaren av Aluma - de hemlösas tidning - som står utanför snabbköpet. Inte är det 85-åriga Ella som pinnar på med rak rygg (bildlikt talat), trots sviktande hälsa och begränsad pension. Däremot har vi ett gäng politiker som hävdar att folk är omyndiga mähän, ackompanjerade av några fackpampar som medvetet lägger sig för att deras medlemskår riskerar att krympa något med mindre statliga subventioner och lägre skatter för små och medelstora inkomster.

Det finns en del människor som kämpar, och trots detta skjunker längre och längre ned. Därför bör kollektivet sörja för ett bra grundskydd, samt se till så att möjligheterna att försörja sig och växa som människa blir fler. Men de som har störst problem och moralisk resning är de som försvinner i larmet när ömklighetspornografins gråterskor tar i.

Uppföljning av Helsingborgs stadsteater

Jag fick ganska snabbt ett svar från Helsingborgs stadsteater, efter att jag hade skrivit till dem (två blogginlägg längre ned) och frågat varför rikssvenska mer eller mindre är ett krav när två barnstatister ska anlitas. Producenten meddelade att rollen innebär att gestalta en vuxen kvinnas barndom. Den vuxna skådespelerskan är inhyrd från Dramaten och talar rikssvenska.

Givetvis är detta en fullt rimlig förklaring i just det här fallet. Emellertid kastar fallet också ljus på ett faktum som jag har skrivit om tidigare: att rikssvenska - "Dramatensvenska" - är normen inom all teater i Sverige, intill den allra minsta scenen. Dialekt anses inskränkt, perifert och förbehållet fjantig buskis. När en komisk roll ska gestaltas på "finteaterns" scen tar man till dialekt - men aldrig annars.

Helsingborgarna äger sin stadsteater genom kommunen. Region Skåne äger Malmös opera- och musikteater. Men på deras egna teatrar får de i stort sett bara höra sitt modersmål från narrens tunga.

Härlig julklapp från Högsta Domstolen

Så kom slutligen domslutet i det utdragna målet med de två studenterna från Uppsala som, genom Centrum för rättvisa, stämde universitetet för diskriminering. Det är en oerhört viktig dom, och jag gläder mig väldigt mycket över utgången. När jag var ordförande i Centerstudenter tog jag kraftigt avstånd från universitetets påfund och engagerade mig i kvoteringsdebatten. Rättsväsendet har nu uppvisat integritet och lojalitet gentemot viktiga förnuftsprinciper - republikanska principer om var och ens lika andel i det gemensamma, som går före uppdelningar i etniska grupper.

Fråga till Helsingborgs stadsteater

Följande annons kom till min kännedom, varför jag har skickat ett mail till Helsingborgs stadsteater för att få en förklaring angående kravet på rikssvenska. Jag avstår från vidare kommentarer till dess att förklaring har avgetts.

Vill (s) ha allmänna val vart tredje år?

Det vill i alla fall Marita Ulvskog.

"Det vore det absolut enklaste och bästa sättet att vitalisera demokratin, att man inte håller sig undan väljarna så länge som fyra år. [---] Den slutsatsen stärks också av det här valet. Det leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta."

Är det tråkigt att vara i opposition, eller? Ulvskogs argument om dagens gynnande av populistiska småpartier, läs Sverigedemokraterna, förefaller vara taget ur luften. Hur kommer man till den slutsatsen? Dessutom - är fyraåriga mandatperioder detsamma som att "hålla sig undan väljarna"?

Om det är något som skulle vitalisera demokratin och förstärka det federalistiska inslaget är det skilda valdagar mellan riksdag och övriga nivåer, vilket Dick Erixon påpekar. Man skulle t ex kunna ha en egen valdag i kommun- och region/landstingsvalet varje region, om man så önskar. Det hade verkligen betytt någonting. Socialdemokratin är dock emot denna lösning, eftersom den just innebär mer federalism och försvårar för rikspolitikerna att i valrörelsen lova åtgärder som förutsätter styrning av andra politiska nivåer. Oj, ursäkta, detta är det som med korrekt språkbruk kallas "visa på helheten i politiken".

Diskussion om kapitalism

Efter att jag hade kritiserat krönikören och syndikalisten Stefan Bergmark i ett blogginlägg svarade han i kommentarskolumnen, och en diskussion som kom att handla om kapitalism tog vid. Trots den något tjuriga tonen i mitt huvudinlägg har den efterföljande debatten varit saklig och i god ton - och därför möjligen läsvärd för andra.

PK-babbel skapar inte bättre vård

"Vård för våldsutsatta kvinnor sämst i Skåne", braskar huvudrubriken i dagens SkD:s lokal- och regionaldel (ej på nätet). Rikskvinnocentrum har jämfört landstings och regioners hantering av just denna grupp. Jag hittade rapporten på nätet.

Vad har då Rikskvinnocentrum gjort? Jo, de har skickat en enkät - till landstingen och regionerna! De har frågat om det finnns någon central handläggare för området, någon policy, något vårdprogram, någon utbildning för de anställda, några specialenheter, några "övergripande projekt", o s v. De har alltså frågat hur mycket administration som landstingen och regionerna håller sig med. Mest administration vinner.

Är det ingen som har kommit på tanken att patienternas erfarenheter, i det här fallet våldsutstta kvinnor, är måttet på vårdens kvalitet? Jag ski---, jag menar struntar högaktingsfullt i hur många planer, policys, projekt och centrala handläggare som finns i omlopp. Det jag är intresserad av är hur patienterna inom vården anser sig ha blivit bemötta och vårdade.

Just såhär gör myndighetsbyråkratin när den vill skapa fler jobb åt sig själv. Måttet för hur god man är består i hur mycket PK-babbel man alstrar och hur mycket pengar man avsätter till administration. Fel perspektiv, gott folk. Undersökningen kan inte ligga till grund för någonting. Jag kommer inte att godta några ökade administrationskostnader grundade på den, om frågan skulle lyftas till regionfullmäktige (ifall jag tjänstgör - annars kan jag bara ta upp det hos regionfullmäktigegruppen dessförinnan).

Nykter analys på kulturrevolution.se

Carl-Robert Lindgren bidrar med en skarp analys på kulturrevolution.se, på temat folkhemmet, sossarna och sverigedemokraterna. Han har helt rätt i sina resonemang. Därmed inte sagt att jag och Carl-Robert har exakt samma hållningar. Jag har (tror jag) en mer regionalistisk grunduppfattning och agenda än han, och jag är mer återhållsam i det "hegelianska" - d v s att jag fäster större vikt vid principer som brukar kallas för liberala. Icke desto mindre har Carl-Robert uppmärksammat ett samband som knappast diskuteras och analyseras i Sverige.

Och om detta finns det mycket att säga, som jag inte hinner skriva om här och nu, eftersom det vankas pepparkaksbak.

De borgerliga stabila i Skåne

De borgerliga har egen majoritet i Skåne, enligt SCB. Hysterin kring TV-avgifterna, som också sköttes ganska klantigt av de nya statsråden, samt medieetablissemangets och fackpamparnas hetsiga angrepp på den ekonomiska politiken, har tydligen inte gjort några signifikanta avtryck här.

Politiskt våld i Malmö

Här har vi nästa steg, när man väl har gett sig in på den våldsamma blockadens väg för en tvist som hör hemma i rättsliga instanser. Den rena, avskalade gatuligismen. Folk som tar sig rätten att ta till våld när lusten faller på.

Bakgrunden till syndikalistblockaden mot "Izakaya Koi" är ett handgemäng/misshandel och påföljande uppsägning. Anmälan och motanmälan har skett hos polisen. Där och i domstol hör ärendet hemma. Rättsväsendet måste slå ned hårt på den våldsamma eskalering som nu sker.

På vänsterns villkor i kommunen

Jag har Lunds intern-TV på i bakgrunden, som sänder fullmäktigedebatten om budgeten. Jag har aldrig lyssnat på fullmäktigedebatten i Lund tidigare, mer än i små brottstycken. Det som slår mig är hur den borgerliga majoriteten hukar inför vänsteroppositionens smaklösa anstormning. Istället för att med rak rygg stå för en tämligen beskedlig neddragning i byråkratin och mindre stödpengar åt höger och vänster, slingrar sig borgarna som ålar. Offermentaliteten i debatten ("det behövs mer resurser till x, y, z) är kväljande. Utgångspunkten - eller paradigmet, om man så vill - är att kommunala verksamheten är skötebarnet och all återhållsamhet med utgifterna, för att inte tala om neddragningar, är någonting skamligt. Borgarna har bevisbördan att visa att den något stramare budgeten inte leder till minskad kommunal verksamhet, medan vänstersidan slipper att visa att ökade skatter och utgifter ger kvalitet och resultat.

Sak samma gäller i såväl Region Skåne som i riksdagen. Sossefieringen av samhället kommer att ta lång tid att bryta. Det krävs värdekamp.

Skillnaden mellan nivå och sakfråga

Är Elisabeth Höglund på Rapport vid sina sinnens fulla bruk? Hon stod för tio minuter sedan och tittade rakt in i kameran och kläckte ur sig att Reinfeldt bröt sitt vallöfte om att stora akutsjukhus inte ska säljas ut under mandatperioden, i och med slopandet av stopplagen. Ren propaganda och ren dumhet. Rubriken på detta inlägg är vad jag har att säga om saken.

Fackpamparna och makten

Idag skall det hållas demonstrationer mot regeringens ekonomiska politik, med förslaget om höjda avgifter till och sänkta ersättningar från A-kassan som rött skynke. På ytan förs det klasskampsretorik. Men vad fackförbunden är rädda för är att förlora makt.

Regeringens beslutade skattesänkningar medför att alla inkomster inom intervallet 0-107 500 (har jag för mig att det är) får en ganska rejäl skattesänkning. Höjningen av A-kasseavgiften och slopandet av avdragsrätten för medlemskap i facket blir flera hundralappar mindre än skattesänkningen för alla som åtminstone tjänar 100 000 på ett år. Rätt vad det är så får folk finansiera en större andel av den egna A-kassan än idag, samtidigt som de ges medlen att kunna göra det. Nu är det upp till facket och A-kassorna att behålla och värva medlemmar.

Det är klart att det är lättare att motivera folk att gå med när de ändå via skatter finansierar uppåt 90 % av A-kassan. Nu blir det större konkurrens om medborgarnas gunst, även om finansieringen fortfarande till största delen kommer att ske via skattesedeln. Men mycket vill ju ha mer. Något sådant obehag som ökad konkurrens och en mindre andel skattepengar att locka medlemmar med än idag vill inte fackpamparna veta av. Därför blåser de till strid.

Jag önskar uppriktigt och ärligt facket och A-kassorna lycka till med värvningen och medlemstalen efter att alliansens politik har trätt i kraft i mars 2007. De flesta yrkesverksamma gör nog rätt i att åtminstone ansluta sig till en A-kassa. Förutsätttningarna för värvning och bibehållandet av medlemmar kommer att finnas. T o m en rejäl skattesubvention kommer att finnas kvar. Kom igen, för Sören, istället för att gapa som förvuxna gökungar för att skattekollektivet inte ger lika mycket pengar imorgon som igår! Om facken skall få medlemmar vore det kanske en bra idé att bryta sig loss från ett enskilt politiskt parti. Eller hur? Är det månne det ömsesidiga beroendet och tjänster-gentjänster mellan socialdemokratin och LO som börjar hamna i farozonen med alliansens politik? Så mycket bättre.

