Om Benedictus och strider man måste ta

Benedictus XVI:s resa till Turkiet följs noggrant av massmedia. Hittills har mottagandet varit smärtfriare än vad de flesta hade föreställt sig. Troligen är den turkiska polisen på sin vakt mot demonstrationer, som ju knappast skulle kunnat komma mer olägligt, med tanke på de strandade EU-förhandlingarna.

I SVT:s morgonsändning kommenterades resan i några minuter, mot bakgrund av påvens föreläsning i Regensbrurg den 12 september. Varken den inbjudne religionshistorikern eller (helt uppenbart) programledaren kunde begripa varför påven tvunget skulle ta upp islam i föreläsningen. Underförstått: varför kivas? Varför reta upp?

Om man faktiskt tar sig tid och läser påvens tal ser man att anmärkningarna om islam för det första tar en ytterst marginell plats i anförandet, samt, för det andra, i stort sett uteslutande utgörs av referenser till vad andra har sagt, utan att påven själv tar klar ställning. I talets tredje stycke fälls de mest omstridda uttalandena. Till att börja med slås jag av att påven faktiskt återger en rent vetenskaplig kommentar om koranens tillblivelse, nämligen att vissa suror skulle vara äldre och andra yngre. Detta bryter mot den traditionella uppfattningen bland muslimerna om att koranen överlämnades till Muhammed i sin helhet av ärkeängeln Gabriel (Djibril). Har påven samma vetenskapliga inställning till sin bibel? Talet innehåller i alla fall ingenting som motsäger det.

Såhär lyder nästkommande mening, i den engelska översättningen:

"Without descending to details, such as the difference in treatment accorded to those who have the 'Book' and the 'infidels', he [den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus] addresses his interlocutor with a startling brusqueness, a brusqueness that we find unacceptable [mitt förtydligande, IS], on the central question about the relationship between religion and violence in general, saying: 'Show me just what Mohammed brought that was new, and there you will find things only evil and inhuman, such as his command to spread by the sword the faith he preached.'"

Benedictus XVI lägger alltså till att han finner bryskheten i den bysantinske kejsarens uttalande oacceptabel. Samtidigt kan det naturligtvis inte vara någon slump att påven just ger islam ett visst utrymme i sin föreläsning, som i övrigt utgör en hyllning till den helleniserade kristendomen: sammansmältningen av det grekiska, filosofiska förnuftet och den kristna tron. Även om han gör det på ett betydligt mildare och smidigare sätt än vad massmedia har låtit påskina, säger påven mellan raderna att islam minsann också borde få sig en dos förnuft: nej till omvändelse under svärdet, nej till krav på att sätta förnuftet ur spel för att kunna tjäna Gud.

Åter till svenska TV-studion. Var det fel att börja bråka? Jag begriper ingenting av den svenska politiska huvudfåran i dessa frågor! Är det ett kvitto på att man har gjort fel för att folk i Mellanöstern börjar bränna kyrkor och en nunna mördas i Somalia? Vilket för övrigt är ett intressant sätt att ge påven motargument... Om gangstrar inte kan föra debatt måste vi alltså hålla truten, enligt rådande uppfattning i Sverige. Indignerade ledare i muslimska stater ger hals, samtidigt som det i exempelvis Saudiarabien är förbjudet att utöva andra religioner än islam. Hur var det nu med svärdet? De är inte bara gangstrar - de är hycklande gangstrar!

Är det inte i Bröderna Leijonhjärta det står skrivet att man ibland bara måste göra saker för att vara människa, och inte en liten lort? Ja, och ibland finns det konflikter som man måste vara beredd att ta.

Iraks problem måste lösas i Irak

"Att ersätta Irakkrig med Irakdiplomati är som att göra en u-sväng med en supertanker. Det går långsamt och man vet inte var man hamnar. Ändå är det veckans tema i världspolitiken.

Hur förändra en politik som hittills bara fört med sig våld och ökat elände? Och, underförstått, hur kan världens enda supermakt dra sig tillbaka från Irak utan att helt tappa ansiktet?"

Så skriver Jan Winter från TT i en "analys" som jag antar florerar i svensk press idag. Utläggningen av den egna metaforen kan sammanfatta kvaliteten i övrigt. En u-sväng innebär väl per definition en 180 graders omvändning, och om man aldrig kunde veta var en supertanker skulle hamna efter en u-sväng vore våra hav nog svarta vid det här laget. Vet Jan Winter var han hamnar i sin analys?

