Så tuktas en skåning

I onsdags hade jag förmånen att gå på en förhandsvisning av Shakespeares "Så tuktas en argbigga" på Hipp. Ordvändningarna var lysande och skådespelarna roliga. Någon har gjort en väldigt bra översättning.

Alla skådespelarna körde på "rikssvenska" - alla utom två. Narren och den skälmaktige bedragaren. Så ligger det till, gott folk. När det är töntar som är lite bakom flötet och skälmar som inte har rent mjöl i påsen - då passar tydligen skånska alldeles utmärkt. Ofta framförd på ett aningen konstlat sätt, för att framhäva just dialekten istället för vad som faktiskt sägs.

Dialekt har kommit att stå för det provinsiella och det inskränkta. De som inte har sett världen och kommit upp sig i graderna. Men vad som är dialekt och vad som är standard avgörs på grundval av var maktcentrumet finns.

Företeelsen är världsomspännande och är nog omöjlig att bli av med. Det finns en ledande kultur och sättet att tala på avslöjar hur nära eller avlägset man befinner sig från denna kultur, vilket i sin tur lätt kan tolkas som intellekt kontra dumhet. Detta innebär dock inte att det är rimligt att skånska ska förknippas med dumhet och trams i Malmös teaterliv. Att det är så idag säger nämligen något om var makten - och då inte minst makten över kulturlivet - finns någonstans. Vi kan nog inte göra så mycket åt att det skojas med dem som inte talar som makteliterna, men vi kan däremot flytta maktcentrum närmare oss. Då skulle fler känna närhet till kulturlivet, inklusive "finkulturen", och uppleva att deras personliga kulturarv inte är någonting efterblivet som måste förtryckas, utan något man kan bygga vidare på.

Christina Gottfridsson är en regissör som struntar i konventionerna och kör teater på skånska. Om fler följer hennes exempel skulle det kunna innebära en återupprättelse av det egna språket i finkulturella sammanhang.