Wager i Expressen - förändring på väg?

Merit Wager, egen företagare och idealist som arbetar hårt med att stötta enskilda asylsökande i deras kontakter med myndigheter och omvärlden, tar idag på Expressens debattsida upp problemet med asylsökande som har gjort sig av med identitetshandlingarna. Det cirkulerar dessutom många uppgifter för närvarande om att irakiska ambassaden i Stockholm ska ha utfärdat tiotusentals falska pass, vilket till råga på allt Migrationsverket ska ha känt till.

Wager har tidigare inte precis stuckit ut som förordare av åtstramningar, men nu öppnar hon för det, sedan hon konstaterat att den individuella, rättssäkra bedömningen av asylskäl hotas av de många sökande som egentligen saknar skäl enligt utlänningslagen och FN-konventionen. Wagers debattinlägg är mycket betydelsefullt, eftersom det tydligt visar att krav på åtstramningar och ordning och reda inom asylprocessen i högsta grad kan motiveras med värnandet om rätten att få sin enskilda asylansökan ordentligt prövad. Migrationsverket hinner nämligen inte göra ordentliga utredningar, och folk klumpas samman i kollektiv.

För flera år sedan hörde jag en juridisk auktoritet och stor förkämpe för asylrätten, Gregor Noll, just föreslå en av de åtgärder som Wager nämnder i sin artikel, nämligen prövning vid ambassader i hemländerna. Det låter som ett ganska vettigt förslag.

Merit Wager påvisar att allt inte är svart eller vitt, och att rätten att söka asyl och få sin sak prövad kan stå i motsättning till massbeslut och släpphänthet i förhållande till folk som fuskar och ljuger. Är Wagers artikel ett tecken på att vi kan börja få en sansad debatt om flykting- och migrationspolitik i Sverige? Kanske är ett sådant skifte på väg. Och då kan det gå ganska snabbt.

Invandringsvåg från Irak

Världens käraste lille påg från Geijerskolans förskoleklass frågade mig vad jag heter, och sedan var jag kommer ifrån. Själv var han från Irak, vilket, konstaterade han, ligger mycket långt borta...

Läget när det gäller invandring från Irak är tyvärr mycket bekymmersamt för närvarande. Jag har fått uppgifter om att just nu runt 70 ensamma barn anländer därifrån till Malmö per vecka. 63% av alla flyktingar som uppger sig vara från Irak och som söker sig till EU hamnar i Sverige, och runt 50% av hela EU-siffran hamnar i Malmö, enligt uppgift från en källa i kommunförvaltningen.

Vi måste erkänna för oss själva att situationen på det hela taget inte är hållbar. Migrationsminister Tobias Billström blev intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet (ej på nätet), varvid han ställde sig bakom förslag om åtstramad anhöriginvandring, samt åtgärder för att sprida bosättningen över hela landet. Billström måste dock agera mycket snabbare och tydligare, för att få till stånd ändringar inom rimlig tid.

Många från Irak har med rätta individuella asylskäl, och skulle därmed inte hindras från att få uppehållstillstånd. Min poäng är att det är väsentligt att anhöriginvandring och uppehållstillstånd av "synnerligen ömmande skäl", som det heter i lagen numera, inte kringskär våra möjligheter att faktiskt kunna härbärgera flyktingar med asylskäl. Och de mängder som Sverige och inte minst Malmö för närvarande tar emot ligger bortom rimlighetens gränser. Integrationen blir en allt svårare uppgift.

Öresundsklass(er) på väg

Jag deltog nyligen vid ett styrgruppsmöte på Geijerskolan, Limhamn, gällande det Öresundsklassprojekt som jag tidigare har skrivit om på bloggen. I december fick Öresundskomiteen (samarbetsorganisationen för kommuner och regioner runt Öresund) och Geijerskolan besked om att Nordiska Ministerrådet har beviljat projektmedel. Härligt! Saker och ting börjar röra på sig. Det finns ett tryck från många föräldrar att komma igång med Öresundsklass(er), med undervisning på båda språken och med den gemensamma historien och kulturen på schemat.

Bara idag har ungefär 30% av eleverna på Geijerskolan dansk helt eller delvis dansk bakgrund. Och andelen är säkerligen störst och lär växa än mer bland de små barnen. Västra Malmö är inne i en snabb "fördanskning" (eller ska vi kanske säga "sundifiering"?). Øresundsinstituttets Anders Olshov har bedömt att den nya stora stadsdelen i Hyllie kommer att domineras helt av danskar.

Vi är inne i spännande processer. Skandinavien/Norden och regionen kan ta plats som viktiga identitetsgrunder.

Men i DN-skrapan är man förstås både blind och döv, men saknar vett att vara stum. Wakey pakey!

DN bekänner färg

Sydsvenskans storebror, Dagens Nyheter, kastar sig också in i debatten. Ledarredaktionen där uppe tycks ha fått fnatt. När regionfrågan kommer upp går vettet ur étatisterna. DN:s mjukisliberala snusförnuft har kompletterats med storsvenskhet och stenhårt statsstyre. Är inte det Sveriges moderna historia i ett nötskal?

