Västsahara

I förrgår kväll återvände jag från en resa till och inom Algeriet, syftande till att etablera nya kontakter med det västsahariska folket, vars statsbildning befinner sig i exil i nämnda lands sydvästra hörn. Vi var en grupp på fem personer från sammanlagt fyra olika svenska partianknutna organisationer (s, v, fp, c).

Västsahara är en före detta spansk koloni. Enligt vedertagen folkrätt har avkoloniserade områden rätt till statlig suveränitet. Efter Spaniens tillbakadragande besatte emellertid Marocko 1975 steg för steg merparten av territoriet. Tilläggas bör att folk i Västsahara sedan tidigare hade upprättat en motståndsrörelse mot den spanska militärmakten, med självbestämmande som mål. Rent identitetsmässigt och sociologiskt står befolkningen, som har sina anor i nomadstammar från området, långt ifrån det marockanska kungadömet.

Motståndsrörelsen, Polisario, har i flyktinglägren på den algeriska sidan utvecklats till ett slags statsbärande organisation, med interna val, välfärdstjänster, skolväsende, o s v. Folket är dock helt beroende av FN:s livsmedelsbistånd.

De väpnade striderna med Marocko upphörde 1991, men någon lösning på konflikten har inte ryckt närmare. Marockanska regimen försöker erbjuda något slags kommunalt självstyre åt västsaharierna, vilket de av naturliga skäl inte är det minsta intresserade av. De har länge nog förvägrats möjligheten att genom folkomröstning få avgöra sitt öde. Istället fortsätter den marockanska regimen med en medveten strategi för att annektera området, bl. a. genom inflyttning av marockaner längs med kusten. Därmed läggs grunden för etniska konflikter i framtiden.

Den cyniska sanningen är att Polisario, rättfärdigt nog, inte ägnar sig åt terrorverksamhet, vilket har lett till att massmedia har vänt konflikten ryggen. Västmedierna belönar terror genom att ge den maximal uppmärksamhet och genast utgå från att terrorister måste ha blivit sådana på grund av obeskrivliga umbäranden. Rörelser som Polisario och den västsahariska republiken i exil drabbas för att journalister och opinionsbildare i väst anser att barbari är en naturlig följd av (företrädesvis) väststaters förtryck. När man inte känner av terrorns kväljande, smutsiga rök tror man inte att det brinner någon rättfärdighetens låga.

En annan iaktagelse jag gjorde gäller givetvis hur statsmakter kan agera och hur viktigt det är att bygga ett samhälle underifrån, enligt federala principer.

Västsahara måste upp på den politiska agendan i Sverige och - inte minst - EU. Ett samfällt europeiskt erkännande av den västsahariska statsbildning som redan finns är nog den enskilt viktigaste åtgärden just nu.