Folkpartiet i Malmö har, vilket få kan ha undgått vid det här laget, krävt att elever ska tala svenska under lektionstid. De kritiska reaktionerna från en mängd olika debattörer gör mig häpen. Det mesta av kritiken är, för det första, helt osaklig. För det andra visar många av kritikerna att de saknar idéer om vad som ska utgöra samhällets gemensamma grund. Mest brydd blir jag av att många från mitt eget parti reagerar med ryggmärgsreflex mot allt som (fp) har att föreslå inom indvandrings- och integrationspolitiken, istället för att tänka självständigt.
Vi börjar från början. I ett invandringssamhälle som vill bibehålla stark demokrati och lojalitet mot de gemensamma institutionerna måste invånarna ha någonting viktigt kulturellt eller ideologiskt gemensamt. Religionen? Nej tack. Etnisk härkomst? Nej tack. Kunskaper i ett gemensamt (skrift-)språk och tillhörande kulturella värld? Ja! Då kan vi upprätthålla en civiliserad medborgarskapsdemokrati.
Skolan har givetvis en nyckelställning härvidlag. Här kan barn och ungdomar förkovra sig i det gemensamma språket - inte minst genom att använda det när de samarbetar under lektionstid. Genom att praktisera utvecklas man. Det vet alla språklärare. Tänk dig en lektion i franska där eleverna inte har något krav på sig att pröva sina galliska vingar i den ömsesidiga kommunikationen. Skolan får inte förmena invandrareleverna deras bästa möjlighet att tillägna sig majoritetsspråket. För det första innebär det att de blir än mer bakbundna i mötet med majoritetssamhället än eljest - när de ska läsa vidare, få jobb, etc., och för det andra innebär det totalt sett en försvagning av de redan hårt ansatta lojalitetsbanden till det gemensamma. Grunden för den liberala demokratin, om man så vill.
Vissa drar paralleller med behandlingen av minoritetsgrupper och regionala språk i exempelvis Sverige. Det finns dock en väsentlig skillnad. De regionala språken, såsom exempelvis samiska, borde snarare vara väl företrädda i undervisningen för alla i regionen i fråga. Vidare finns det verkligen inte någon motsättning mellan detta och att hela landets skriftspråk och det regionala talspråket lärs ut ordentligt. Vad som har hänt i Sverige och i många andra länder var ju att de regionala språken motarbetades aktivt och deras talare utsattes för trakasserier. Talade barn samiska eller tornedalsfinska på rasten kunde de bli angivna av tjallare och bestraffade av läraren. Detta är någonting helt annat än att propsa på att majoritetsspråket ska gälla under lektionstid. I en skola som t ex både har undervisning på svenska och finska, vore det inte heller särskilt fruktbart om plötsligt två elever under det finska passet började grupparbeta på serbokroatiska.
Folkpartiet i Malmö har kommit med ett förnuftigt och tämligen odramatiskt förslag. Det knyter an till idén att nationalitet kan förvärvas genom tillägnande av språk och bildning. Det är en idé som vi ska värdera högt. Ska man i det här läget bry sig om att partiet måhända har taktiska, mer lumpna skäl för sina utspel? (Som om ingen annan hade det!) Ska enskilda, sakligt sett goda förslag förkastas för att de råkar förstärka en helhetsbild av just folkpartiet som många inte gillar? Då har man verkligen gjort osakligheten till norm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nej Ilan, dina argument stäcker sig bara till Svenska-lektionerna. Där ska det vara självklart med svenska språket under lektionstid.
Men om två elever ska göra en laboration i kemi och den ene frågar vad "kaliumklorid", som står i labbhandledningen är, så spelar det väl ingen roll om de svara på engelska, tyska, franska, serbokroatiska, afrikans eller kinesiska? Prioriteten ska väl 'ndå vara att de klarar av att lära sig det de ska?
Självklart har du rätt i att skolan har en viktig roll vad det gäller svenska språket och medborgarskpsdemokrati, men förbud mot olika språk i grundskolan, är väl ändå ingen konstruktiv väg att gå för att nå dit?
Dock är jag positivt inställd till språkkrav för medborgarskap. Inte uppehållstillstånd, utan just medborgaskapet.
Jodå, Markus! Saken är den att det just vid sådana tillfällen, när man ska förklara något och inte tar några snabba genvägar genom översättning, som språket utvecklas mest. Den andre eleven svarar att kaliumklorid är en förening av två grundämnen, har de och de egenskaperna, o s v, tills polletten trillar ned. Språket kan inte bara vara en angelägenhet för svensklektionerna.
Det är oerhört viktigt för språkinlärning på lite högre nivå att man inte genast slår i lexikon eller får simultanöversättning så fort man stöter på något obegripligt. Goda språklärare vet detta. Därför blir jag väldigt bekymrad av att höra om lärare som tillåter att kamrater får agera simultantolkar åt elever i klassrummen. Man gör eleverna en stor otjänst!
Det är m a o konstruktivt att påbjuda svenska i klassrummen.
Det här är nog första gången som jag är oense med dig i något av dina inlägg (!) sen jag började läsa din blogg för ett halvår sen. Vanligtvis är det bara att gå hit för att få reda på vad jag tycker. :-)
Men just det här fp-förslaget är jag emot. Det innebär ju att det ska vara förbjudet att tala samiska eller tornedalska under lektionstid även i ett område där dessa språk kanske är majoritetsspråk. Jag läser ditt nästsista stycke och ser inte att du är oense med det. Läser jag dåligt?
Dessutom är förslaget oseriöst om författarna inte tydligt talar om om man menar att de regionala språken/dialekterna (t ex Skånemål, östdanska äldre mål, talas ännu av unga i t ex Glommen i Halland) i detta sammanhanget ska ses som "svenska".
Till sist, Malmö håller på att få en stor dansk befolkning. Ska det vara förbjudet att tala danska också på lektionstid? Det motsäger förstås all den positiva flerkulturella dansk-skånska utveckling som Malmö är inne i. Det blir tufft för Geijerskolan när (om!) detta centralistiska förslag antas!
När man ger sig in i skärningspunkten språk-politik gäller det att väga sina ord på guldvåg, och jag medger för all del att en del begrepp och formuleringar i inlägget inte blev de mest lyckade. Med "majoritetsspråk" menar jag i tillämpliga fall även regionala språk. Regionala mål och dialekter ska inte heller ges någon sämre ställning.
Och naturligtvis kan det finnas skolor där flera språk är tillåtna - eller rentav påbjudna! - under alla lektioner. Det dansk-skånsk-svenska mixen som börjar växa fram i framförallt Malmö är mer än välkommen.
Men situationen i förortsskolorna måste man göra någonting åt! Där gör folkpartiet i Malmös förslag nytta. Att döma av flera rektorers reaktioner tycks det dessutom föreligga ett behov, eftersom de förnekar problemen inför media och möjligen även inför sig själva.
En lösning på dilemmat är måhända att ge de nordiska språken en likvärdig ställning under lektionstid, jämte samiska och tornedalsfinska, där dessa språk har stark ställning. (Som du kanske vet så drömmer ju jag om ett gemensamt nordiskt skriftspråk.)
Om vi går varligt fram behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet.
Självklart ska man tala svenska i skolan! Bra inlägg! Det finns inga genvägar för integration, men språket är det viktigaste redskapet.
Och att det är så många rektorer som slingrat sig i sina åsikter om fp´s förslag, beror troligen endast på att de är fruktansvärt rädda.
Mvh
FS
Skicka en kommentar