SVT:s snapphanetema

Serien om snapphanarna var väl ingen höjdare, rent manus- och skådespelsmässigt. Jag hann faktiskt inte se mer än första avsnittet och brottstycken från det andra. Det kändes inte som så angeläget, efter en historia som tassar farligt nära pekoralet, samt en och annan scen av buskiskaliber. SVT ville helt enkelt göra ett någorlunda spännande kostymdrama, punkt slut.

Däremot såg jag hela den dokumentär om snapphanarna och de skånska krigen som sändes i torsdags. Denna dokumentär var välgjord och kan rekommenderas. Framförallt framgick det tydligt hur historia åberopas selektivt och hur mycket personliga uppfattningar tillåts färga "beskrivningarna". Skånska historiker har vänt upp-och-ned på arkiven i Köpenhamn för att kartlägga förbindelserna mellan danska kronan och friskyttarna i Skåne, vilka har visat sig vara mer omfattande än vad som brukar framställas i allmänhet. Av politiska skäl brukar ju snapphanarna beskrivas som ett udda gäng rövare utan något större stöd från vare sig danska staten eller lokalbefolkningen, vilket är en grov förvrängning av sanningen. "Historia" som politiskt spinn med staten som spinndoktor avslöjas i dokumentären.

SVT:s timing, som troligen är oavsiktlig, är intressant. Dokumentären behandlade frågan om självstyre i skånelandskapen och förbindelserna till Danmark. I februari kommer Ansvarskommitténs betänkande. År 2008 är det 350 år sedan Roskildefördraget skrevs under. Det blir ett intressant 2007.

God Jul - i kulturkampens tider

Weekendavisens förträfflige New York-korrespondent Martin Krasnik rapporterar från kampen om julen på Manhattan längs 5th Avenue. I det multikulturella USA, med det multisimokulturella New York som ett koncentrat, har både offentliga och privata inrättningar börjat tassa på tå inför julhelgen i ett slags neurotisk stöt-dig-inte-med-någon-minimalism. Den kristna majoriteten måste, enligt denna minimalism, hålla sig på mattan och se upp så att man inte råkar önska en jude, muslim, buddhist eller ateist Merry Christmas. Istället har det snustorra Happy Holidays vunnit mark, julgranar avlägsats och postväsendet inrättat ett Holiday Gift Center. Men motoffensiver är redan igångsatta, bl. a. av organisationen Save Merry Christmas.

Egentligen förstår jag ingenting. Var finns problemet? Är det inte ganska självklart att en stor majoritetsgrupps helgdagar får ta plats i det offentliga rummet? Problemet sitter inte i verkliga kulturkrockar, utan i vissa personers fantombilder av dessa kollisioner. Som om att få en vänlig julhälsning vore ett slag i ansiktet. Skulle du som är kristen julfirare och som läser detta känna dig "kränkt" av att bli tillönskad ett Chag Chanuka Sameach, eller bli bjuden på sötsaker under 'Eid El-Fitr? Den som tar illa upp av sådant har ofta problem med den egna identiteten. Och som man känner sig själv, känner man andra. Är det delar av västvärldens kristna majoritets identitetskris som ligger bakom neuroserna?

Sverige har en förhållandevis mer monokulturell historia, varför kampen inte riktigt har nått samma spetsfundighetsnivå som i USA, men den förs likväl här. Skolavslutning i kyrkan har t ex blivit en het potatis. Men varför ska majoriteten förmenas stämning och tradition, när minoriteten klarar övningarna alldeles utmärkt - och ofta rentav har stor behållning av dem? Jag längtar till den förnuftiga och okonstlade inställning som rektorn Lise Egholm på Rådmandsgades Skole sätter ord på i Min blå sofa - om integration i skolen. Hon basar över en skola på Nörrebro med runt 80 procent invandrarelever. Där är utgångspunkten att alla deltar vid kristendomsundervisningen och i kyrkan vid skolavslutningen (men ingen är tvingad). Egholm menar att man i annat fall berövar eleverna kunskaper om Danmark och hur man tolkar danska kulturkoder. Hon kommer ofta i kontakt med vuxna före detta elever som visar sin tacksamhet.

Släpp alla neuroser. God Jul - vem du än är, och vem jag än är.

PS. Glöm inte att titta på Snapphanar på SVT. Det är minerad mark som SVT ger sig in på. Skildringar från kriget mot friskyttarna i norra Skåne tillhör det grymmaste jag har läst. Från 1640-talet till 1719 beräknas Skånes befolkning ha minskat med runt 40-50 procent. Jag återkommer säkert om detta.