Uppdrag vinkling slår till igen

Det är väldigt viktigt att folk får klart för sig att något sådant som 100% opartisk television inte existerar, även om den betalas med tvingande avgifter. Varje journalist sätter sin prägel. Program som Uppdrag granskning är att jämställa med debattartiklar i pressen. Om man bara har denna varudeklaration klar för sig blir det inte lika plågsamt att titta. Frågan är om det inte är dags att lägga ned den där löjliga "granskningsnämnden" för public service, som bara förlänar programmen ett stänk av förljugenhet.

Igår var det favorit i repris. Helst borde Carl Bildt åka ned och hångla upp Hamasledaren, innan journalisterna är nöjda. Det socialdemokratiska partiet går som katten runt het gröt. Egentligen vill alla bara krama den palestinska ledningen, men man gör som Carin Jämtin gjorde i inslaget - man skyller på EU, och slipper försvara sin hållning.

Det kan förefalla banalt, men tydligen måste man upprepa två helt grundläggande distinktioner med en drucken papegojas envishet.

1. Att hamasregeringen är folkvald och att valen gick rätt till medför inte att omvärlden måste upprätta diplomatiska och ekonomiska förbindelser, än mindre skicka bistånd rakt in i deras myndighetskassa. "Först krävde västvärlden demokrati, sedan accepterade man inte palestiniernas val", skäller drevhundarna. Nys! Valet som sådant är fullständigt accepterat i betydelsen att ingen har ifrågasatt det. Men sedan när innebar acceptans av en valutgång detsamma som att skicka diplomater och pengar? Här finns en förrädisk glidning, möjliggjord genom bruk av oklara begrepp av typen "acceptera". Det vore bättre att uttrycka saken som så att världen har erkänt valutgången och att hamasregeringen, jämte presidenten, är palestiniernas främsta företrädare, varken mer eller mindre. Om hamas och därmed den palestinska regeringens politiska linje förändras avseende terror och Israels existens, kan förbindelser upprättas.

2. Uppsåt spelar roll. Det gör det till exempel inom straffrätten. Strikt konsekvensetik leder till undergång. Att medvetet gå in i en restaurang och medvetet spränga barnfamiljer i luften - just i syfte att döda så många civila som möjligt - är inte samma sak som att sikta mot raketramper och träffa barnfamiljer. Det kan hävdas att israeliska försvarsmakten går vårdslöst tillväga, och rentav förhåller sig likgiltigt inför faran att civila drabbas. Vissa påstår till och med att IDF medvetet skjuter mot civila, i syfte att döda civila, och att detta rentav skulle vara systematiskt beteende. Även om det senare påståendet vore sant, skulle det inte kunna ge stöd åt uppfattningen att Sverige skall ha samma förbindelser med hamasregeringen som med Israel. Däremot skulle det ge stöd åt en del palestinaaktivisters krav på att isolera den israeliska staten.

Men syftet med Uppdrag granskning har väl aldrig varit att reda ut. Syftet tycks vara att använda TV-mediet till hjälp för att sudda ut viktiga skillnader och "väcka känslor". Propaganda.

Första tjänstgöringen i regionfullmäktige

En timme. Det var den tid det tog för regionfullmäktige att dra igenom dagordningen, sedan budgeten var antagen. Jag trädde in för att ersätta ordinarie ledamoten Hanna Ershytt under denna sista timme. Så mycket till debatt var det ju inte.

Svegfors svarar; ledarartiklar kompletterar

Mats Hellströms artikel på DN-debatt besvarades i söndags av Mats Svegfors.

Skånska Dagbladets, Kristianstadsbladets och Norra Skånes ledarsidor tar upp frågan idag. Den sistnämnda artikeln har jag författat, så jag hänvisar till den för vidare kommentarer.

Apropå blockaden i Göteborg...

...kan man bara konstatera att det finns gott om saker som man inte bör göra, även om de inte är lagligen förbjudna eller förkastade. Om medborgarna skulle vara beredda att göra vad som helst för att ta vara på sina intressen så länge de befinner sig inom lagens råmärken, skulle antagligen samhället falla ihop. Men fackförbund tar sig likväl den friheten. Illa, mycket illa.

Skrymtare nummer två

Saxat från SkD:s vänsterextreme krönikör Stefan Bergmarks senaste inlägg:

"Frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att vi njuter av tjuvsamhällets frukter – stöldgodset från andra medmänniskors arbete. Det är inte i första hand ohämmat frosseri vi bör förfasa oss över och rikta vårt engagemang emot utan det kapitalistiska samhällssystemet."

Ja du, Stefan Bergmark. Det är väl just "tjuvsamhällets frukter" som du avnjuter när du får arvode för dina krönikor, från det kapitalistiska Skånska Dagbladet AB. Det är väl just "det kapitalistiska samhällssystemet" som fick en mängd dagstidningar att poppa upp ur myllan lite varstans, drivna av entreprenörer med visioner och mål. Däribland Skånska Dagbladet, som ställer sina kolumner till ditt förfogande. Men visst - använd du som megafon den tidning som inte hade existerat om ditt budskap hade anammats för länge sedan. Och som troligtvis även arvoderar dig. God Jul. Även till kaviarvänstern.

...medan en annan maler på.

Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och kolumninst i Skånska Dagbladets (s)-sektion, tar givetvis tillfället i akt och lyfter fram kompisen Mats Hellströms DN-debattinlägg. Men nu måste han ha distraherats lite väl mycket av kommunalrådssysslorna, för dagens krönika parodierar sig själv. För att spinna vidare på min tidigare liknelse, så har katten Stjernkvist gått så länge runt grötfatet att han snavar.

Stora organisationsförändringar löser sällan problem, menar Hellström, med Stjernkvists gillande. Men är det inte Stjernkvist som länge och väl har drivit kampanj för att slopa landsting och regioner? Någonstans här spårar krönikan ur.

Sedan framhäver Stjernkvist att "otydligheten" skulle öka med tre direktvalda nivåer (som vi faktiskt har idag, även om landting/regioner rent formellt inte står över kommunerna i någon normhierarki). Två meningar längre fram hävdar han att det vore bättre om regionalt samarbete sköttes av samverkande kommuner. Blir det tydligare då, vad gäller makt och ansvar?

Men detta citat tar ändå priset:

"Motståndet mot storregioner leds av landshövdingar, det är sant. Och en samling landshövdingar är inte mycket till folkuppror. Men jag tror faktiskt att de representerar en starkare folkvilja än förespråkarna för storregioner. Om jag har rätt så säger det en hel del om hur demokratin fungerar."

Stjernkvist "tror" alltid väldigt mycket i sina krönikor. Hela hans korthus rasar om man ruckar på detta lilla fundament - hans rena spekulationer. Plötsligt tillstår han att skåningarna känner intern samhörighet, medan hans norrköpingsbor skulle känna lika stor koppling till örebroare (underförstått - ifall en storregion skulle bildas med bl. a. Närke) som till köpenhamnare! Intresant - nu lägger han plötsligt grunden för ett radikalt, regionalistiskt anspråk: att östergötar skulle betrakta närkingar och köpenhamnare som lika avlägsna. Men vad ger det i så fall för grundval för att stärka statsmakten och länsstyrelserna? Hur ska han ha det?

Det "gryende folkuppror" till centralstatens fromma som Stjernkvist yvar sig över är svammel från ett gäng landshövdingar som inte vågar tala ur skägget. Snart snubblar nog någon och hamnar med snudan rakt i grötfatet. Och det vore det bästa, för man bör alltid gå rakt på sak och debattera med blanka vapen.

Ytterligare en centralist kommer ut

Läs DN-debatt idag. Kan centralisternas, eller etatisternas, budskap sammanfattas bättre än så? Ansvarskommitténs arbete leder uppenbarligen till att folk börjar bekänna färg.

För att besvara Mats Hellströms fråga: ja, starkare regioner är bland annat ett svar på globaliseringens utmaningar. I alla fall här nere.

Hellström utgår förstås från Mälardalen. Låt mig säga det klart och entydigt: folk i Mälardalen får göra precis som de vill. Jag argumenterar framförallt till förmån för mitt eget landskap, på kulturella grunder.

Följetongen om regioner på DN-debatt känns som ett gäng katter som går runt den heta gröten. Alla håller på och svamlar med funktionalist-byråkratiska argument. Och då kan man säkert hitta såväl floskler som mer handfasta argument både för och emot en regionalisering. Men bakom fernissan är jag övertygad om att det finns kulturella och identitetsmässiga bevekelsegrunder. Möjligen är debattörerna själva inte riktigt medvetna om detta, eftersom frågan inte dissikeras och diskuteras. Storsverigenationalism står mot kulturell regionalism. Vi som öppet deklarerat våra grunder behöver åtminstone inte svamla om "stuprör", "åstadkomma en regional samordning", "organisatorisk kompetens" och annat byråkratiskt nyspråk.

Kulturradikal skrymtare

Bloggaren C L K Aqurette uppmärksammar att konstfotografen Elisabeth Ohlson Wallin fått problem med den italienska polisen, efter att ha arrangerat ett nytt kontroversiellt konstverk. Åter igen är det kyrkan, denna gången den katolska utgåvan, som är måltavla.

Jag anser för egen del att Ohlson Wallin har stor talang i bildkomposition, ljus- och färgbehandling mm. En talang som hon ofta ödelägger på enfaldig, pubertal provokation. Visst - jättetufft att klä Jesus i lack och läder och avbilda kardinaler med ståfräs. Ack, så djupt...

Ohlson Wallin har dock fullständig rätt att komponera sina bilder och hålla utställningar. Hotfullt beteende av det slag som den italienska polisen tycks ha stått för är inte acceptabelt. Men vad säger hon då om andras motsvarande rättigheter? Jo, det här.

Ohlson Wallin kan stå som symbol för den kulturradikala trenden att gissla allt som kan betraktas som det minsta konservativt eller heligt i den egna kultursfären, men ta silkesvantarna på, eller låtsas som det regnar, i mötet med tio gånger värre förtryck inom andra kulturer. Det är ett vansinnigt hyckleri som kan stå den västerländska civilisationen mycket dyrt.

Bra utredningsförslag om homoäktenskap

Enligt Sydsvenskan kommer den kommitté som utreder förutsättningarna för homoäktenskap att föreslå gemensam lagstiftning för såväl hetero- som homopar. Detta innebär att borgerlig vigsel blir garanterad samkönade par på samma villkor och enligt samma regelverk som för heteropar. Hur trossamfunden ska göra får bli deras sak att avgöra, och den gamla nordiska traditionen att vigsel hos trossamfunden även utgör vigsel i juridisk mening bibehålls, erfar Sydsvenskan. Riksdagsman Johan Linander (c) från Lund talar sig varm för förslaget.

Detta är just den reform som jag har förordat under åtskilliga år. Reformen skulle lätt kunna kallas för liberalkonservativ till sin karaktär. Den lagfästa äktenskapsinstitutionen vidgas för att även rymma samkönade par, samtidigt som trossamfunden ges sin självklara valfrihet, utan att därmed fråntas den juridiska vigselrätten. Kulturradikala miljöpartiet vill givetvis att juridisk vigselrätt alltid ska innebära tvång att viga homopar - även för trossamfunden. Detta är att köra huvudet i väggen och inte öppna för en god kompromiss. Det finns säkerligen fler förtroendeuppdrag i statlig eller kommunal tjänst som i så fall skulle behöva beledsagas av ett knippe värderingar, om man ska vara konsekvent. Hur är det med god man eller överförmyndare? Ska man verkligen få välja själv vem man ska företräda? För att inte tala om alla politiker som även är myndighetsutövare i nämnder, i domstolar o s v.

Återstår nu att se hur alliansregeringen kommer att behandla kommittéförslaget under nästa år.

Snälla, kivas inte...

Uppmärksammat av Dick Erixon.

