05 januari 2007

Mediedrev mot snapphaneframställning

Jag påpekade redan i julaftonens debattinlägg att SVT:s snapphanetema är minerad mark. Mycket riktigt: nu har ett smärre mediedrev bestående av historiker och kulturskribenter släppts lös mot såväl dramaserien som den efterföljande dokumentären. Malte Lewan länkar till åtskilliga artiklar i ämnet.

Låt det sägas på en gång: dramaserien var stundtals ett riktigt pekoral. Dokumentären som följde, vilken är främsta måltavlan för kritiken, var dock enligt min bedömning inte alls så illa, även om jag inte kan gå i god för att alla enskilda uppgifter som presenterades är riktiga. Varifrån kommer då all denna upprördhet?

Historikern Karl Bergman förefaller ha gått ut i ett slags korståg mot just dokumentären. Han menar att den är full av anakronismer i form av begrepp som "folk" och "etnicitet", vilka är den sentida nationalismens produkter. Dessa begrepp skulle användas för att svartmåla den svenska kungamaktens krigshandlingar i och annektering av Skåneland. Historiedoktoranden Fredrik Persson går så långt som att tala om lansering av skånsk nationalism och om "osammanhängande orgier i övergrepp och en förförisk speakerröst som tillsammans nötte in bilden av etnisk resning, folkmord och en brutal övergång utan minsta utrymme för förhandling."

Jag undrar om vi verkligen har sett samma dokumentär. Kritiken är överdriven och ibland ovederhäftig. Syftet med dokumentären, som framgick ganska tydligt i dess reklamtrailer, var att ta upp delar av den historia som inte finns nedtecknad i de svenska skolböckerna. Då kan det naturligtvis bli viss "slagsida" i vad som relateras. Det ligger ju i sakens natur!

Pratet om att dokumentären skulle vara dränkt i en anakronistisk, nationalistisk häxbrygd vet jag inte riktigt var de uppretade historikerna har fått ifrån. Det togs upp olika perspektiv. Det berättades om att svenskarna inte var ensamma om att röva och slå ihjäl. Det betonades dessutom vid flera tillfällen att 1600-talsmänniskans världsbild skilde sig från dagens nationspräglade visioner. Skulle man fråga en 1600-talsinnevånare i Skåne vem han eller hon var skulle troligen familjen, den närmaste bygden och den lutheranska tron komma högt. Men det betyder inte att identiteter som kan kopplas till landskap och stater inte alls existerade, även om de inte såg ut som idag. Här måste de harmsna historikerna vara ute i ond tro. Man talade måhända inte om sig själva som medlemmar i skånska, danska eller svenska nationerna, men däremot skulle man ju visa sig trogen och huld gentemot en konung, d v s en statsmakt. När man kom upp i de högre stånden var sådana lojaliteter oerhört betydelsefulla. Undersåtarnas uppfattning om vem de stod närmast hade ju stor betydelse för konungadömets sammanhållning. Hur i all världen ska de kritiska historikerna kunna förklara den dansktrogna delen av snapphanerörelsen, eller den oerhört grundligt och konsekvent genomförda försvenskningskampanjen i Skåneland? Och det är ju historiska fakta att Skånelands invånare drabbades oerhört hårt - även med 1600-talsmått - av krigen, och i synnerhet av de svenska härnadstågen. Men om detta må vi tydligen icke berätta.

De obalanserade kritikerna sluter an till en tradition i en hel del av den samtida historieskrivningen att vi aldrig från dagens position kan fälla omdömen om den förmoderna historien. Men om det just råkar vara så att Sverige även med 1600-talets mått mätt ägnade sig åt särskilt omfattande statsorganiserad plundring och avbränning - får då detta inte berättas idag? För så tycks nämligen ha varit fallet - liksom t ex England under 1500-talet var rena piratstaten med organiserat sjöröveri som specialitet.

