Saxat från SkD:s vänsterextreme krönikör Stefan Bergmarks senaste inlägg:
"Frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att vi njuter av tjuvsamhällets frukter – stöldgodset från andra medmänniskors arbete. Det är inte i första hand ohämmat frosseri vi bör förfasa oss över och rikta vårt engagemang emot utan det kapitalistiska samhällssystemet."
Ja du, Stefan Bergmark. Det är väl just "tjuvsamhällets frukter" som du avnjuter när du får arvode för dina krönikor, från det kapitalistiska Skånska Dagbladet AB. Det är väl just "det kapitalistiska samhällssystemet" som fick en mängd dagstidningar att poppa upp ur myllan lite varstans, drivna av entreprenörer med visioner och mål. Däribland Skånska Dagbladet, som ställer sina kolumner till ditt förfogande. Men visst - använd du som megafon den tidning som inte hade existerat om ditt budskap hade anammats för länge sedan. Och som troligtvis även arvoderar dig. God Jul. Även till kaviarvänstern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jo, det var ju poängen med krönikan - att vi, dvs. även jag, lever av tjuvsamhällets frukter. Om du ska kommentera artiklar så får du läsa dem först!
I övrigt får du gärna kalla mig "vänsterextrem" om du vill men med tanke på att du verkar tro att om "mitt budskap anammats" så hade det inte existerat någon fri press så bör du nog först ta reda på vad budskapet är.
Jag ger dig en ledtråd: Den strömning jag diggar - frihetliga socialismen - kallades federalistisk socialism i runda slängar hundra år innan centern började bruka begreppet federalism. Jag har faktiskt inget emot att ni kallar er federalister, bara ni inte liksom nyliberaler börjar kalla er frihetliga. Tvärtom finns det reellt existerande ideologiska och även historiska kopplingar. Så sent som på nittiotalet satt exempelvis en centerpartistisk politiker i den syndikalistiska fackföreninen SAC:s centralkommitté. Sedan så skiljer sig förstås den frihetliga vänsterns och centerns federalism åt eftersom den förra också inefattar ekonomin.
God jul på dig själv!
Stefan Bergmark
När det gäller "tjuvsamhällets frukter" skulle ju skribentarvoden ingå i den kategorin med den "frihetliga socialismens" definitioner, liksom för övrigt tidningsföretaget Skånska Dagbladet AB. Jag valde att kalla ditt skrivande i SkD för hyckleri, varvid du nu invänder att du aldrig har förnekat att även du lever av den förbjudna frukten. Så länge systemet är som det är, o s v, tycks ditt argument lyda.
Men du kommer inte undan hyckleriet genom att hävda att vi alla är lika stora syndare. Är det någonting som gör mig trött så är det vänstermänniskor som ger svavelosande predikningar mot det samhälle som är en förutsättning för deras egen verksamhet och deras eget välstånd. Och dessutom tar betalt för dem. Och sedan skyller på systemet.
Jag är inte politiskt religiös. Att tro att vi hade fått bättre välstånd samt en levande och fri press med många dagstidningar ifall "frihetlig socialism" - den kvadratiska cirkeln - hade införts överallt är ingenting som jag kan förmå mig att göra. Visa mig det land där den privata, personliga äganderätten är avskaffad och där välstånd och pressfrihet råder, så kanske jag ändrar mig.
Visst har jag lagt ned en massa år på ideellt arbete och uppoffrat mig och ätit vegetariskt och aldrig ägt aktier. Och visst finns det mer moraliskt korrekta och verkligen beundrandsvära sätt att leva på men den livsstilism som vissa religiösa och också vänsterister ghort till sitt kall är inte min kopp av te. Jag är socialist och kan inte hjälpa att jag råkar vara född under kapitalismen. Om det är hyckleri eller inte låter jag andra avgöra. Det kan hur som helst inte ligga till grund för grudläggande moraliska och ideologiska ställningstagande. Fan, jag har tre ungar att tänka på och orkar med nöd och näppe källsortera.
Frihetliga socialistiska samhällen har ju inte existerat mer än under ett par korta perioder i Ukraina och Spanien på 20- respektive 30-talen. Erfarenheterna därifrån är verkligen imponerande men att översätta dem direkt till ett postindustriellt samhälle är intellektuellt inte helt ärligt.
Jag är inte emot personligt ägande! Det är ytterligare en fördom som du inte hade haft om du först tog reda på vad jag har för åsikter (reklam: Köp min kritikerrosade bok "Rapporter från ställen jag brukar hänga på"). Jag är emot ägandet av kapitalistiskt ägande, dvs. ägandet av andra människors arbete. Själv äger jag tillsammans med min fru numera både villa i innerstan och skärgårdsstuga. Men så är jag ju som vi redan konstaterat en borgarbracka och försvarar mig med att min levnadsstandard borde vara möjlig i ett annat samhälle...