Jag tillhör inte dem som ser någon mening i att vränga och vrida på orden. Självfallet kan man tala om ett inbördeskrig i Irak. Frågan är dock vad som menas med "[a]tt ersätta Irakkrig med Irakdiplomati". Huvudorsaken till de inbördes stridigheterna är ju den etnisk-religiösa maktkamp som demokratiseringen har öppnat upp för. Hur åstadkommer man en politisk lösning som drar undan mattan för våldsverkarna? Jag är övertygad om att Iraks problem bara kan lösas i Irak. Att blanda in Iran och Syrien måste vara höjden av dumhet.

TT: analytiker tycks utgå från att stridigheterna i Irak är (1) i huvudsak ett krig mella USA och irakierna, samt (2) kan lösas med hjälp av internationell diplomati. Underförstått: genom att USA och dess kvarvarande allierade lämnar Irak snarast möjligt. Det är i så fall en utgångspunkt som saknar all grund. Att misstag har begåtts i Irak innebär inte att politiken "bara fört med sig våld och ökat elände". Att lämna Irak hals över huvud och låta skurkarna i Teheran och Damaskus få ökat inflytande är däremot ett säkert recept för katastrof.

Se fler tankar om Irak här.

Nya MUF-basens goda smak

Enligt TT-meddelandet gillar Niklas Wykman, MUF:s nyvalde ordförande, böcker av Isaac Bashevis Singer och filmer av Pedro Almodóvar. Oye, estamos de acuerdo, caballero.

Är detta ett universitet...

...eller en fårskock? Är det meningen att annorlunda åsikter och perspektiv ska få yppas i en fruktbar och understundom stormig debatt, eller föredrar man intellektuell onani framför spegeln? Allt talar för det senare. Kulturrevolution.se:s skribent Joakim Henriksson lägger fram bevis.

Öresundsintegration på dagordningen

Kollegan Malte Lewan har uppmärksammat att Norden- och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson dels tänker låta utvärdera skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, dels har satt en dag för sin utlovade hearing om Öresundsintegrationen: 2/3 2007.

Det är bra att det börjar röra på sig.

Emellertid vidhåller Husmark Pehrsson sitt motstånd mot det som hon kallar "särlösningar", som ju lika gärna kan kallas "decentralisering" eller "federal lösning" - d v s upprättandet av en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Öresundsregionen. Jag har tidigare behandlat detta ämne. Husmark Pehrsson: visa större öppenhet för nya, regionala grepp!

"Människorättsmöte" i Malmö

"I samband med människorättskonferensen i Malmö högskola uppstod det tumult då en person tvingades till marken av en polis. [---] Ett antal personer hade ställt sig framför Orkanen, Malmö högskolas huvudbyggnad. De kamouflageklädda personerna iscensatte ett drama som föreställde en israelisk gränskontroll och hade riggat upp taggtråd och använde sig av pistolattrapper."

Skånska Dagbladet 25/11 2006

"Människorättskonferensen" i Malmö är för övrigt ett Ordfrontsarrangemang.

Jag har fått en ganska tvehågsen inställning till begreppet mänskliga rättigheter. Det beror verkligen inte på att rättigheterna inte skulle vara betydelsefulla - tvärtom tillhör åtskilliga av dem våra viktigaste demokratiska och juridiska fundament. Vad som dessvärre har hänt, vilket bär mig emot, är att begreppet har börjat leva sitt eget liv i händerna på gatans parlament, samtidigt som vissa akademiker och ledande organisationer har gjort en sekulär religion av det. Säg "brott mot de mänskliga rättigheterna", och all diskussion och närmare analys är överflödig. Märk väl: de mänskliga rättigheterna. Som om deras antal och innehåll vore någonting fastställt från första början - någonting gudagivet.

Jag har själv intriktat mig på folkrätt och MR-frågor i min juridiska examen, vilket väl får tjäna som bevis för att jag inte anser frågan vara oväsentlig. Problemet som jag lade märke till var att det inte förekom någon diskussion om de olika rättigheternas inbördes vikt. Tvärtom skulle vi se dem som en "oupplöslig helhet". Rätten att undgå tortyr och rätten till bostad - allt sades hänga ihop i en holistisk harmoni. Som om inte de viktigaste civilrättigheterna kunde härledas till den anglosaxiska rättsordningen och naturrättsliga idéer, medan andra är påbyggnader och vaga kompromisser.

