Internet har inneburit en informationsomvälvning utan dess like. Med information menar jag inte enbart sann, saklig eller vederhäftig sådan. Vem som helst kan exponera sina känsloutbrott på nätet.
Den solkiga byk som massmedia nu rotar i är simpelt kaffebords- och krogskvaller som nu dyker upp i tryckt form. Illasinnat skvaller är lika gammalt som människans närvaro på jorden, men för att omvandla det till tryck har det länge fordrats en del ansträngningar. Smutskastande flygblad krävde trots allt någon timmes arbete + distribution. Att författa ett baktalande brev var bara verkningsfullt om någon var beredd att publicera dem eller utgå från dumheternas riktighet - i övrigt nådde man ganska få läsare. Pressen har alltid haft en viss självsanering, i och med bestämmelsen om ansvarig utgivare. Tidningen är juridiskt och moraliskt ansvarig för vad den publicerar.
E-posten och bloggrevolutionen har dock ställt en hel del på ända. Det är lätt att skvallra i tryckt form (dessutom anonymt, om man så vill), med ett nästan obegränsat antal potentiella läsare.
Vad är förtjänsten med bloggar, hemsidor och maillistor? Att duktiga debattörer, frilansjournalister och folk som brinner för någon konstart eller hobby har ett verktyg för publicering. Yttrandefrihetens potential kan utnyttjas bättre, i och med att etablerade medier inte längre kan sitta och filtrera vad de vill efter eget godtycke. De upplever nu konkurrens av uppkomlingar. Inom den politiska sfären kan bloggar även bidra till rakare tvåvägskommunikation mellan politiker och väljare.
Vad är nackdelen med bloggar, hemsidor och maillistor? Att osaklighet, grovt språk och för all del även vanligt vardagstjatter ibland hamnar på pränt inför hela världen. Dåliga texter och sådant som man vanligtvis bara hör folk säga på fyllan förevigas i den virtuella rymden. Spärrarna är obefintliga - på gott och på ont.
Alltså; det bästa vore om alla - i synnerhet textförfattarna själva - började betrakta även Internets olika publiceringskanaler som tidningsartiklar i elektronisk form, och ställde de krav på texterna som man bör ställa på tryckalster. Då kommer bloggarna till sin rätt, och vi slipper att överhopa våra domstolar med förtalsrättegångar.
28 februari 2006
27 februari 2006
Myndighets maktmissbruk
I Lunds kommun, på Revingehed, betar kor utomhus året runt hos gården KC Ranch. Djurskyddsmyndigheten i Skara har bestämt sig för att detta är fel. Korna måste ha stora ligghallar, till skydd för väder och vind. Verksamheten bedrivs idag på dispens, och nu vägrar myndigheten att förnya dispensen.
Djurkyddsinspektörer från Lunds kommun har intygat att djuren far väl. Länsveterinären har intygat att deras hälsa är bättre än motsvarande besättningar som dräller runt inomhus. Förhållandena i området i fråga är lite speciella: där finns dungar och sänkor i landskapet som syddar mot hård vind. Jorden är väldigt sandig, vilket innebär god dränering. Korna gör dessutom en stor välgärning för ett unikt hedlandskap med många sällsynta arter genom att de håller slyn borta och river upp hål i gräset. Nu när försvaret nästan är avvecklat finns det inte nog med stridsvagnar på Revingefälten för att göra samma insats. Dessutom ligger inte Skåne i samma klimatzon som exempelvis Skara - här är lite mildare om vintern.
Detta struntar den politiserade Djurskyddsmyndigheten högaktningsfullt i. Samma regler ska gälla för alla - över hela landet.
Varför tar jag upp detta? Detta är bara ett av flera exempel som jag har på att miljölagstiftning borde flyttas ned till regionerna (se punkt 6 i mitt valprogram). Det finns idag ingen anpassning till regionala naturförhållanden, kulturlandskap och andra särskilda avvägningar. Det tycks snarare som att länsstyrelserna och statliga centralmyndigheter på pin kiv missbrukar sin makt in absurdum. Strandskyddet är ett andra exempel. Tillstånd till täktverksamhet ett tredje.
KC Ranch på Revingehed är inget enstaka undantag. Den helhetsbild jag har försökt att inhämta visar istället att tillämpningen av den statliga miljöbalken saknar anpassning till lokala och regionala förhållanden - ofta till men för - just det - miljön.
Djurkyddsinspektörer från Lunds kommun har intygat att djuren far väl. Länsveterinären har intygat att deras hälsa är bättre än motsvarande besättningar som dräller runt inomhus. Förhållandena i området i fråga är lite speciella: där finns dungar och sänkor i landskapet som syddar mot hård vind. Jorden är väldigt sandig, vilket innebär god dränering. Korna gör dessutom en stor välgärning för ett unikt hedlandskap med många sällsynta arter genom att de håller slyn borta och river upp hål i gräset. Nu när försvaret nästan är avvecklat finns det inte nog med stridsvagnar på Revingefälten för att göra samma insats. Dessutom ligger inte Skåne i samma klimatzon som exempelvis Skara - här är lite mildare om vintern.
