Ingen samvetsfrihet inom UD

En person aktiv i sverigedemokraterna, Kent Ekeroth, har fått sparken från sin praktikplats vid svenska ambassaden i Tel Aviv. Affären tog uppenbarligen fart sedan Ekeroth på sin blogg liknade invandringen vid en förkylning och politiken bakom vid HIV. Han har således använt den farliga, historiskt belastade och missledande sjukdomsliknelsen för att beskriva en företeelse som han motsätter sig, vilket jag tar starkt avstånd ifrån. Om han är naiv eller kyligt beräknande vet jag inte, men sådant språkbruk för med sig ytterst motbjudande konnotationer. Var god skärp din debattstil!

Men kan dessa utgjutelser grunda ett avskedande från en tjänst? Som utgångspunkt bör de knappast göra det. Inom vissa tjänster kan chefen bedöma att verksamheten skulle ta skada, men generellt skall inte åsikter i sig kunna utgöra grund för avskedande. Bedömningen måste ju i första hand vila på vad som faktiskt har skett på arbetsplatsen, huruvida personen objektivt sett utgör en säkerhetsrisk, e d. Tel Aviv-ambassadörens motivering är dock betydligt värre än så:

- Han får sluta av två skäl. Dels var hans ansökan vilseledande. Dels är han aktivt verksam i en rörelse som samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och främlingsfientlig, säger Rydberg.

Ekeroth hade inte nämnt i sin ansökan att han var aktiv inom sverigedemokraterna, vilket ambassadören menar att han borde ha gjort. Av andra avskedandegrunden framgår det dessutom att han inte hade fått praktikplatsen om han hade gjort just det som avkrävs i den första grunden. Ambassadör Rydbergs uttalande är ytterst anmärkningsvärt och bryter starkt mot svenska ämbetsmannatraditioner, vilket statsvetaren Göran Bostedt påpekar i SvD.

Jag upprepar: yttrandefriheten i Sverige är på tillbakagång. Det åvilar alla ansvariga politiker att sätta klackarna i backen och vända utvecklingen.

Ny borgerlighet?

Captus Tidnings redaktör Adam Nelvin bidrar med en intressant krönika i senaste numret. Nelvin ställer sig frågan huruvida en ny borgerlighet med starkare betoning på konservativa och klassisistiska idéer än på nyliberal ekonomism är i antågande i Reinfeldts kölvatten. Han besvarar frågan med ett försiktigt ja.

"Några tecken i tiden: liberalismen ifrågasätts inifrån samtidigt som intresset för konservativa och kommunitära idéer växer; individualismen tonas ner medan familjen och vikten av ett levande civilsamhälle betonas; abstrakta kontraktsteorier överges till förmån för en mer organisk samhällssyn; moral och värderingar ersätter ekonomismen som det dominerande angreppssättet."

Så är det kanske. Eller är det önsketänkande från Nelvins sida? En annan liberalkonservativ röst, Carl-Robert Lindgren på kulturrevolution.se, är en smula mer återhållsam och frågar sig just om de egna önskningarna färgar bedömningen för mycket. Dick Erixon svarar däremot mer oreserverat ja, men vill ändå slå ett slag för det (ny-)liberala projektet, som han menar bör förenas med kommunitär-konservativ moraluppfattning. Nämnda projekt förutan menar Erixon att vi lätt hamnar i "förmynderi". Problemet, enligt mig, är att den doktrinära liberalismen i många fall är oförenlig med just kommunitära och konservativa värden, eftersom det är omöjligt att bygga ett vattentätt skott mellan ekonomi, lagar och moral. Att förmynderi, som ju i sig är ett negativt laddat begrepp, kan vara skadligt och orättfärdigt är en annan femma.

Men tillbaka till huvudfrågan. Är en ny borgerlighet på väg? Jag behandlade frågan i essäistisk form i senaste Rådslag (ej på nätet, än), och kom liksom Adam Nelvin fram till att det finns en spirande liberalkonservativ rörelse, som dock är uppdelad på olika partier och - inte minst - bland fria skribenter. Jag undrade också i artikeln om vi inte borde finna fler gemensamma plattformar. Men även det kommer kanske, så småningom.

"Bruna Skåne" motbevisar sig självt

"Skåningarna är ju alla rasister - konditorierna säljer fortfarande negerbollar, gemytet går snabbt över i fientlighet, bruna fanor hissas innanför varje kringbyggd skånelänga och sverigedemokraternas framgångar är det slutgiltiga beviset för allt. Skäms på er!"