Vi ska enligt DN tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för deras ack så framsynta centralism och krossande av konkurrerande maktcentra. Sedan blandar DN ihop det deskriptiva med det normativa. Nej, Sverige har ingen tradition av federalism i landets styrelse. Är blott detta faktum ett giltigt skäl för att förkasta idéer om maktdelning i form av starka regioner, där så önskas, för att sedan kräva att 90- och 00-talens utveckling mot decentralisering och regioner blir ogjord? Är det centralistiska, likriktande draget i svenska statsbildningens historia någonting positivt? Axel Oxenstierna finner sin rätta motsvarighet under 1900-talet i makarna Myrdal. DN borde i konsekvensens namn även kyssa deras fötter, när de ändå är i farten.

Påståendet att Sverige inte har "några kulturellt avvikande regioner" är riktigt manipulativ och låg argumentation. För det första kan man förundra sig över ordvalet. Är det så DN ser på kulturregioner runt om i Europa - som besvärliga "avvikare" från ordningen? För det andra beror ju frågan helt på vad man lägger i begreppet "kulturellt avvikande". Bara för att det inte är som i, säg, Belgien, betyder det ju inte att det är som på Island.

DN har bekänt färg. Av skolan sanktionerad bank av dem som understod sig att tala samiska och tornedalsfinska på rasterna var tydligen helt rätt, enligt mjukisliberalerna på Kungsholmen. Försvenskningskampanjerna i Skånelandskapen ska vi buga oss i vördnad inför, enligt statsdyrkarna i ledarredaktionen. Tala om att förena det sämsta från två idéströmningar. Det är ingen vacker nyans man har rört ihop.

Fler reaktioner och inlägg

Åtminstone två ledarsidor i Skåne behandlade Ansvarskommitténs arbete i måndags: Kvällsposten och Norra Skåne.

KvP:s Peter J Olsson kritiserar, liksom på sin blogg, Sydsvenskans befängda ledare från i söndags. Norra Skånes ledarredaktör Johan Hammarqvist betonar vikten av att diskutera vad regionerna ska ägna sig åt, snarare än att rita kartor. Han förordar mer makt och ansvar till regionerna, och vänder sig emot Ansvarskommitténs ingenjörskonster.

Ett annat intressant inlägg i debatten står den nyliberale C L K Aqurette (m) för, som även hänvisar till den centerpartistiske bloggaren Björn Pedersen.

Stödet för regionalism växer allt mer, och många är irriterade över det ingenjörstänkande ur ett byråkratiskt perspektiv som tycks vara förhärskande inom Ansvarskommittén, samtidigt som man ger kommittén ett erkännande för att den över huvud taget har tänkt i termer av regioner. Precis som i fallet med arbetsmarknad och näringsliv, spelar identitet och historia en viktig roll för indelningen av Sverige. Landshövding Anders Björck är fel på det i det mesta när det gäller regionalism, men ett av hans förslag är faktiskt helt berättigat: låt oss hålla folkomröstningar i regionfrågan.

Bisarrt

Sydsvenskans huvudledare från i söndags ter sig som allt mer bisarr. Det finns ingen klar argumentationslinje. Man får känslan att skribenten/redaktionen först och främst bestämt sig för att inta den statsbyråkratiska hållningen, för att sedan producera några argument på en höft. Vilket intellektuellt förfall de har hamnat i!

Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson har också reagerat.

Läs gärna även regionala tillväxtnämndens ordförande Pia Kinhults funderingar om Ansvarskommitténs snäva utredning. Kinhult förvarnar om att kommittén troligen kommer att föreslå förstatligande av universitetssjukhusen. Vilket problem löser man då? Frågetecknen hopar sig inför kommitténs slutbetänkande.

Regionfrågan och Sydsvenskan

Kvaliteten på det som skrivs på Sydsvenskans ledarsida är otroligt ojämn. Idag är det t ex svårt att veta om man ska ta det på allvar.

Allt fler nödsignaler når fram om att regionfrågan håller på att misshandlas av Ansvarskommittén. Kommittén förefaller ha anlagt ett ovanifrånperspektiv och låter svansen vifta med hunden. Allt tyder på att man är besatt av hur många sjukhus, universitet och näsor som är fördelade över landet, för att sedan rita kartor.

Sydsvenskans ledarsida är idag detta synsätts främsta företrädare. Skånes och Öresundsregionens största dagstidning (som ju ägs av Marieberg) har tidigare frimodigt drivit på för regionens utveckling i form av EU- och Öresundsbrofrågorna. Detta arv är nu förskingrat under redaktören Heidi Avellans egid. Det viktigaste steget för vår utveckling i Öresundsregionen - i linje med Regionernas Europa och den gränsöverskridande tanken bakom EU - försöker nu Sydsvenskan torpedera. Tidningen börjar på allvar göra skäl för sitt namn. Det är det svenska uppifrånperspektivet som har en apostel i Malmö.

Ska man gå in och bemöta artikelns dumheter i sak? Ska man poängtera att historia och identitet underbygger alla demokratiska system? Bör man inflika att ledarsidan i konsekvens med sitt resonemnag inte heller borde bry sig om Sverige består, eller EU för den delen? Är det lönt att påpeka att regioner inte "handlar om en effektiv statlig förvaltning" (varför i hela friden ska man då välja parlament/fullmäktige)?

Troligen inte. Det räcker nog med att konstatera att den opinionsbildare som tror att brister i vården av en 85-åring på UMAS-akuten finner sitt botemedel genom att uppifrån bunta ihop Öland och Skåne i en "effektiv statlig förvaltning" inte riktigt har alla koppar i skåpet.

Det kan låta masochistiskt för en centerpartist, men jag börjar längta tillbaka till Per T Ohlssons dagar.