Vem ligger?

"Sänkta skatter i moderaternas värld innebär att sparka på dem som redan ligger på marken och blöder."

Amela A. Hodzic (s)
Insändare i Skånska Dagbladet 22/12

Det budskap som Hodzic (hon skriver typ varannan dag i tidningen) och hennes gelikar sprider omkring sig är just den mentalitet som bryter ned samhället inifrån. Jag avskyr den som pesten. Det handlar om tävlingen mellan olika grupper att utmåla sig själva som så svaga och menlösa som möjligt, samt politikernas villighet att bli denna förstörelsementalitets tjänstefolk. Ett slags ömklighetsporr, som uppenbarligen får många att sagla ner sig.

"Att sparka på dem som redan ligger", är mantrat som vi har hört sedan valrörelsen. Vem är det som ligger? Vem krälar i stoftet och ödmjukar sig inför den nya regeringen och de nya majoriteterna i åtskilliga kommuner och regioner/landsting? Inte är det folk som jobbar och sliter för att tjäna sitt och familjens uppehälle. Inte är det försäljaren av Aluma - de hemlösas tidning - som står utanför snabbköpet. Inte är det 85-åriga Ella som pinnar på med rak rygg (bildlikt talat), trots sviktande hälsa och begränsad pension. Däremot har vi ett gäng politiker som hävdar att folk är omyndiga mähän, ackompanjerade av några fackpampar som medvetet lägger sig för att deras medlemskår riskerar att krympa något med mindre statliga subventioner och lägre skatter för små och medelstora inkomster.

Det finns en del människor som kämpar, och trots detta skjunker längre och längre ned. Därför bör kollektivet sörja för ett bra grundskydd, samt se till så att möjligheterna att försörja sig och växa som människa blir fler. Men de som har störst problem och moralisk resning är de som försvinner i larmet när ömklighetspornografins gråterskor tar i.

Uppföljning av Helsingborgs stadsteater

Jag fick ganska snabbt ett svar från Helsingborgs stadsteater, efter att jag hade skrivit till dem (två blogginlägg längre ned) och frågat varför rikssvenska mer eller mindre är ett krav när två barnstatister ska anlitas. Producenten meddelade att rollen innebär att gestalta en vuxen kvinnas barndom. Den vuxna skådespelerskan är inhyrd från Dramaten och talar rikssvenska.

Givetvis är detta en fullt rimlig förklaring i just det här fallet. Emellertid kastar fallet också ljus på ett faktum som jag har skrivit om tidigare: att rikssvenska - "Dramatensvenska" - är normen inom all teater i Sverige, intill den allra minsta scenen. Dialekt anses inskränkt, perifert och förbehållet fjantig buskis. När en komisk roll ska gestaltas på "finteaterns" scen tar man till dialekt - men aldrig annars.

Helsingborgarna äger sin stadsteater genom kommunen. Region Skåne äger Malmös opera- och musikteater. Men på deras egna teatrar får de i stort sett bara höra sitt modersmål från narrens tunga.

Härlig julklapp från Högsta Domstolen

Så kom slutligen domslutet i det utdragna målet med de två studenterna från Uppsala som, genom Centrum för rättvisa, stämde universitetet för diskriminering. Det är en oerhört viktig dom, och jag gläder mig väldigt mycket över utgången. När jag var ordförande i Centerstudenter tog jag kraftigt avstånd från universitetets påfund och engagerade mig i kvoteringsdebatten. Rättsväsendet har nu uppvisat integritet och lojalitet gentemot viktiga förnuftsprinciper - republikanska principer om var och ens lika andel i det gemensamma, som går före uppdelningar i etniska grupper.

Fråga till Helsingborgs stadsteater

Följande annons kom till min kännedom, varför jag har skickat ett mail till Helsingborgs stadsteater för att få en förklaring angående kravet på rikssvenska. Jag avstår från vidare kommentarer till dess att förklaring har avgetts.

Vill (s) ha allmänna val vart tredje år?

Det vill i alla fall Marita Ulvskog.

"Det vore det absolut enklaste och bästa sättet att vitalisera demokratin, att man inte håller sig undan väljarna så länge som fyra år. [---] Den slutsatsen stärks också av det här valet. Det leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta."

Är det tråkigt att vara i opposition, eller? Ulvskogs argument om dagens gynnande av populistiska småpartier, läs Sverigedemokraterna, förefaller vara taget ur luften. Hur kommer man till den slutsatsen? Dessutom - är fyraåriga mandatperioder detsamma som att "hålla sig undan väljarna"?