Detta struntar den politiserade Djurskyddsmyndigheten högaktningsfullt i. Samma regler ska gälla för alla - över hela landet.
Varför tar jag upp detta? Detta är bara ett av flera exempel som jag har på att miljölagstiftning borde flyttas ned till regionerna (se punkt 6 i mitt valprogram). Det finns idag ingen anpassning till regionala naturförhållanden, kulturlandskap och andra särskilda avvägningar. Det tycks snarare som att länsstyrelserna och statliga centralmyndigheter på pin kiv missbrukar sin makt in absurdum. Strandskyddet är ett andra exempel. Tillstånd till täktverksamhet ett tredje.
KC Ranch på Revingehed är inget enstaka undantag. Den helhetsbild jag har försökt att inhämta visar istället att tillämpningen av den statliga miljöbalken saknar anpassning till lokala och regionala förhållanden - ofta till men för - just det - miljön.
Fler privata akutsjukhus
Moderaterna i Skånes sjukvårdstalesman, Henrik Hammar, uttalar i gårdagens Sydsvenskan en vilja att privatisera flera akutsjukhus efter en borgerlig valvinst. Idag är det endast lasarettet i Simrishamn som drivs av privat entreprenör, och frågan är om det idag går att kalla inrättningen för lasarett, efter det att sossarna har gått lös på inredningen.
Jag är i grunden positivt inställd till fler privata alternativ, även om jag menar att metoden för att åstadkomma detta inte nödvändigtvis måste vara att lägga ut hela sjukhus på entreprenad. Jag tror mer på fritt vårdsökande och fri etableringsrätt, så får patienternas val styra hur fördelningen av regionens vårdsubventioner ska ske. Man skulle kunna börja med provverksamhet bland vissa patientkategorier där köerna fortfarande är långa, som t ex starr och nedsatt hörsel. Då blir det inte några tvära kast och chockterapier inom vården, utan förändringarna får växa underifrån i den takt som patienterna väljer.
Men visst - även delvis eller fullständig entreprenadutsättning av åtminstone ett sjukhus borde kunna genomföras. Att Ängelholms lasarett främst är i blickfånget är ingen hemlighet. Både i Ängelholm och i Helsingborg drevs sjukvården under det borgerliga styret 1998-2002 i bolagsform, om än i regionens ägo. Och här kommer vi in på ett känsligt ämne: kostnadsutvecklingen. Produktiviteten gick i topp under den tid sjukhusen styrdes som bolag. Det opererades flyhänt, eftersom det skedde på ackord. Sjukhusen fick helt enkelt ersättning för vad de gjorde. Därmed rusade även kostnaderna iväg, eftersom det fanns en kö att beta av.
Henrik Hammar medger i intervjun att organisationen inte var rakt igenom lyckad. Som jag ser det måste vi borgerliga kandidater i regionfullmäktigevalet vara trovärdiga när det gäller den ekonomiska skötseln. Icke att jag tänker medverka till underskott som rusar iväg. Jag tror rentav att trovärdighet i denna fråga är en förutsättning för maktskifte. Vi måste enas om ett system som skapar incitament för sjukhusledningarna att beta av köerna, samtidigt som Region Skåne måste ha en stenhård kontroll över kostnaderna. Den skuld som långa köer till sjukvården utgör måste betalas av efter hand, i ordnade former.
Jag är i grunden positivt inställd till fler privata alternativ, även om jag menar att metoden för att åstadkomma detta inte nödvändigtvis måste vara att lägga ut hela sjukhus på entreprenad. Jag tror mer på fritt vårdsökande och fri etableringsrätt, så får patienternas val styra hur fördelningen av regionens vårdsubventioner ska ske. Man skulle kunna börja med provverksamhet bland vissa patientkategorier där köerna fortfarande är långa, som t ex starr och nedsatt hörsel. Då blir det inte några tvära kast och chockterapier inom vården, utan förändringarna får växa underifrån i den takt som patienterna väljer.
Men visst - även delvis eller fullständig entreprenadutsättning av åtminstone ett sjukhus borde kunna genomföras. Att Ängelholms lasarett främst är i blickfånget är ingen hemlighet. Både i Ängelholm och i Helsingborg drevs sjukvården under det borgerliga styret 1998-2002 i bolagsform, om än i regionens ägo. Och här kommer vi in på ett känsligt ämne: kostnadsutvecklingen. Produktiviteten gick i topp under den tid sjukhusen styrdes som bolag. Det opererades flyhänt, eftersom det skedde på ackord. Sjukhusen fick helt enkelt ersättning för vad de gjorde. Därmed rusade även kostnaderna iväg, eftersom det fanns en kö att beta av.