Kulturpolitiken hettar till (en smula)

Torsdag-fredag är jag deltagare vid en längre sammankomst med Region Skånes nyvalda kulturnämnd. Redan inför första sammanträdet har klimatet mellan nämnden och statliga kulturdepartementet dessvärre kylnat till ordentligt (liksom vädret i övrigt - men det är något som jag välkomnar).

Bakgrunden är att den nya regeringen i elfte timmen (21/12 2006) skickade ut ett regleringsbrev inom kulturområdet, som bl. a. skär ner på anslagen för de scenkonstinstitutioner som enligt en dom i EG-domstolen och Regeringsrätten tidigare under förra året fick rätt att dra av ingående moms. Hängde du med? Nåja, detaljerna är inte så viktiga. Beslutet har kommit väldigt sent och har kullkastat en och annan budget bland svenska teatrar. Oavsett vad man anser om kulturanslag och deras inriktning är det aldrig bra med tvära kast.

I sitt regleringsbrev kräver alltså regeringen att varje scenkonstinstitution som tjänade på domen ska få bidraget minskat i motsvarande grad. Problemet är att regeringen plötsligt tycks ha "glömt" att göra ett undantag för Skåne! Plötsligt detaljreglerar staten pengarna som regionen enligt tidigare överenskommelser ska ha rätt att fördela enligt egna prioriteringar. En smygcentralisering av stora mått, och dessutom ett avtalsbrott!

Kulturnämndens stridbare ordförande Rolf Tufvesson (kd) skickade den 19/1 ett argsint brev till Statens Kulturråd och till kulturdepartementet. Som avslutning skriver han:

"Region Skånes uppfattning är att föreslagna förändringar i regleringsbrevet inte är förenliga med försöksverksamheten i Skåne."

Fortsättning följer. Hur som helst vore det olyckligt om förbindelserna med den nya, borgerliga regeringen skulle försämras. Jag hoppas verkligen att detta inte är ett utfall av en medveten centraliseringsstrategi från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths sida, utan snarare handlar om en olycka i arbetet, eller någon klåfingring kulturbyråkrats prövning av gränserna...

Hitchens kommenterar Steyn

Christopher Hitchens är i sanning en intressant skribent som har något att säga om vår samtid. Han går den sekulära, värdegrundade, inkluderande, västerländska statsbildningens ärenden. Detta medför att han lägger mycket kraft på att bekämpa islamismen, utan att därmed ta parti för någon enskild religion eller betrakta islam som en homogen enhet utan möjligheter till förändring. Denna världsåskådning skymtar fram i hans kommentarer till Mark Steyns bok The End of the World As We Know It.

Om rättsstaten och sexualbrott

När det gäller frågor om straffrätt och förändringar av lagstiftningen är det viktigt att, som det heter, inte rusa åstad. Straffrätten är särskilt illa lämpad som föremål för omkastningar för att tillfredsställa ett mediedrev eller starka opinioner. Man måste helt enkelt hålla huvudet kallt. Ofta ligger grundproblemet någon annan stans än i lagstiftningens formuleringar. Sociala bekymmer, brister i förmedling och upprätthållande av normer och tillkortakommanden inom polisväsendet är ofta källor till brottslighet.

Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).

Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.

När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.

Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?

Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.

"Kränkande" sade Skolverket

Nu har den krisdrabbade Gustav Adolfsskolan i Landskrona infört krav på att eleverna skall tala svenska i skolan. Rektorn vill nu införa nolltolerans mot bl. a. förolämpningar och kränkande språkbruk, vilket bara kan upprätthållas om man förstår vad eleverna säger. Vid samma skola har tidigare ett gäng flickor strejkat för att de inte står ut med glåporden och trakasserierna.

Jag har tidigare förklarat varför jag stödjer folkpartiet i Malmös förslag om svenska i klassrummen. Man kan inte förkasta denna åtgärd med hänvisning till att den förr har använts för att förtrycka minoritetsspråk och regionala språk. Så är inte fallet vid Gustav Adolfsskolan. Verkligheten är en helt annan och ändamålen är inte desamma.

Givetvis rycker Skolverket och Barnombudsmannen ut med helt absurda påståenden om etnisk diskriminering, samt att åtgärden kan uppfattas som "kränkande" av barnen. Detta gör mig ärligt talat upprörd. Var fanns Skolverket och Barnombudsmannen när krutrök och explosioner blev en del av barnens inomhusmiljö, och när flickor över huvud taget inte vågade gå till skolan av rädsla för övergrepp med sexuella inslag? Var fanns ni då? Vad är mest kränkande för eleverna?

Det svenska etablissemangets perspektiv är lika förvrängt som en blick i en skrattspegel. Men roligt är det verkligen inte. Den finns inte ett uns av förnuft kvar hos vissa myndigheter. De som får betala dyrast för denna bisarra verklighetsflykt är förstås barnen.

Medlemsraset symptom på större fel

SSU är uppenbarligen en dvärg numera. 4 300 medlemmar är idag den officiella siffran. För tre år sedan var den 29 000 (vilket dock, givetvis, inkluderade väldigt mycket luft). Det andra folkrörelseanknutna ungdomsförbundet, CUF, som jag själv är medlem i, har sedan flera år ett medlemstal på ett par tusen. Symptomatiskt nog är det Ung Vänster och MUF som förefaller vara störst idag - d v s de förbund som lätt kan kopplas samman med stereotypa livsstilar och världsbilder bland unga i dagens samhälle. Men även dessa förbund är förhållandevis små.

