Regionalism med förhinder?

Dick Erixon har ställt några frågor och framfört några invändningar med anledning av min artikel i Captus Tidning. Erixon och jag har, som åtskilliga läsare säkert har lagt märke till, något olika syn på detta med regioner - åtminstone i Sverige. Jag ska kortfattat bemöta hans frågor och invändningar.

1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.

Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.

2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.

3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.

Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.