Det är mycket bråk om arbetsrätten i Europa för närvarande. Jag hade inte tänkt att närmare gå in på 26-årsregeln i Frankrike, utan nöjer mig med att påpeka det märkliga i logiken att stora gatudemonstrationer automatiskt skulle betyda att demonstranterna har rätt. Som om libanesiska Hizbollah skulle vara en organisation som vi är skyldiga att lyssna till för att de lyckas få en halv miljon på gatorna i Beirut att koka.
Hur som helst: även i Skåne är dagens regelverk på arbetsmarknaden satt under hård press. I Skånska Dagbladet stor det härförleden om ett litauiskt bolag som har etablerat sig i Köpenhamn, och som nu vill in med sina tjänster på den skånska arbetsmarknaden. Enligt uppgift får de anställda mindre än 60 kr i timmen, vilket är under minimilönen enligt kollektivavtalet. Inom bygg-, måleri- och åkeribranscherna har fackförbunden länge vrålat om lönekonkurrens.
Först och främst vill jag meddela att jag inte tillhör de borgerliga politiker som tror att allt blir frid och fröjd om vi överger all arbetsrätt. Vi måste även erkänna och ha en viss ödmjukhet inför de problem som lönekonkurrens kan medföra. Som gränsregion med hyfsad ekonomisk tillväxt är Skåne särskilt intressant för utländska företagare.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att arbetsmarknaden i Sverige och stora delar av Västeuropa är för stel. Om vi t ex vill få in stora invandrargrupper på arbetsmarknaden måste vi öppna upp för en arbetsmarknad med sämre betalda jobb. Jag tycker att det är dags att sluta hyckla om att man kan få allt - både topplöner och jättetrygghet för alla och full sysselsättning. Men arbetsrätten är inte allt och kanske inte det enskilt viktigaste, utan vi måste även få ner arbetsgivaravgifterna och sänka ersättningsnivåer i A-kassan efter en bortre gräns. Detta är varken konstigt eller revolutionerande internationellt sett.
Hur ska vi då möta utmaningen som exempelvis det litauiska företaget ställer oss inför? Om Sverige kan justera sin arbetsrätt en aning kommer det givetvis att bli lite lättare att kräva svenska minimiregler. Dessutom kan fackföreningarna spela en konstruktiv roll genom samverkan över gränser, istället för att ropa på mer kontroll och mer eller mindre starta krig mot gästarbetare från Östeuropa.
Vi bör erkänna problemen, men inte försöka lösa dem med vakter och murar, för det var väl inte det Europa som vi ville ha?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det vore en bra idé från centerpartiets sida att inte utmåla sig till fackets fiende nummer ett och göra omotiverade attacker på fackliga organisationer, främst då LO...
Det gäller visserligen för hela borgerligheten, men ändå.
Jo, det finns ju ingen vits med att söka strid med facket för stridens skull. Men jag uppfattar inte att centerpartiet har gjort det. Partiet ställde sig i somras bakom ett slopande av den lagliga rätten till sympatiåtgärder, och nu i vintras var det idén om ungdomsavtal för personer under 26 som Maud Olofsson ställde sig bakom. Två ganska modesta förändringar av en arbetsrätt som tillkom under röda 70-talet, och som sossarna och vänstern därtill strävar efter att strama åt ännu mer.
Men ämnet är känsligt, precis som i Frankrike. Sedan i somras har LO och sossarna försökt att framställa Maud Olofsson som den nya Thacher i svensk tappning. Rätt överdrivet, eller hur?
Skicka en kommentar