Ungefär så har det låtit i etablerade massmedier sedan valet. Jag överdriver inte ett dyft - flera av formuleringarna är i stort sett identiska med vad jag har läst. Man upphör aldrig att förvånas över vilken oanalyserad smörja som etablerade massmedier låter publicera.

Men så publicerar DN utfallet av följande undersökning. Vad ska Olle Svenning & Co nu säga? Migrationsdomstolarna består ju av en dömande nämnd, sammansatt av domaren samt (oftast) politiskt aktiva medborgare från området i fråga. Det kanske är dags att hålla tillbaka de sura uppstötningarna och börja analysera med lite större försiktighet... Skillnaderna mellan migrationsdomstolarnas dömande är så stora att det svårligen går att förklara allt med att fler asylberättigade irakier skulle ha hamnat i Malmö än i Stockholm. Vilka orsaker som än kan finnas visar resultatet en sak: det är dags att lägga av med generaliserande och ofta förolämpande förenklingar.

Det finns åtskilliga hypoteser som var för sig eller tillsammans skulle kunna erbjuda förklaringar. Att det finns en mycket större skepsis mot den förda invandringspolitiken i Skåne-Blekinge än i exempelvis Norrland eller Stockholm står klart. Kanske är det emellertid så att detta inte nödvändigtvis måste gå ut över flyktingar med starkt skyddsbehov. Kanske är det så att det finns en viss skepsis mot det främmande, men att det också finns en skepsis mot statliga auktoriteter (Migrationsverket). Kanske är det så att man bör skilja på byamentalitet parad med hård jargong å ena sidan, och doktrinär rasism å andra sidan.

Jag har inte för avsikt att självförhärliga eller att bygga prålande luftslott. Mitt främsta syfte med detta inlägg är att slå tillbaka mot de svartvita förenklingar och de rent ut sagt skymfande generaliseringar som många kommentatorer ägnar sig åt. Verkligheten är - som vanligt - mer sammansatt än vad mången propagandist vill vidkännas.

Sådan grundlag - sådana politiker

När jag gick i gymnasiet i Trelleborg förekom det något som kallades för "okynnestryckande" i bussen hem till Falsterbonäset på eftermiddagen. Det handlade om något så obota korkat som att ungdomar tryckte på stoppknappen inför varje hållplats bara för att reta gallfeber på busschauffören.

Eftermiddagsbussen från Trelleborg till Falsterbo kan lätt likställas med Sveriges riksdags konstitutionsutskott. Nu senast är det vänsterpartiet som okynnestryckte på knappen.

Detta är fråga om rent och skärt missbruk. Okonstitutionellt handlande Clodiuspolitiker som kan göra vad som helst med grundlagen för att få sig en dag i strålkastarljuset. De gör inte ens ett försök att rättsligt grunda sitt tarvliga agerande. Och eftersom Sveriges grundlag är gjord i gummi tycks den tåla vad som helst. Om den politiska kulturen i landet mår bra i långa loppet av misshandeln är en annan femma. När KU väl har ett viktigt ärende på dagordningen hamnar även det lätt i okynnesfacket i medias och allmänhetens medvetande, av ren slentrian.

Ohly, Berg och Brink har svårt att acceptera att de var valets stora förlorare.

Regionalister tar grepp om Region Skåne

När de borgerliga partierna har nu har valt sina regionråd, visar det sig att "regionalisterna" tar ett mycket starkt grepp om regionpolitiken, vilket är ytterst glädjande.

Jerker Swanstein (m) har ju redan visat var skåpet ska stå, se förra inlägget. Malte Lewan har också sökt och funnit en del intressant stoff i hans politiska förflutna.

Pia Kinhult (m) blir, enligt uppgift, regionråd och är - vad jag har förstått - tilltänkt som den moderate ordföranden i regionala utvecklingsnämnden. Hennes engagemang för regionens ställning kan man inte ta miste på.

Gilbert Tribo (fp) blir jämte Marita Sander-Schale (fp) folkpartiets regionråd. Tribo har uppvisat en tydligt regionalistisk agenda.

Katarina Erlingson (c) leder det mest uttalat federalistiska partiet, och hon tar plats som Swansteins vice ordförande. I oppositionen 2002-2006 framstod Erlingson ofta som den tydligaste oppositionsledaren.