Om det är något som skulle vitalisera demokratin och förstärka det federalistiska inslaget är det skilda valdagar mellan riksdag och övriga nivåer, vilket Dick Erixon påpekar. Man skulle t ex kunna ha en egen valdag i kommun- och region/landstingsvalet varje region, om man så önskar. Det hade verkligen betytt någonting. Socialdemokratin är dock emot denna lösning, eftersom den just innebär mer federalism och försvårar för rikspolitikerna att i valrörelsen lova åtgärder som förutsätter styrning av andra politiska nivåer. Oj, ursäkta, detta är det som med korrekt språkbruk kallas "visa på helheten i politiken".

Diskussion om kapitalism

Efter att jag hade kritiserat krönikören och syndikalisten Stefan Bergmark i ett blogginlägg svarade han i kommentarskolumnen, och en diskussion som kom att handla om kapitalism tog vid. Trots den något tjuriga tonen i mitt huvudinlägg har den efterföljande debatten varit saklig och i god ton - och därför möjligen läsvärd för andra.

PK-babbel skapar inte bättre vård

"Vård för våldsutsatta kvinnor sämst i Skåne", braskar huvudrubriken i dagens SkD:s lokal- och regionaldel (ej på nätet). Rikskvinnocentrum har jämfört landstings och regioners hantering av just denna grupp. Jag hittade rapporten på nätet.

Vad har då Rikskvinnocentrum gjort? Jo, de har skickat en enkät - till landstingen och regionerna! De har frågat om det finnns någon central handläggare för området, någon policy, något vårdprogram, någon utbildning för de anställda, några specialenheter, några "övergripande projekt", o s v. De har alltså frågat hur mycket administration som landstingen och regionerna håller sig med. Mest administration vinner.

Är det ingen som har kommit på tanken att patienternas erfarenheter, i det här fallet våldsutstta kvinnor, är måttet på vårdens kvalitet? Jag ski---, jag menar struntar högaktingsfullt i hur många planer, policys, projekt och centrala handläggare som finns i omlopp. Det jag är intresserad av är hur patienterna inom vården anser sig ha blivit bemötta och vårdade.

Just såhär gör myndighetsbyråkratin när den vill skapa fler jobb åt sig själv. Måttet för hur god man är består i hur mycket PK-babbel man alstrar och hur mycket pengar man avsätter till administration. Fel perspektiv, gott folk. Undersökningen kan inte ligga till grund för någonting. Jag kommer inte att godta några ökade administrationskostnader grundade på den, om frågan skulle lyftas till regionfullmäktige (ifall jag tjänstgör - annars kan jag bara ta upp det hos regionfullmäktigegruppen dessförinnan).

Nykter analys på kulturrevolution.se

Carl-Robert Lindgren bidrar med en skarp analys på kulturrevolution.se, på temat folkhemmet, sossarna och sverigedemokraterna. Han har helt rätt i sina resonemang. Därmed inte sagt att jag och Carl-Robert har exakt samma hållningar. Jag har (tror jag) en mer regionalistisk grunduppfattning och agenda än han, och jag är mer återhållsam i det "hegelianska" - d v s att jag fäster större vikt vid principer som brukar kallas för liberala. Icke desto mindre har Carl-Robert uppmärksammat ett samband som knappast diskuteras och analyseras i Sverige.

Och om detta finns det mycket att säga, som jag inte hinner skriva om här och nu, eftersom det vankas pepparkaksbak.

De borgerliga stabila i Skåne

De borgerliga har egen majoritet i Skåne, enligt SCB. Hysterin kring TV-avgifterna, som också sköttes ganska klantigt av de nya statsråden, samt medieetablissemangets och fackpamparnas hetsiga angrepp på den ekonomiska politiken, har tydligen inte gjort några signifikanta avtryck här.

Politiskt våld i Malmö

Här har vi nästa steg, när man väl har gett sig in på den våldsamma blockadens väg för en tvist som hör hemma i rättsliga instanser. Den rena, avskalade gatuligismen. Folk som tar sig rätten att ta till våld när lusten faller på.

Bakgrunden till syndikalistblockaden mot "Izakaya Koi" är ett handgemäng/misshandel och påföljande uppsägning. Anmälan och motanmälan har skett hos polisen. Där och i domstol hör ärendet hemma. Rättsväsendet måste slå ned hårt på den våldsamma eskalering som nu sker.