/Stefan.
levnadsstandard möjlig för alla skulle jag förstås skriva...
/Stefan.
OK, jag nyanserar mig när det gäller den privata äganderätten.
Den syndikalistiska synen på köp av tjänster/arbete är väl i grunden densamma som Marxs dito (jag har väl rätt här?), d v s att en stor del av värdet som skapas hela tiden ackumuleras hos köparen, vilket skulle vara orättvist, stöld eller vad man nu vill kalla det. Syndikalisterna vill lösa det påstådda problemet genom att folk går samman i lokala kooperationer och tar över verksamheterna. Sålunda en idé om ett slags "gräsrotssocialism".
Invänding nr. 1: Marx var verksam i den tidiga industrialismens Västeuropa, och missbedömde gravt utvecklingen mot ökad folklig välfärd.
Invändning nr. 2: Man kan inte säga att någon "äger" någon annans arbete, så länge man inte talar om slaveri. I det kapitalistiska samhället kan man naturligtvis med visst fog hävda att avtalsparterna ofta är ojämlika, och att arbetsgivaren kan ockra på arbetstagarens underläge, men det är likväl - som utgångspunkt - fråga om avtalsbildning mellan fria parter. Köp och sälj. Ojämlikheterna vägs delvis upp genom organisering och lagstiftning. Vinster kommer sedan alla till del - om inte direkt, så indirekt.
Invändning nr. 3: Socialism på mikronivå kan mycket väl fungera på sina håll. Familjen kan ju betraktas som ett slags "socialism" i det lilla. Själv levde jag mina första två år på kibbutz, och det är ju verkligen någonting åt det syndikalistiska hållet. Men kibbutzerna är verkligen nära och i många fall förbi smärtgränsen. De grundades under mycket speciella förutsättningar. Många luckras upp och/eller avvecklas för tillfället. I de större sammanhangen är marknadsekonomi en förutsättning för frihet och välstånd.
Det mesta av ovanstående kan jag faktiskt hålla med om. Jag vänder mig emot kapitalismen - ägandet (att den globala arbetarklassen i olika hög grad är just förslavad) och fördelningen. Även om den tekniska utvecklingen gått starkt framåt och planekomi/ramplanering idag vore enklare än på de sovjetiska femårsplanernas tid så är det nog utopiskt att tänka sig något annat än marknadsekonomi på bra länge.
Kibbutzer (min fru var på Ein Gedi -88. Hittade faktiskt igår en sajt - "Lost amigos" - där hon och andra efterlystes. Spana in den om du vill kolla dina tidiga år) fungerar ju som goda exempel, precis som livsstilismen vi diskuterat tidigare. Men farsoter, fattigdom, klimathot etc. kan vi inte köpa oss fria ifrån. Den enskilda konsumenten löser inga världsproblem.
Välfärd? Jo visst. För de som befinner sig i världsekonomins centrum och vår välfärd är ju beroende av de råvaror och dess förädling i perifieri respektive semiperiferi.
Många av mina närmaste är högersinnade och den gamla frågeställningen "Visa mig ett fungerande socialistiskt samhälle" har jag hört många gånger och varje gång ställt motfrågan: Förklara för mig på vilket sätt kapitalismen "fungerar". Inte fungerar den här i Malmö där jag bor och inte i Addis Abeba där jag och familjen var i somras.
Summa summarum: Liberalismens frihet är en teoretisk dröm och en förolämpning mot de miljoner som lever i fattigdom. Rättvisa, social alltså, kommer också alltid i andra hand. För mig duger socialismens svar på de två moralfilosofiska (spanade in dina intressen) frågorna "Vad är frihet?" och "Vad är rättvisa?" och de två hänger också intimt samman. För de flesta individer, vanligt folk om du så vill, är friheten beroende på de starka kollektiv hon ingår i.
Däremot erkänner jag villigt att jag inte har någon finurlig detaljplan över den socialistiska utopin. Jag tror man ska akta sig för slikt och i dagsläget istället koncentrera sig på motståndet mot förtrycket och därefter låta demokratiseringsprocessen ha sin gång. För kampen mot kapitalismen är som jag ser det demokratins kamp mot diktatur. I alla fall den antikapitalism jag stödjer.
Nu är jag inte doktrinärt liberal, utan kallar mig snarare liberalkonservativ. Men jag skulle säga precis tvärt om i förhållande till vad du säger: liberalismen har brister i sina teoretiska grundvalar, men har i praktiken visat sig fungera.