Sist men inte minst blir Rolf Tufvesson (kd) kristdemokraternas regionråd och ordförande i kulturnämnden. Tufvesson är nog den mest konsekvente och stridbare regionalisten i församlingen, med tydlig kulturpolitisk agenda. Han var även regionråd 1998-2002, varvid han stack ut hakan och tog strider med såväl statspolitiker som media. Tufvesson har kapacitet att utveckla regionens kulturpolitik till att handla om mer/annat än att pytsa ut bidrag till verksamhetsutövare.

Märk väl - tre av fyra politiker som stod bakom idén om framtagandet av en grundstadga för Skåne/Skåneland/Scania är nu i regionens toppledning. Nu är det upp till bevis!

Swanstein rivstartar

Jerker Swanstein (m), blivande ordförande för regionstyrelsen i Skåne, deklarerar i Skånska Dagbladet (ej på nätet) att han snarast möjligt vill göra verklighet av Allians för Skånes idé om en skånsk ambassad i Stockholm. Swanstein gör en koppling mellan den planerade beskickningen och Ansvarskommitténs slutbetänkande.

Det kommer att bli mycket viktigt att hålla nära kontakt med regeringen under de kommande åren, med anledning av de förväntade omstruktureringarna av Sveriges politiska styrning. Att Swanstein strävar efter att få in upprättandet av ambassaden i budgeten för år 2007 är ett styrkebesked från den nya "femklöverns" ledare.

Moralfilosofiskt test

På denna sida kan man få svar på hur man positionerar sig i förhållande till en grupp moralfilosofer. Ta det för vad det är - det är fråga om ett trubbigt intstrument. Frågorna är inte lätta och ibland väldigt outvecklade och kategoriska. Beskrivningarna av de filosofiska skolorna kan lämna en del i övrigt att önska. Urvalet är också begränsat. Men jag tror ändå att man kan få en signal om åt vilket håll man lutar.

Hur blev mitt resultat? Jo:

1. Thomas av Aquino 100%
2. Jean-Paule Sartre 87%
3. Aristoteles 86%

Ett glapp på 10% ned till fyran innebär att det finns en ganska klart markerad topptrio.

Och hur fasen man ska förmå Sartre att smälta in i Aquino och Aristoteles tar jag tacksamt emot tips om.

Utan yttrandefrihet i Burlöv?

Tryck- och yttrandefriheten i Sverige har nog aldrig under landets demokratiska historia varit så utsatt av rättsvårdande myndigheters attacker som nu. Justitiekansler Göran Lambertz, statens åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål, menar i en famös artikel i Upsala Nya Tidning att stater "inom ramen för sina lagar, [skall] verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan [sic!] kränka religioner och deras företrädare". Detta som ett inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrer och dylikt. Dick Erixon har på ett förtjänstfullt sätt avslöjat och förkastat justitiekanslerns agerande.

JK:s formuleringar är hårresande. Var det inte lite "onödigt" att skoja med Jesus i Monty Pythons "Life of Brian"? Då borde i så fall staten, enligt JK, skrida till verket. Säga som Royal Navy-amiralen i Python-gängets egen flygande cirkus: "stop it, stop it - it's a silly joke". Eller är det bara islam som ska vara prinsessan på ärten i JK:s värld?

Uppenbarligen har JK-andan spridit sig till polisen och åklagarmyndigheten i Skåne. Jag vill varna känsliga läsare, för detta är bland det sjukaste jag har läst.

En kommunpolitiker i Burlöv, Dahn Pettersson från allianspartiet, har i en motion till fullmäktige om hemlöshet skrivit att 95 procent av allt heroin som kommer in i Europa tar vägen via Kosovo. Jag vet inte vad som är sant och falskt i frågan, men det låter ju onekligen osannolikt att en så stor andel skulle in och vända i lilla Kosovo. För denna uppgift i motionen står nu Dahn Pettersson under förundersökning hos åklagarmyndigheten för "hets mot folkgrupp". Frågan lyder: sedan när blev det "hets mot folkgrupp" att hävda saker som åklagarmyndigheten uppenbarligen inte håller med om?

