Före detta utrikesminister Laila Freivalds har varit hårt kritiserad ända sedan Tsunamikatastrofen. Många kommer nu att betrakta hennes velande i frågan om stängningen av Sverigedemokraternas hemsida som droppen som fick bägaren att rinna över. Jag menar dock att det är en felaktig beskrivning.
Jag ser annorlunda på saken. UD:s agerande i Muhammedaffären är i sig grund nog för att avskeda tio utrikesministrar i rad. Hanteringen av tsunamikatastrofen var klumpig och otillfredsställande, men UD:s inblandning i en sak som faller inom tryckfrihetens domäner var ett flagrant grundlagsbrott och i strid med hela tryck- och yttrandefrihetens idé. Freivalds är inblandad i en kränkning av en grundlag som för första gången slog igenom för 250 år sedan, varefter den har haft sina motgångar periodvis, men i långa loppet ändå stärkts. En politisk tjänsteman på UD har mer eller mindre i samråd med Freivalds ägnat sig åt sådant som vi kan studera i Vitryssland i dagarna.
Är det inte ganska typiskt för Sverige att regeringens tillkortakommanden när det gäller att kunna skydda och ta hand om sina medborgare på andra sidan jordklotet blir föremål för den mest massiva kritik som en sittande regering har tagit emot på årtionden, medan en grundlagskränkning som uppgår till förräderi mot den demokratiska idén i princip förbigås? För det är ju inte själva kränkningen som sådan som har hamnat i fokus, utan frågan huruvida Freivalds har ljugit eller ej.
Nu cirkulerar dessutom uppgifter om att Freivalds ska ha meddelat Yemens utrikesministerium att den svenska regeringen minsann stängde Sverigedemokraternas hemsida. Regeringens krypande för diktaturer är fruktansvärt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sant, men om jag förstod Lars Leijonborg rätt, så var det just själva kränkningen som sådan som var i fokus för honom. Han gjorde en särskild poäng av att den var viktigare än lögnen. Hade varit trevligt om Maud Olofsson hade sagt samma sak.
Leijonborg är den ende av partiledarna som har varit tydlig i försvaret av yttrandefrihet på sistone.
Jag ska kanske förtydliga att ledande politiker, däribland statsråd, givetvis har rätt att uttrycka skarpa åsikter om vad som publiceras i medier och offentligt utöva påtryckningar genom sina utspel. Vad som här har hänt är däremot tyst diplomati riktad mot budbäraren, inte mot Sverigedemokraterna själva. Att i lönndom ge sig på budbäraren bryter mot alla avsikter med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Skicka en kommentar