Man måste även i debatten skilja på mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Det senare är vad man kan kalla för krigets lagar. De senare bygger helt på konceptet chivalry - ridderlighet, samt ömsesidighet. Jag ger och du ger. Detta innebär givetvis att vi hamnar i dilemman när ena parten inte är ridderlig, utan rituellt skär halsen av en fredsaktivist eller långtradarchaufför inför videokamera, eller går in på en populär barnfamiljsrestaurang med bombbälte och trycker av. Dessutom hamnar vi alltmer i en gråzon mellan situationer där MR är tillämpliga och där den humanitära rätten istället gäller.

Låt oss värna om mänskliga rättigheter, men låt oss också se deras ändamål och det sammanhang i vilket de tillkom. Vissa av rättigheterna måste kanske anpassas till en ny tid - vilket inte automatiskt måste betyda inskränkning, utan tvärtom kan implicera en utvidgning av deras tillämpningsområde. Låt inte vänsteraktivister kidnappa begreppet, och göra det till sitt beläte.

Ledare: delad makt i arabvärlden

Denna ledarartikel i lördagens Norra Skåne har jag bistått med.

Nämndsplatser

Centerpartiet i Lund kommer att nominera mig till posten som ordförande i miljönämnden i Lunds kommun. Vid årsskiftet kommer jag att ha suttit i miljönämnden i sju år, så jag har en hel del erfarenhet från området.

I Region Skåne kommer jag att nomineras som ordinarie ledamot i kulturnämnden. Detta, i kombination med ersättaruppdraget i regionfullmäktige, ger mig en plattform för att driva regionpolitik.

Jag tackar för förtroendet från Centerpartiet i Lund respektive Centerpartiets regionfullmäktigegrupp.

Påven till Turkiet

Det blir nog ett inköp av Time senare idag, efter Dick Erixons intressanta inlägg.

Svensk kulturjournalistik hjärndöd

Den diagnosen torde man med säkerhet kunna ställa efter DN:s kulturjournalist Stefan Jonssons generalangrepp på sina danska kolleger. Eftersom man i Danmark - nota bene - till skillnad från i Sverige, noga följer nordiska naboländers nyheter och kulturdebatt, har Jonssons lilla lusing inte gått obemärkt förbi. Än en gång serveras danskarna en smashboll som kan riktas mot den svenska, PK-marxistiska kulturradikalismen. Och vi som så att säga hänger på nätet är trötta på att agera bollkalle.

Stefan Jonsson har, hör och häpna, under en vecka plöjt igenom kulturdelarna i de danska dagstidningarna. Han medger själv att denna intensivkurs knappast kan ligga till grund för någonting annat än spekulationer. Det är ju bekvämt, eftersom han då kan fylla hela artikeln med sina egna förutfattade meningar, men skänka den en air av systematik och vetenskaplig undersökning.

Först klagar Jonsson på att dansk kulturdebatt skulle vara besatt av islam och gå på inåtvänd rundgång. Sedan gnäller han över att en skum bok av en lika skum Bush-sponsrad republikan har blivit översatt till danska, vilket skulle vara den enda föreliggande översättningen till ett europeiskt språk. Här någonstans börjar man undra om inte Jonsson borde bestämma sig. Han är blind för att hans egna exempel talar emot hans slutsatser. Är det "rundgång" så fort den svenska kulturradikala eliten inte gillar vad den läser? Chomsky, Vidal, Michael Moore, Susan Nathan och någon nyupptäckt renlärig förmåga i någon kubansk bergsby som ingen någonsin har hört talas om - det är naturligtvis inte rundgång!

Kolla sedan resten av Jonssons artikel! Längre fram klagar han plötsligt på att kulturjournalistiken på andra sidan sundet ger plats åt en uppsjö av händelser, men förbigår att några fulla pågar i Dansk Folkepartis ungdomsförbund avbildade Muhammed på skämt, eller "när en grupp rakryggade intellektuella i ett öppet brev i Politiken förklarar att de polisanmält DF för rasism". Vänta ett slag. Nu klandras danska journalister plötsligt för att de inte skriver om islam och därtill anknutna ämnen. Jonsson kan definitivt inte bestämma sig. Hans artikel är smörja - en förevändning för att spy galla över den danska debatten, på den grunden att den inte är en kopia av den svenska.