Vad som driver de överkänsliga historikerna vill jag inte spekulera i. Det kan de själva försöka utröna genom självrannsakan. Dokumentären var inte fulländad på något sätt. Där förekom kanske några fel här och där, samt några otidsenliga omdömen. Men man kan ju inte undgå att fundera över varför samma raseri inte väcks när anakronismer om Sverige och "svensken" dyker upp i andra populärhistoriska program. Not likely.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Personligen har jag alls inget emot att t.ex. Sixten Svensson får utrymme i ett program om snapphanar. Man får gärna ta med Uno Röndahl också. Men jag vill höra även andra röster så får kommentera deras utsagor. Och framför allt vill jag inte att en berättartext ska färgas ensidigt av en viss uppfattning och att samma berättartext ska innehålla sakliga felaktigheter. Sixten Svensson eller någon annan får gärna hävda att all handel med Danmark förbjöds, men i så fall vill jag att berättaren eller någon historiker talar om att det inte stämmer. Man får vidare gärna tala om Gustav II Adolfs härjningar i nordöstra Skåne, men jag vill då se att man tar upp bakgrunden. Vilken alltså var att Kristian IV mer eller mindre tvingade det danska riksrådet att inleda krig mot Sverige och att syftet med detta krig var att helt underkuva Sverige. I krigets inledningsskede stormades bland annat Kalmar, med rätt svåra konsekvenser för civilbefolkningen. Längre fram härjade danskarna i Västergötland och i Småland, där Växjö och 200 gårdar i omgivande socknar brändes. Vem tror att Kristian IV före krigsutbrottet och inför härjningarna i Västergötland och Småland låg sömnlös och grubblade över konsekvenserna för Göinge eller för bönderna i Småland och Västergötland? Absolut ingenting av denna bakgrund finns i dokumentären. Nej, som en blixt från klar himmel väller "krigsförbrytaren" och "massmördaren" Gustav II Adolf och hans trupper in i Skåne och man redogör utförligt för konsekvenserna av detta. Detta kryddas sedan av en förvanskning av texten i Ravlunda kyrka, så att grädden på moset blir att svenskarna dränkte skåningar i en sjö! Och så frågar man varför dokumentären kritiseras på grund av ensidighet och sakliga felaktigheter?

Ilan Sadé sa...

Ja, som sagt, felaktigheter och svepande påståenden är aldrig försvarbara. Men att det var fokus på just plundringstågen i Skånelandskapen ligger väl lite i sakens natur, eftersom dokumentären troligen syftade till att väga upp väldigt lång tids ensidig historieskildring åt det andra hållet. Att vi sedan kan konstatera att ingen europeisk 1600-talsregent var något föredöme, utan att det rörde sig om en väldigt krigisk och diktatorisk tid i Europas historia, är en annan femma. Att samtliga europeiska 1600-talsarméer försörjde sig på samma sätt framgick också i dokumentären. Statligt sanktionerad plundring av rikedomar och kulturklenoder tycks dock ha varit särskilt vanlig inom de svenska leden.

När man läser Karl Bergmans och Fredrik Perssons klandrande inlägg får man intrycket av att hela dokumentären var en anakronistisk orgie i "folkmord" och "etnisk rensning", när det i själva verket är Sixten Svensson som tydligen nämner dylika ord under en filmad bussutflykt. Detta är anledningen till att jag först inte kände igen kritiken. Visst är det olyckligt att sådana uttalanden kan ge felaktiga bilder, med tanke på hur världen har utvecklats, men samtidigt måste jag säga att det har blivit lite av en storm i ett vattenglas. Inslagen från bussutflykten tolkade jag mer som ett påpekande att det just förekommer sådan kuriös verksamhet i området, liksom folk åker runt på västgötaslätterna med matkorgar i riddar "Arns" fotspår. Populärhistoriska resor som säkerligen kryllar av förvrängande anakronismer. Producenten ville kanske visa att folk törstar efter historia som inte har berättats - vad vet jag?

Anonym sa...

Nu var ju programmet så upplagt att det ingenstans framgick att exempelvis Sixten Svenssons synpunkter var kontroversiella. Ingen annan deltagare kommenterade dem, det var inte någon diskussion och berättartexten innehöll inte några invändningar. Tvärtom, berättaren kallade Skåne för 1600-talets Bosnien eller Libanon och sade att landskapen gång på gång använts som slagfält och matförråd av svenska angripare och danska försvarare. Onekligen en synnerligen intressant skildring av exempelvis Kalmarkriget. Berättaren sade också att svenskarna gång på gång vällde ned över Skåne som "Nordens gräshoppor". Vad kallades danskar och norrmän i Småland, Västergötland, Dalsland och Värmland? Nej visst, de nämndes ju inte alls. Sedan kryddar man alltsammans med att i presentationen kalla Sixten Svensson "historiker och snapphaneexpert". Hur ska en tittare kunna förstå att hans bild kan diskuteras?