Ungdomsförbundens medlemstapp skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från motsvarande utveckling hos partierna, även om det har skett mer dramatiskt. Vad som händer inom partiväsendet är att medlemsbasen förtvinar, samtidigt som överbyggnaden i form av partiernas riksorganisationer sväller och professionaliseras med hjälp av statliga och privata medel. Detta är mycket allvarligt för demokratin.

Jag är övertygad om att vi i grunden måste se över vårt valsystem, för att råda bot på det demokratiska underskottet. Jag tror att vi måste gå i den riktning som exempelvis Dick Erixon har påvisat, med mindre valkretsar (Erixon förordar enmansvalkretsar). Vidare borde vi ha direktvalda borgmästare - åtminstone i landets mindre kommuner. Det skulle förbättra möjligheten till ansvarsutkrävande, stärka de förtroendevaldas ställning i förhållande till partibyråkratin och minska den förödande anonymiteten. Vilket i sin tur skulle göra partimedlemskap mer meningsfullt.

Sahlin + Ulvskog?

Ja, vad ska man säga? Kulturradikal vänsterliberalism parad med hårdför vänsterétatism? Not my cup of tea.

Flugornas Herre i Landskrona

En grundskola i Landskrona har den senaste tiden befunnit sig i rena krigstillståndet. Nyårsraketer avfyras inomhus. Elever vågar inte gå till skolan längre. Lärare är livrädda. De senaste rönen lyder att sex elever skall flyttas från skolan. De anses ingå i en bråkig grupp på, ja, siffran stämmer, 28 elever, som gör vardagen i skolan till ett rent helsike. Detta låter mer som Flugornas Herre än som en skola för undervisning. I Malmö har vi haft flera liknande exempel. Bl. a. stängde staden en hel skola för gott till följd av ordningsproblemen.

Landskrona är en stad som egentligen har många goda förutsättningar: förträffligt läge, vackra anrika byggnader, bra kollektivtrafik (trådbussar i staden, samt anslutning till västkustbanan och E6:an). Men socialt håller det på att braka samman. Som jag tidigare har konstaterat behöver staden kraftiga begränsningar i invandringen från icke-EU länder för att ge bättre förutsättningar för alla dess invånare. Då talar jag inte minst om de invandrade landskronaborna och deras barn. Därtill behövs en bättre skolpolitik.

Det är svårt att inte få intrycket att lärarnas fackförbund är den romantiserade flumskolans främsta bastioner. Oavsett åkomma heter medicinen mer pengar till lärare, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Finns det inga gränser för den ideologiska blindheten? Man kan ju tro att det är en vårdinrättning för psykiskt sjuka som är föremål för åtgärdsförslagen, snarare än skolor. Om inte den borgerliga regeringen och kommunpolitiker runt om i landet förmår att stegvis lägga om kursen för den supertanker som heter "svenska skolan" lär den väl i och för sig, förr eller senare, bli just en sådan.

Det dunkelt sagda...

Egentligen kan jag inte ta Aftonbladets ledarsida och åtskilliga av tidningens krönikörer på allvar. Skulle jag göra det hade bloggen bara blivit en lång, tjatig litania på väldigt grundläggande nivå. Man måste välja sina strider.

Eftersom jag nu har tipsats om att krönikören Nisha Besara har gett sig in i regionalismdebatten, tog jag mig en titt på alstret, och kom fram till att det ändå är värt att kommentera. Besara kritiserar nämligen den halländska kampanjen om ett sammanhållet Halland vad gäller den regionala, politiska indelningen.

Besara har läst Benedict Andersons teser om nationalism. Hans tes är ju att nationen är en sentida konstruktion, vilket väl har en del fog för sig, men kanske inte är hela sanningen. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Detta innebär ju inte per automatik att nationen är någonting rakt igenom förkastligt. Detta tror fördummade kulturradikaler på Aftonbladet, och glömmer att det finns femtioelva andra konstruktioner som vi håller oss med, vilka inte alltid måste vara av ondo. Nåväl, jag ska inte fastna här.

"Som att hallänningarnas hela identitet bärs upp av de administrativa gränser som i dag utgör länet och regionen. Perfekt exempel på en föreställd gemenskap."

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Besara har tydligen missförstått Anderson. Det är den halländska identiteten som Anderson skulle peka ut som konstruerad/föreställd. Att politik och administration sedan följer en sådan gemenskap är ingenting konstigt. Det är tvärtom just vad som bör gälla. Jag förstår inte Besaras kritik. Hon tycks säga att politikerna försöker pådyvla hallänningarna en identitet, trots att det egentligen inte behövs, eftersom Halland så att säga består vad som än händer. Men i nästa andetag säger hon att de administrativa gränserna grundar just denna identitet. Således en självmotsägelse som heter duga. Besara drar helt enkelt i varje halmstrå för att få vara kritisk.

Freivalds lapade bödlarnas stövlar

Tidningen Riksdag & Departement har funnit det brev som Sveriges före före detta utrikesminister Laila Freivalds skickade till Yemen, vilket vi fick höra talas om från yemenitiska källor. I öppenhet brädas sålunda Sverige av en föraktlig diktaturjunta.

Hela ärendet stinker av lögner och vämjeligt kryperi. Freivalds avgång bibringas ytterligare en anledning retroaktivt. Hon lät påskina att både polisen och JK skulle följa fallet noggrant, vilket hos brevets mottagare inte lär ha tolkats på något annat sätt än att rättsväsendet i Sverige skulle jobba för att sätta dit publicisterna. I diplomatisk jargong är nämligen sådana förskönande omskrivningar legio.