Jag kan bara tala för Weekendavisen, som jag noga följer. Tidningen ger massor av utrymme åt samtida debattörer av olika färg och form. Åtskilliga är internationella berömdheter, som av någon anledning inte de svenska kultursidorna intresserar sig för. Jag skulle vilja påstå att det är Sverige som är ett internationellt särfall av idémässig rundgång, förklädd i en proggig 70-talsinternationalism. Förvisso förekommer en hel del intern dansk debatt och kannstöperi i danska tidningar, men vad förväntar vi oss egentligen? Skulle läget vara bättre i Sverige? Den största kulturdebatten här de senaste åren som jag kan dra mig till minnes handlade om huruvida Linda Skugge hade rätt att tillskriva Björn Ranelid läppglans och rakade underarmar, samt huruvida Elfride Jelinek skriver goja eller gudomligt.

Det finns undantag, framförallt på SvD:s sidor. Men i övrigt känner jag till en och annan svensk tidning som bör vara försiktig med att anklaga andra för rundgång. Stefan Jonsson har lyckats panga samtliga rutor i DN-skrapan med sitt stenkastande i huset.

Sydsvenskan om Ansvarskommitten

Sydsvenskan "erfar" att Ansvarskommitténs slutbetänkande kommer att bli ett status quo för Skåne, förutom att regionen slås ihop med Blekinge. Stämmer Sydsvenskans uppgifter till fullo har vi att göra med ett slag i ansiktet på Skåne, som inte stillatigande kan accepteras. Ingenting av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik eller kulturpolitik ska tillfalla regionerna, enligt Sydsvenskans källor. Ingen asymmetri ska tillåtas - d v s att vissa regioner kan få gå längre än andra. Och som krona på verket avser Storebror tala nyspråk. "Regionkommuner" ska det heta. Det vore i praktiken en semantisk åtstraming i jämförelse med dagens vedertagna regionsbegrepp.

Jag tänker inte spinna vidare i nuläget, för uppgifterna förefaller trots allt vara osäkra. Domen faller när betänkandet blir offentligt. Oavsett vilket är jag dock säker på att det blir en stormig debatt i vår. Centerpartiet kommer nu sättas på prov. Ställer ledningen sig bakom sina egna stämmobeslut om federalism och drar de självklara slutsatserna därav? Jag förväntar mig givetvis ett rungande ja.

Västsahara

I förrgår kväll återvände jag från en resa till och inom Algeriet, syftande till att etablera nya kontakter med det västsahariska folket, vars statsbildning befinner sig i exil i nämnda lands sydvästra hörn. Vi var en grupp på fem personer från sammanlagt fyra olika svenska partianknutna organisationer (s, v, fp, c).

Västsahara är en före detta spansk koloni. Enligt vedertagen folkrätt har avkoloniserade områden rätt till statlig suveränitet. Efter Spaniens tillbakadragande besatte emellertid Marocko 1975 steg för steg merparten av territoriet. Tilläggas bör att folk i Västsahara sedan tidigare hade upprättat en motståndsrörelse mot den spanska militärmakten, med självbestämmande som mål. Rent identitetsmässigt och sociologiskt står befolkningen, som har sina anor i nomadstammar från området, långt ifrån det marockanska kungadömet.

Motståndsrörelsen, Polisario, har i flyktinglägren på den algeriska sidan utvecklats till ett slags statsbärande organisation, med interna val, välfärdstjänster, skolväsende, o s v. Folket är dock helt beroende av FN:s livsmedelsbistånd.

De väpnade striderna med Marocko upphörde 1991, men någon lösning på konflikten har inte ryckt närmare. Marockanska regimen försöker erbjuda något slags kommunalt självstyre åt västsaharierna, vilket de av naturliga skäl inte är det minsta intresserade av. De har länge nog förvägrats möjligheten att genom folkomröstning få avgöra sitt öde. Istället fortsätter den marockanska regimen med en medveten strategi för att annektera området, bl. a. genom inflyttning av marockaner längs med kusten. Därmed läggs grunden för etniska konflikter i framtiden.