På vänsterns villkor i kommunen

Jag har Lunds intern-TV på i bakgrunden, som sänder fullmäktigedebatten om budgeten. Jag har aldrig lyssnat på fullmäktigedebatten i Lund tidigare, mer än i små brottstycken. Det som slår mig är hur den borgerliga majoriteten hukar inför vänsteroppositionens smaklösa anstormning. Istället för att med rak rygg stå för en tämligen beskedlig neddragning i byråkratin och mindre stödpengar åt höger och vänster, slingrar sig borgarna som ålar. Offermentaliteten i debatten ("det behövs mer resurser till x, y, z) är kväljande. Utgångspunkten - eller paradigmet, om man så vill - är att kommunala verksamheten är skötebarnet och all återhållsamhet med utgifterna, för att inte tala om neddragningar, är någonting skamligt. Borgarna har bevisbördan att visa att den något stramare budgeten inte leder till minskad kommunal verksamhet, medan vänstersidan slipper att visa att ökade skatter och utgifter ger kvalitet och resultat.

Sak samma gäller i såväl Region Skåne som i riksdagen. Sossefieringen av samhället kommer att ta lång tid att bryta. Det krävs värdekamp.

Skillnaden mellan nivå och sakfråga

Är Elisabeth Höglund på Rapport vid sina sinnens fulla bruk? Hon stod för tio minuter sedan och tittade rakt in i kameran och kläckte ur sig att Reinfeldt bröt sitt vallöfte om att stora akutsjukhus inte ska säljas ut under mandatperioden, i och med slopandet av stopplagen. Ren propaganda och ren dumhet. Rubriken på detta inlägg är vad jag har att säga om saken.

Fackpamparna och makten

Idag skall det hållas demonstrationer mot regeringens ekonomiska politik, med förslaget om höjda avgifter till och sänkta ersättningar från A-kassan som rött skynke. På ytan förs det klasskampsretorik. Men vad fackförbunden är rädda för är att förlora makt.

Regeringens beslutade skattesänkningar medför att alla inkomster inom intervallet 0-107 500 (har jag för mig att det är) får en ganska rejäl skattesänkning. Höjningen av A-kasseavgiften och slopandet av avdragsrätten för medlemskap i facket blir flera hundralappar mindre än skattesänkningen för alla som åtminstone tjänar 100 000 på ett år. Rätt vad det är så får folk finansiera en större andel av den egna A-kassan än idag, samtidigt som de ges medlen att kunna göra det. Nu är det upp till facket och A-kassorna att behålla och värva medlemmar.

Det är klart att det är lättare att motivera folk att gå med när de ändå via skatter finansierar uppåt 90 % av A-kassan. Nu blir det större konkurrens om medborgarnas gunst, även om finansieringen fortfarande till största delen kommer att ske via skattesedeln. Men mycket vill ju ha mer. Något sådant obehag som ökad konkurrens och en mindre andel skattepengar att locka medlemmar med än idag vill inte fackpamparna veta av. Därför blåser de till strid.

Jag önskar uppriktigt och ärligt facket och A-kassorna lycka till med värvningen och medlemstalen efter att alliansens politik har trätt i kraft i mars 2007. De flesta yrkesverksamma gör nog rätt i att åtminstone ansluta sig till en A-kassa. Förutsätttningarna för värvning och bibehållandet av medlemmar kommer att finnas. T o m en rejäl skattesubvention kommer att finnas kvar. Kom igen, för Sören, istället för att gapa som förvuxna gökungar för att skattekollektivet inte ger lika mycket pengar imorgon som igår! Om facken skall få medlemmar vore det kanske en bra idé att bryta sig loss från ett enskilt politiskt parti. Eller hur? Är det månne det ömsesidiga beroendet och tjänster-gentjänster mellan socialdemokratin och LO som börjar hamna i farozonen med alliansens politik? Så mycket bättre.

Uppdrag vinkling slår till igen

Det är väldigt viktigt att folk får klart för sig att något sådant som 100% opartisk television inte existerar, även om den betalas med tvingande avgifter. Varje journalist sätter sin prägel. Program som Uppdrag granskning är att jämställa med debattartiklar i pressen. Om man bara har denna varudeklaration klar för sig blir det inte lika plågsamt att titta. Frågan är om det inte är dags att lägga ned den där löjliga "granskningsnämnden" för public service, som bara förlänar programmen ett stänk av förljugenhet.

Igår var det favorit i repris. Helst borde Carl Bildt åka ned och hångla upp Hamasledaren, innan journalisterna är nöjda. Det socialdemokratiska partiet går som katten runt het gröt. Egentligen vill alla bara krama den palestinska ledningen, men man gör som Carin Jämtin gjorde i inslaget - man skyller på EU, och slipper försvara sin hållning.

