Kulturpolitik i Axess

Tidskriften Axess har nyligen givit ut ett intressant temanummer om kulturpolitik. MarieLouise Samuelsson skriver framförallt om det statliga bokstödet till klassiker, men kommer även in på kulturpolitiska avvägningar i största allmänhet. Under expansionsåren på 60- och 70-talen var bildningssossar och kulturkonservativa borgare någorlunda överens om målsättningen att sprida "finkultur" till alla. Samuelsson pekar i artikeln på att hela apparaten har blivit allt mer politiserad på sistone. Klassikerstödet ska exempelvis numera betalas ut till förmån för böcker som "speglar andra delar av världen än den västerländska", och jämställdhet, integration, mångfald och hela faderullan ska vara styrande mål.

Thomas Steinfeld skriver om läget i Tyskland, som på många sätt påminner om Sverige. En stor klass av medelmåttiga konstnärer livnär sig helt på offentliga medel. Den individuella, konstnärliga friheten motiverar de ekonomiska stöden, men hur fria är konstnärerna egentligen?, frågar sig Steinfeld. Det excentriska gynnas, eftersom det tas som bevis på "konstnärlig frihet". Kulturstödet ger så att säga upphov till en egen pretto-genre. Är detta konstnärlig frihet?

Kulturpolitik är någonting väldigt sammansatt och paradoxalt, kan jag konstatera, efter att ha varit på Region Skånes kulturnämnd hela dagen. Och det är en svällande bransch, med ganska oklara mål. En trend som nu kommer starkt är att förena kultur- och näringspolitik.

Eftersom jag har en ganska kulturkonservativ grundhållning - d v s att kulturpolitiken i första hand ska syfta till att ge kvalitativa konstformer en möjlighet att verka, samt ha ett utbildningssyfte gentemot barn och unga - börjar jag dra öronen åt mig.