Den cyniska sanningen är att Polisario, rättfärdigt nog, inte ägnar sig åt terrorverksamhet, vilket har lett till att massmedia har vänt konflikten ryggen. Västmedierna belönar terror genom att ge den maximal uppmärksamhet och genast utgå från att terrorister måste ha blivit sådana på grund av obeskrivliga umbäranden. Rörelser som Polisario och den västsahariska republiken i exil drabbas för att journalister och opinionsbildare i väst anser att barbari är en naturlig följd av (företrädesvis) väststaters förtryck. När man inte känner av terrorns kväljande, smutsiga rök tror man inte att det brinner någon rättfärdighetens låga.

En annan iaktagelse jag gjorde gäller givetvis hur statsmakter kan agera och hur viktigt det är att bygga ett samhälle underifrån, enligt federala principer.

Västsahara måste upp på den politiska agendan i Sverige och - inte minst - EU. Ett samfällt europeiskt erkännande av den västsahariska statsbildning som redan finns är nog den enskilt viktigaste åtgärden just nu.

Bloggpaus till på måndag

Jag är bortrest till på måndag. Kan skriva något om resan då.

Borg med oklart innehåll

Finansminister Borg driver en helt annan linje än vad moderaterna hittills har stått för. Kanske är det den största omorienteringen av partiets ekonomiska politik i modern tid. Frågan är bara vilka idéer som står bakom Borgs politiska prioriteringar.

I Svenska Dagbladet talar sig Borg varm för ett sanktionssystem för dem som lyfter A-kassa och inte söker jobb i den omfattning som man kan kräva. Med andra ord: större krav på och mer kontroll över folks vandel. Vidare försvarar Borg det progressiva skattesystemet. Hans förslag om att halvera statsskatten i inkomstintervallet 26 000 - 30 000 kr kan betraktas som en ännu tydligare progressivitet, eftersom stegringen då sker med ytterligare en etapp i jämförelse med idag. Ungefär som att kliva ned i 19-gradigt havsvatten långsamt, istället för att kvickt hoppa i. Vad intervallet 26-30 000 motsvarar på människokroppen kan man ju spekulera i, om man vill.

Tidigare har även Borg uttalat sig för höga alkoholskatter, med förmaningen att folk min själ ska jobba istället för att supa.

Vilka är Borgs ideologiska hållningar? Egna uttalanden om att värderingarna inte är så väsensskilda från socialdemokratins dito är oroväckande. I bästa fall är dock Borg en socialkonservativ herre som är en aning för snar och vårdslös i användningen av fiskala styrmedel för att tukta folk och hålla ihop samhället. I värsta fall - hemska tanke - är det fråga om en idélös étatist som vill visa sig på den styva linan i styrningen av den enorma statsapparaten, genom att bibehålla dess omfång men öka dess effektivitet. Då riskerar all annan politik att underställas statsorganismens välmåga. I sanning inte något stort brott med Per Nuder.

Vi har all anledning att noga följa den nymoderata finanspolitiken och belysa dess något dunkla grundvalar. Centerpartiet visade viss ideologisk frimodighet i valrörelsen. Även om jag personligen inte höll med i exakt allt vad partiledningen gick ut med (t ex invandringsutspelet i Almedalen), var det hedervärt att våga utmana. Den rollen bör Maud Olofsson ha även framgent i regeringen.

Glad Mårtensdag!

Här krängs det kalkon, vill jag lova. Jag hoppar över gåsen i år, men en härlig kalkon är ofta strået vassare.

I adore Catherine Tate

Britterna är oöverträffade inom humorns domäner. Kanske är det för att de helt enkelt vågar skämta om det mesta, samtidigt som de inte stannar vid ren pubertal hån-humor.

En humorist som jag har fått upp ögonen för och som är något av det bästa jag någonsin har sett är Catherine Tate. Hon har en viss uppsättning typer som är återkommande i hennes sketcher. Typerna är ofta extrema renodlingar av folk som man kan träffa i verkliga livet. En av de bästa är den sexfixerade, korkade och helt underbara undersköterskan Bernie. En annan är Lauren - den upproriska tonårstösen som inte bryr sig om något.

Jag tycker att Catherine Tate visar att man kan skämta om det mesta, för att inte säga allt, utan att bli rå och hånande.

Federalism i Axess

Tidskriften Axess tar i det senaste numret upp federalismen, "mellan anarki och imperium". De tre temaartiklarna är utlagda på nätet.

