Svensk kulturjournalistik hjärndöd

Den diagnosen torde man med säkerhet kunna ställa efter DN:s kulturjournalist Stefan Jonssons generalangrepp på sina danska kolleger. Eftersom man i Danmark - nota bene - till skillnad från i Sverige, noga följer nordiska naboländers nyheter och kulturdebatt, har Jonssons lilla lusing inte gått obemärkt förbi. Än en gång serveras danskarna en smashboll som kan riktas mot den svenska, PK-marxistiska kulturradikalismen. Och vi som så att säga hänger på nätet är trötta på att agera bollkalle.

Stefan Jonsson har, hör och häpna, under en vecka plöjt igenom kulturdelarna i de danska dagstidningarna. Han medger själv att denna intensivkurs knappast kan ligga till grund för någonting annat än spekulationer. Det är ju bekvämt, eftersom han då kan fylla hela artikeln med sina egna förutfattade meningar, men skänka den en air av systematik och vetenskaplig undersökning.

Först klagar Jonsson på att dansk kulturdebatt skulle vara besatt av islam och gå på inåtvänd rundgång. Sedan gnäller han över att en skum bok av en lika skum Bush-sponsrad republikan har blivit översatt till danska, vilket skulle vara den enda föreliggande översättningen till ett europeiskt språk. Här någonstans börjar man undra om inte Jonsson borde bestämma sig. Han är blind för att hans egna exempel talar emot hans slutsatser. Är det "rundgång" så fort den svenska kulturradikala eliten inte gillar vad den läser? Chomsky, Vidal, Michael Moore, Susan Nathan och någon nyupptäckt renlärig förmåga i någon kubansk bergsby som ingen någonsin har hört talas om - det är naturligtvis inte rundgång!

Kolla sedan resten av Jonssons artikel! Längre fram klagar han plötsligt på att kulturjournalistiken på andra sidan sundet ger plats åt en uppsjö av händelser, men förbigår att några fulla pågar i Dansk Folkepartis ungdomsförbund avbildade Muhammed på skämt, eller "när en grupp rakryggade intellektuella i ett öppet brev i Politiken förklarar att de polisanmält DF för rasism". Vänta ett slag. Nu klandras danska journalister plötsligt för att de inte skriver om islam och därtill anknutna ämnen. Jonsson kan definitivt inte bestämma sig. Hans artikel är smörja - en förevändning för att spy galla över den danska debatten, på den grunden att den inte är en kopia av den svenska.

Jag kan bara tala för Weekendavisen, som jag noga följer. Tidningen ger massor av utrymme åt samtida debattörer av olika färg och form. Åtskilliga är internationella berömdheter, som av någon anledning inte de svenska kultursidorna intresserar sig för. Jag skulle vilja påstå att det är Sverige som är ett internationellt särfall av idémässig rundgång, förklädd i en proggig 70-talsinternationalism. Förvisso förekommer en hel del intern dansk debatt och kannstöperi i danska tidningar, men vad förväntar vi oss egentligen? Skulle läget vara bättre i Sverige? Den största kulturdebatten här de senaste åren som jag kan dra mig till minnes handlade om huruvida Linda Skugge hade rätt att tillskriva Björn Ranelid läppglans och rakade underarmar, samt huruvida Elfride Jelinek skriver goja eller gudomligt.

Det finns undantag, framförallt på SvD:s sidor. Men i övrigt känner jag till en och annan svensk tidning som bör vara försiktig med att anklaga andra för rundgång. Stefan Jonsson har lyckats panga samtliga rutor i DN-skrapan med sitt stenkastande i huset.