God Jul - i kulturkampens tider

Weekendavisens förträfflige New York-korrespondent Martin Krasnik rapporterar från kampen om julen på Manhattan längs 5th Avenue. I det multikulturella USA, med det multisimokulturella New York som ett koncentrat, har både offentliga och privata inrättningar börjat tassa på tå inför julhelgen i ett slags neurotisk stöt-dig-inte-med-någon-minimalism. Den kristna majoriteten måste, enligt denna minimalism, hålla sig på mattan och se upp så att man inte råkar önska en jude, muslim, buddhist eller ateist Merry Christmas. Istället har det snustorra Happy Holidays vunnit mark, julgranar avlägsats och postväsendet inrättat ett Holiday Gift Center. Men motoffensiver är redan igångsatta, bl. a. av organisationen Save Merry Christmas.

Egentligen förstår jag ingenting. Var finns problemet? Är det inte ganska självklart att en stor majoritetsgrupps helgdagar får ta plats i det offentliga rummet? Problemet sitter inte i verkliga kulturkrockar, utan i vissa personers fantombilder av dessa kollisioner. Som om att få en vänlig julhälsning vore ett slag i ansiktet. Skulle du som är kristen julfirare och som läser detta känna dig "kränkt" av att bli tillönskad ett Chag Chanuka Sameach, eller bli bjuden på sötsaker under 'Eid El-Fitr? Den som tar illa upp av sådant har ofta problem med den egna identiteten. Och som man känner sig själv, känner man andra. Är det delar av västvärldens kristna majoritets identitetskris som ligger bakom neuroserna?

Sverige har en förhållandevis mer monokulturell historia, varför kampen inte riktigt har nått samma spetsfundighetsnivå som i USA, men den förs likväl här. Skolavslutning i kyrkan har t ex blivit en het potatis. Men varför ska majoriteten förmenas stämning och tradition, när minoriteten klarar övningarna alldeles utmärkt - och ofta rentav har stor behållning av dem? Jag längtar till den förnuftiga och okonstlade inställning som rektorn Lise Egholm på Rådmandsgades Skole sätter ord på i Min blå sofa - om integration i skolen. Hon basar över en skola på Nörrebro med runt 80 procent invandrarelever. Där är utgångspunkten att alla deltar vid kristendomsundervisningen och i kyrkan vid skolavslutningen (men ingen är tvingad). Egholm menar att man i annat fall berövar eleverna kunskaper om Danmark och hur man tolkar danska kulturkoder. Hon kommer ofta i kontakt med vuxna före detta elever som visar sin tacksamhet.

Släpp alla neuroser. God Jul - vem du än är, och vem jag än är.

PS. Glöm inte att titta på Snapphanar på SVT. Det är minerad mark som SVT ger sig in på. Skildringar från kriget mot friskyttarna i norra Skåne tillhör det grymmaste jag har läst. Från 1640-talet till 1719 beräknas Skånes befolkning ha minskat med runt 40-50 procent. Jag återkommer säkert om detta.