Svenska Filminstitutet tänker inte stödja produktionen av en film av Reza Bagher som ska behandla muslimsk fundamentalism. Orsaken till nobben tvistas det om. Det kan ju vara så som Filminstitutets konsulent hävdar - att avslaget inte har någonting att göra med ämnesvalet. Men regissören tycks ha en del på fötter när han hävdar att ämnet är relevant för institutets negativa bedömning.

Om manuset är bra kanske Bagher kan skramla ihop de fem miljoner som saknas på annat sätt. Femton miljoner är tydligen redan säkrade. Vidare bör Filminstitutet nu motbevisa anklagelserna om censur. Om de kan.

Stopplagen ska väck

Nu börjar det hända saker även inom hälso- och sjukvården. Såsom aviserades i valrörelsen kommer stopplagen att rivas upp. Det innebär framförallt att makt och ansvar förs ned från staten till landstingen och regionerna. Socialminister Hägglunds förslag om att skippa det lagstadgade kravet på minst ett offentligägt sjukhus i varje landsting/region för ner ytterligare makt. Sammantaget har vi alltså att göra med ett viktigt steg i federal riktning.

Mona Sahlin (s) gör en lika pinsam insats som vanligt, fylld av invektiv på dagisnivå när argumenten tryter. Först säger hon sig vara purken för att alliansen utför ett "svek mot väljarna". Var någonstans var hon i valrörelsen? Man undrar om den där Fuglesang verkligen blir den första svensken i rymden (jag såg ju förvisso en röd fläck på himlavalvet i augusti-september, men jag utgick från att det var Mars).

Sedan har inte Sahlin begripit skillnaden mellan att slopa stopplagen och att sälja akutsjukhus. Nu flyttas makten nedåt. I de landsting där hennes partikamrater styr kommer de inte behöva göra ett halvt knop åt det hållet. I borgerliga landsting och regioner kan en del entreprenadutsättning genomföras. Vad Reinfeldt sa i en hetsig diskussion med Göran Persson i valet var att det inte fanns några planer på att helt sälja ut de riktigt stora sjukhusen under kommande mandatperiod, vilket Persson gjorde gällande.

När det gäller så kallade gräddfiler i vården har i vilket fall som helst de privata sjukförsäkringarna blivit allt vanligare, vilket tog fart under sosseregeringens tid och troligtvis berodde på väntetiderna inom den offentliga vården. Frågan är vad som är bäst: att ett helt separat system med privatsjukhus byggs upp parallellt med de offentliga vårdgivarna, eller att offentliga vårdgivare även får ta emot privatförsäkrade patienter? Och är inte grundorsaken till privata försäkringar att köerna är för långa? Är det inte genom korta väntetider och toppkvalitet som den offentliga försäkringen bör göra privata tillägg onödiga? Eller "löser" man allt med förbud?

Tryckfriheten stark i Danmark

Nyligen avkunnades en dom i Köpenhamns Byret (motsvarar rådhusrätt/tingsrätt) gällande två journalister från Berlingske Tidende och tidningens chefredaktör, vilka lät publicera hemliga uppgifter från danska försvarets underrättelsetjänst rörande grunderna för landets medverkan i Irakkriget. Journalisterna och chefredaktören frikändes helt, till skillnad från personen vid underrättelsetjänsten som läckte uppgifterna, som har fått ett lindrigt fängelsestraff.

Bilden av att tryck- och yttrandefriheten står stark i Danmark, samtidigt som den i Sverige är på tillbakagång, förstärktes ännu mer. Och då talar jag både om den rent rättsliga aspekten och det samhällsklimat som påverkar rättsordningen.

Mer om tryck- och yttrandefrihet på bloggen: här och här.

Ingen eld utan rök?

Västsaharafrågan förtjänar en betydligt större plats i västvärldens offentlighet. Detta hävdar jag i dagens krönika i Norra Skåne. Och ja, det är jag som är författare, även om det har råkat bli Bar Sadé som står som undertecknare. Hade månne tidningens redigerare Bar-Ilan universitetet i Jerusalem i tankarna?

Tidigare har jag skrivit om Västsahara på bloggen här.

SkD:s chefredaktör: "Kör inte över Halland"

I en krönika tar Jan A Johansson upp en viktig fråga, med utgångspunkt i hallänningarnas vilja att låta den regionala politiska nivån och landskapsgränserna sammanfalla:

"Lösningen på frågan är enligt min mening att bortse från centralbyråkratiska propåer om att de framtida regionerna måste se ut på ett visst sätt och vara ungefär jämstora. Om Halland lever och mår gott på egen hand, låt det då vara så. Skulle det komma andra tider och andra viljor, så kan man den gången besluta om en ny ordning."

Exakt. Utredare, politiker och intresseorganisationer kan lägga fram bra underlag och föra debatter, men till syvende och sist måste folk i dagens län och landsting/regioner själva få avgöra hur de vill organisera sig regionalt. Detta är ett synsätt som jag vill minnas att jag m fl fick in i Centerpartiets centrala beslut, t ex i valplattformen inför 2006. Jag förväntar mig att centerledningen driver detta underifrånperspektiv i regeringen, hur än Ansvarskommitténs betänkande kommer att se ut.

Gatumobben kräver godkännande

Inte nog med att SAC försöker flytta fram sina maktpositioner med våld. De kräver dessutom att vi andra villigt och ödmjukt ska ge deras mobbvälde ett godkännande. Ack, dessa gruppaktioner, där den enskildes ansvar upplöses i ett kollektiv där ingen fattar beslut och ingen kan ställas till svars.

Nu är det en ny personträta som får tjäna som grund för en våldsam aktion. Men det behövs egentligen inte några arbetsplatskonflikter. Den 16 november (om jag inte tar fel på datumet) räckte det med att åberopa det för svensk arbetsrätt okända begreppet "politisk strejk". Då försökte man inte ens nödtorftigt hänvisa till arbetsrätten. Kanske är det bäst så. Då blir det bara försök till mobbvälde, och inte försök till mobbvälde medelst förljugenhet.

Strider man måste ta (II)

Detta är helt otroligt. Hur kan fullmäktige i Lund låta dagordningen dikteras av gatans radical-chic-pack? Frågan är om man ska frukta eller fnysa av förakt. Och man gör det tydligen som den naturligaste saken i världen! Jag anser att fullmäktiges ordförande, Annika Annerby Jansson, brister i sitt demokratiska ansvar. Tydligen är det fritt fram att hunsa den församling som jag har bidragit till att rösta fram och som förvaltar mina medelst tvång inbetalda skattepengar. Ska det gå extra mycket därifrån till mötesarvoden nu, när sammanträden inte kan hållas enligt planerna? Oacceptabelt!

Första fullmäktigemötet utsattes också för sabotage och hot. Även då lät man sig störas.

Demokratin-gatuligismen: 0-2

Om Benedictus och strider man måste ta

Benedictus XVI:s resa till Turkiet följs noggrant av massmedia. Hittills har mottagandet varit smärtfriare än vad de flesta hade föreställt sig. Troligen är den turkiska polisen på sin vakt mot demonstrationer, som ju knappast skulle kunnat komma mer olägligt, med tanke på de strandade EU-förhandlingarna.

I SVT:s morgonsändning kommenterades resan i några minuter, mot bakgrund av påvens föreläsning i Regensbrurg den 12 september. Varken den inbjudne religionshistorikern eller (helt uppenbart) programledaren kunde begripa varför påven tvunget skulle ta upp islam i föreläsningen. Underförstått: varför kivas? Varför reta upp?

Om man faktiskt tar sig tid och läser påvens tal ser man att anmärkningarna om islam för det första tar en ytterst marginell plats i anförandet, samt, för det andra, i stort sett uteslutande utgörs av referenser till vad andra har sagt, utan att påven själv tar klar ställning. I talets tredje stycke fälls de mest omstridda uttalandena. Till att börja med slås jag av att påven faktiskt återger en rent vetenskaplig kommentar om koranens tillblivelse, nämligen att vissa suror skulle vara äldre och andra yngre. Detta bryter mot den traditionella uppfattningen bland muslimerna om att koranen överlämnades till Muhammed i sin helhet av ärkeängeln Gabriel (Djibril). Har påven samma vetenskapliga inställning till sin bibel? Talet innehåller i alla fall ingenting som motsäger det.

Såhär lyder nästkommande mening, i den engelska översättningen:

"Without descending to details, such as the difference in treatment accorded to those who have the 'Book' and the 'infidels', he [den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus] addresses his interlocutor with a startling brusqueness, a brusqueness that we find unacceptable [mitt förtydligande, IS], on the central question about the relationship between religion and violence in general, saying: 'Show me just what Mohammed brought that was new, and there you will find things only evil and inhuman, such as his command to spread by the sword the faith he preached.'"

Benedictus XVI lägger alltså till att han finner bryskheten i den bysantinske kejsarens uttalande oacceptabel. Samtidigt kan det naturligtvis inte vara någon slump att påven just ger islam ett visst utrymme i sin föreläsning, som i övrigt utgör en hyllning till den helleniserade kristendomen: sammansmältningen av det grekiska, filosofiska förnuftet och den kristna tron. Även om han gör det på ett betydligt mildare och smidigare sätt än vad massmedia har låtit påskina, säger påven mellan raderna att islam minsann också borde få sig en dos förnuft: nej till omvändelse under svärdet, nej till krav på att sätta förnuftet ur spel för att kunna tjäna Gud.

Åter till svenska TV-studion. Var det fel att börja bråka? Jag begriper ingenting av den svenska politiska huvudfåran i dessa frågor! Är det ett kvitto på att man har gjort fel för att folk i Mellanöstern börjar bränna kyrkor och en nunna mördas i Somalia? Vilket för övrigt är ett intressant sätt att ge påven motargument... Om gangstrar inte kan föra debatt måste vi alltså hålla truten, enligt rådande uppfattning i Sverige. Indignerade ledare i muslimska stater ger hals, samtidigt som det i exempelvis Saudiarabien är förbjudet att utöva andra religioner än islam. Hur var det nu med svärdet? De är inte bara gangstrar - de är hycklande gangstrar!

Är det inte i Bröderna Leijonhjärta det står skrivet att man ibland bara måste göra saker för att vara människa, och inte en liten lort? Ja, och ibland finns det konflikter som man måste vara beredd att ta.

Iraks problem måste lösas i Irak

"Att ersätta Irakkrig med Irakdiplomati är som att göra en u-sväng med en supertanker. Det går långsamt och man vet inte var man hamnar. Ändå är det veckans tema i världspolitiken.

Hur förändra en politik som hittills bara fört med sig våld och ökat elände? Och, underförstått, hur kan världens enda supermakt dra sig tillbaka från Irak utan att helt tappa ansiktet?"

Så skriver Jan Winter från TT i en "analys" som jag antar florerar i svensk press idag. Utläggningen av den egna metaforen kan sammanfatta kvaliteten i övrigt. En u-sväng innebär väl per definition en 180 graders omvändning, och om man aldrig kunde veta var en supertanker skulle hamna efter en u-sväng vore våra hav nog svarta vid det här laget. Vet Jan Winter var han hamnar i sin analys?

Jag tillhör inte dem som ser någon mening i att vränga och vrida på orden. Självfallet kan man tala om ett inbördeskrig i Irak. Frågan är dock vad som menas med "[a]tt ersätta Irakkrig med Irakdiplomati". Huvudorsaken till de inbördes stridigheterna är ju den etnisk-religiösa maktkamp som demokratiseringen har öppnat upp för. Hur åstadkommer man en politisk lösning som drar undan mattan för våldsverkarna? Jag är övertygad om att Iraks problem bara kan lösas i Irak. Att blanda in Iran och Syrien måste vara höjden av dumhet.