Henrik Hammar medger i intervjun att organisationen inte var rakt igenom lyckad. Som jag ser det måste vi borgerliga kandidater i regionfullmäktigevalet vara trovärdiga när det gäller den ekonomiska skötseln. Icke att jag tänker medverka till underskott som rusar iväg. Jag tror rentav att trovärdighet i denna fråga är en förutsättning för maktskifte. Vi måste enas om ett system som skapar incitament för sjukhusledningarna att beta av köerna, samtidigt som Region Skåne måste ha en stenhård kontroll över kostnaderna. Den skuld som långa köer till sjukvården utgör måste betalas av efter hand, i ordnade former.
24 februari 2006
Alliansen ett styrkebevis
Allianskonventet i Stockholm, som avslutas idag, är på många sätt ett styrkebevis. Jag är inte själv på plats, men de som är där tycks ju ha det trevligt. Alla sex arbetsgrupper har nu redovisat sina slutrapporter, fulla av goda förslag och nya inriktningar för politiken.
Massmedia är dock snabba att enbart lyfta fram frågor där partierna har skilda åsikter. Visst är det bra att massmedia granskar politikernas utsagor i fogarna, men slagsidan åt oenighetshållet börjar bli en smula löjeväckande. Jag tittade både på Rapport och Aktuellt igår, och ibland kan det låta som om de borgerliga aldrig har varit så oeniga som nu. Men snälla nån - enigheten är ju historisk.
Viktigast är trots allt inte att fullständig enighet råder inom alla områden, utan att ett gott och förtroendefullt samarbetsklimat skapas. Väljarna kan genom partival och kryssning av kandidater välja vilka idéer som ska väga tyngst i den framtida borgerliga regeringen. Frågorna som inte allianspartierna blir helt överens om före valet kommer att bli föremål för kompromisser i regeringsarbetet. Styrkeförhållandet mellan partierna och mellan de förtroendevalda blir de betydelsefullt.
Det ska bli intressant att se hur eniga allianspartierna blir i Skåne. Även här är grupper satta i arbete för att komma fram till gemensamma förslag. Parti- och personval blir väljarnas möjlighet att avgöra var tonvikten ska ligga.
Massmedia är dock snabba att enbart lyfta fram frågor där partierna har skilda åsikter. Visst är det bra att massmedia granskar politikernas utsagor i fogarna, men slagsidan åt oenighetshållet börjar bli en smula löjeväckande. Jag tittade både på Rapport och Aktuellt igår, och ibland kan det låta som om de borgerliga aldrig har varit så oeniga som nu. Men snälla nån - enigheten är ju historisk.
Viktigast är trots allt inte att fullständig enighet råder inom alla områden, utan att ett gott och förtroendefullt samarbetsklimat skapas. Väljarna kan genom partival och kryssning av kandidater välja vilka idéer som ska väga tyngst i den framtida borgerliga regeringen. Frågorna som inte allianspartierna blir helt överens om före valet kommer att bli föremål för kompromisser i regeringsarbetet. Styrkeförhållandet mellan partierna och mellan de förtroendevalda blir de betydelsefullt.
Det ska bli intressant att se hur eniga allianspartierna blir i Skåne. Även här är grupper satta i arbete för att komma fram till gemensamma förslag. Parti- och personval blir väljarnas möjlighet att avgöra var tonvikten ska ligga.
23 februari 2006
Ny vattendelare i svensk politik?
Spänningsfältet mellan centralister och decentralister börjar göra sig gällande i svensk politik. Statens vänner är ju ett ypperligt exempel på ett kotteri som står för det centralistiska synsättet. Anders Björck har ju också varit mycket ute i debatten på sistone för att söka stöd för sin linje. I samma kotteri ingår ju även Lars Stjernkvist, som (liksom av en "slump") är huvudkrönikör i Skånska Dagbladets sossespalt. Där undervisar han oss skåningar om att länsstyrelsen och staten är för vårt eget bästa. Även andra idéinriktningar finns företrädda i nätverket: socialdemokratisk ideologi (Ursula Berge) och folkpartistisk social ingenjörskonst (Barbro Westerholm).
I åtskilliga av världens länder är spänningsfältet mellan centralister och decentralister/subsidiaritetsivrare i den politiska diskussionens mitt. I Spanien är det de regionalistiska partierna och i viss mån socialdemokratin som står för regionalisering, medan högerns Partido Popular är centralistiskt. I USA ser vi ett motsatt förhållande: demokraterna är i regel för ökad federal makt - i synnerhet i Högsta Domstolen - medan republikanerna vill behålla och stärka delstaternas inflytande, bl. a. på bekostnad av HD. Därav de omfattande debatterna kring och den starka politiseringen av domarutnämningar till detta organ.
Det vore angeläget att detta spänningfält även hamnade i centrum för den svenska politiken. Det skulle skapa en medvetenhet om hur mångbottnade åtskilliga politiska förslag kan vara. Långsamt tycks vi vara på väg åt det hållet.