Det kan förefalla banalt, men tydligen måste man upprepa två helt grundläggande distinktioner med en drucken papegojas envishet.

1. Att hamasregeringen är folkvald och att valen gick rätt till medför inte att omvärlden måste upprätta diplomatiska och ekonomiska förbindelser, än mindre skicka bistånd rakt in i deras myndighetskassa. "Först krävde västvärlden demokrati, sedan accepterade man inte palestiniernas val", skäller drevhundarna. Nys! Valet som sådant är fullständigt accepterat i betydelsen att ingen har ifrågasatt det. Men sedan när innebar acceptans av en valutgång detsamma som att skicka diplomater och pengar? Här finns en förrädisk glidning, möjliggjord genom bruk av oklara begrepp av typen "acceptera". Det vore bättre att uttrycka saken som så att världen har erkänt valutgången och att hamasregeringen, jämte presidenten, är palestiniernas främsta företrädare, varken mer eller mindre. Om hamas och därmed den palestinska regeringens politiska linje förändras avseende terror och Israels existens, kan förbindelser upprättas.

2. Uppsåt spelar roll. Det gör det till exempel inom straffrätten. Strikt konsekvensetik leder till undergång. Att medvetet gå in i en restaurang och medvetet spränga barnfamiljer i luften - just i syfte att döda så många civila som möjligt - är inte samma sak som att sikta mot raketramper och träffa barnfamiljer. Det kan hävdas att israeliska försvarsmakten går vårdslöst tillväga, och rentav förhåller sig likgiltigt inför faran att civila drabbas. Vissa påstår till och med att IDF medvetet skjuter mot civila, i syfte att döda civila, och att detta rentav skulle vara systematiskt beteende. Även om det senare påståendet vore sant, skulle det inte kunna ge stöd åt uppfattningen att Sverige skall ha samma förbindelser med hamasregeringen som med Israel. Däremot skulle det ge stöd åt en del palestinaaktivisters krav på att isolera den israeliska staten.

Men syftet med Uppdrag granskning har väl aldrig varit att reda ut. Syftet tycks vara att använda TV-mediet till hjälp för att sudda ut viktiga skillnader och "väcka känslor". Propaganda.

Första tjänstgöringen i regionfullmäktige

En timme. Det var den tid det tog för regionfullmäktige att dra igenom dagordningen, sedan budgeten var antagen. Jag trädde in för att ersätta ordinarie ledamoten Hanna Ershytt under denna sista timme. Så mycket till debatt var det ju inte.

Svegfors svarar; ledarartiklar kompletterar

Mats Hellströms artikel på DN-debatt besvarades i söndags av Mats Svegfors.

Skånska Dagbladets, Kristianstadsbladets och Norra Skånes ledarsidor tar upp frågan idag. Den sistnämnda artikeln har jag författat, så jag hänvisar till den för vidare kommentarer.

Apropå blockaden i Göteborg...

...kan man bara konstatera att det finns gott om saker som man inte bör göra, även om de inte är lagligen förbjudna eller förkastade. Om medborgarna skulle vara beredda att göra vad som helst för att ta vara på sina intressen så länge de befinner sig inom lagens råmärken, skulle antagligen samhället falla ihop. Men fackförbund tar sig likväl den friheten. Illa, mycket illa.

Skrymtare nummer två

Saxat från SkD:s vänsterextreme krönikör Stefan Bergmarks senaste inlägg:

"Frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att vi njuter av tjuvsamhällets frukter – stöldgodset från andra medmänniskors arbete. Det är inte i första hand ohämmat frosseri vi bör förfasa oss över och rikta vårt engagemang emot utan det kapitalistiska samhällssystemet."

Ja du, Stefan Bergmark. Det är väl just "tjuvsamhällets frukter" som du avnjuter när du får arvode för dina krönikor, från det kapitalistiska Skånska Dagbladet AB. Det är väl just "det kapitalistiska samhällssystemet" som fick en mängd dagstidningar att poppa upp ur myllan lite varstans, drivna av entreprenörer med visioner och mål. Däribland Skånska Dagbladet, som ställer sina kolumner till ditt förfogande. Men visst - använd du som megafon den tidning som inte hade existerat om ditt budskap hade anammats för länge sedan. Och som troligtvis även arvoderar dig. God Jul. Även till kaviarvänstern.

...medan en annan maler på.

Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och kolumninst i Skånska Dagbladets (s)-sektion, tar givetvis tillfället i akt och lyfter fram kompisen Mats Hellströms DN-debattinlägg. Men nu måste han ha distraherats lite väl mycket av kommunalrådssysslorna, för dagens krönika parodierar sig själv. För att spinna vidare på min tidigare liknelse, så har katten Stjernkvist gått så länge runt grötfatet att han snavar.

Stora organisationsförändringar löser sällan problem, menar Hellström, med Stjernkvists gillande. Men är det inte Stjernkvist som länge och väl har drivit kampanj för att slopa landsting och regioner? Någonstans här spårar krönikan ur.

Sedan framhäver Stjernkvist att "otydligheten" skulle öka med tre direktvalda nivåer (som vi faktiskt har idag, även om landting/regioner rent formellt inte står över kommunerna i någon normhierarki). Två meningar längre fram hävdar han att det vore bättre om regionalt samarbete sköttes av samverkande kommuner. Blir det tydligare då, vad gäller makt och ansvar?

Men detta citat tar ändå priset:

"Motståndet mot storregioner leds av landshövdingar, det är sant. Och en samling landshövdingar är inte mycket till folkuppror. Men jag tror faktiskt att de representerar en starkare folkvilja än förespråkarna för storregioner. Om jag har rätt så säger det en hel del om hur demokratin fungerar."

Stjernkvist "tror" alltid väldigt mycket i sina krönikor. Hela hans korthus rasar om man ruckar på detta lilla fundament - hans rena spekulationer. Plötsligt tillstår han att skåningarna känner intern samhörighet, medan hans norrköpingsbor skulle känna lika stor koppling till örebroare (underförstått - ifall en storregion skulle bildas med bl. a. Närke) som till köpenhamnare! Intresant - nu lägger han plötsligt grunden för ett radikalt, regionalistiskt anspråk: att östergötar skulle betrakta närkingar och köpenhamnare som lika avlägsna. Men vad ger det i så fall för grundval för att stärka statsmakten och länsstyrelserna? Hur ska han ha det?

Det "gryende folkuppror" till centralstatens fromma som Stjernkvist yvar sig över är svammel från ett gäng landshövdingar som inte vågar tala ur skägget. Snart snubblar nog någon och hamnar med snudan rakt i grötfatet. Och det vore det bästa, för man bör alltid gå rakt på sak och debattera med blanka vapen.

Ytterligare en centralist kommer ut

Läs DN-debatt idag. Kan centralisternas, eller etatisternas, budskap sammanfattas bättre än så? Ansvarskommitténs arbete leder uppenbarligen till att folk börjar bekänna färg.

För att besvara Mats Hellströms fråga: ja, starkare regioner är bland annat ett svar på globaliseringens utmaningar. I alla fall här nere.

Hellström utgår förstås från Mälardalen. Låt mig säga det klart och entydigt: folk i Mälardalen får göra precis som de vill. Jag argumenterar framförallt till förmån för mitt eget landskap, på kulturella grunder.

Följetongen om regioner på DN-debatt känns som ett gäng katter som går runt den heta gröten. Alla håller på och svamlar med funktionalist-byråkratiska argument. Och då kan man säkert hitta såväl floskler som mer handfasta argument både för och emot en regionalisering. Men bakom fernissan är jag övertygad om att det finns kulturella och identitetsmässiga bevekelsegrunder. Möjligen är debattörerna själva inte riktigt medvetna om detta, eftersom frågan inte dissikeras och diskuteras. Storsverigenationalism står mot kulturell regionalism. Vi som öppet deklarerat våra grunder behöver åtminstone inte svamla om "stuprör", "åstadkomma en regional samordning", "organisatorisk kompetens" och annat byråkratiskt nyspråk.

Kulturradikal skrymtare

Bloggaren C L K Aqurette uppmärksammar att konstfotografen Elisabeth Ohlson Wallin fått problem med den italienska polisen, efter att ha arrangerat ett nytt kontroversiellt konstverk. Åter igen är det kyrkan, denna gången den katolska utgåvan, som är måltavla.

Jag anser för egen del att Ohlson Wallin har stor talang i bildkomposition, ljus- och färgbehandling mm. En talang som hon ofta ödelägger på enfaldig, pubertal provokation. Visst - jättetufft att klä Jesus i lack och läder och avbilda kardinaler med ståfräs. Ack, så djupt...

Ohlson Wallin har dock fullständig rätt att komponera sina bilder och hålla utställningar. Hotfullt beteende av det slag som den italienska polisen tycks ha stått för är inte acceptabelt. Men vad säger hon då om andras motsvarande rättigheter? Jo, det här.

