Allianskonventet i Stockholm, som avslutas idag, är på många sätt ett styrkebevis. Jag är inte själv på plats, men de som är där tycks ju ha det trevligt. Alla sex arbetsgrupper har nu redovisat sina slutrapporter, fulla av goda förslag och nya inriktningar för politiken.
Massmedia är dock snabba att enbart lyfta fram frågor där partierna har skilda åsikter. Visst är det bra att massmedia granskar politikernas utsagor i fogarna, men slagsidan åt oenighetshållet börjar bli en smula löjeväckande. Jag tittade både på Rapport och Aktuellt igår, och ibland kan det låta som om de borgerliga aldrig har varit så oeniga som nu. Men snälla nån - enigheten är ju historisk.
Viktigast är trots allt inte att fullständig enighet råder inom alla områden, utan att ett gott och förtroendefullt samarbetsklimat skapas. Väljarna kan genom partival och kryssning av kandidater välja vilka idéer som ska väga tyngst i den framtida borgerliga regeringen. Frågorna som inte allianspartierna blir helt överens om före valet kommer att bli föremål för kompromisser i regeringsarbetet. Styrkeförhållandet mellan partierna och mellan de förtroendevalda blir de betydelsefullt.
Det ska bli intressant att se hur eniga allianspartierna blir i Skåne. Även här är grupper satta i arbete för att komma fram till gemensamma förslag. Parti- och personval blir väljarnas möjlighet att avgöra var tonvikten ska ligga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, man kan ju jämföra med den potentiella konkurrerande riksdagsmajoritet som ska välja en socialdemokratisk eller en socialdemokratisk/miljöpartistisk regering. Hur enig är den? Inte särskilt. Och de ska givetvis samarbeta konkret i sakfrågor i politiska överenskommelser, budget m m. Då hjälper det inte så mycket att de åtminstone inte alla formellt kommer att bilda regering tillsammans. De ska ju alltså fortfarande samarbeta i en rad frågor.
Kanske kan man anföra att vi _vet_ att omfattande överenskommelser i den nuvarande vänsterkonstellationen har slutits. Vi _vet_ att socialdemokraterna organisatoriskt har fungerat som regering utan att köra väggen i olösliga partikonfliktkriser (fast nog var det nära en olöslig situation i början). En borgerlig regering är på så vis ett mer oprövat kort, eftersom det var ett tag sen sist. Men va fan, det värsta som kan hända är ett nyval. (Och det finns i vilket fall alls ingen anledning att förutse under de nuvarande omständigheterna.)
Så jag fattar inte heller varför journalister så blint skjuter in sig på denna fråga. Sakfrågor och visioner är för mig mycket intressantare än nyanser av regeringsstabilitet.
Skicka en kommentar