Yemen styrs av en illegitim diktaturregim. Sverige tar emot politiska flyktingar från Yemen. Grym tortyr är vanligt förekommande. Så lägger sig vår utrikesminister för bödlarnas fötter och slickar deras stövlar. Ja, vämjeligt är vad det är.

UPPDATERING 17/1 07.35

Hela Freivalds brev, med en skopa diplomatiskt fjäsk från ambassadörens sida som tilltänkt appetizer (som dock luktar skämt), finns i sin helhet här (pdf). Utrikesministern tar alltså på sig skuld, vilket kan tolkas som att svenska staten har gjort något fel och måste rätta till det, genom att "noggrant följa utvecklingen".

Regionalism med förhinder?

Dick Erixon har ställt några frågor och framfört några invändningar med anledning av min artikel i Captus Tidning. Erixon och jag har, som åtskilliga läsare säkert har lagt märke till, något olika syn på detta med regioner - åtminstone i Sverige. Jag ska kortfattat bemöta hans frågor och invändningar.

1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.

Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.

2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.

3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.

Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.

Förgyllde min söndag

1. Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och krönikör i Skånska Dagbladet, har varit framme igen (i skrivande stund ej på nätet). Han jämför farsen som går under namnet "socialdemokraternas partiledarval" med proceduren hos det danska systerpartiet, där medlemsomröstning avgjorde partiledarfrågan. I Danmark stod två kandidater mot varandra, vilket ledde till en stundtals hård kampanj. Det gillar inte Stjernkvist. Han anför följande, till stöd för den svenska modellen:

"Jag säger inte att processen hittills har varit helt idealisk, men med några undantag har den varit nästan helt befriad från anti-argument. De flesta har talat om vem de vill ha, men inte utvecklat varför de ratar andra."

Kan inte detta möjligen bero på att man snart förgäves har erbjudit alla utom kungen, Benedictus XVI och Bin Laden att bli motkandidat till Mona Sahlin? Det är föga meningsfullt att ägna sig åt hypotetiskt ratande.

2. Det dåliga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark har alltmer kommit i fokus - inte minst sedan många danskar som bor i Skåne har sagt ifrån att de minsann vill betala kommunalskatt som alla andra. Danska staten anses tjäna flera hundra miljoner på avtalet. Såhär tycker den danske skatteministern, Kristian Jensen, om detta:

"Jag har inga aktuella planer på att ändra avtalen. För pendlarna över gränsen mellan Danmark och Sverige är det viktigt att de vet vilka skatteregler som gäller. Och att reglerna inte ändras för ofta. Eftersom jag är en hövlig människa ska jag naturligtvis diskutera saken med min svenska kollega om hon ber om det. Men min utgångspunkt är alltså att det är ett bra avtal."

Ja, för dig ja.

Sabuni i NY Times

Bloggarna Aqurette har uppmärksammat att The New York Times har en artikel om jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni. Detsamma har Dick Erixon gjort.

Det är alltid intressant att ta del av information i viktiga, utländska medier om Sverige och svensk politik. Sabuni är ett av de intressantare statsråden i regeringen. I artikeln framstår hon nära nog som en svensk Ayaan Hirsi Ali.

Jag anser att reportern ger en något snedvriden bild av det politiska klimatet i Sverige. Det låter nästan som om Sabunis politiska linje har blivit förhärskande i Sverige efter stormiga debatter, vilket (tyvärr) inte är fallet. Det var inte alla hugskott vilka Sabuni kom med som oppositionspolitiker som var så lyckade, men i det stora hela har hon en sund inställning. Och kanske är artikeln ett tecken på att hennes inställning gör framsteg, trots allt.

Skandinavisk litterär storhetstid

Jag ägnade en del av julledigheten åt att läsa Nathan Shachars Blodseld och nordisk längtan - Oscar Levertin och hans tid. Det är en fängslande framställning av ett Sverige för drygt hundra år sedan, som i många stycken var väsensskilt i förhållande till idag.

Skandinavien upplevde vid denna tid en storhetstid inom skönlitteratur och poesi. Att Skandinavien/Norden inom de litterära kretsarna mer eller mindre betraktades som en enda stor kulturell enhet är särskilt slående. Nyutgivningar anmäldes nästan samtidigt i alla stora nordiska dagstidningar. Att invänta översättningar skulle säkert ha betraktas som befängt. Av detta borde vi idag kunna hämta lärdomar och inspiration.

Ett litet stickspår i boken som särskilt fick mig att stanna upp har inte alls med skalden Levertin att göra, utan handlar om en våldsam politisk tilldragelse år 1906: Kung Alfons den XII av Spaniens bröllop i Madrid. Shachar berättar om följande, som timade efter vigseln i kyrkan:

"På vägen tillbaka till slottet, hände något förfärligt. På fjärde våningen i ett av husen stod anarkisten Mateo Morral och svingade en väldig blomsterkvast i vars mitt en bomb var apterad. Hyllningsbuketten, hoppades han, skulle sätta punkt för den spanska monarkin. Förödelsen blev obeskrivlig. Tolv människor dödades, nittio sårades och scenerna, snarlika de vi i vår tid vant oss vid, skakade Europa. Överallt frågade sig skribenter och läsare hur i all världen en människa kunde ta sig till något så ondskefullt. (En fråga vi i vår förhärdade hopplöshet för länge sedan upphört att ställa.)"