Kapitalismens äganderättigheter, både skyddet av det man redan har och rätten att få en åtminstone hyfsat stor andel av det värde som man producerar, skapar drivkrafter och släpper loss kreativitet. Välfärdsökningen under de senaste 200 åren talar väl ändå sitt tydliga språk? Och det slutar ju inte med det. Gruppen extremt fattiga har minskat på sistone och fortsätter minska.
Kapitalismen måste dock, givetvis, kombineras med sådant som fred, maktdelning, lagvälde, okorrupta myndigheter mm. Äganderätt måste t ex även tillkomma fattiga människor. Miljöförstöring bygger ofta på den s k "allmänningens tragedi", varför skatter och avgifter blir nödvändiga styrinstrument. Men att skriva fattigdom - och i synnerhet Afrikas problem - på kapitalismens konto är dock helt obegripligt för mig. Det är att helt missa de övriga faktorer som förvisso i kombination med kapitalism, eller planekonomi för den delen, orsakar problem.
Rättvisa måste inte komma i andra hand i ett kapitalistiskt system. Just det - vad är rättvisa? Åt var och en det som den tillkommer/förtjänar, står det på Juridicum i Lunds logotyp - Suum Cuique. Vad tillkommer var och en? Här börjar man komma någon stans.
Håller med om att friheten i praktiken självfallet är beroende av kollektiv. Betyder det att "kollektivet" alltid är överordnat och bör kunna upphäva sådant som individuell äganderätt? Absolut inte. Då tar kollektivet på sikt död på sig självt. Kapitalismen är en effekt av att människor får förmera sin egendom genom eget skapande och påföljande handel. En kamp mot kapitalismen är en kamp mot just detta. Där har du din diktatoriska fiende. Om du och dina meningsfränder lyckas ta knäcken på den, får vi se hur det går med "demokratin", "friheten" och "rättvisan".
Rättvisa är ju för mig förstås maximen om efter förmåga och till behov. Om än omöjlig så är det ändå något att ta sikta på.
Problemet med den liberala synen på individuell frihet är just att man i n t e får behålla värdet av det man producerar, att den i n t e bygger på människans skaparlusta och kreativitet.
Tvärtom förslavar de delar av mänskligheten och gör allt - även kärlek - till varor. Som halvkonservativ borde du åtminstone vara orolig för det senare, hyperkapitalismens förtingligande, eller?
Marx må ha, som du påpekar, underskattat kapitalismens möjligheter att anpassa sig och skapa social fred genom välfärd i den rika världen, men konflikten mellan arbete och kapital - klasskriget som man sa förr - fortsätter så länge kapitalismen tillåts överflygla demokratin.
En federalistisk demokrati skulle nog tvunget vara blandekonomisk - egenföretagande, kooperationer och samhällsägande - och måste också innehålla individuella rättigheter som "kollektivet inte kan överordnas". Annars kommer det snabbt att balla ur till massans förtryck och in kommer Lenin och snart därpå Stalin...
Däremot menar jag till skillnad från dig att det förutsätter en demokratisering av ekonomin, aka kapitalismens avskaffande. Jag menar; om individen inte får bestämma i sin vardag - på sin arbetsplats, sin skola osv. - vad är det få för frihet vi då pratar om? Konsumentens makt att välja shampo? Medborgarens rätt att var fjärde år rösta på snarlika partier som dessutom inte har bundna mandat att genomföra det de går till val på?
Det är just det här jag inte förstår - att man på 2000-talet fortsätter att envisas med att koppla liberalismens frihetslängtan till en kapitalistisk kontext vilket gör hela emancipationen så förbannat futtig. För liberalismen har i grund och botten inget att göra med kapitalismen, som Lena Halldenius konstaterade i sin bok med just namnet "Liberalism" häromåret.
/Stefan.
Maximen "efter förmåga och till behov" kan, med vissa förbehåll, bara tillämpas i väldigt små grupper. I större grupper blir den riktigt problematisk, för att inte säga djupt orättvis.
Nej, h e l a värdet av det som produceras går väl i normalfallet inte till löntagaren i ett kapitalistiskt system, och för det mesta inte heller till egenföretagaren. De som lånar ut kapital - med andra ord "hyr ut" utrustingen för produktionen - ska väl ha en viss del. Ledningen tar en viss del. Innovatörer kan få en viss del. Och varför skull de inte ha det. De är ju också en del av produktionen. Poängen är att det kapitalistiska systemet åtminstone p r o d u c e r a r. Det skapas mervärden som förr eller senare kommer alla till del. Ekonomi är inget nollsummespel. Om det är något som har förslavat männniskor så är det kapitalismens olika alternativ.
Pengar kan emellertid inte bli ett självändamål. Förtingligande av kärlek, vad som än menas med det, är väl snarare ett symptom på en person som saknar ändamål med sitt liv, snarare än kapitalismens fel. Åter igen - skriv inte alla problem på kapitalismens konto!