TT: analytiker tycks utgå från att stridigheterna i Irak är (1) i huvudsak ett krig mella USA och irakierna, samt (2) kan lösas med hjälp av internationell diplomati. Underförstått: genom att USA och dess kvarvarande allierade lämnar Irak snarast möjligt. Det är i så fall en utgångspunkt som saknar all grund. Att misstag har begåtts i Irak innebär inte att politiken "bara fört med sig våld och ökat elände". Att lämna Irak hals över huvud och låta skurkarna i Teheran och Damaskus få ökat inflytande är däremot ett säkert recept för katastrof.

Se fler tankar om Irak här.

Nya MUF-basens goda smak

Enligt TT-meddelandet gillar Niklas Wykman, MUF:s nyvalde ordförande, böcker av Isaac Bashevis Singer och filmer av Pedro Almodóvar. Oye, estamos de acuerdo, caballero.

Är detta ett universitet...

...eller en fårskock? Är det meningen att annorlunda åsikter och perspektiv ska få yppas i en fruktbar och understundom stormig debatt, eller föredrar man intellektuell onani framför spegeln? Allt talar för det senare. Kulturrevolution.se:s skribent Joakim Henriksson lägger fram bevis.

Öresundsintegration på dagordningen

Kollegan Malte Lewan har uppmärksammat att Norden- och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson dels tänker låta utvärdera skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, dels har satt en dag för sin utlovade hearing om Öresundsintegrationen: 2/3 2007.

Det är bra att det börjar röra på sig.

Emellertid vidhåller Husmark Pehrsson sitt motstånd mot det som hon kallar "särlösningar", som ju lika gärna kan kallas "decentralisering" eller "federal lösning" - d v s upprättandet av en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Öresundsregionen. Jag har tidigare behandlat detta ämne. Husmark Pehrsson: visa större öppenhet för nya, regionala grepp!

"Människorättsmöte" i Malmö

"I samband med människorättskonferensen i Malmö högskola uppstod det tumult då en person tvingades till marken av en polis. [---] Ett antal personer hade ställt sig framför Orkanen, Malmö högskolas huvudbyggnad. De kamouflageklädda personerna iscensatte ett drama som föreställde en israelisk gränskontroll och hade riggat upp taggtråd och använde sig av pistolattrapper."

Skånska Dagbladet 25/11 2006

"Människorättskonferensen" i Malmö är för övrigt ett Ordfrontsarrangemang.

Jag har fått en ganska tvehågsen inställning till begreppet mänskliga rättigheter. Det beror verkligen inte på att rättigheterna inte skulle vara betydelsefulla - tvärtom tillhör åtskilliga av dem våra viktigaste demokratiska och juridiska fundament. Vad som dessvärre har hänt, vilket bär mig emot, är att begreppet har börjat leva sitt eget liv i händerna på gatans parlament, samtidigt som vissa akademiker och ledande organisationer har gjort en sekulär religion av det. Säg "brott mot de mänskliga rättigheterna", och all diskussion och närmare analys är överflödig. Märk väl: de mänskliga rättigheterna. Som om deras antal och innehåll vore någonting fastställt från första början - någonting gudagivet.

Jag har själv intriktat mig på folkrätt och MR-frågor i min juridiska examen, vilket väl får tjäna som bevis för att jag inte anser frågan vara oväsentlig. Problemet som jag lade märke till var att det inte förekom någon diskussion om de olika rättigheternas inbördes vikt. Tvärtom skulle vi se dem som en "oupplöslig helhet". Rätten att undgå tortyr och rätten till bostad - allt sades hänga ihop i en holistisk harmoni. Som om inte de viktigaste civilrättigheterna kunde härledas till den anglosaxiska rättsordningen och naturrättsliga idéer, medan andra är påbyggnader och vaga kompromisser.

Man måste även i debatten skilja på mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Det senare är vad man kan kalla för krigets lagar. De senare bygger helt på konceptet chivalry - ridderlighet, samt ömsesidighet. Jag ger och du ger. Detta innebär givetvis att vi hamnar i dilemman när ena parten inte är ridderlig, utan rituellt skär halsen av en fredsaktivist eller långtradarchaufför inför videokamera, eller går in på en populär barnfamiljsrestaurang med bombbälte och trycker av. Dessutom hamnar vi alltmer i en gråzon mellan situationer där MR är tillämpliga och där den humanitära rätten istället gäller.

Låt oss värna om mänskliga rättigheter, men låt oss också se deras ändamål och det sammanhang i vilket de tillkom. Vissa av rättigheterna måste kanske anpassas till en ny tid - vilket inte automatiskt måste betyda inskränkning, utan tvärtom kan implicera en utvidgning av deras tillämpningsområde. Låt inte vänsteraktivister kidnappa begreppet, och göra det till sitt beläte.

Ledare: delad makt i arabvärlden

Denna ledarartikel i lördagens Norra Skåne har jag bistått med.

Nämndsplatser

Centerpartiet i Lund kommer att nominera mig till posten som ordförande i miljönämnden i Lunds kommun. Vid årsskiftet kommer jag att ha suttit i miljönämnden i sju år, så jag har en hel del erfarenhet från området.

I Region Skåne kommer jag att nomineras som ordinarie ledamot i kulturnämnden. Detta, i kombination med ersättaruppdraget i regionfullmäktige, ger mig en plattform för att driva regionpolitik.

Jag tackar för förtroendet från Centerpartiet i Lund respektive Centerpartiets regionfullmäktigegrupp.

Påven till Turkiet

Det blir nog ett inköp av Time senare idag, efter Dick Erixons intressanta inlägg.

Svensk kulturjournalistik hjärndöd

Den diagnosen torde man med säkerhet kunna ställa efter DN:s kulturjournalist Stefan Jonssons generalangrepp på sina danska kolleger. Eftersom man i Danmark - nota bene - till skillnad från i Sverige, noga följer nordiska naboländers nyheter och kulturdebatt, har Jonssons lilla lusing inte gått obemärkt förbi. Än en gång serveras danskarna en smashboll som kan riktas mot den svenska, PK-marxistiska kulturradikalismen. Och vi som så att säga hänger på nätet är trötta på att agera bollkalle.

Stefan Jonsson har, hör och häpna, under en vecka plöjt igenom kulturdelarna i de danska dagstidningarna. Han medger själv att denna intensivkurs knappast kan ligga till grund för någonting annat än spekulationer. Det är ju bekvämt, eftersom han då kan fylla hela artikeln med sina egna förutfattade meningar, men skänka den en air av systematik och vetenskaplig undersökning.

Först klagar Jonsson på att dansk kulturdebatt skulle vara besatt av islam och gå på inåtvänd rundgång. Sedan gnäller han över att en skum bok av en lika skum Bush-sponsrad republikan har blivit översatt till danska, vilket skulle vara den enda föreliggande översättningen till ett europeiskt språk. Här någonstans börjar man undra om inte Jonsson borde bestämma sig. Han är blind för att hans egna exempel talar emot hans slutsatser. Är det "rundgång" så fort den svenska kulturradikala eliten inte gillar vad den läser? Chomsky, Vidal, Michael Moore, Susan Nathan och någon nyupptäckt renlärig förmåga i någon kubansk bergsby som ingen någonsin har hört talas om - det är naturligtvis inte rundgång!

Kolla sedan resten av Jonssons artikel! Längre fram klagar han plötsligt på att kulturjournalistiken på andra sidan sundet ger plats åt en uppsjö av händelser, men förbigår att några fulla pågar i Dansk Folkepartis ungdomsförbund avbildade Muhammed på skämt, eller "när en grupp rakryggade intellektuella i ett öppet brev i Politiken förklarar att de polisanmält DF för rasism". Vänta ett slag. Nu klandras danska journalister plötsligt för att de inte skriver om islam och därtill anknutna ämnen. Jonsson kan definitivt inte bestämma sig. Hans artikel är smörja - en förevändning för att spy galla över den danska debatten, på den grunden att den inte är en kopia av den svenska.

Jag kan bara tala för Weekendavisen, som jag noga följer. Tidningen ger massor av utrymme åt samtida debattörer av olika färg och form. Åtskilliga är internationella berömdheter, som av någon anledning inte de svenska kultursidorna intresserar sig för. Jag skulle vilja påstå att det är Sverige som är ett internationellt särfall av idémässig rundgång, förklädd i en proggig 70-talsinternationalism. Förvisso förekommer en hel del intern dansk debatt och kannstöperi i danska tidningar, men vad förväntar vi oss egentligen? Skulle läget vara bättre i Sverige? Den största kulturdebatten här de senaste åren som jag kan dra mig till minnes handlade om huruvida Linda Skugge hade rätt att tillskriva Björn Ranelid läppglans och rakade underarmar, samt huruvida Elfride Jelinek skriver goja eller gudomligt.

Det finns undantag, framförallt på SvD:s sidor. Men i övrigt känner jag till en och annan svensk tidning som bör vara försiktig med att anklaga andra för rundgång. Stefan Jonsson har lyckats panga samtliga rutor i DN-skrapan med sitt stenkastande i huset.

Sydsvenskan om Ansvarskommitten

Sydsvenskan "erfar" att Ansvarskommitténs slutbetänkande kommer att bli ett status quo för Skåne, förutom att regionen slås ihop med Blekinge. Stämmer Sydsvenskans uppgifter till fullo har vi att göra med ett slag i ansiktet på Skåne, som inte stillatigande kan accepteras. Ingenting av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik eller kulturpolitik ska tillfalla regionerna, enligt Sydsvenskans källor. Ingen asymmetri ska tillåtas - d v s att vissa regioner kan få gå längre än andra. Och som krona på verket avser Storebror tala nyspråk. "Regionkommuner" ska det heta. Det vore i praktiken en semantisk åtstraming i jämförelse med dagens vedertagna regionsbegrepp.

Jag tänker inte spinna vidare i nuläget, för uppgifterna förefaller trots allt vara osäkra. Domen faller när betänkandet blir offentligt. Oavsett vilket är jag dock säker på att det blir en stormig debatt i vår. Centerpartiet kommer nu sättas på prov. Ställer ledningen sig bakom sina egna stämmobeslut om federalism och drar de självklara slutsatserna därav? Jag förväntar mig givetvis ett rungande ja.

Västsahara

I förrgår kväll återvände jag från en resa till och inom Algeriet, syftande till att etablera nya kontakter med det västsahariska folket, vars statsbildning befinner sig i exil i nämnda lands sydvästra hörn. Vi var en grupp på fem personer från sammanlagt fyra olika svenska partianknutna organisationer (s, v, fp, c).

Västsahara är en före detta spansk koloni. Enligt vedertagen folkrätt har avkoloniserade områden rätt till statlig suveränitet. Efter Spaniens tillbakadragande besatte emellertid Marocko 1975 steg för steg merparten av territoriet. Tilläggas bör att folk i Västsahara sedan tidigare hade upprättat en motståndsrörelse mot den spanska militärmakten, med självbestämmande som mål. Rent identitetsmässigt och sociologiskt står befolkningen, som har sina anor i nomadstammar från området, långt ifrån det marockanska kungadömet.

Motståndsrörelsen, Polisario, har i flyktinglägren på den algeriska sidan utvecklats till ett slags statsbärande organisation, med interna val, välfärdstjänster, skolväsende, o s v. Folket är dock helt beroende av FN:s livsmedelsbistånd.