"Statligt sanktionerad plundring" var särskilt vanlig inom svenska led. Hmm, det skulle jag gärna vilja se vetenskapliga bevis för. För övrigt är det ju så att det enligt t.ex. Grotius var helt OK att ta krigsbyten. Den som kritiserar dåtidens krigföring bör beakta de normer, den praxis och den teori som fanns då. Eller är det så att man på allvar hävdar att 1600-talskrigen borde ha utkämpats enligt det internationella regelverk som utvecklades under 1900-talet? Hävdar man i så fall också att vi idag bör leva efter de lagar som kommer att gälla om 350 år? Och att vi är moraliskt och juridiskt förkastliga i fall vi inte gör det?

Ilan Sadé sa...

Givetvis kan det faktum att de svenska krigsföretagen under 1600-talet främst skedde på främmande mark ha inverkat, men icke desto mindre: svenska härens systematiska, från högsta ort sanktionerade plundring av juveler, konstskatter, vapensamlingar och antikviteter är nog svårslagen för ett land av den storleken. Det handlade alltså inte "bara" om fria händer för suktande soldater och deras befäl, utan snarare om organiserad åderlåtning för att skicka hem klenoderna till kungahus och högadel.

Bara för att man beskriver hur någonting var och ibland fäller omdömen behöver det inte innebära att man uppställer krav om att föra krig enligt Haagkonventionen. Och förresten - 1900-talet är ju i många stycken inte precis något föredöme.

Anonym sa...

Man kan givetvis moralisera över människors agerande för 350 år sedan om man så vill och begära att de inte skulle ha följt det som dåtidens folkrättstänkare (t.ex. Grotius) ansåg vara i sin ordning, utan istället skulle ha följt de överenskommelser rörande krigets lagar som tillkom under 1900-talet. Jag hoppas bara man är konsekvent och kräver att nutidens människor ska följa de lagar och normer som kommer att gälla 2357.

Nu finns det en och annan skånsk historiker som har försökt en annan lösning. I sin "Skåneland utan förskoning" hävdar exempelvis Uno Röndahl att Grotius skrev som han gjorde därför att han var köpt av svenskarna. Genom sin position som svenskt sändebud i Paris skulle han ha skrivit "De jure Belli ac Pacis" på det sätt som passade arbetsgivaren. Det finns dock ett litet, litet problem. Boken i fråga utkom 1625 och Grotius blev svenskt sändebud först 1634. Synd, för det var annars en vacker konspirationsteori.

"Land av den storleken" - det är intressant. Under stormaktstiden torde Sverige till ytan ha varit ett av Europas allra största länder: Sverige, Finland (större yta än dagens) Ingermanland, Estland, dagens Lettland ned till Düna, Pommern, Bremen-Verden etc. etc. Jag skulle till och med våga hävda att sett till enbart europeiska områden så var Sverige störst av alla.

Problemet med dokumentären och de som försvarar dess vinkling är att de hävdar att man tidigare har vinklat den svenska historien till skånsk nackdel. Detta vill man nu råda bot på, och tycks då anse att den bästa metoden är häftig vinkling åt det andra hållet, kryddat med ett betydande antal rena sakfel. Personligen har jag den åsikten att förment felaktig och vinklad bild bäst bekämpas med korrekta uppgifter och ett allsidigt perspektiv.

Ilan Sadé sa...

1. Som sagt - ingen stans har jag ställt krav på att 1600-talshärskare och krigare skulle ha följt regelverk som inte fanns vid tiden i fråga. Jag har bara påstått att den svenska härens plundringar torde ha varit särskilt omfattande.

2. När jag nämnde landets storlek avsåg jag främst sådant som folkmängd och mäktighet.

3. När det gäller allsidiga perspektiv och korrekta uppgifter har jag ingen annan åsikt än du. De felaktigheter i dokumentären som du har anfört är givetvis oförsvarliga. Sedan finns det en del svepande, oprecisa påståenden som också är beklagliga, men ack så vanliga i alla populärvetenskapliga framställningar. Det som fick mig att reagera här på bloggen är att jag inte anser att den allmänna bild som förmedlas i dokumentären är så förvrängd som de kritiska historikerna menar.

Anonym sa...

1-2. Sverige var förmodligen Europas största land under 1600-talet och med en rad engagemang i olika konflikter blev givetvis många områden berörda. Men, som sagt, detta var inget som stred mot t.ex. det som Grotius skrev. Vid något tillfälle nere i Tyskland lät Gustav II Adolf till och med begära in ett yttrande från någon rättslärd över om det var rätt att lägga beslag på en viss boksamling, med hänsyn till ägarens ställning.