David C. Hendrickson, professor i statsvetenskap vid Colorado College, jämför dåtidens unga amerikanska federation med nutidens EU. Jag anser jämförelsen vara missvisande, eftersom Hendrickson har stirrat sig blind på formen och glömt innehållet. Förenta Staternas författning är en ideologisk skapelse och en produkt av brinnande idédebatt, medan EU:s acquis communautaire är utfallet av snart 50 års funktionalism. Att jämföra den amerikanska revolutionen med andra världskrigets slut i Europa är inte heller någon förträfflig analys. Vidare menar Hendrickson att om EU är det tidiga USA så har USA kommit att bli den gamla, europeiska imperiestaten. Det förefaller som denna slutsats kom före Hendricksons sökande efter dess grunder. Att USA har centraliserats kraftigt sedan grundagsfädernas dagar är givet, men den förenklade kritiken (som om 11 september inte fanns) och glorifieringen av EU bär mig emot.

Nathan Shachar, som är min favoritjournalist och som skriver som en gud, kommenterar utvecklingen i Brasilien, medan Sten Widmalm, statsvetare i Uppsala, skriver om utvecklingen i Indien. Det är intressant att federalismen är så stark i dessa jätteländer. I Indien tycks dessutom trenden vara ytterligare decentralisering, samt asymmetri i och med att Kashmir har en särställning.

För övrigt gillar jag temarubriken: "mellan anarki och imperium". Det är en mycket bra beskrivning av var federalismen positionerar sig i dagens värld.

Socialförsäkringsministern avvisar Skånecenterns förslag

TV4 Öresund rapporterar att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson gör tummen ner åt Centerpartiet i Skånes förslag från valrörelsen om en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Skåne och Själland. Husmark Pehrsson hänvisar att att Skåne inte är den enda gränsregionen i landet, vilket väl är svårt att förneka. Vi kan inte ha särskilda myndigheter i varje gränsregion, säger hon.

Men Husmark Pehrsson har missat någonting väldigt väsentligt. Skåne har på grund av regionförsöket och den regionalistiska strävan att stärka självstyret en unik ställning i landet. Skåne är inte bara i geografisk mening en gränsregion, utan har även av kulturella skäl grund för att stärka förtöjningarna till Själland. Och ingen annan stans i landet har arbetspendlingen över statsgränsen vuxit på samma sätt som här. Alla dessa unika betingelser talar för en unik lösning.

Husmark Pehrsson ska anordna en "hearing" om gränshinder i början av nästa år. Vi är nog ganska många som gärna hör av oss.

Irakiska konfederationen

Saddam Hussein har störtats och fått sin dom, men landet är i närheten av upplösning. Risken är att en republikansk förlust i USA:s kongressval leder till ett hastigt och oordnat tillbakadragande. Å andra sidan tycks oordningen ha varit på plats från första början.

Jag är övertygad om att nyckeln till en fredlig, välståndsalstrande och sekulär utveckling i Irak ligger i en rejäl uppdelning av landet. Good fences make good neighbours. Så har det nämligen gått till i resten av världen. En federal (eller konfederal) statsbildning med mycket starkt självstyre i såväl regionerna som - om nödvändigt - hos de etniska grupperna, är troligen den enda vägen framåt. I åtskilliga angelägenheter får man se till att rättigheter och skyldigheter helt enkelt följer etniciteten. Därmed inte sagt att det blir fred dagen därpå, men jag skulle tro att grunden i så fall åtminstone är lagd.

När demokratiseringsvågen kommer sammanfaller kollektiva lojaliteter oftast med de kulturella grupper som finns på banan. En klok politik går ut på att erkänna dessa lojaliteter samt göra det bästa för att hantera och minimera de oundvikliga slitningarna. Att låtsas som att man kan bygga en demokratisk centralstat grundad på en påhittad folkgemenskap är troligen den värsta tänkbara strategin. I Iraks fall lägger det, i värsta fall, grunden för folkmord och fördrivning, och i näst värsta fallet tar shiitisk islamism över och skapar en kompis åt Ahmadinejad. Vad än värre är: det ena utesluter inte det andra.

Nu är jag inte insatt i den irakiska författningens enskildheter, men av den politiska diskussionen att döma går såväl det irakiska styret som den amerikanska presidentadministrationen i otakt med de sociologiska förlopp som har kommit i rullning ute på fältet. Ska en sekulär demokrati kunna byggas måste det nog ske inom de etniska grupperna.