När det gäller medbestämmande på arbetsplatsen är ju i och för sig grunden den att det är en avtalsfråga. Medbestämmande är dock bra för alla parter, men man måste ju ändå se att den grundläggande friheten består i ett byte av tjänster - sälj och köp, och möjligheten att välja vem man säljer till och vem man köper av. Varken tvångsförsäljning (träldom) eller tvångsköp (ren socialism) är några goda extremer. Eftersom arbetsavtalet är så betydelsefullt i det industrisamhälle där arbetskraft och kapitalägare är strikt uppdelade har vi dock arbetsrätten. Men märk väl - kapitalismen förutsätter ju inte den uppdelningen. Om kapitalägandet blir mer spritt, som det kan bli nu i det hög- eller postindustriella samhället är det bara positivt.
Dessa är viktiga grunder och principer som måste redovisas, och därför har jag låtit som förordare av nattväktarstaten i mina inlägg, vilket jag inte är. En del regler och gemensamt finansierade välfärdstjänster behövs. Är då denna "emancipationen så förbannat futtig"? Då upprepar jag en mening från ett tidgare inlägg: jag är inte politiskt religiös.
Julen nalkas och det är mycket att stå i så jag ska för min del försöka runda av den här diskussionen om kapitalismen.
Vi har olika syn på social rättvisa. Kanske inte oväntat men eftersom du svär dig fri från nattväktarstaten och påpekar att du inte är "politiskt religiös" så antar jag att du inte ser äganderätten som av naturen eller någon gudom given och i sten skriven. Du verkar därtill ha förståelse för kapitalismens fördelningspolitiska problem. Därmed tror jag inte rättviseaspekten vore något kolossalt problem om du och jag skulle hamna på en öde ö eller nåt. I demokratiska processer så får man ju alltid kompromissa.
I synen på individens frihet tror jag att vi ligger ännu närmare varandra, eftersom vi båda lutar oss på liberalismen/modernismen fast från olika håll, även om jag tycker att du underskattar kapitalismen som kultur och bara ser det som en smidig lösning på prissättning, produktion och distribution. För även om vi bortser från vår inhemska under- och arbetarklass och stora delar av södra halvklotet så tycker jag det är uppenbart att kapitalismen påverkar oss alla negativt och att dess kultur inte främjar demokratiska ideal utan snarare egoism och magsår.
Den ideologiska skillnaden mellan oss tror jag tydligast ligger i synen på demokratin, vilken förstås inte har vattentäta skott mot frågor om rättvisa och frihet. Där du ser fria konsumenter och konktrakterade arbetstagare vill jag se fria medborgare och självförvaltande arbetare. Den enskilde individen har som jag ser det mest skenbar frihet som konsument och som säljare av sin arbetskraft. Med demokratiska styrmedel, på olika nivåer enligt federalistiska principer, så får vanliga människor frihet i sina konkreta, vardagsliv vilket är en frihet av helt annan kvalité än den som ges i parlamentariska val eller på en marknad.
Socialismen är nog, ursäkta ordvalet, ett rött skynke för dig. Men om du tänker i termer av demokrati istället så kanske...
Kapitalismen står i opposition mot demokratin och för den fattiga förtryckte spelar det nog mindre roll om det finns teoretiska möjligheter att välja framgångsrika karriärer eller shamposorter. Till skillnad från öststatssocialismen eller tidigare historiska diktaturer är kapitalismen idag ett världsomspännande system och därmed kanske svårare att de igenom. Men liksom de flesta kubaner är nöjda med sitt statsskick och slavarna i USA aldrig ville befrias så kan aldrig övergrepp försvaras av folks likgiltighet. Däremot så kan ett legitimt motstånd bara komma underifrån vilket förstås är komplicerat i ett så pass allomfattande system.
Men kapitalismen är förstås inget tusenårsrike och om inte vi människor stoppar rovdriften så kommer nog naturen att göra det. Miljöproblemen är idag så alarmerande att även de starkaste prokapitalistiska grupperingarna måste ta dem i beaktande för att framstå som trovärdiga. Den liberala västerländska kapitalismen kan förstås då ersättas med något auktoritärt system, exempelvis liknande Kinas, som handfast och effektivt tar itu med de globala sociala och ekologiska problemen. Jag anser att en trevligare väg är den som globaliseringsrörelsen börjat nosa på. Möjligheterna för demokratin att växa är oändliga men, som exempelvis årets nobelpritagare i ekonomi visade, så växer också förstås människor med ansvar.
Och det är väl det politik borde handla om tycker jag - ett myndliggörande av individen.
Med önskan om en riktigt röd jul!
Stefan.
Skicka en kommentar