I åtskilliga av världens länder är spänningsfältet mellan centralister och decentralister/subsidiaritetsivrare i den politiska diskussionens mitt. I Spanien är det de regionalistiska partierna och i viss mån socialdemokratin som står för regionalisering, medan högerns Partido Popular är centralistiskt. I USA ser vi ett motsatt förhållande: demokraterna är i regel för ökad federal makt - i synnerhet i Högsta Domstolen - medan republikanerna vill behålla och stärka delstaternas inflytande, bl. a. på bekostnad av HD. Därav de omfattande debatterna kring och den starka politiseringen av domarutnämningar till detta organ.
Det vore angeläget att detta spänningfält även hamnade i centrum för den svenska politiken. Det skulle skapa en medvetenhet om hur mångbottnade åtskilliga politiska förslag kan vara. Långsamt tycks vi vara på väg åt det hållet.
22 februari 2006
Carl P. Herslow svarar
Carl P. Herslow är Skånerpartiets ledare. Jag lyssnade på hans närradiosändning i morse, under vilken han läste upp ett genmäle på min kritik som han även hade skickat till Skånska Dagbladet.
Herslow värjer sig mot rasismanklagelserna genom att hävda att det är islam som tro/livsåskådning som han och Skånepartiet vill bekämpa - inte människorna som tror. OK, då rör det sig alltså "bara" om inskränkning i religionsfriheten.
I samma närradiosändning ringde det in en kvinna som lyckades få fram att hennes son har gift sig med en muslimsk kvinna och fortfarande är kristen. Detta strider mot Herslows dogm att muslimerna blir fler i samhället genom att tvinga barnen i äktenskap mellan muslimsk man och icke-muslimsk kvinna att bli troende muslimer, och inte tillåta muslimska kvinnor att gifta sig med icke-muslimska män. Va, det var ett konstigt fall!, menade Herslow, och konkluderade att kvinnans familj från Teheran i själva verket inte kan vara muslimsk.
Jag tillhör dem som menar att man ska vara mycket försiktig med begrepp som rasism, vilket inte kan stämplas på vad som helst. Rasism skulle jag definiera som nedvärdering av personer som tillhör viss folkgrupp eller personer med viss hudfärg, enbart på den grunden att de tillhör folkgruppen eller innehar hudfärgen i fråga. Att inte erkänna att en kvinnas familj i Teheran kan ha ett sekulärt förhållningsätt till islam är tämligen nedvärderande.
Herslow värjer sig mot rasismanklagelserna genom att hävda att det är islam som tro/livsåskådning som han och Skånepartiet vill bekämpa - inte människorna som tror. OK, då rör det sig alltså "bara" om inskränkning i religionsfriheten.
I samma närradiosändning ringde det in en kvinna som lyckades få fram att hennes son har gift sig med en muslimsk kvinna och fortfarande är kristen. Detta strider mot Herslows dogm att muslimerna blir fler i samhället genom att tvinga barnen i äktenskap mellan muslimsk man och icke-muslimsk kvinna att bli troende muslimer, och inte tillåta muslimska kvinnor att gifta sig med icke-muslimska män. Va, det var ett konstigt fall!, menade Herslow, och konkluderade att kvinnans familj från Teheran i själva verket inte kan vara muslimsk.
Jag tillhör dem som menar att man ska vara mycket försiktig med begrepp som rasism, vilket inte kan stämplas på vad som helst. Rasism skulle jag definiera som nedvärdering av personer som tillhör viss folkgrupp eller personer med viss hudfärg, enbart på den grunden att de tillhör folkgruppen eller innehar hudfärgen i fråga. Att inte erkänna att en kvinnas familj i Teheran kan ha ett sekulärt förhållningsätt till islam är tämligen nedvärderande.
21 februari 2006
Skånepartiet solkar ned regionalismen
I en debattartikel i Skånska Dagbladet idag klandrar jag Skånepartiet, ett rasistiskt parti med bas i Malmö, för att under lång tid ha svärtat ned och komprometterat regionalismen. Jag menar att den skada som Skånepartiet, jämte andra främlingsfientliga småpartier från en handfull skånska kommuner, har åsamkat den skånska regionalismen är betydande.
Skånepartiet lägger bl. a. ner mycket kraft på närradiosändningar, i vilka programledaren läser tidningsartiklar från början till slut (vilket för övrigt är ett brott mot upphovsrätten); tillfogar främlingsfientliga kommentarer; tar emot telefonsamtal från lyssnare som alltid brukar drivas i en viss riktning; samt gör utfall mot islam. Samtidigt driver partiet en extremt långt gången regionalistisk linje, med krav på egen statsbildning för Skåne. Men finns det någon given förbindelse mellan dessa idéer?
