Saddam Hussein har störtats och fått sin dom, men landet är i närheten av upplösning. Risken är att en republikansk förlust i USA:s kongressval leder till ett hastigt och oordnat tillbakadragande. Å andra sidan tycks oordningen ha varit på plats från första början.
Jag är övertygad om att nyckeln till en fredlig, välståndsalstrande och sekulär utveckling i Irak ligger i en rejäl uppdelning av landet. Good fences make good neighbours. Så har det nämligen gått till i resten av världen. En federal (eller konfederal) statsbildning med mycket starkt självstyre i såväl regionerna som - om nödvändigt - hos de etniska grupperna, är troligen den enda vägen framåt. I åtskilliga angelägenheter får man se till att rättigheter och skyldigheter helt enkelt följer etniciteten. Därmed inte sagt att det blir fred dagen därpå, men jag skulle tro att grunden i så fall åtminstone är lagd.
När demokratiseringsvågen kommer sammanfaller kollektiva lojaliteter oftast med de kulturella grupper som finns på banan. En klok politik går ut på att erkänna dessa lojaliteter samt göra det bästa för att hantera och minimera de oundvikliga slitningarna. Att låtsas som att man kan bygga en demokratisk centralstat grundad på en påhittad folkgemenskap är troligen den värsta tänkbara strategin. I Iraks fall lägger det, i värsta fall, grunden för folkmord och fördrivning, och i näst värsta fallet tar shiitisk islamism över och skapar en kompis åt Ahmadinejad. Vad än värre är: det ena utesluter inte det andra.
Nu är jag inte insatt i den irakiska författningens enskildheter, men av den politiska diskussionen att döma går såväl det irakiska styret som den amerikanska presidentadministrationen i otakt med de sociologiska förlopp som har kommit i rullning ute på fältet. Ska en sekulär demokrati kunna byggas måste det nog ske inom de etniska grupperna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Good fences make good neighbours. Så har det nämligen gått till i resten av världen"
Korea? Berlin? Israel-Palestina?
Jag är inte så säker. Men frågan är om det inte är oundvikligt. I vilket fall ett otroligt misslyckande för humanitet och demokrati. Och för USA.
Nej, jag avsåg den process som historiskt har föregått demokratisering (eller skett samtidigt med den) av stater, nämligen nationalism och påföljande motsättningar mellan folkgrupper i blandområden där olika nationella ideologier möts. Detta har ofta lett till folkfördrivning - etnisk rensning. Min poäng är att vi troligen måste arbeta hårt och kreativt med konstitutionella arrangemang som förvisso - bildlikt talat - reser stängsel mellan folkgrupper, men å andra sidan skapar förutsättningar för att förhindra fullständig etnisk rensning. Jag väljer det minst dåliga.
Klarar man det vore det verkligen inte något misslyckande för vare sig humaniteten, demokratin eller USA. Det vore snarare ett stort framsteg, som skulle bygga på lärdomar från historien och realism.
Skicka en kommentar