De väpnade striderna med Marocko upphörde 1991, men någon lösning på konflikten har inte ryckt närmare. Marockanska regimen försöker erbjuda något slags kommunalt självstyre åt västsaharierna, vilket de av naturliga skäl inte är det minsta intresserade av. De har länge nog förvägrats möjligheten att genom folkomröstning få avgöra sitt öde. Istället fortsätter den marockanska regimen med en medveten strategi för att annektera området, bl. a. genom inflyttning av marockaner längs med kusten. Därmed läggs grunden för etniska konflikter i framtiden.

Den cyniska sanningen är att Polisario, rättfärdigt nog, inte ägnar sig åt terrorverksamhet, vilket har lett till att massmedia har vänt konflikten ryggen. Västmedierna belönar terror genom att ge den maximal uppmärksamhet och genast utgå från att terrorister måste ha blivit sådana på grund av obeskrivliga umbäranden. Rörelser som Polisario och den västsahariska republiken i exil drabbas för att journalister och opinionsbildare i väst anser att barbari är en naturlig följd av (företrädesvis) väststaters förtryck. När man inte känner av terrorns kväljande, smutsiga rök tror man inte att det brinner någon rättfärdighetens låga.

En annan iaktagelse jag gjorde gäller givetvis hur statsmakter kan agera och hur viktigt det är att bygga ett samhälle underifrån, enligt federala principer.

Västsahara måste upp på den politiska agendan i Sverige och - inte minst - EU. Ett samfällt europeiskt erkännande av den västsahariska statsbildning som redan finns är nog den enskilt viktigaste åtgärden just nu.

Bloggpaus till på måndag

Jag är bortrest till på måndag. Kan skriva något om resan då.

Borg med oklart innehåll

Finansminister Borg driver en helt annan linje än vad moderaterna hittills har stått för. Kanske är det den största omorienteringen av partiets ekonomiska politik i modern tid. Frågan är bara vilka idéer som står bakom Borgs politiska prioriteringar.

I Svenska Dagbladet talar sig Borg varm för ett sanktionssystem för dem som lyfter A-kassa och inte söker jobb i den omfattning som man kan kräva. Med andra ord: större krav på och mer kontroll över folks vandel. Vidare försvarar Borg det progressiva skattesystemet. Hans förslag om att halvera statsskatten i inkomstintervallet 26 000 - 30 000 kr kan betraktas som en ännu tydligare progressivitet, eftersom stegringen då sker med ytterligare en etapp i jämförelse med idag. Ungefär som att kliva ned i 19-gradigt havsvatten långsamt, istället för att kvickt hoppa i. Vad intervallet 26-30 000 motsvarar på människokroppen kan man ju spekulera i, om man vill.

Tidigare har även Borg uttalat sig för höga alkoholskatter, med förmaningen att folk min själ ska jobba istället för att supa.

Vilka är Borgs ideologiska hållningar? Egna uttalanden om att värderingarna inte är så väsensskilda från socialdemokratins dito är oroväckande. I bästa fall är dock Borg en socialkonservativ herre som är en aning för snar och vårdslös i användningen av fiskala styrmedel för att tukta folk och hålla ihop samhället. I värsta fall - hemska tanke - är det fråga om en idélös étatist som vill visa sig på den styva linan i styrningen av den enorma statsapparaten, genom att bibehålla dess omfång men öka dess effektivitet. Då riskerar all annan politik att underställas statsorganismens välmåga. I sanning inte något stort brott med Per Nuder.

Vi har all anledning att noga följa den nymoderata finanspolitiken och belysa dess något dunkla grundvalar. Centerpartiet visade viss ideologisk frimodighet i valrörelsen. Även om jag personligen inte höll med i exakt allt vad partiledningen gick ut med (t ex invandringsutspelet i Almedalen), var det hedervärt att våga utmana. Den rollen bör Maud Olofsson ha även framgent i regeringen.

Glad Mårtensdag!

Här krängs det kalkon, vill jag lova. Jag hoppar över gåsen i år, men en härlig kalkon är ofta strået vassare.

I adore Catherine Tate

Britterna är oöverträffade inom humorns domäner. Kanske är det för att de helt enkelt vågar skämta om det mesta, samtidigt som de inte stannar vid ren pubertal hån-humor.

En humorist som jag har fått upp ögonen för och som är något av det bästa jag någonsin har sett är Catherine Tate. Hon har en viss uppsättning typer som är återkommande i hennes sketcher. Typerna är ofta extrema renodlingar av folk som man kan träffa i verkliga livet. En av de bästa är den sexfixerade, korkade och helt underbara undersköterskan Bernie. En annan är Lauren - den upproriska tonårstösen som inte bryr sig om något.

Jag tycker att Catherine Tate visar att man kan skämta om det mesta, för att inte säga allt, utan att bli rå och hånande.

Federalism i Axess

Tidskriften Axess tar i det senaste numret upp federalismen, "mellan anarki och imperium". De tre temaartiklarna är utlagda på nätet.

David C. Hendrickson, professor i statsvetenskap vid Colorado College, jämför dåtidens unga amerikanska federation med nutidens EU. Jag anser jämförelsen vara missvisande, eftersom Hendrickson har stirrat sig blind på formen och glömt innehållet. Förenta Staternas författning är en ideologisk skapelse och en produkt av brinnande idédebatt, medan EU:s acquis communautaire är utfallet av snart 50 års funktionalism. Att jämföra den amerikanska revolutionen med andra världskrigets slut i Europa är inte heller någon förträfflig analys. Vidare menar Hendrickson att om EU är det tidiga USA så har USA kommit att bli den gamla, europeiska imperiestaten. Det förefaller som denna slutsats kom före Hendricksons sökande efter dess grunder. Att USA har centraliserats kraftigt sedan grundagsfädernas dagar är givet, men den förenklade kritiken (som om 11 september inte fanns) och glorifieringen av EU bär mig emot.

Nathan Shachar, som är min favoritjournalist och som skriver som en gud, kommenterar utvecklingen i Brasilien, medan Sten Widmalm, statsvetare i Uppsala, skriver om utvecklingen i Indien. Det är intressant att federalismen är så stark i dessa jätteländer. I Indien tycks dessutom trenden vara ytterligare decentralisering, samt asymmetri i och med att Kashmir har en särställning.

För övrigt gillar jag temarubriken: "mellan anarki och imperium". Det är en mycket bra beskrivning av var federalismen positionerar sig i dagens värld.

Socialförsäkringsministern avvisar Skånecenterns förslag

TV4 Öresund rapporterar att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson gör tummen ner åt Centerpartiet i Skånes förslag från valrörelsen om en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Skåne och Själland. Husmark Pehrsson hänvisar att att Skåne inte är den enda gränsregionen i landet, vilket väl är svårt att förneka. Vi kan inte ha särskilda myndigheter i varje gränsregion, säger hon.

Men Husmark Pehrsson har missat någonting väldigt väsentligt. Skåne har på grund av regionförsöket och den regionalistiska strävan att stärka självstyret en unik ställning i landet. Skåne är inte bara i geografisk mening en gränsregion, utan har även av kulturella skäl grund för att stärka förtöjningarna till Själland. Och ingen annan stans i landet har arbetspendlingen över statsgränsen vuxit på samma sätt som här. Alla dessa unika betingelser talar för en unik lösning.

Husmark Pehrsson ska anordna en "hearing" om gränshinder i början av nästa år. Vi är nog ganska många som gärna hör av oss.

Irakiska konfederationen

Saddam Hussein har störtats och fått sin dom, men landet är i närheten av upplösning. Risken är att en republikansk förlust i USA:s kongressval leder till ett hastigt och oordnat tillbakadragande. Å andra sidan tycks oordningen ha varit på plats från första början.

Jag är övertygad om att nyckeln till en fredlig, välståndsalstrande och sekulär utveckling i Irak ligger i en rejäl uppdelning av landet. Good fences make good neighbours. Så har det nämligen gått till i resten av världen. En federal (eller konfederal) statsbildning med mycket starkt självstyre i såväl regionerna som - om nödvändigt - hos de etniska grupperna, är troligen den enda vägen framåt. I åtskilliga angelägenheter får man se till att rättigheter och skyldigheter helt enkelt följer etniciteten. Därmed inte sagt att det blir fred dagen därpå, men jag skulle tro att grunden i så fall åtminstone är lagd.

När demokratiseringsvågen kommer sammanfaller kollektiva lojaliteter oftast med de kulturella grupper som finns på banan. En klok politik går ut på att erkänna dessa lojaliteter samt göra det bästa för att hantera och minimera de oundvikliga slitningarna. Att låtsas som att man kan bygga en demokratisk centralstat grundad på en påhittad folkgemenskap är troligen den värsta tänkbara strategin. I Iraks fall lägger det, i värsta fall, grunden för folkmord och fördrivning, och i näst värsta fallet tar shiitisk islamism över och skapar en kompis åt Ahmadinejad. Vad än värre är: det ena utesluter inte det andra.

Nu är jag inte insatt i den irakiska författningens enskildheter, men av den politiska diskussionen att döma går såväl det irakiska styret som den amerikanska presidentadministrationen i otakt med de sociologiska förlopp som har kommit i rullning ute på fältet. Ska en sekulär demokrati kunna byggas måste det nog ske inom de etniska grupperna.

Extremvänsterns terror måste bemötas

Vissa håller sig inte till de demokratiska spelreglerna. De väljer istället att utsätta medborgare för hot och störa demokratiskt valda församlingars möten och uppträda hotfullt mot enskilda förtroendevalda. Det har vid tidigare tillfällen även gått över i regelrätta angrepp på personer och egendom. Nu är det sverigedemokraterna som är i våldsverkarnas blickfång. Under valrörelsen var det främst centerpartiet som utsattes, även om det - mig veterligen - aldrig gick så långt som till angrepp på personer och hot riktade mot sammankomster.

Det får vara slut med rättsstatens daltande, efter den upptrappning som vi nu ser. Nu anmälde polisen hotet mot Burlövs kommun och sverigedemokraternas ungdomsförbund som "brott mot medborgerlig frihet", vilket återfinns i brottsbalkens kapitel om högmålsbrott. Det var på tiden. Föreskrivet straff är fängelse i högst sex år.

Det är tragiskt att terroristerna ska tillåtas jaga runt förtroendevalda och deras organisationer. De flyttade sammankomsterna ger patrasket blodad tand. Istället måste rättsstaten se till så att fredliga sammankomster alltid kan genomföras i säkerhet. Därför menar jag att det även ligger ett ansvar på sverigedemokraterna att inte vika sig fler gånger. De ska kunna verka i öppenhet som alla andra, vilket ställer stora krav på ordningsmakten. Bl. a. måste naiviteten och "låt gå"-mentaliteten förbytas i ett systematiskt arbete med att lagföra brott och ingripa så fort lagen ger möjlighet därtill.

Svar på utmaning: varför blogg?

Jag har blivit uppmanad/utmanad av Carl-Robert Lindgren att skriva något om hur jag ser på mitt bloggande. Puh! Vanligen handlar dylika förfrågningar om vilken skiva som ligger överst i högen eller vad man ser om man kikar ut genom närmaste fönster, så detta blir ju lite besvärligare.

Jag satte igång med bloggandet i januari detta år. Bloggen var då en utpräglad valrörelseblogg som skulle ge väljarna en god bild över vad jag anser i för valet vidkommande frågor. Bloggen var då en av flera kanaler för att nå ut.

