Den endimensionella måttstocken

Tidskriften Axess har i sitt decembernummer en lång artikel skriven av frilansjournalisten Annika Ström Melin om de politiska förändringarna i Danmark och Nederländerna: "När konflikten kom till byn". Artikeln är en väldigt typisk framställning av flertalet svenska journalisters bipolära syn på frågor som invandring, tolerans och gruppidentitet.

Ström Melin reser runt i Danmark och Nederländerna för att insupa stämningar och genomföra intervjuer. Båda länderna har de senaste åren hårt stramat åt invandringen. Vidare har traumatiska händelser i respektive land satt stora avtryck i den politiska debatten och i beslutsfattandet: karikatyrkrisen i Danmark; de politiska morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh i Nederländerna. I inrikespolitiken har ett slags kamp för att hävda de västerländska värdena kommit att uppta en stor del av den politiska dagordningen. Man skjuter till måls mot islam och islamism i det offentliga samtalet. De stora, statsbärande liberala partierna i dessa länder har helt ställt sig bakom dessa förändringar.

Det blir väldigt tydligt att det i Ström Melins värld finns två ömsesidigt uteslutande typer av nationalism eller - för att vidga begreppet en smula - gruppidentitetsideologier: upplysningens och franska revolutionens medborgarnationalism å ena sidan; romantikens etniska och kulturellt betingade nationalism å andra sidan. Hon tar försiktigt ställning på medborgarsidan - om hon nu alls tar ställning - och stämplar den danska och nederländska utvecklingen som ett uttryck för den romantiska nationalismen. Redan här är två fel begångna. För det första kan i högsta grad den så kallade medborgarnationalismen sägas innehålla kulturella element. Kultur är inte någonting som gammal tysk Blut und Boden-nationalism är ensam om. För det andra finns det ingen grund för att påstå att den danska och nederländska politiken styrs av etnonationalism.

Emellertid är det just detta som de flesta journalister och akademiska opinionsbildare i Sverige säger, om än mellan raderna. Ständigt hävdas det att öppenhet, tolerans och "internationalism" fordrar helt öppna gränser och obefintliga krav på anpassning, medan allt som går i någon annan riktning degraderas till uttryck för etnonationalismen. Med denna bedrägligt endimensionella måttstocks hjälp konstaterar man sedan rasism vart man än vänder sig.

Sådär kan man hålla på tills verkligheten kommer ikapp. Men det är bättre att möta verkligheten, istället för att fly den och bli brutalt upphunnen.