Extremvänsterns terror måste bemötas

Vissa håller sig inte till de demokratiska spelreglerna. De väljer istället att utsätta medborgare för hot och störa demokratiskt valda församlingars möten och uppträda hotfullt mot enskilda förtroendevalda. Det har vid tidigare tillfällen även gått över i regelrätta angrepp på personer och egendom. Nu är det sverigedemokraterna som är i våldsverkarnas blickfång. Under valrörelsen var det främst centerpartiet som utsattes, även om det - mig veterligen - aldrig gick så långt som till angrepp på personer och hot riktade mot sammankomster.

Det får vara slut med rättsstatens daltande, efter den upptrappning som vi nu ser. Nu anmälde polisen hotet mot Burlövs kommun och sverigedemokraternas ungdomsförbund som "brott mot medborgerlig frihet", vilket återfinns i brottsbalkens kapitel om högmålsbrott. Det var på tiden. Föreskrivet straff är fängelse i högst sex år.

Det är tragiskt att terroristerna ska tillåtas jaga runt förtroendevalda och deras organisationer. De flyttade sammankomsterna ger patrasket blodad tand. Istället måste rättsstaten se till så att fredliga sammankomster alltid kan genomföras i säkerhet. Därför menar jag att det även ligger ett ansvar på sverigedemokraterna att inte vika sig fler gånger. De ska kunna verka i öppenhet som alla andra, vilket ställer stora krav på ordningsmakten. Bl. a. måste naiviteten och "låt gå"-mentaliteten förbytas i ett systematiskt arbete med att lagföra brott och ingripa så fort lagen ger möjlighet därtill.

Svar på utmaning: varför blogg?

Jag har blivit uppmanad/utmanad av Carl-Robert Lindgren att skriva något om hur jag ser på mitt bloggande. Puh! Vanligen handlar dylika förfrågningar om vilken skiva som ligger överst i högen eller vad man ser om man kikar ut genom närmaste fönster, så detta blir ju lite besvärligare.

Jag satte igång med bloggandet i januari detta år. Bloggen var då en utpräglad valrörelseblogg som skulle ge väljarna en god bild över vad jag anser i för valet vidkommande frågor. Bloggen var då en av flera kanaler för att nå ut.

Efter valet höll jag ledigt ett tag, varpå jag återupptog opinionsbildningen på nätet i oktober. Med den nya bloggen, "Federalisten", har jag den något bredare målsättningen att vara en röst debatten som tar upp fler samhällsfrågor än enbart de som kan knytas till regionvalet i Skåne. Federalism är ett styrelseskick som kan förhindra maktkoncentration och likriktning, samtidigt som systemet förutsätter medborgare som känner delaktighet i och lojalitet gentemot det gemensamma. Detta tror jag är den stora ödesfrågan för politiken globalt sett inom de närmaste årtiondena - att hålla ihop samhällena och hävda republiken i ordets klassiska bemärkelse. Detta för att vända utvecklingen som troligen går mot ett nytt medeltidsliknande tillstånd, varvat med häftiga motreaktioner från staternas sida. Å andra sidan måste man alltid lägga hinder i vägen för centralstaten och exempelvis låta gamla kulturregioner få stort självbestämmande. Federalism är ett gott verktyg, medan republikanism och ideal som i dagens politiska landskap kan kallas liberalkonservativa utgör en rimlig ideologisk underbyggnad.

Andra särskilt viktiga samhällsfrågor, som ofta har beröringspunkter med det ovanstående, är starkare självstyre åt Skåne/Skånelandsregionen, värnandet om yttrandefriheten, hotet mot bildningen, islamismens frammarsch, migrationsproblematiken, den hycklande sexualmoralismen, ensamhet bland folk i Västvärlden, samt miljöhoten och varför i hela friden det har blivit hippt bland många högerdebattörer/liberaler att strunta i dem.

En bra blogg ska användas för att belysa och kommentera samhällsfrågor - inte för att berätta vilka glassiga konferenser man har bevistat eller hur gott kaffet var i morse. Det senare kan utgöra underlag för att komma in på det förra, men det får aldrig bli centralt i sig. Läs gärna Carl Hamiltons Det infantila samhället för att få en trovärdig analys av den ointressanta Big Brother-exhibitionismen (Hamilton talar för övrigt också om en annalkande medeltid). Min strävan är att aldrig falla i den fällan.