Katalonien är en intressant region/nation att skärskåda i detta sammanhang. Den kraftfulla regionalism (i Spanien t o m kallad "nationalism") som det politiska ledarskapet i Katalonien står för har förenats med öppenhet och tolerans. Barcelona har en lång historia som toleransens främsta högborg på den iberiska halvön, vilket än idag märks tydligt. Inflyttningen från andra spanska regioner och från resten av världen har på intet sätt varit oförenlig med Kataloniens politiska strävan. Länge har Barcelona även varit Spaniens mest gay-vänliga stad.
Jag tänker inte stilla acceptera att krafter som Skånepartiet även fortsättningsvis ska sätta käppar i hjulen för en positiv och öppenhjärtig skånsk regionalism. För det märks fortfarande, även om mycket har hänt bland de etablerade partierna (se denna kommentar), att det finns en olycklig koppling i mångas medvetande mellan skånsk regionalism och främlingsfientlighet.
Nu får det vara nock med den saken. Det är därför jag är beredd att gå i clinch med Skånepartiet.
Skånepartiet lägger bl. a. ner mycket kraft på närradiosändningar, i vilka programledaren läser tidningsartiklar från början till slut (vilket för övrigt är ett brott mot upphovsrätten); tillfogar främlingsfientliga kommentarer; tar emot telefonsamtal från lyssnare som alltid brukar drivas i en viss riktning; samt gör utfall mot islam. Samtidigt driver partiet en extremt långt gången regionalistisk linje, med krav på egen statsbildning för Skåne. Men finns det någon given förbindelse mellan dessa idéer?
Katalonien är en intressant region/nation att skärskåda i detta sammanhang. Den kraftfulla regionalism (i Spanien t o m kallad "nationalism") som det politiska ledarskapet i Katalonien står för har förenats med öppenhet och tolerans. Barcelona har en lång historia som toleransens främsta högborg på den iberiska halvön, vilket än idag märks tydligt. Inflyttningen från andra spanska regioner och från resten av världen har på intet sätt varit oförenlig med Kataloniens politiska strävan. Länge har Barcelona även varit Spaniens mest gay-vänliga stad.
Jag tänker inte stilla acceptera att krafter som Skånepartiet även fortsättningsvis ska sätta käppar i hjulen för en positiv och öppenhjärtig skånsk regionalism. För det märks fortfarande, även om mycket har hänt bland de etablerade partierna (se denna kommentar), att det finns en olycklig koppling i mångas medvetande mellan skånsk regionalism och främlingsfientlighet.
Nu får det vara nock med den saken. Det är därför jag är beredd att gå i clinch med Skånepartiet.
20 februari 2006
Spelet om Simrishamns sjukhus
I en grävande artikel försöker Sydsvenskan kartlägga turerna kring lasarettet i Simrishamn, som drivs av en entreprenör på uppdrag av Region Skåne. Det är ingen grann läsning.
Simrishamns lasarett har länge varit nedläggningshotat, eftersom socialdemokraterna under lång tid har strävat efter att göra en stor vårdcentral av det välfungerande lilla sjukhuset. Efter den borgerliga valsegern i den nybildade regionen 1998 beslutade fullmäktige att lägga ut driften på entreprenad, vilket var ett lyckokast. Vårdkvaliteten har varit hög och kostnaderna förhållandevis låga.
Socialdemokraterna vill dock av ideologiska skäl slå ihjäl Simrishamnslasarettet, trots en mycket stark lokal opinion däremot. Det sticker antagligen i ögonen när ett sjukhus genom sin blotta existens motbevisar sossarnas vårdideologi. Men för att få en trygg och beständig majoritet för ett annat politiskt projekt, kallat Skånsk Livskraft (specialisering av de olika akutsjukhusen i Skåne och större andel resurser till primärvården), påstår dock Sydsvenskan att socialdemokraterna har ingått en överenskommelse med moderaterna i regionen om att bibehålla Simrishamns lasarett i privat regi, förutsatt att moderaterna röstar för Skånsk Livskraft. Bakom lurar säkert också baktanken att tvinga in moderaterna i en överenskommelse som innebär nedskärning av verksamheten i Simrishamn (vilket idag har blivit verklighet), för att neutralisera en svår fråga för (s) i valrörelsen.
Som om inte detta var nog är tydligen även staten inblandad i spelet. Stopplagens ikraftträdande ska enligt uppgift ha förskjutits ett halvår fram i tiden för att socialdemokraterna i Skåne ska ha kvar ett trumfkort i förhandlingarna med (m) om Skånsk Livskraft! De regionala sossarna har ju goda kontakter med socialdepartementet...
Vi ser här hur lagstiftning tydligen kan anpassas efter partipolitiskt spel på regional nivå. Tala om en regeringsmakt i förfall. Nu var möjligen statens tjänst till Uno Aldegren (s) förgäves. Moderaterna har nämligen konstaterat att de inte alls ställer upp på minskad verksamhet i Simrishamn, och driver frågan hårt inför valet, oavsett om sossarna hävdar att det fanns en överenskommelse om motsatsen.