Stort förtroende för regeringen

Sifo presenterar då och då mätningar av väljares förtroende för varje enskilt statsråd genom betygsättning, som även ger ett genomsnitt för hela regeringen. Dick Erixon har uppmärksammat att alliansregeringen, trots allt skäll i massmedia, faktiskt åtnjuter det största förtroendet sedan betygsättning av nämnda slag satte igång 1996. Vem får det intrycket när man öppnar tidningen?

Problemet är att regeringen lever på sparat kapital som har intjänats från och med Högforsmötet 2004 och framåt. Om det är något som allianspartierna faktiskt har försakat sedan valsegern är det opinionsbildningen. Regeringen kan inte kosta på sig att lämna den arenan vind för våg.

Förvisso är man alltid mer bunden när man har regeringsansvar. Sven-Otto Littorins vid det här laget famösa intervju i P1 i lördags är ett typiskt exempel. Vad som därför måste ske är att partiorganisationerna, enskilda förtroendevalda och - inte minst - tankesmedjor och påtryckningsgrupper ger sig in i kampen om problemformuleringen.

Föreningen ÖresundsBorger

Ett hundratal medborgare i Öresundsregionen, med en övervikt av danskar, har för några dagar sedan bildat Föreningen ÖresundsBorger för att utgöra en påtryckningsgrupp gentemot politiker och näringsliv. Föreningen hoppas, enligt Skånska Dagbladet, samla över 1 000 medlemmar vid nästa årsskifte. Spörsmål som styrelseledamöterna nämner som viktiga är rösträtt i folketingsvalet för danska medborgare i Skåne, betalning av kommunalskatt där man bor, klargörande av gränspendlarnas ställning i förhållande till offentliga försäkringar, sänkning av brotaxan, samt kultur- och utbildningsfrågor och deras roll i integrationen.

Självklart är detta en förening som jag gärna ansluter mig till snarast möjligt. Gott initiativ!

Rothstein resonerar

Bo Rothstein är ovanlig så tillvida att han är en etablerad akademiker som gärna deltar i samhällsdebatten och vågar kalla en spade för en spade. Därvidlag skattar jag hans insatser högt.

I dagens DN-debatt tänker Rothstein högt om grundlagsutredningen och förändringar i valsystemet. Väljarna bör enligt honom både få möjlighet att rangordna partilistorna och att rösta på personer från olika partier till samma beslutsförsamling. Det sistnämnda håller jag inte med om.

Problemet med det svenska systemet är framförallt bristen på personligt ansvarsutkrävande. Detta skulle inte förbättras av att väljarna erbjuds något slagas smörgåsbord, vars rätter kan kombineras hur man vill och i olika mängder. Så länge vi har flermansvalkretsar ställer jag helt och hållet upp på att väljarna bör kunna rangordna partilistorna. Det skulle betyda att man inte enbart tar bort personvalsspärrarna, utan att man även får säga till om vem man tycker är näst bäst, tredje bäst o s v (kanske är det vettigt att sätta stopp för viktningen där). Men börjar man snickra egna listor med folk från olika partier är jag rädd för att kopplingen mellan väljarna och de valda blir ännu svagare. Dessutom riskerar det sammanlagda slutresultatet i ett val att skilja sig från vad väljarna egentligen ville.

Viktigast tror jag ändå är att förminska valkretsarna, vilket Rothstein tyvärr inte diskuterar. När jag var ordförande för Centerstudenter tog vi fram ett förslag till ny författning för Sverige, där vi också tänkte högt och lanserade idén om tremansvalkretsar.

Rothstein har dock en viktig poäng. Risken är överhängande att betänkandet från grundlagsutredningen, som till stor del är parlamentariskt sammansatt, främst kommer att vara den minsta gemensamma nämnaren av de etablerade riksdagspartiernas särintressen. Det är bl. a. därför som jag och många andra har krävt att man skulle slå ihop utredningen med Ansvarskommittén och hållit rejäla konvent om landets framtida styrning.

Essä i Captus Tidning: "En teori om regionalism"

Under våren 2006 skrev jag en essä som egentligen var avsedd för en essäsamling utgiven av tankesmedjan Captus (den kanske kommer att ges ut i den formen också - vi får väl se).

Nu upptäckte jag att Captus Tidning har publicerat essän i sitt första nummer för året. Så om du har lite tid och är intresserad får du gärna läsa och komma med synpunkter!

Mediedrev mot snapphaneframställning

Jag påpekade redan i julaftonens debattinlägg att SVT:s snapphanetema är minerad mark. Mycket riktigt: nu har ett smärre mediedrev bestående av historiker och kulturskribenter släppts lös mot såväl dramaserien som den efterföljande dokumentären. Malte Lewan länkar till åtskilliga artiklar i ämnet.

Låt det sägas på en gång: dramaserien var stundtals ett riktigt pekoral. Dokumentären som följde, vilken är främsta måltavlan för kritiken, var dock enligt min bedömning inte alls så illa, även om jag inte kan gå i god för att alla enskilda uppgifter som presenterades är riktiga. Varifrån kommer då all denna upprördhet?