Jag menar att åklagarmyndigheten missbrukar sin ställning. Jag vet inte vad Dahn Pettersson har för politisk uppfattning i övrigt, eller hur han analyserar och menar att man bör tackla den påstådda smugglingen från Kosovo, men jag håller till hundra procent med honom om följande uttalande i Skånska Dagbladet:

"Om det jag skriver i motionen är hets mot folkgrupp - då vågar man snart inte säga någonting längre."

Vi måste vakna inför vad som är på väg att hända med yttrandefriheten i Sverige.

Migrationsdomstolen

Jag satt för första gången i nämnden för migrationsdomstolen i Malmö under hela gårdagen. En allmän reflektion såhär efteråt är att underlaget som förevisas domstolen är ytterst knapphändigt. Ett kommunalt ärende om att peta i en detaljplan brukar vara betydligt fylligare än personakterna i migrationsrättegången. Jag hoppas innerligt att rätten ändå är förmögen att fatta rättvisa beslut.

Sydsvenskans kultursidas bravader

Sydsvenskan lät författaren Fredrik Ekelund (alltså malmöbon med rejäl kalufs som gärna skriver dialoger på dialekt - inte han som heter Eklund och som skriver om livet som gayporrstjärna i New York) publicera en artikel i vilken han med utgångspunkt i en liten sommafest på balkongen resonerar en del kring faktorer som kan ligga bakom sverigedemokraternas framgångar. Det tog förstås hus i h-e. Gott om plats uppläts sedan åt den svenska inkvisitionens präster (Olle Svenning) och underhuggare. Jag blev trött på eländet och skrev en artikel för att försöka bidra till en, enligt min mening, förnuftigare och rakare debatt. Kulturredaktionen behagade inte ens tacka nej. Därför publicerar jag artikeln här.

9 oktober 2006

En vänsterintern kättarprocess

Författaren Fredrik Ekelund vågade i Sydsvenskan ta några stapplande steg in i ett härad som det svenska etablissemanget betraktar som förbjuden mark. Det gör man givetvis inte ostraffat – i synnerhet inte om man dessutom säger sig tillhöra den politiska vänstern. Utifrån sedd påminner den efterföljande debatten om en vänsterintern kättarprocess. Storinkvisitorn Olle Svennings anklagelseakt, som helt eller delvis biträds av Adrian Kaba, Jens Nordenhök och Niklas Söderberg, slår fast att Ekelund har avfallit från den rätta läran (som enligt Svenning förmedlas av ABF med hjälp av statliga bidragsmiljoner) och gjort gemensam sak med Pia Kjærsgaard.

När det gäller frågor om invandring och integration finns det nämligen inga mellanlägen i det svenska kulturetablissemangets föreställningsvärld. Och framförallt inte någon pragmatism. I ett slags missriktad välvilja, grundad på rädslan att främlingsfientligheten triumferar ifall tillåtelse ges att diskutera invandrings- och integrationspolitiken i alla dess delar, försvarar man sitt tabu med alla till buds stående medel. Ibland till och med – paradoxalt nog – med implicit rasistiska argument. De kröp exempelvis fram när det nyutnämnda statsrådet Nyamko Sabuni blev kallad för regeringens ”onkel Tom”, eftersom hon inte anses stå för de åsikter som hennes etniska bakgrund skulle betinga. Detta är skamlöst!

Vad har då Fredrik Ekelund egentligen sagt? I sin första artikel tar han upp saker som att invandrare är överrepresenterade inom den grova brottsligheten i Malmö, att politiserad islam är ett bekymmer som vi måste ta på allvar, samt att många Malmöbor upplever att det finns ett ”svenneförakt” som tar sig olika uttryck.

I och med att Ekelund tar upp dessa frågor påstår belackarna att han legitimerar etniska motsättningar och kopplar vissa negativa företeelser till etniciteten som sådan. Dumheter! Förklaringsmodellen att brottslighet och förkastligt beteende ofta går hand i hand med social och kulturell marginalisering samt relativ fattigdom är det väl ingen som hittills har ifrågasatt. Vad vi däremot i den intellektuella hederlighetens namn inte kan bortse ifrån är att den förda invandrings- och integrationspolitiken just har skapat en växande grupp marginaliserade och förhållandevis fattiga invånare. Varav åtskilliga dessutom kan ha en syn på jämställdhet och på förhållandet mellan politik och religion som inte är acceptabel.