Vilken soppa.
Simrishamns lasarett har länge varit nedläggningshotat, eftersom socialdemokraterna under lång tid har strävat efter att göra en stor vårdcentral av det välfungerande lilla sjukhuset. Efter den borgerliga valsegern i den nybildade regionen 1998 beslutade fullmäktige att lägga ut driften på entreprenad, vilket var ett lyckokast. Vårdkvaliteten har varit hög och kostnaderna förhållandevis låga.
Socialdemokraterna vill dock av ideologiska skäl slå ihjäl Simrishamnslasarettet, trots en mycket stark lokal opinion däremot. Det sticker antagligen i ögonen när ett sjukhus genom sin blotta existens motbevisar sossarnas vårdideologi. Men för att få en trygg och beständig majoritet för ett annat politiskt projekt, kallat Skånsk Livskraft (specialisering av de olika akutsjukhusen i Skåne och större andel resurser till primärvården), påstår dock Sydsvenskan att socialdemokraterna har ingått en överenskommelse med moderaterna i regionen om att bibehålla Simrishamns lasarett i privat regi, förutsatt att moderaterna röstar för Skånsk Livskraft. Bakom lurar säkert också baktanken att tvinga in moderaterna i en överenskommelse som innebär nedskärning av verksamheten i Simrishamn (vilket idag har blivit verklighet), för att neutralisera en svår fråga för (s) i valrörelsen.
Som om inte detta var nog är tydligen även staten inblandad i spelet. Stopplagens ikraftträdande ska enligt uppgift ha förskjutits ett halvår fram i tiden för att socialdemokraterna i Skåne ska ha kvar ett trumfkort i förhandlingarna med (m) om Skånsk Livskraft! De regionala sossarna har ju goda kontakter med socialdepartementet...
Vi ser här hur lagstiftning tydligen kan anpassas efter partipolitiskt spel på regional nivå. Tala om en regeringsmakt i förfall. Nu var möjligen statens tjänst till Uno Aldegren (s) förgäves. Moderaterna har nämligen konstaterat att de inte alls ställer upp på minskad verksamhet i Simrishamn, och driver frågan hårt inför valet, oavsett om sossarna hävdar att det fanns en överenskommelse om motsatsen.
Vilken soppa.
18 februari 2006
Öresundsklass på Limhamn
Limhamn, ett gammalt fiskeläge (därav på Limhamn) som idag har vuxit samman med Malmö, kan bli först ut med en Öresundsklass, d v s en klass där danska språket och dansk kultur på olika sätt integreras i undervisningen. Tanken är att ungefär hälften av eleverna i klassen ska ha dansk bakgrund och hälften skånsk/svensk.
Jag deltog vid ett möte i Öresundskomiteens lokaler i Köpenhamn igår, där de olika parterna i projektet dryftade saken. Motsvarande initiativ är även på gång i Köpenhamn, om än i ett mindre utvecklat skede. Där finns även önskemål om att Köpenhamns kommun ska driva ett dansk-svenskt dagis.
Det personliga engagemanget är helt avgörande i frågor som dessa. I Malmö är det småbarnsföräldern Stine Thorstedt som har drivit på Geijerskolan på Limhamn, där hon även har funnit stöd från skolledningen. Öresundsintegrationen är inte något elit- eller byråkratprojekt, för den som nu trodde det, utan drivs framåt av eldsjälar i civilsamhället som får offra mycket tid och kraft. Intresset för Öresundsklasser är väldigt stort. Nu måste bara den svenska skolbyråkratins kvarnar mala snabbare. Det anades en viss frustration när det ämnet kom upp...
Jag tog även upp min vision om danskundervisning i alla skånska grundskolor, vilket bemöttes positivit. Se här i mitt valprogram.
Jag deltog vid ett möte i Öresundskomiteens lokaler i Köpenhamn igår, där de olika parterna i projektet dryftade saken. Motsvarande initiativ är även på gång i Köpenhamn, om än i ett mindre utvecklat skede. Där finns även önskemål om att Köpenhamns kommun ska driva ett dansk-svenskt dagis.
Det personliga engagemanget är helt avgörande i frågor som dessa. I Malmö är det småbarnsföräldern Stine Thorstedt som har drivit på Geijerskolan på Limhamn, där hon även har funnit stöd från skolledningen. Öresundsintegrationen är inte något elit- eller byråkratprojekt, för den som nu trodde det, utan drivs framåt av eldsjälar i civilsamhället som får offra mycket tid och kraft. Intresset för Öresundsklasser är väldigt stort. Nu måste bara den svenska skolbyråkratins kvarnar mala snabbare. Det anades en viss frustration när det ämnet kom upp...
Jag tog även upp min vision om danskundervisning i alla skånska grundskolor, vilket bemöttes positivit. Se här i mitt valprogram.