Ohlson Wallin kan stå som symbol för den kulturradikala trenden att gissla allt som kan betraktas som det minsta konservativt eller heligt i den egna kultursfären, men ta silkesvantarna på, eller låtsas som det regnar, i mötet med tio gånger värre förtryck inom andra kulturer. Det är ett vansinnigt hyckleri som kan stå den västerländska civilisationen mycket dyrt.

Bra utredningsförslag om homoäktenskap

Enligt Sydsvenskan kommer den kommitté som utreder förutsättningarna för homoäktenskap att föreslå gemensam lagstiftning för såväl hetero- som homopar. Detta innebär att borgerlig vigsel blir garanterad samkönade par på samma villkor och enligt samma regelverk som för heteropar. Hur trossamfunden ska göra får bli deras sak att avgöra, och den gamla nordiska traditionen att vigsel hos trossamfunden även utgör vigsel i juridisk mening bibehålls, erfar Sydsvenskan. Riksdagsman Johan Linander (c) från Lund talar sig varm för förslaget.

Detta är just den reform som jag har förordat under åtskilliga år. Reformen skulle lätt kunna kallas för liberalkonservativ till sin karaktär. Den lagfästa äktenskapsinstitutionen vidgas för att även rymma samkönade par, samtidigt som trossamfunden ges sin självklara valfrihet, utan att därmed fråntas den juridiska vigselrätten. Kulturradikala miljöpartiet vill givetvis att juridisk vigselrätt alltid ska innebära tvång att viga homopar - även för trossamfunden. Detta är att köra huvudet i väggen och inte öppna för en god kompromiss. Det finns säkerligen fler förtroendeuppdrag i statlig eller kommunal tjänst som i så fall skulle behöva beledsagas av ett knippe värderingar, om man ska vara konsekvent. Hur är det med god man eller överförmyndare? Ska man verkligen få välja själv vem man ska företräda? För att inte tala om alla politiker som även är myndighetsutövare i nämnder, i domstolar o s v.

Återstår nu att se hur alliansregeringen kommer att behandla kommittéförslaget under nästa år.

Snälla, kivas inte...

Uppmärksammat av Dick Erixon.

Svenska Filminstitutet tänker inte stödja produktionen av en film av Reza Bagher som ska behandla muslimsk fundamentalism. Orsaken till nobben tvistas det om. Det kan ju vara så som Filminstitutets konsulent hävdar - att avslaget inte har någonting att göra med ämnesvalet. Men regissören tycks ha en del på fötter när han hävdar att ämnet är relevant för institutets negativa bedömning.

Om manuset är bra kanske Bagher kan skramla ihop de fem miljoner som saknas på annat sätt. Femton miljoner är tydligen redan säkrade. Vidare bör Filminstitutet nu motbevisa anklagelserna om censur. Om de kan.

Stopplagen ska väck

Nu börjar det hända saker även inom hälso- och sjukvården. Såsom aviserades i valrörelsen kommer stopplagen att rivas upp. Det innebär framförallt att makt och ansvar förs ned från staten till landstingen och regionerna. Socialminister Hägglunds förslag om att skippa det lagstadgade kravet på minst ett offentligägt sjukhus i varje landsting/region för ner ytterligare makt. Sammantaget har vi alltså att göra med ett viktigt steg i federal riktning.

Mona Sahlin (s) gör en lika pinsam insats som vanligt, fylld av invektiv på dagisnivå när argumenten tryter. Först säger hon sig vara purken för att alliansen utför ett "svek mot väljarna". Var någonstans var hon i valrörelsen? Man undrar om den där Fuglesang verkligen blir den första svensken i rymden (jag såg ju förvisso en röd fläck på himlavalvet i augusti-september, men jag utgick från att det var Mars).

Sedan har inte Sahlin begripit skillnaden mellan att slopa stopplagen och att sälja akutsjukhus. Nu flyttas makten nedåt. I de landsting där hennes partikamrater styr kommer de inte behöva göra ett halvt knop åt det hållet. I borgerliga landsting och regioner kan en del entreprenadutsättning genomföras. Vad Reinfeldt sa i en hetsig diskussion med Göran Persson i valet var att det inte fanns några planer på att helt sälja ut de riktigt stora sjukhusen under kommande mandatperiod, vilket Persson gjorde gällande.

