Vitryska skurkstaten

Det känns tungt att på åskådarplats bevittna hur den vitryska regimen förtrycker demonstranternas längtan efter frihet. En känsla av maktlöshet infinner sig. Vad kan man själv göra? Detta sker i en stat som ligger väldigt nära Skåne.

För närvarande hänger det ytterst på det vitryska folkets mod. Kommer de att övervinna berättigad fruktan och trotsa regimens demonstrationsförbud? Om bara antalet människor blir tillräckligt stort tror jag inte att polisen kommer att kunna ingripa lika resolut och hårdhänt som hittills.

Vad vi den demokratiska världen kan göra är att knyta kontakter med vitryssar, resa dit och hela tiden hålla ögonen öppna mot vad som sker. Centerpartiets internationella stiftelse, i vars styrelse jag sitter sedan ett år tillbaka, driver t ex utbytesprojekt med vitryska partners från civilsamhället. Beskedet från demokratiska aktivister i Vitryssland är solklart: lämna oss inte. Underhåll kontakter och projekt med vitryssar och inför inga varubojkotter. Däremot får vi aldrig erkänna skurkstaten - Lukaschenkas orwellska sovjetregim.

För egen del får jag allt mindre förståelse för att t ex Sverige och EU över huvud taget underhåller diplomatiska förbindelser med skurkaktiga diktaturstater. EU har förvisso vidtagit diplomatiska sanktioner genom att högt uppsatta styresmän från Vitryssland inte får inresetillstånd till EU-länderna, men det räcker inte. Bomma igen alla vitryska ambassader i EU-länderna och förklara regimens företrädare för icke önskvärda!

De modiga demokratikämparna i Vitryssland måste få se och höra att deras kamp gör avtryck i världen. Jag tror inte att vi i EU-länderna riktigt förstår hur moralhöjande och psykologiskt viktigt det är för demonstranterna att uppleva hur egna aktioner på gator och torg i Minsk kan få världen att stanna upp och ge dem sitt stöd.