17 februari 2006
Jämför med Rushdie -89 (II)
Jag blir mer och mer beklämd över hur en allmän konsensus, med några få undantag, börjar sprida sig i massmedia om att man inte ska skämta med islam. Man gör en dygd av (den upplevda) nödvändigheten. Jag tror inte att någon kommer att lyckas övertyga mig om att denna hycklande tolerans inte är en produkt av ambassadbränningar, flaggskändningar och bojkotter. Islamismen (viktig att skilja från religionen islam), som uppstod hos Muslimska Brödraskapet i Egypten på 1920-talet genom en förening av hårdför, bokstavstolkande islam och europeisk fascism, har lyckats sätta sig i "respekt". Det är inte respekt i ordets rätta bemärkelse, utan gatans så kallade "respekt". "Om jag förnärmar dig beror det på att du är en mes, och om du förnärmar mig kommer du få se på annat".
Det har blivit ett folksport att känna sig "kränkt". Alla blir "kränkta" av alla - vissa dock mer än andra. Genom att regelmässigt stämpla begreppet "kränkning" på åsikter man inte gillar, motas dessa åsikter ut från området för det tillåtna. I praktiken blir det omöjligt att uttrycka dem. Så småningom påverkar detta även våra domstolar i deras bedömning av yttrandefrihetens gränser, eftersom juridik och etiska bedömningar hänger intimt ihop.
Denna utveckling riskerar snarare att leda till ett hårdare och osakligare samtalsklimat, än att hålla tillbaka förolämpningarna. När samhällsdebattens gränser inskränks kommer många att känna en uppgivenhet och frustration över att man inte längre får sätta ord på upplevda problem.
Spana bara in kvällstidningarnas tabloider - de är nämligen ganska bra värdemätare för hur samhällsklimatet är. I flera år har vi kunnat läsa om den enes "attack" på den andra. Nu, som av en händelse (?!), är det begreppet "hån" som är i fokus. "X hånade Y i direktsändning", är en standardrubrik. Kritik och satir tolkas som "attack" och "hån". Detta, gott folk, är de kriminella gatugängens språk och världsbild. Respect man!
Ibland är det svårt att inte förnärma vissa personer. Betyder det att man i dylika fall alltid ska hålla tyst? Salman Rushdie skulle inte ha en chans att få Satansverserna i tryck med detta synsätt. Monty Python hade lika gärna kunnat lägga ned projektet Life of Brian. Vi ska inte tala om utställningen Ecce Homo, som för övrigt ställdes ut i riksdagshuset - om jag inte missminner mig (men i det fallet var det uppenbarligen tillåtet att "kränka").
Fler och fler har börjat påpeka att det inte är bildförbudet av Muhammed, utan satirens elakhet och "kränkning", som är det värsta. Jag resonerar precis tvärt om. Om nu en avbildning av just Muhammed är så tabubelagd är det onödigt att göra en sådan på pin kiv. Att däremot ge uttryck för problemen med islamism genom att visa kopplingen mellan exempelvis islamistiska predikare och terror - det måste både vara tillåtet och angeläget.
Det har blivit ett folksport att känna sig "kränkt". Alla blir "kränkta" av alla - vissa dock mer än andra. Genom att regelmässigt stämpla begreppet "kränkning" på åsikter man inte gillar, motas dessa åsikter ut från området för det tillåtna. I praktiken blir det omöjligt att uttrycka dem. Så småningom påverkar detta även våra domstolar i deras bedömning av yttrandefrihetens gränser, eftersom juridik och etiska bedömningar hänger intimt ihop.
Denna utveckling riskerar snarare att leda till ett hårdare och osakligare samtalsklimat, än att hålla tillbaka förolämpningarna. När samhällsdebattens gränser inskränks kommer många att känna en uppgivenhet och frustration över att man inte längre får sätta ord på upplevda problem.
Spana bara in kvällstidningarnas tabloider - de är nämligen ganska bra värdemätare för hur samhällsklimatet är. I flera år har vi kunnat läsa om den enes "attack" på den andra. Nu, som av en händelse (?!), är det begreppet "hån" som är i fokus. "X hånade Y i direktsändning", är en standardrubrik. Kritik och satir tolkas som "attack" och "hån". Detta, gott folk, är de kriminella gatugängens språk och världsbild. Respect man!
Ibland är det svårt att inte förnärma vissa personer. Betyder det att man i dylika fall alltid ska hålla tyst? Salman Rushdie skulle inte ha en chans att få Satansverserna i tryck med detta synsätt. Monty Python hade lika gärna kunnat lägga ned projektet Life of Brian. Vi ska inte tala om utställningen Ecce Homo, som för övrigt ställdes ut i riksdagshuset - om jag inte missminner mig (men i det fallet var det uppenbarligen tillåtet att "kränka").
