Upplysning och mångkulturalism diskuteras så att hårtestarna yr på denna sida, som även Expressens kulturredaktion länkar till. Det är den franske filosofen Pascal Bruckner som började genom att i hårda ordalag anklaga de välkända skribenterna Ian Buruma och Timothy Garton Ash för att vara mångkulturalister, och därmed ställa sig likgiltiga inför upplysningens värden. Droppen som fick Bruckners bägare att rinna över var uppenbarligen Garton Ashs recension av Burumas bok om mordet på Theo van Gogh och av Ayaan Hirsi Alis självbiografi i The New York Review of Books. Artiklarna utgör intressant läsning, om man har tid och om man bortser från en del onödiga och ganska illvilliga svinhugg.
För egen del har jag svårt att helt och hållet stödja Bruckner, liksom jag inte heller ser Garton Ashs hållning som rakt igenom rimlig. Buruma tycks stå mig närmast. Upplysningens värden och landvinningar måste försvaras, men man bör ha ett konservativt förhållningssätt - i synnerhet när man väljer tillvägagångssätt i försvaret. Detta förhållningssätt tycker jag mig se i Burumas argumentation.
Tidigare om mångkulturalism:
4/2 Australiensiska modellen
7/2 Tyngdpunkt på det som förenar
12/2 Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är ett problem när debattörer väljer att ställa upplysning/liberalism mot mångkultur. Diskussionen kör alltid fast och det slutar med att upplysningsförespråkaren har svårt att hitta argument eftersom hon inte riktigt kan erkänna historien och de folkliga föreställningarnas värderingar. Upplysningsliberalism blir en för extrem och teoretisk position.
Personer som Roger Scruton hittar en mer framkomlig väg än vad franska upplysningstokar gör. Och det är ju dessutom tydligt att i de länder där kritiken av mångkulturen fått ett politiskt genomslag så är det i form av ett konservativt försvar för ett fritt västerländskt samhälle.
Mer folklighet, färre franska akademiker som är besatta av Voltaire - helt enkelt.
Jepp, där har du en poäng. Med konstruktionen "försvar av upplysningens värden, men med konservativa utgångspunkter och metoder", skulle man kanske kunna beskriva hållningen, och försvara den mot angrepp.
Man måste erkänna de landvinningar som upplysningen stod för, men det hela måste modereras av en realistisk syn på människan och av konservativa "sakta-i-backarna"-aspekter. Ja, man kanske kan rentav idag kan beskriva upplysningens värden som en del av den västerländska Traditionen.
Jag tror att somligt att av det vi brukar tillskriva upplysningen är bra och annat inte. Rousseaus pedagogik och teknikaliseringen av politiken tillhör väl det senare. Individuell frihet och yttrandefrihet det tidigare (även om jag ska låta vara osagt exakt hur mycket friare vi är att uttrycka oss idag; människor talade, skrev och utbytte tankar redan innan någon hittade på det vi idag kallar yttrandefrihet, pressfrihet, osv, men det skedde i ett andra kulturella sammanhang, på ett annat sätt, och somligt var på ett eller annat sätt omöjligt att säga då och annat är på ett eller annat sätt omöjligt att säga idag).
Men visst är upplysningen en del av vår historia - på ett allmänt plan skulle ingen förneka det.
Så i någon mening vill vi uttrycka vissa värden, behålla dem som grunden för vårt samhälle och utvecklas utifrån den grunden. På den punkten är nog du och jag överens.
Jag ser två hot mot oss: (1) Kulturella uttryck som kommer till våra samhällen utifrån och inte kan, eller människor som inte vill, förenas med hur vi byggt vårt samhälle och (2) de som förnekar att det finns något som är "våra värderingar".
I den senare kategorin har vissa upplysningsförespråkare en tendens att halka ner ibland.
Bra att du skriver om de här debatterna och problemen förresten. Det som står på din blogg är alltid läsvärt!
Skicka en kommentar