Efter valet höll jag ledigt ett tag, varpå jag återupptog opinionsbildningen på nätet i oktober. Med den nya bloggen, "Federalisten", har jag den något bredare målsättningen att vara en röst debatten som tar upp fler samhällsfrågor än enbart de som kan knytas till regionvalet i Skåne. Federalism är ett styrelseskick som kan förhindra maktkoncentration och likriktning, samtidigt som systemet förutsätter medborgare som känner delaktighet i och lojalitet gentemot det gemensamma. Detta tror jag är den stora ödesfrågan för politiken globalt sett inom de närmaste årtiondena - att hålla ihop samhällena och hävda republiken i ordets klassiska bemärkelse. Detta för att vända utvecklingen som troligen går mot ett nytt medeltidsliknande tillstånd, varvat med häftiga motreaktioner från staternas sida. Å andra sidan måste man alltid lägga hinder i vägen för centralstaten och exempelvis låta gamla kulturregioner få stort självbestämmande. Federalism är ett gott verktyg, medan republikanism och ideal som i dagens politiska landskap kan kallas liberalkonservativa utgör en rimlig ideologisk underbyggnad.

Andra särskilt viktiga samhällsfrågor, som ofta har beröringspunkter med det ovanstående, är starkare självstyre åt Skåne/Skånelandsregionen, värnandet om yttrandefriheten, hotet mot bildningen, islamismens frammarsch, migrationsproblematiken, den hycklande sexualmoralismen, ensamhet bland folk i Västvärlden, samt miljöhoten och varför i hela friden det har blivit hippt bland många högerdebattörer/liberaler att strunta i dem.

En bra blogg ska användas för att belysa och kommentera samhällsfrågor - inte för att berätta vilka glassiga konferenser man har bevistat eller hur gott kaffet var i morse. Det senare kan utgöra underlag för att komma in på det förra, men det får aldrig bli centralt i sig. Läs gärna Carl Hamiltons Det infantila samhället för att få en trovärdig analys av den ointressanta Big Brother-exhibitionismen (Hamilton talar för övrigt också om en annalkande medeltid). Min strävan är att aldrig falla i den fällan.

Ingen samvetsfrihet inom UD

En person aktiv i sverigedemokraterna, Kent Ekeroth, har fått sparken från sin praktikplats vid svenska ambassaden i Tel Aviv. Affären tog uppenbarligen fart sedan Ekeroth på sin blogg liknade invandringen vid en förkylning och politiken bakom vid HIV. Han har således använt den farliga, historiskt belastade och missledande sjukdomsliknelsen för att beskriva en företeelse som han motsätter sig, vilket jag tar starkt avstånd ifrån. Om han är naiv eller kyligt beräknande vet jag inte, men sådant språkbruk för med sig ytterst motbjudande konnotationer. Var god skärp din debattstil!

Men kan dessa utgjutelser grunda ett avskedande från en tjänst? Som utgångspunkt bör de knappast göra det. Inom vissa tjänster kan chefen bedöma att verksamheten skulle ta skada, men generellt skall inte åsikter i sig kunna utgöra grund för avskedande. Bedömningen måste ju i första hand vila på vad som faktiskt har skett på arbetsplatsen, huruvida personen objektivt sett utgör en säkerhetsrisk, e d. Tel Aviv-ambassadörens motivering är dock betydligt värre än så:

- Han får sluta av två skäl. Dels var hans ansökan vilseledande. Dels är han aktivt verksam i en rörelse som samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och främlingsfientlig, säger Rydberg.

Ekeroth hade inte nämnt i sin ansökan att han var aktiv inom sverigedemokraterna, vilket ambassadören menar att han borde ha gjort. Av andra avskedandegrunden framgår det dessutom att han inte hade fått praktikplatsen om han hade gjort just det som avkrävs i den första grunden. Ambassadör Rydbergs uttalande är ytterst anmärkningsvärt och bryter starkt mot svenska ämbetsmannatraditioner, vilket statsvetaren Göran Bostedt påpekar i SvD.

Jag upprepar: yttrandefriheten i Sverige är på tillbakagång. Det åvilar alla ansvariga politiker att sätta klackarna i backen och vända utvecklingen.

Ny borgerlighet?

Captus Tidnings redaktör Adam Nelvin bidrar med en intressant krönika i senaste numret. Nelvin ställer sig frågan huruvida en ny borgerlighet med starkare betoning på konservativa och klassisistiska idéer än på nyliberal ekonomism är i antågande i Reinfeldts kölvatten. Han besvarar frågan med ett försiktigt ja.

"Några tecken i tiden: liberalismen ifrågasätts inifrån samtidigt som intresset för konservativa och kommunitära idéer växer; individualismen tonas ner medan familjen och vikten av ett levande civilsamhälle betonas; abstrakta kontraktsteorier överges till förmån för en mer organisk samhällssyn; moral och värderingar ersätter ekonomismen som det dominerande angreppssättet."

Så är det kanske. Eller är det önsketänkande från Nelvins sida? En annan liberalkonservativ röst, Carl-Robert Lindgren på kulturrevolution.se, är en smula mer återhållsam och frågar sig just om de egna önskningarna färgar bedömningen för mycket. Dick Erixon svarar däremot mer oreserverat ja, men vill ändå slå ett slag för det (ny-)liberala projektet, som han menar bör förenas med kommunitär-konservativ moraluppfattning. Nämnda projekt förutan menar Erixon att vi lätt hamnar i "förmynderi". Problemet, enligt mig, är att den doktrinära liberalismen i många fall är oförenlig med just kommunitära och konservativa värden, eftersom det är omöjligt att bygga ett vattentätt skott mellan ekonomi, lagar och moral. Att förmynderi, som ju i sig är ett negativt laddat begrepp, kan vara skadligt och orättfärdigt är en annan femma.

Men tillbaka till huvudfrågan. Är en ny borgerlighet på väg? Jag behandlade frågan i essäistisk form i senaste Rådslag (ej på nätet, än), och kom liksom Adam Nelvin fram till att det finns en spirande liberalkonservativ rörelse, som dock är uppdelad på olika partier och - inte minst - bland fria skribenter. Jag undrade också i artikeln om vi inte borde finna fler gemensamma plattformar. Men även det kommer kanske, så småningom.

"Bruna Skåne" motbevisar sig självt

"Skåningarna är ju alla rasister - konditorierna säljer fortfarande negerbollar, gemytet går snabbt över i fientlighet, bruna fanor hissas innanför varje kringbyggd skånelänga och sverigedemokraternas framgångar är det slutgiltiga beviset för allt. Skäms på er!"

Ungefär så har det låtit i etablerade massmedier sedan valet. Jag överdriver inte ett dyft - flera av formuleringarna är i stort sett identiska med vad jag har läst. Man upphör aldrig att förvånas över vilken oanalyserad smörja som etablerade massmedier låter publicera.

Men så publicerar DN utfallet av följande undersökning. Vad ska Olle Svenning & Co nu säga? Migrationsdomstolarna består ju av en dömande nämnd, sammansatt av domaren samt (oftast) politiskt aktiva medborgare från området i fråga. Det kanske är dags att hålla tillbaka de sura uppstötningarna och börja analysera med lite större försiktighet... Skillnaderna mellan migrationsdomstolarnas dömande är så stora att det svårligen går att förklara allt med att fler asylberättigade irakier skulle ha hamnat i Malmö än i Stockholm. Vilka orsaker som än kan finnas visar resultatet en sak: det är dags att lägga av med generaliserande och ofta förolämpande förenklingar.

Det finns åtskilliga hypoteser som var för sig eller tillsammans skulle kunna erbjuda förklaringar. Att det finns en mycket större skepsis mot den förda invandringspolitiken i Skåne-Blekinge än i exempelvis Norrland eller Stockholm står klart. Kanske är det emellertid så att detta inte nödvändigtvis måste gå ut över flyktingar med starkt skyddsbehov. Kanske är det så att det finns en viss skepsis mot det främmande, men att det också finns en skepsis mot statliga auktoriteter (Migrationsverket). Kanske är det så att man bör skilja på byamentalitet parad med hård jargong å ena sidan, och doktrinär rasism å andra sidan.

Jag har inte för avsikt att självförhärliga eller att bygga prålande luftslott. Mitt främsta syfte med detta inlägg är att slå tillbaka mot de svartvita förenklingar och de rent ut sagt skymfande generaliseringar som många kommentatorer ägnar sig åt. Verkligheten är - som vanligt - mer sammansatt än vad mången propagandist vill vidkännas.

Sådan grundlag - sådana politiker

När jag gick i gymnasiet i Trelleborg förekom det något som kallades för "okynnestryckande" i bussen hem till Falsterbonäset på eftermiddagen. Det handlade om något så obota korkat som att ungdomar tryckte på stoppknappen inför varje hållplats bara för att reta gallfeber på busschauffören.

Eftermiddagsbussen från Trelleborg till Falsterbo kan lätt likställas med Sveriges riksdags konstitutionsutskott. Nu senast är det vänsterpartiet som okynnestryckte på knappen.

Detta är fråga om rent och skärt missbruk. Okonstitutionellt handlande Clodiuspolitiker som kan göra vad som helst med grundlagen för att få sig en dag i strålkastarljuset. De gör inte ens ett försök att rättsligt grunda sitt tarvliga agerande. Och eftersom Sveriges grundlag är gjord i gummi tycks den tåla vad som helst. Om den politiska kulturen i landet mår bra i långa loppet av misshandeln är en annan femma. När KU väl har ett viktigt ärende på dagordningen hamnar även det lätt i okynnesfacket i medias och allmänhetens medvetande, av ren slentrian.

Ohly, Berg och Brink har svårt att acceptera att de var valets stora förlorare.

Regionalister tar grepp om Region Skåne

När de borgerliga partierna har nu har valt sina regionråd, visar det sig att "regionalisterna" tar ett mycket starkt grepp om regionpolitiken, vilket är ytterst glädjande.

Jerker Swanstein (m) har ju redan visat var skåpet ska stå, se förra inlägget. Malte Lewan har också sökt och funnit en del intressant stoff i hans politiska förflutna.

Pia Kinhult (m) blir, enligt uppgift, regionråd och är - vad jag har förstått - tilltänkt som den moderate ordföranden i regionala utvecklingsnämnden. Hennes engagemang för regionens ställning kan man inte ta miste på.

Gilbert Tribo (fp) blir jämte Marita Sander-Schale (fp) folkpartiets regionråd. Tribo har uppvisat en tydligt regionalistisk agenda.

Katarina Erlingson (c) leder det mest uttalat federalistiska partiet, och hon tar plats som Swansteins vice ordförande. I oppositionen 2002-2006 framstod Erlingson ofta som den tydligaste oppositionsledaren.

Sist men inte minst blir Rolf Tufvesson (kd) kristdemokraternas regionråd och ordförande i kulturnämnden. Tufvesson är nog den mest konsekvente och stridbare regionalisten i församlingen, med tydlig kulturpolitisk agenda. Han var även regionråd 1998-2002, varvid han stack ut hakan och tog strider med såväl statspolitiker som media. Tufvesson har kapacitet att utveckla regionens kulturpolitik till att handla om mer/annat än att pytsa ut bidrag till verksamhetsutövare.

Märk väl - tre av fyra politiker som stod bakom idén om framtagandet av en grundstadga för Skåne/Skåneland/Scania är nu i regionens toppledning. Nu är det upp till bevis!

Swanstein rivstartar

Jerker Swanstein (m), blivande ordförande för regionstyrelsen i Skåne, deklarerar i Skånska Dagbladet (ej på nätet) att han snarast möjligt vill göra verklighet av Allians för Skånes idé om en skånsk ambassad i Stockholm. Swanstein gör en koppling mellan den planerade beskickningen och Ansvarskommitténs slutbetänkande.

Det kommer att bli mycket viktigt att hålla nära kontakt med regeringen under de kommande åren, med anledning av de förväntade omstruktureringarna av Sveriges politiska styrning. Att Swanstein strävar efter att få in upprättandet av ambassaden i budgeten för år 2007 är ett styrkebesked från den nya "femklöverns" ledare.