3. En lång rad felaktiga fakta, svepande påståenden av starkt värdeladdad natur samt ett närsynt och enögt perspektiv. Särskilt bra blir det verkligen inte när man bygger på sådant underlag. En del inslag var rent parodiska, t.ex. den danske gentleman som pratade om svenska erövringar av Balkan, Tyskland och halva Ryssland och att Sverige återlämnat allt utom Skåne (förmodar att han med det menade även Halland och Blekinge). Hur är det med Gotland, Jämtland-Härjedalen, Särna och Idre, Bohuslän? Sist jag kollade på en karta ingick de områdena i Sverige. "Fyra stora svenska krigarkungar under 1600-talet" som erövrat områden. Hm, Gustav II Adolf och Karl X Gustav. Aj, det var visst bara två...

Jag skulle åtagit att på en halvtimme eliminera de mer tramsiga faktafelen. Med en sådan budget som de hade ska man helt enkelt inte behöva ge ifrån sig något så uselt. Bara att titta i en uppslagsbok hade räckt långt...

Malte Lewan sa...

Jag vill påstå att det ibland handlade om etnisk rensning. Det definieras enligt NE så här: "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område" (även systematiska uppköp av fast egendom kan ingå t ex). Det finns exempel på företeelsen från den tiden, även om det inte skulle kallats så då.

Jag tror du ska ta Sixten Svensson seriöst, Ilan. Bara nätpersoner står för kritik av hans nu kända bok hittills vad jag vet.

Jag menar att 1600-talets härskare skulle följt vissa humanitära principer som jag menar är universella och tidlösa. Man kan inte skylla på tiden. På så sätt är jag värdeobjektivist. Jag accepterar också att verbalt kunna bli dömd för mina gärningar av efterlevande om många år. För mig är det en del av att vara människa.

Om svenskarna var värre eller inte än andra vid den tiden skulle vara ganska kul att veta, men är inte så viktigt för mig. Vad de gjorde, särskilt i min hembygd, är däremot viktigt för mig.

Anonym sa...

"Bara nätpersoner" står för kritik av Sixtens bok... Det lär i betydande utsträckning bero på att de flesta historiker helt enkelt inte känner till boken/bryr sig. Man är vana vid hans typ av "rallarsvingande" historieskrivning av indignationskaraktär, där det mestadels handlar om att stapla oförrätter ovanpå varandra.

I övrigt är det ju bara så att retroaktiv lagstiftning lyckligtvis inte anses särskilt lämplig och jag tror inte att någon som funderar en smula djupare skulle tycka att ett införande av sådana principer vore bra. Jag kan med minimal fantasi föreställa mig hur det skulle se om polisen en morgon plötsligt började bötfälla privatbilister under hänvisning till att bilar med bensinmotorer förmodligen kommer att vara olagliga om 300 år.

När det gäller din syn på svenskarna får jag associationer till en grannfejd där två familjer i generationer har ägnat sig åt skadegörelser på varandras tomter. Någon kommer dit och ska försöka komma fram till vad som skett. Det första han får höra från den ene husägaren är "-Ja, tänk nu på att det enda som har betydelse är vad de gjort oss, vad vi gjort dem har ingenting med saken att göra. Det behöver du inte bry dig om."

Malte Lewan sa...

1. Ingen har pratat om retroaktiv lagstiftning. Det handlar om moral. Viss moral är tidlös.

2. "Det var han/de som började" eller "de brukar göra så mot mig/oss" är oväsentligt för att diskutera om och hur ett humanitärt brott ägt rum.

Anonym sa...

1. Vem avgör vilken moral som är tidlös och vilken som inte är det? Ska man i rättegångar döma folk för brott mot den högre moralen även om gällande lagstiftning inte definierar deras handlande som brott? Eller ska man bara sätta en bildlig eller bokstavlig fläck på deras CV?

2. För att ett brott ska ha begåtts torde bl.a. krävas en lag som definierar något som ett brott. För övrigt tror jag att om man, som i fallet dramadokumentären, deklarerar att man ska ge "hela bilden" av ett historiskt förlopp så blir det inte särdeles bra om man bortser från allt annat än vad ena grannen gjorde.

Det är mycket tråkigt om en "skånsk linje" ska vara att man struntar i all bakgrund, alla dåtida lagar, all dåtida normer, hela det breda perspektivet - och bara vill ha en lista på alla oförrätter som svenskarna gjort sig skyldiga till sedan Kristi födelse. Det finns delar av världen där en dylik inställning knappast har bidragit positivt till utvecklingen.