Historikern Karl Bergman förefaller ha gått ut i ett slags korståg mot just dokumentären. Han menar att den är full av anakronismer i form av begrepp som "folk" och "etnicitet", vilka är den sentida nationalismens produkter. Dessa begrepp skulle användas för att svartmåla den svenska kungamaktens krigshandlingar i och annektering av Skåneland. Historiedoktoranden Fredrik Persson går så långt som att tala om lansering av skånsk nationalism och om "osammanhängande orgier i övergrepp och en förförisk speakerröst som tillsammans nötte in bilden av etnisk resning, folkmord och en brutal övergång utan minsta utrymme för förhandling."

Jag undrar om vi verkligen har sett samma dokumentär. Kritiken är överdriven och ibland ovederhäftig. Syftet med dokumentären, som framgick ganska tydligt i dess reklamtrailer, var att ta upp delar av den historia som inte finns nedtecknad i de svenska skolböckerna. Då kan det naturligtvis bli viss "slagsida" i vad som relateras. Det ligger ju i sakens natur!

Pratet om att dokumentären skulle vara dränkt i en anakronistisk, nationalistisk häxbrygd vet jag inte riktigt var de uppretade historikerna har fått ifrån. Det togs upp olika perspektiv. Det berättades om att svenskarna inte var ensamma om att röva och slå ihjäl. Det betonades dessutom vid flera tillfällen att 1600-talsmänniskans världsbild skilde sig från dagens nationspräglade visioner. Skulle man fråga en 1600-talsinnevånare i Skåne vem han eller hon var skulle troligen familjen, den närmaste bygden och den lutheranska tron komma högt. Men det betyder inte att identiteter som kan kopplas till landskap och stater inte alls existerade, även om de inte såg ut som idag. Här måste de harmsna historikerna vara ute i ond tro. Man talade måhända inte om sig själva som medlemmar i skånska, danska eller svenska nationerna, men däremot skulle man ju visa sig trogen och huld gentemot en konung, d v s en statsmakt. När man kom upp i de högre stånden var sådana lojaliteter oerhört betydelsefulla. Undersåtarnas uppfattning om vem de stod närmast hade ju stor betydelse för konungadömets sammanhållning. Hur i all världen ska de kritiska historikerna kunna förklara den dansktrogna delen av snapphanerörelsen, eller den oerhört grundligt och konsekvent genomförda försvenskningskampanjen i Skåneland? Och det är ju historiska fakta att Skånelands invånare drabbades oerhört hårt - även med 1600-talsmått - av krigen, och i synnerhet av de svenska härnadstågen. Men om detta må vi tydligen icke berätta.

De obalanserade kritikerna sluter an till en tradition i en hel del av den samtida historieskrivningen att vi aldrig från dagens position kan fälla omdömen om den förmoderna historien. Men om det just råkar vara så att Sverige även med 1600-talets mått mätt ägnade sig åt särskilt omfattande statsorganiserad plundring och avbränning - får då detta inte berättas idag? För så tycks nämligen ha varit fallet - liksom t ex England under 1500-talet var rena piratstaten med organiserat sjöröveri som specialitet.

Vad som driver de överkänsliga historikerna vill jag inte spekulera i. Det kan de själva försöka utröna genom självrannsakan. Dokumentären var inte fulländad på något sätt. Där förekom kanske några fel här och där, samt några otidsenliga omdömen. Men man kan ju inte undgå att fundera över varför samma raseri inte väcks när anakronismer om Sverige och "svensken" dyker upp i andra populärhistoriska program. Not likely.

Den endimensionella måttstocken

Tidskriften Axess har i sitt decembernummer en lång artikel skriven av frilansjournalisten Annika Ström Melin om de politiska förändringarna i Danmark och Nederländerna: "När konflikten kom till byn". Artikeln är en väldigt typisk framställning av flertalet svenska journalisters bipolära syn på frågor som invandring, tolerans och gruppidentitet.

Ström Melin reser runt i Danmark och Nederländerna för att insupa stämningar och genomföra intervjuer. Båda länderna har de senaste åren hårt stramat åt invandringen. Vidare har traumatiska händelser i respektive land satt stora avtryck i den politiska debatten och i beslutsfattandet: karikatyrkrisen i Danmark; de politiska morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh i Nederländerna. I inrikespolitiken har ett slags kamp för att hävda de västerländska värdena kommit att uppta en stor del av den politiska dagordningen. Man skjuter till måls mot islam och islamism i det offentliga samtalet. De stora, statsbärande liberala partierna i dessa länder har helt ställt sig bakom dessa förändringar.

Det blir väldigt tydligt att det i Ström Melins värld finns två ömsesidigt uteslutande typer av nationalism eller - för att vidga begreppet en smula - gruppidentitetsideologier: upplysningens och franska revolutionens medborgarnationalism å ena sidan; romantikens etniska och kulturellt betingade nationalism å andra sidan. Hon tar försiktigt ställning på medborgarsidan - om hon nu alls tar ställning - och stämplar den danska och nederländska utvecklingen som ett uttryck för den romantiska nationalismen. Redan här är två fel begångna. För det första kan i högsta grad den så kallade medborgarnationalismen sägas innehålla kulturella element. Kultur är inte någonting som gammal tysk Blut und Boden-nationalism är ensam om. För det andra finns det ingen grund för att påstå att den danska och nederländska politiken styrs av etnonationalism.

Emellertid är det just detta som de flesta journalister och akademiska opinionsbildare i Sverige säger, om än mellan raderna. Ständigt hävdas det att öppenhet, tolerans och "internationalism" fordrar helt öppna gränser och obefintliga krav på anpassning, medan allt som går i någon annan riktning degraderas till uttryck för etnonationalismen. Med denna bedrägligt endimensionella måttstocks hjälp konstaterar man sedan rasism vart man än vänder sig.