När det gäller så kallade gräddfiler i vården har i vilket fall som helst de privata sjukförsäkringarna blivit allt vanligare, vilket tog fart under sosseregeringens tid och troligtvis berodde på väntetiderna inom den offentliga vården. Frågan är vad som är bäst: att ett helt separat system med privatsjukhus byggs upp parallellt med de offentliga vårdgivarna, eller att offentliga vårdgivare även får ta emot privatförsäkrade patienter? Och är inte grundorsaken till privata försäkringar att köerna är för långa? Är det inte genom korta väntetider och toppkvalitet som den offentliga försäkringen bör göra privata tillägg onödiga? Eller "löser" man allt med förbud?

Tryckfriheten stark i Danmark

Nyligen avkunnades en dom i Köpenhamns Byret (motsvarar rådhusrätt/tingsrätt) gällande två journalister från Berlingske Tidende och tidningens chefredaktör, vilka lät publicera hemliga uppgifter från danska försvarets underrättelsetjänst rörande grunderna för landets medverkan i Irakkriget. Journalisterna och chefredaktören frikändes helt, till skillnad från personen vid underrättelsetjänsten som läckte uppgifterna, som har fått ett lindrigt fängelsestraff.

Bilden av att tryck- och yttrandefriheten står stark i Danmark, samtidigt som den i Sverige är på tillbakagång, förstärktes ännu mer. Och då talar jag både om den rent rättsliga aspekten och det samhällsklimat som påverkar rättsordningen.

Mer om tryck- och yttrandefrihet på bloggen: här och här.

Ingen eld utan rök?

Västsaharafrågan förtjänar en betydligt större plats i västvärldens offentlighet. Detta hävdar jag i dagens krönika i Norra Skåne. Och ja, det är jag som är författare, även om det har råkat bli Bar Sadé som står som undertecknare. Hade månne tidningens redigerare Bar-Ilan universitetet i Jerusalem i tankarna?

Tidigare har jag skrivit om Västsahara på bloggen här.

SkD:s chefredaktör: "Kör inte över Halland"

I en krönika tar Jan A Johansson upp en viktig fråga, med utgångspunkt i hallänningarnas vilja att låta den regionala politiska nivån och landskapsgränserna sammanfalla:

"Lösningen på frågan är enligt min mening att bortse från centralbyråkratiska propåer om att de framtida regionerna måste se ut på ett visst sätt och vara ungefär jämstora. Om Halland lever och mår gott på egen hand, låt det då vara så. Skulle det komma andra tider och andra viljor, så kan man den gången besluta om en ny ordning."

Exakt. Utredare, politiker och intresseorganisationer kan lägga fram bra underlag och föra debatter, men till syvende och sist måste folk i dagens län och landsting/regioner själva få avgöra hur de vill organisera sig regionalt. Detta är ett synsätt som jag vill minnas att jag m fl fick in i Centerpartiets centrala beslut, t ex i valplattformen inför 2006. Jag förväntar mig att centerledningen driver detta underifrånperspektiv i regeringen, hur än Ansvarskommitténs betänkande kommer att se ut.

Gatumobben kräver godkännande

Inte nog med att SAC försöker flytta fram sina maktpositioner med våld. De kräver dessutom att vi andra villigt och ödmjukt ska ge deras mobbvälde ett godkännande. Ack, dessa gruppaktioner, där den enskildes ansvar upplöses i ett kollektiv där ingen fattar beslut och ingen kan ställas till svars.

Nu är det en ny personträta som får tjäna som grund för en våldsam aktion. Men det behövs egentligen inte några arbetsplatskonflikter. Den 16 november (om jag inte tar fel på datumet) räckte det med att åberopa det för svensk arbetsrätt okända begreppet "politisk strejk". Då försökte man inte ens nödtorftigt hänvisa till arbetsrätten. Kanske är det bäst så. Då blir det bara försök till mobbvälde, och inte försök till mobbvälde medelst förljugenhet.

Strider man måste ta (II)

Detta är helt otroligt. Hur kan fullmäktige i Lund låta dagordningen dikteras av gatans radical-chic-pack? Frågan är om man ska frukta eller fnysa av förakt. Och man gör det tydligen som den naturligaste saken i världen! Jag anser att fullmäktiges ordförande, Annika Annerby Jansson, brister i sitt demokratiska ansvar. Tydligen är det fritt fram att hunsa den församling som jag har bidragit till att rösta fram och som förvaltar mina medelst tvång inbetalda skattepengar. Ska det gå extra mycket därifrån till mötesarvoden nu, när sammanträden inte kan hållas enligt planerna? Oacceptabelt!

Första fullmäktigemötet utsattes också för sabotage och hot. Även då lät man sig störas.

Demokratin-gatuligismen: 0-2