Moralfilosofiskt test

På denna sida kan man få svar på hur man positionerar sig i förhållande till en grupp moralfilosofer. Ta det för vad det är - det är fråga om ett trubbigt intstrument. Frågorna är inte lätta och ibland väldigt outvecklade och kategoriska. Beskrivningarna av de filosofiska skolorna kan lämna en del i övrigt att önska. Urvalet är också begränsat. Men jag tror ändå att man kan få en signal om åt vilket håll man lutar.

Hur blev mitt resultat? Jo:

1. Thomas av Aquino 100%
2. Jean-Paule Sartre 87%
3. Aristoteles 86%

Ett glapp på 10% ned till fyran innebär att det finns en ganska klart markerad topptrio.

Och hur fasen man ska förmå Sartre att smälta in i Aquino och Aristoteles tar jag tacksamt emot tips om.

Utan yttrandefrihet i Burlöv?

Tryck- och yttrandefriheten i Sverige har nog aldrig under landets demokratiska historia varit så utsatt av rättsvårdande myndigheters attacker som nu. Justitiekansler Göran Lambertz, statens åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål, menar i en famös artikel i Upsala Nya Tidning att stater "inom ramen för sina lagar, [skall] verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan [sic!] kränka religioner och deras företrädare". Detta som ett inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrer och dylikt. Dick Erixon har på ett förtjänstfullt sätt avslöjat och förkastat justitiekanslerns agerande.

JK:s formuleringar är hårresande. Var det inte lite "onödigt" att skoja med Jesus i Monty Pythons "Life of Brian"? Då borde i så fall staten, enligt JK, skrida till verket. Säga som Royal Navy-amiralen i Python-gängets egen flygande cirkus: "stop it, stop it - it's a silly joke". Eller är det bara islam som ska vara prinsessan på ärten i JK:s värld?

Uppenbarligen har JK-andan spridit sig till polisen och åklagarmyndigheten i Skåne. Jag vill varna känsliga läsare, för detta är bland det sjukaste jag har läst.

En kommunpolitiker i Burlöv, Dahn Pettersson från allianspartiet, har i en motion till fullmäktige om hemlöshet skrivit att 95 procent av allt heroin som kommer in i Europa tar vägen via Kosovo. Jag vet inte vad som är sant och falskt i frågan, men det låter ju onekligen osannolikt att en så stor andel skulle in och vända i lilla Kosovo. För denna uppgift i motionen står nu Dahn Pettersson under förundersökning hos åklagarmyndigheten för "hets mot folkgrupp". Frågan lyder: sedan när blev det "hets mot folkgrupp" att hävda saker som åklagarmyndigheten uppenbarligen inte håller med om?

Jag menar att åklagarmyndigheten missbrukar sin ställning. Jag vet inte vad Dahn Pettersson har för politisk uppfattning i övrigt, eller hur han analyserar och menar att man bör tackla den påstådda smugglingen från Kosovo, men jag håller till hundra procent med honom om följande uttalande i Skånska Dagbladet:

"Om det jag skriver i motionen är hets mot folkgrupp - då vågar man snart inte säga någonting längre."

Vi måste vakna inför vad som är på väg att hända med yttrandefriheten i Sverige.

Migrationsdomstolen

Jag satt för första gången i nämnden för migrationsdomstolen i Malmö under hela gårdagen. En allmän reflektion såhär efteråt är att underlaget som förevisas domstolen är ytterst knapphändigt. Ett kommunalt ärende om att peta i en detaljplan brukar vara betydligt fylligare än personakterna i migrationsrättegången. Jag hoppas innerligt att rätten ändå är förmögen att fatta rättvisa beslut.

Sydsvenskans kultursidas bravader

Sydsvenskan lät författaren Fredrik Ekelund (alltså malmöbon med rejäl kalufs som gärna skriver dialoger på dialekt - inte han som heter Eklund och som skriver om livet som gayporrstjärna i New York) publicera en artikel i vilken han med utgångspunkt i en liten sommafest på balkongen resonerar en del kring faktorer som kan ligga bakom sverigedemokraternas framgångar. Det tog förstås hus i h-e. Gott om plats uppläts sedan åt den svenska inkvisitionens präster (Olle Svenning) och underhuggare. Jag blev trött på eländet och skrev en artikel för att försöka bidra till en, enligt min mening, förnuftigare och rakare debatt. Kulturredaktionen behagade inte ens tacka nej. Därför publicerar jag artikeln här.

9 oktober 2006

En vänsterintern kättarprocess

Författaren Fredrik Ekelund vågade i Sydsvenskan ta några stapplande steg in i ett härad som det svenska etablissemanget betraktar som förbjuden mark. Det gör man givetvis inte ostraffat – i synnerhet inte om man dessutom säger sig tillhöra den politiska vänstern. Utifrån sedd påminner den efterföljande debatten om en vänsterintern kättarprocess. Storinkvisitorn Olle Svennings anklagelseakt, som helt eller delvis biträds av Adrian Kaba, Jens Nordenhök och Niklas Söderberg, slår fast att Ekelund har avfallit från den rätta läran (som enligt Svenning förmedlas av ABF med hjälp av statliga bidragsmiljoner) och gjort gemensam sak med Pia Kjærsgaard.

När det gäller frågor om invandring och integration finns det nämligen inga mellanlägen i det svenska kulturetablissemangets föreställningsvärld. Och framförallt inte någon pragmatism. I ett slags missriktad välvilja, grundad på rädslan att främlingsfientligheten triumferar ifall tillåtelse ges att diskutera invandrings- och integrationspolitiken i alla dess delar, försvarar man sitt tabu med alla till buds stående medel. Ibland till och med – paradoxalt nog – med implicit rasistiska argument. De kröp exempelvis fram när det nyutnämnda statsrådet Nyamko Sabuni blev kallad för regeringens ”onkel Tom”, eftersom hon inte anses stå för de åsikter som hennes etniska bakgrund skulle betinga. Detta är skamlöst!

Vad har då Fredrik Ekelund egentligen sagt? I sin första artikel tar han upp saker som att invandrare är överrepresenterade inom den grova brottsligheten i Malmö, att politiserad islam är ett bekymmer som vi måste ta på allvar, samt att många Malmöbor upplever att det finns ett ”svenneförakt” som tar sig olika uttryck.

I och med att Ekelund tar upp dessa frågor påstår belackarna att han legitimerar etniska motsättningar och kopplar vissa negativa företeelser till etniciteten som sådan. Dumheter! Förklaringsmodellen att brottslighet och förkastligt beteende ofta går hand i hand med social och kulturell marginalisering samt relativ fattigdom är det väl ingen som hittills har ifrågasatt. Vad vi däremot i den intellektuella hederlighetens namn inte kan bortse ifrån är att den förda invandrings- och integrationspolitiken just har skapat en växande grupp marginaliserade och förhållandevis fattiga invånare. Varav åtskilliga dessutom kan ha en syn på jämställdhet och på förhållandet mellan politik och religion som inte är acceptabel.

Inom de flesta andra politikområden brukar man vara ense om att det finns flera viktiga, motstridiga intressen, vilka måste balanseras mot varandra i en kompromiss. Tvisten gäller var denna jämviktspunkt skall ligga. Att förorda fängelsestraffets bibehållande innebär inte en legitimering av, säg, 1600-talets straffrätt. Att medge behovet av vissa lagregler på arbetsmarknaden medför inte heller en legitimering av Lenin. I invandringsdebatten räcker det dock med att skildra några problem för att det ideologiska PK-prästerskapet skall lysa bann. Man behöver inte ens gå in på några politiska förslag. Det räcker att ställa frågorna.

Är alla resonemang som kan ligga till grund för en ändring av invandrings- och/eller integrationspolitiken i striktare riktning att klassa som blåkopior av Kjærsgaards budskap, eller möjligen någonting ännu värre? Om de som hävdar detta lyckas slå vakt om vårt offentliga tabu, kan vi vara säkra på en sak: Kjærsgaards svenska systerparti blir inte svagare för det.

Ilan Sadé
Redaktör för Centerstudenters debattidskrift Rådslag

Jag har inte ens orkat läsa de senaste inläggen i "Ekelunddebatten". Det är i och för sig bra att kultursidan låter ämnen som har tydliga beröringspunkter med politik få ta plats där, men man undrar ju vilka aspekter som redaktionen värderar som givande. Tja, kanske svaret kan finnas i dessa två inlägg från redaktionsmedlemmarna Daniel Sandström (kulturchefen) och Henrik Hamrén.

Kulturchefen på Sydsvenskan tycker alltså att det är kulturjournalistiskt relevant att påpeka ett band mellan kocken Tina Nordström och sverigedemokraterna betingat av hennes blonda hår. Hamrén tycker att vi ska diskutera vilka skyldigheter vi har för att vi har begåvats med yttrandefrihet. Vilken intellektuell härdsmälta, som man dessutom frivilligt visar upp till allmän beskådan. Detta är alltså Skånes och Sydsveriges största morgontidnings kulturredaktion. Jag ska aldrig mer lägga möda på att skriva artiklar till denna kultursida - i alla fall inte med dess nuvarande redaktion.

Country road, take me home...

Skånskan skriver idag om att såväl Region Skånes ledning som infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) ställer upp på att ta ut vägavgifter för att bekosta utbyggnader. Givetvis är det E22:an som är i fokus. Tydligen hindras regionen från att ta ut avgifter, eftersom det rent rättsligt skulle komma att betraktas som en skatt, vilket bara staten kan kräva in på andra skattebaser än arbetsinkomster. Samma problematik har varit uppe när Alliansen tog ställning för vägavgifter runt Stockholm.

Se så, se då till att få tummarna loss och ändra lagstiftningen. De statliga satsningarna på E22:an har ju åter igen uteblivit. Då får vi väl själva ta hand om det. Utbyggnad av E22:an tillhör de enskilt viktigaste infrastruktursatsningarna i regionen, för att knyta ihop Skåne i sydväst-nordostlig ledd och få med Blekinge.

TA DAAA!!!

Fågeln Fenix reser sig ur askan. "Skåne tolv poäng", som ju anspelade på mitt valprogram och var en utpräglad valrörelseblogg, har blivit en smula överspelad. Liksom Athena kravlade sig upp ur Zeus huvud föds här en ny blogg, med lite vidare utblick och lite större frihet i ämnesvalet, benämnd med vår tids kanske mest underksattade -ism.

Jag jobbar naturligtvis vidare med valfrågorna i olika fora och sammanhang. Min hemsida kommer förr eller senare även den att stöpas om och renodlas som artikelsamling. Men en sak i sänder.

Ombyggnad pågår

Bloggen är nu stadd i ett ombyggnadsskede. Ursäkta röran. På måndag den 23:e är det nypremiär, med ny programförklaring, titel o s v.

Bloggvila

Det finns kanske en och annan som undrar varför det inte händer något på bloggen. Av olika skäl har jag tänkt att stänga butiken fram till den 23 oktober. Det enda som kan förändra detta beslut skulle vara en väldigt viktig händelse som får mig att gå ur gängorna.

Den 23 oktober kommer antingen bloggen att leva vidare i något omstöpt form, eller fortsätta att hålla stängt ett tag till. Det beror en hel del på omständigheterna, min sysselsättning, o s v.

Således - räkna inte med några inlägg de närmaste två och en halv veckorna, men titta gärna förbi den 23/10!

Ingen ordinarie plats för mig

Även om räkningen inte är färdig, står det nu klart att jag inte kommer att kunna ta någon ordinarie plats i regionfullmäktige. Mina gratulationer till listettan Hanna Ershytt, som blir invald med god marginal.