Sådär kan man hålla på tills verkligheten kommer ikapp. Men det är bättre att möta verkligheten, istället för att fly den och bli brutalt upphunnen.

Fp-förslaget är helt rätt

Folkpartiet i Malmö har, vilket få kan ha undgått vid det här laget, krävt att elever ska tala svenska under lektionstid. De kritiska reaktionerna från en mängd olika debattörer gör mig häpen. Det mesta av kritiken är, för det första, helt osaklig. För det andra visar många av kritikerna att de saknar idéer om vad som ska utgöra samhällets gemensamma grund. Mest brydd blir jag av att många från mitt eget parti reagerar med ryggmärgsreflex mot allt som (fp) har att föreslå inom indvandrings- och integrationspolitiken, istället för att tänka självständigt.

Vi börjar från början. I ett invandringssamhälle som vill bibehålla stark demokrati och lojalitet mot de gemensamma institutionerna måste invånarna ha någonting viktigt kulturellt eller ideologiskt gemensamt. Religionen? Nej tack. Etnisk härkomst? Nej tack. Kunskaper i ett gemensamt (skrift-)språk och tillhörande kulturella värld? Ja! Då kan vi upprätthålla en civiliserad medborgarskapsdemokrati.

Skolan har givetvis en nyckelställning härvidlag. Här kan barn och ungdomar förkovra sig i det gemensamma språket - inte minst genom att använda det när de samarbetar under lektionstid. Genom att praktisera utvecklas man. Det vet alla språklärare. Tänk dig en lektion i franska där eleverna inte har något krav på sig att pröva sina galliska vingar i den ömsesidiga kommunikationen. Skolan får inte förmena invandrareleverna deras bästa möjlighet att tillägna sig majoritetsspråket. För det första innebär det att de blir än mer bakbundna i mötet med majoritetssamhället än eljest - när de ska läsa vidare, få jobb, etc., och för det andra innebär det totalt sett en försvagning av de redan hårt ansatta lojalitetsbanden till det gemensamma. Grunden för den liberala demokratin, om man så vill.

Vissa drar paralleller med behandlingen av minoritetsgrupper och regionala språk i exempelvis Sverige. Det finns dock en väsentlig skillnad. De regionala språken, såsom exempelvis samiska, borde snarare vara väl företrädda i undervisningen för alla i regionen i fråga. Vidare finns det verkligen inte någon motsättning mellan detta och att hela landets skriftspråk och det regionala talspråket lärs ut ordentligt. Vad som har hänt i Sverige och i många andra länder var ju att de regionala språken motarbetades aktivt och deras talare utsattes för trakasserier. Talade barn samiska eller tornedalsfinska på rasten kunde de bli angivna av tjallare och bestraffade av läraren. Detta är någonting helt annat än att propsa på att majoritetsspråket ska gälla under lektionstid. I en skola som t ex både har undervisning på svenska och finska, vore det inte heller särskilt fruktbart om plötsligt två elever under det finska passet började grupparbeta på serbokroatiska.

Folkpartiet i Malmö har kommit med ett förnuftigt och tämligen odramatiskt förslag. Det knyter an till idén att nationalitet kan förvärvas genom tillägnande av språk och bildning. Det är en idé som vi ska värdera högt. Ska man i det här läget bry sig om att partiet måhända har taktiska, mer lumpna skäl för sina utspel? (Som om ingen annan hade det!) Ska enskilda, sakligt sett goda förslag förkastas för att de råkar förstärka en helhetsbild av just folkpartiet som många inte gillar? Då har man verkligen gjort osakligheten till norm.

Rekordinvandring år 2006

Enligt Statistiska Centralbyrån blev 2006 ett rekordår i Sveriges historia vad gäller invandring. Sydsvenskan har konstaterat att enbart Skåne har tagit emot fler än hela Danmark under det gångna året. Den tillfälliga asyllagen har starkt bidragit till det. I en hel del fall har det sålunda rört sig om ett tillskott till den officiella statistiken av folk som redan har vistats här sedan en tid. Men icke desto mindre är mottagandet idag större än det var under exempelvis Balkankrigens år i början av 90-talet, vilket väcker en del häpnad.

Den borgerliga regeringen måste nu börja agera för att strama åt och ändra invandringens karaktär. Att föra den nuvarande politiken framöver är inte något alternativ om man vill klara av integrationen. Utgångspunkten bör vara att värna asylrätten för politiska flyktingar, men strama åt anhöriginvandringen och den humanitära kvoten. Ett green-card-system skulle kunna införas, för att ge folk med särkilda kompetenser möjlighet att ta jobb och leva här.

Vi kan inte tillåta oss att fastna i en bisarr politisk låsning som innebär att man aldrig får tala om åtstramning med hänvisning till de dagsaktuella siffrorna - d v s låtsas som om det inte fanns någon gräns för vad som är möjligt, samtidigt som man vill förverkliga en mängd andra politiska målsättningar. Vill den nya regeringen vara så vänlig och se nyktert på saken?

Sedan finns det en regional jämförelse som faller i ögonen. Se bara på Landskronas siffror. Lilla Landskrona, som är svårt drabbat av segregation och brottslighet, beräknas under 2006 ha tagit emot nästan dubbelt så många invandrare som den dubbelt så stora staden Lund. Malmös andel är inte heller rimlig. Förändringar är ett måste.