Inom de flesta andra politikområden brukar man vara ense om att det finns flera viktiga, motstridiga intressen, vilka måste balanseras mot varandra i en kompromiss. Tvisten gäller var denna jämviktspunkt skall ligga. Att förorda fängelsestraffets bibehållande innebär inte en legitimering av, säg, 1600-talets straffrätt. Att medge behovet av vissa lagregler på arbetsmarknaden medför inte heller en legitimering av Lenin. I invandringsdebatten räcker det dock med att skildra några problem för att det ideologiska PK-prästerskapet skall lysa bann. Man behöver inte ens gå in på några politiska förslag. Det räcker att ställa frågorna.

Är alla resonemang som kan ligga till grund för en ändring av invandrings- och/eller integrationspolitiken i striktare riktning att klassa som blåkopior av Kjærsgaards budskap, eller möjligen någonting ännu värre? Om de som hävdar detta lyckas slå vakt om vårt offentliga tabu, kan vi vara säkra på en sak: Kjærsgaards svenska systerparti blir inte svagare för det.

Ilan Sadé
Redaktör för Centerstudenters debattidskrift Rådslag

Jag har inte ens orkat läsa de senaste inläggen i "Ekelunddebatten". Det är i och för sig bra att kultursidan låter ämnen som har tydliga beröringspunkter med politik få ta plats där, men man undrar ju vilka aspekter som redaktionen värderar som givande. Tja, kanske svaret kan finnas i dessa två inlägg från redaktionsmedlemmarna Daniel Sandström (kulturchefen) och Henrik Hamrén.

Kulturchefen på Sydsvenskan tycker alltså att det är kulturjournalistiskt relevant att påpeka ett band mellan kocken Tina Nordström och sverigedemokraterna betingat av hennes blonda hår. Hamrén tycker att vi ska diskutera vilka skyldigheter vi har för att vi har begåvats med yttrandefrihet. Vilken intellektuell härdsmälta, som man dessutom frivilligt visar upp till allmän beskådan. Detta är alltså Skånes och Sydsveriges största morgontidnings kulturredaktion. Jag ska aldrig mer lägga möda på att skriva artiklar till denna kultursida - i alla fall inte med dess nuvarande redaktion.

Country road, take me home...

Skånskan skriver idag om att såväl Region Skånes ledning som infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) ställer upp på att ta ut vägavgifter för att bekosta utbyggnader. Givetvis är det E22:an som är i fokus. Tydligen hindras regionen från att ta ut avgifter, eftersom det rent rättsligt skulle komma att betraktas som en skatt, vilket bara staten kan kräva in på andra skattebaser än arbetsinkomster. Samma problematik har varit uppe när Alliansen tog ställning för vägavgifter runt Stockholm.

Se så, se då till att få tummarna loss och ändra lagstiftningen. De statliga satsningarna på E22:an har ju åter igen uteblivit. Då får vi väl själva ta hand om det. Utbyggnad av E22:an tillhör de enskilt viktigaste infrastruktursatsningarna i regionen, för att knyta ihop Skåne i sydväst-nordostlig ledd och få med Blekinge.

TA DAAA!!!

Fågeln Fenix reser sig ur askan. "Skåne tolv poäng", som ju anspelade på mitt valprogram och var en utpräglad valrörelseblogg, har blivit en smula överspelad. Liksom Athena kravlade sig upp ur Zeus huvud föds här en ny blogg, med lite vidare utblick och lite större frihet i ämnesvalet, benämnd med vår tids kanske mest underksattade -ism.

Jag jobbar naturligtvis vidare med valfrågorna i olika fora och sammanhang. Min hemsida kommer förr eller senare även den att stöpas om och renodlas som artikelsamling. Men en sak i sänder.

Ombyggnad pågår

Bloggen är nu stadd i ett ombyggnadsskede. Ursäkta röran. På måndag den 23:e är det nypremiär, med ny programförklaring, titel o s v.

Bloggvila

Det finns kanske en och annan som undrar varför det inte händer något på bloggen. Av olika skäl har jag tänkt att stänga butiken fram till den 23 oktober. Det enda som kan förändra detta beslut skulle vara en väldigt viktig händelse som får mig att gå ur gängorna.

Den 23 oktober kommer antingen bloggen att leva vidare i något omstöpt form, eller fortsätta att hålla stängt ett tag till. Det beror en hel del på omständigheterna, min sysselsättning, o s v.

Således - räkna inte med några inlägg de närmaste två och en halv veckorna, men titta gärna förbi den 23/10!