Idag avgörs det troligen

Efter en väldigt lång tids väntan börjar de komma igång med sluträkningen av röster i regionvalet. Är det inte lite symptomatiskt att regioner och landsting räknas sist?

Kritik av SD:s principprogram

Vilka är egentligen Sverigedemokraternas officiella grundsatser och ståndpunkter? De förstnämnda finns nedtecknade i deras principprogram.

Texten ger vid handen att vi numera har att göra med en svensk utgåva av Dansk Folkeparti. Nyckelord hos SD är "den nationalistiska principen", "nationalstaten" och "folkhemmet". Således ett statskommunitaristiskt parti som betraktar mångkultur som ett hot mot sammanhållningen och som i välfärdspolitiken tycks ligga någon stans i trakterna av mitten/sossarna.

Tanken att ett demokratiskt samhälle måste bygga på något slags sammanhållning och lojalitet till gemensamma institutioner är ju i och för sig riktig. Att en sådan sammanhållning framgångsrikt kan grundas av en gemensam kultur (i vid, inkluderande bemärkelse) är också någonting som jag ställer upp på. Just därför finner jag statsfixeringen och statsnationalismen à la Heidenstam och Götiska förbundet fullkomligt bisarr. I den delen är SD lika historielösa som det statsnationalistiska svärmarna från 1800-talet. Paradoxalt nog har Sverigedemokraterna genom sin utpräglat regionala framgång i valet själva visat att deras fixering vid statsnationalismen och den förmenta svenska homogeniteten är ett felgrepp. Vi har fått in dem i Skåne och Blekinge på grund av deras kritik av invandringspolitiken, vilket uppenbarligen vinner betydligt starkare gehör här än i övriga landet. Detta är ett faktum som vi måste förhålla oss till och diskutera på allvar. Orsakerna till de stora skillanderna inom Sverige i synen på invandring är troligen sammansatta och delvis kulturella, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen.

Att SD kräver "ett folk - en stat" och inte kan se att federala arrangemang kan vara den bästa lösningen för många stater med kulturell mångfald inom gränserna är tragiskt. I synnerhet som demokratiseringen av exempelvis Afrika skulle bli ett helt orimligt och snudd på oacceptabelt projekt om enbart den strikta nationalstatsprincipen ska få råda. Tänk om - tänk nytt!

När det sedan gäller själva invandringspolitiken och kraven på assimilering uppfattar jag att SD går för långt. Rättmätig kritik av dagens invandringspolitik måste inte leda till slutsatsen att vi ska förmå invandrade personer som redan bor här - vilka borde välkomnas in i samhällsgemenskapen - att flytta tillbaka. Denna trista inställning är skälet till att etiketten "invandringsfientligt" är passande att sätta på SD. Genom egen försörjning och påföljande utflyttning ur de mest segregerade bostadsområdena kan vi klara integrationen, eller - om man så vill - assimileringen, in i en gemensam värdegrund och ett gemensamt språk. Och Allians för Sverige skapar bättre sådana möjligheter. Kanske hävdar jag detta för att jag definierar det gemensamma på ett annorlunda sätt än vad sverigedemokrater i allmänhet gör?

C har störst andel personvalda i riksdagen

Räkningen av riksdagsrösterna är äntligen färdig. Av redovisningen framgår att Centerpartiet har störst andel personvalda ledamöter, 15 av 29, tätt följt av Kristdemokraterna (12 av 24). Detta trots att (c) ökade en hel del i riksdagsvalet. Helt nya väljargrupper som bestämmer sig sent i valet har ju mindre benägenhet att kryssa, eftersom de inte har hunnit bekanta sig med kandidaterna.

Resultatet visar att Centerpartiet och även Kristdemokraterna har fått in personligheter i riksdagen med stark förankring i hemmavalkretsen. Trots partiernas relativa litenhet i jämförelse med (s) och (m) ska de inte vara rädda för en framtida reform som minskar valkretsarnas storlek. En sådan reform är nödvändig för att vitalisera demokratin.

Efter att ha kollat på (c):s och (kd):s siffror kan du alltid slänga en blick på Socialdemokraterna i tabellen. Tala om kollektivism. Sex ledamöter är personvalda. Mig veterligen var dessutom samtliga dessa ledamöter ettor på sina listor.

Miljöpartiet har bara två personvalda - de två språkrören. Detta speglar att (mp) valde att låta dessa språkrör toppa listorna både här och där i landet för att röstmaximera, vilket är ett bedrägeri gentemot väljarna. Man kryssar kanske för Maria Wetterstrand och bidrar till att någon helt annan väljs in, eftersom Wetterstrand kommer in för den valkrets där hon fick flest röster (vilket råkade bli Stockholms kommun).

Partier ska vara så decentraliserade som möjligt och ledamöterna ska ha starka, personliga mandat.

Utfrysning av SD fel taktik

Jag är inte det minsta förvånad över (sd)-framgången i valet. Faktum är att jag var ganska säker på att de skulle ta sig in i riksdagen. Nu blev det som tur var inte så, men det var inte så långt därifrån.

I Skåne har vi dock hamnat i det parlamentariska trångmål som riksdagen slapp. Vad som nu krävs är lite lugn och sansade överväganden. Vi vet över huvud taget inte vad Sverigedemokraterna tänker driva för politik i regionen. Det vet de för övrigt inte ens själva. Deras mandat är en enda stor missnöjesyttring. Att hantera missnöjet genom att på förhand bestämma sig för att till varje pris frysa ut dem är att sticka huvudet i sanden. Dessutom visar erfarenheter från exempelvis Österrike och Belgien att taktiken bara leder till ännu mer missnöje.

Sverigedemokraterna har gjort inbrytningar bland framförallt två väljargrupper i Skåne. Dels är det småentreprenörer och arbetare i byarna som även tidigare hade en benägenhet att dra sig till lokala, högerpopulistiska partier. I viss mån har även (c) och (s) tidigare haft dem som väljare (entreprenörerna hos c, arbetarna hos s). Den andra väljargruppen är "vita" arbetare i de större städernas förortsområden. De väljarna har (sd) i stort sett enbart tagit från sossarna. I Almgården i Malmö har nästan var fjärde väljare röstat på (sd). Almgården ligger för övrigt granne med Rosengård.

Den sistnämnda, förhållandevis nya missnöjesväljargruppen, ser invandrarna som konkurrenter om jobben (vilket är feltänkt - vi behöver fler som kan jobba) och är förbaskade över bidragspolitiken och brottsligheten (vilket däremot är ett reellt problem). Jag tror även att det finns en hel del frustration inom denna väljargrupp som har att göra med den egna livssituationen och den maktlöshet som sossepolitiken har orsakat. Det gamla folkhemmets ideal och värden är något som tilltalar denna väljargrupp. Det skulle inte heller förvåna mig om (sd) har fått röster bland arbetskraftsinvandrare som kom på 50-, 60- och 70-talet. Många hårda omdömen som jag har hört om den svenska invandringspolitiken har kommit från folk som själva eller vars föräldrar anlände till Sverige och Skåne under denna period.

Vad jag vill ha sagt är att missnöjet kan ha flera orsaker, varav några är verkliga problem som vi politiker från de etablerade partierna måste ta tag i. Därmed - naturligtvis - inte sagt att (sd) skulle ha rätt i sina slutsatser. Jag är bara trött på förenklingarna och hysterin i massmedia.

Det är helt rätt att Allians för Skåne nu har skickat iväg en förfrågan till Miljöpartiet om samarbete. (Mp):s distriktsstyrelse ska tydligen diskutera frågan ikväll. Alliansen och (mp) är båda vinnare i valet. (Mp) har dessutom officiellt en vårdpolitik som i många stycken ligger närmare alliansen än sossarna.

Om samtalen med Miljöpartiet inte leder någon vart blir det parlamentariska läget oroande osäkert. Läget blir inte bättre av att på förhand bestämma sig för utfrysning av (sd). Vi vet ju inte ens i nuläget vilka som kommer att sitta där, och vad de vill.

Skåne har fördanskats politiskt

Så kan man sammanfatta valutgången. På gott och på ont har det politiska landskapet i Skåne och (i viss mån) i Blekinge blivit väldigt likt läget i Danmark. De borgerliga gick rejält framåt, men lokala socialdemokrater såsom Reepalu och en del andra starka kommunalråd har delvis hållit ställningarna. Och så har vi i Sverigedemokraterna ett invandringsfientligt parti som har gjort stora insteg inom vissa väljargrupper och i vissa kommuner. SD har dessutom blivit vågmästare i Region Skåne. Allians för Skåne vann inte absout majoritet, men blev däremot större än vänsterblocket, och måste därför få ansvaret att åstadkomma ett hållbart styre.

Moderaterna och Folkpartiet påminner om det breda Venstre. Centerpartiet har till dels börjat att likna Radikale Venstre, och har gjort inbrytningar i städerna bland samma typ av väljare. (Kd) är kanske ett slags legering av Konservative Folkeparti och Kristeligt Folkeparti. Vänsterpartiet är, liksom danska Socialistisk Folkeparti, mer marginaliserat än tidigare. Däremot är Miljöpartiet i större grad i politikens centrum (och är mer sansade) här än vad Enhedslisten är i Danmark.

Likheterna är dock mer iögonfallande än skillnaderna.

Första räkningen: C tar regionmandat i Malmö

Allt enligt valmyndighetens hemsida, sedan det sista distriktet blev klart med sin inrapportering i förmiddags. Se Landstingsvalet-Skåne län-Sydvästkretsen 1. En ny räkning sker sedan hos Länsstyrelsen, om jag inte har fel. Det blir nervigt in i det sista.

Det står dock klart att det har rört sig inom valmannakåren. Centerpartiet i Malmö har numera sina väljare i innerstaden, snarare än på landsbygden runtomkring.

Valprogrammet: tolfte poängen

"12. Lägg ned sponsorverksamheten

Jag är beredd att prioritera. Många politiker har inte förstått att ”prioritera” även betyder att avstå från mycket annat som måhända är gott och behjärtansvärt, men som måste stå tillbaka för att man ska ha råd med det viktigaste.

Den regionalistiska opinionsbildningen kostar inte pengar – den går ut på att samla folk till förmån för en idé och bedriva påverkansarbete. Sjukvården kostar pengar, och är för mig prioriterad som utgiftsområde. Att hushålla med skattebetalarnas pengar är också prioriterat. I förhållande till annat än sjukvård bör Region Skåne vara gniden som en smålänning.

Sponsringsverksamhet, såsom bidrag till segel- och golftävlingar, bör över huvud taget läggas ned. Var finns tilltron till de privata krafterna? Det råder ett missförstånd, som lyder att engagemang för tillväxt och regional utveckling är detsamma som att pytsa ut bidrag. Icke sa Nicke. Jag menar att Region Skåne borde driva på och föra dialog med företrädare för näringslivet. Näringslivets organisationer, ideella föreningar, stiftelser, enskilda företagare m. fl. förmår att själva agera och uppbåda resurser, om regionen (jämte kommunerna och staten) kan ta på sig att skapa förutsättningar för tillväxt.

Det jag slutligen tar upp här är inget mindre än en ny politikerroll. Skåne behöver politiker som inte enbart ser sig som fördelare av skattemedel och utställare av vallöften som kostar pengar. Skåne behöver politiker som vill ta ledarskap, driva opinion och ser sig som medborgarnas företrädare – som har viljan och strävan att få med sig medborgarna utan att alltid kunna locka med bidragsmedel.

Inlagt en dryg halvtimme innan vallokalerna stänger. Hela valprogrammet är presenterat på bloggen. Snart presenteras väljarnas avgörande.