Om rättsstaten och sexualbrott

När det gäller frågor om straffrätt och förändringar av lagstiftningen är det viktigt att, som det heter, inte rusa åstad. Straffrätten är särskilt illa lämpad som föremål för omkastningar för att tillfredsställa ett mediedrev eller starka opinioner. Man måste helt enkelt hålla huvudet kallt. Ofta ligger grundproblemet någon annan stans än i lagstiftningens formuleringar. Sociala bekymmer, brister i förmedling och upprätthållande av normer och tillkortakommanden inom polisväsendet är ofta källor till brottslighet.

Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).

Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.

När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.

Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?

Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.