Fyraårsdagen för invasionen av Irak uppmärksammas i svensk media genom en outsinlig flod av klander och, ja, något slags skadeglädje. I SVT drar utrikeskommentatorn Bo Inge Andersson under rubriken "Irak-kriget - ett ideologiskt fiasko" i varje halmstrå, utan någon som helst hänsyn till vad varje enskilt resonemang leder till för konsekvenster. Om det är någon som utgör ett ideologiskt fiasko så är det Bo Inge Andersson.
Andersson gör felet att blanda ihop kritik mot angreppet som sådant med kritik av hur insatsen har hanterats. Han konstaterar att antalet trupper var för litet för att vinna freden, vilket nog är sant. Tilläggas kan att det torde ha varit ett enormt misstag att upplösa hela den irakiska statsförvaltningen och armén, även om i princip alla var medlemmar i Baath-partiet. I synnerhet som koalitionen hade ett begränsat antal trupper. Att bygga upp en säkerhetsapparat från början i det etnisk-religiösa getingbo som har bringats i uppror av invasionen måste vara en mardröm.
Men den kritiken, som Andersson delvis tar upp, grundar ju sig på att läget efter invasionen hade kunnat vara betydligt bättre, om ockupationsmakten hade haft en annan strategi omedelbart efter att Bagdad hade fallit. Varför framgår inte detta i hans så kallade analys? Jo, för att Andersson och hans gelikar inom svenska journalistkåren ägnar sig inte åt seriösa analyser (nåja, det finns förstås undantag), där alternativa strategier vägs in. Man är istället ute efter att framställa och sälja billig antiamerikanism.
När man upprättar en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med miljöbalken måste ett så kallat nollalternativ vägas in - d v s vad som händer om man inte gör ett smack. Vore nollalternativet det bästa på längre sikt för Mellanöstern och för världsfreden? Borde USA isolera sig, eller i alla fall gå tillbaka till Monroedoktrinen? Borde ingen ha ingripit 1990-91? Är det bra att diktaturer får lugn och ro, eller rentav en välvillig partner i västvärlden?
Läget i Irak är en tragedi. Nollalternativet hade troligen också utvecklats till en tragedi, av än större mått. Vi måste nu arbeta för fred och demokrati. Om man ska vara realistisk, vilket man ska, kan ett slags Libanon modell större bli utfallet om saker och ting går rätt till framöver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Bo Inge Andersson är tämligen vänsterextrem i utrikespolitiska frågor. Jag fattar inte varför SVT låter honom sprida sina åsikter som om de var neutral analys.
Jag var emot Irak-kriget, men tyckte och tycker inte det var ett orimligt beslut, trots allt. Och nu är det viktigt att Bushs linje i USA med ytterligare satsning på säkerheten i Irak kan vinna gehör. Demokraterna i USA står idag däremot för en "skit i andra"-syn på USA:s utrikespolitik.
Skicka en kommentar