Fler och fler har börjat påpeka att det inte är bildförbudet av Muhammed, utan satirens elakhet och "kränkning", som är det värsta. Jag resonerar precis tvärt om. Om nu en avbildning av just Muhammed är så tabubelagd är det onödigt att göra en sådan på pin kiv. Att däremot ge uttryck för problemen med islamism genom att visa kopplingen mellan exempelvis islamistiska predikare och terror - det måste både vara tillåtet och angeläget.
16 februari 2006
Fuskar sjukhusen med köstatistik?
Det rapporteras nu att sjukhus medvetet skulle låta köerna vara långa - åtminstone på papperet - för att därigenom ha på fötterna i förhandlingar om ökade anslag från regioner och landsting. Det finns ju inget incitament i en verksamhet som får klumpsummor i anslag att höja produktiviteten och få ned köerna. För det senare ändamålets skull har nu Sveriges kommuner och landsting tillsammans med staten satt igång den stora cirkusen "nationell vårdgaranti". Skattemiljarder pumpas in i projektet - det är ju valår, gubevars.
Snälla, inse att det är systemet i sig som fallerar. Låt oss istället införa fritt vårdsökande på prov inom vissa patientkategorier, samt fri etablering för vårdgivare. Ett decentraliserat system, helt enkelt, där makten ligger hos patienten genom en vårdförsäkring som följer denne. Det är i alla fall vad jag kommer att driva om jag blir invald i Region Skåne.
Snälla, inse att det är systemet i sig som fallerar. Låt oss istället införa fritt vårdsökande på prov inom vissa patientkategorier, samt fri etablering för vårdgivare. Ett decentraliserat system, helt enkelt, där makten ligger hos patienten genom en vårdförsäkring som följer denne. Det är i alla fall vad jag kommer att driva om jag blir invald i Region Skåne.
15 februari 2006
En liten ros åt regionfullmäktige
Jag är ofta kritisk till hur tillbakalutad och overksam Skånes regionledning är i frågan om ökat regionalt självstyre. Men nu har faktiskt hela regionfullmäktige gjort en väldigt bra markering, och det ska de ha en eloge för.
Regionfullmäktige hade igår uppe en skrivelse till Ansvarskommittén, som fullmäktige enhälligt ställde sig bakom. I skrivelsen påpekar regionfullmäktige att det regionala självstyret i Skåne bör permanentas och förstärkas. Skåne bör få mer inflytande över infrastruktur, näringslivsutveckling, turism, utbildning och forskning, arbetsmarknadspolitik, kultur, miljö och folkhälsa.
Nu ser detta förvisso bättre ut än vad det egentligen är, om man krafsar lite på ytan. Språket i skrivelsen är väldigt byråkratiskt och svävande. Det är i och för sig också byråkrater som ska läsa skrivelsen, så bruket av nykanslisvenskt kodspråk är måhända helt rätt. Men även när jag lyckas knäcka koderna framstår inte ändringsförslagen som särskilt genomgripande. Samtidigt måste man ju ibland ge upp vissa förslag och viss tydlighet för att kunna uppnå enhällighet.
Jag tolkar skrivelsen som ett välbehövligt angrepp på länsstyrelsen. I princip står där att regionfullmäktige vill avlöva länsstyrelsen på samtliga uppgifter som är av planerings- och policykaraktär. Meningen som inleder det allra sista stycket är avslöjande:
"Sammanfattningsvis vill vi betona vikten av att undvika dubbelkommando genom att ha en statlig myndighet arbetande med regionala utvecklingsfrågor parallellt med en regional politisk organisation som har det regionala utvecklingsansvaret".
Länsstyrelsen, gå och lägg dig, på vardagsspråk. Skånska kommuner och Region Skåne är ytterligt trötta på länsstyrelsen, kan jag avslöja. I Lunds kommun finns en stor frustration över att länsstyrelsen beviljar nya bergtäkter på löpande band, eftersom "riksintresset" att utvinna sten går före den lokala och regionala miljön och landskapsbilden.
Ansvarskommittén har fått en mycket tung skrivelse, eftersom det även framgår i pressen att Skånes samtliga 33 kommuner står bakom den. Det finns dock fortfarande två stora problem. För det första snärjer regionpolitikerna in sig alltför mycket i rent funktionalistiska argument för starkare region (att det är ekonomiskt lönsamt och byråkratiskt effektivt) och förmår fortfarande inte diskutera den kulturella bakgrunden, med undantag för enskilda ledamöter. För det andra är de duktigare på att skicka skrivelser till statliga myndigheter och utredningar än de är på att dryfta frågan med väljarna.
Regionfullmäktige hade igår uppe en skrivelse till Ansvarskommittén, som fullmäktige enhälligt ställde sig bakom. I skrivelsen påpekar regionfullmäktige att det regionala självstyret i Skåne bör permanentas och förstärkas. Skåne bör få mer inflytande över infrastruktur, näringslivsutveckling, turism, utbildning och forskning, arbetsmarknadspolitik, kultur, miljö och folkhälsa.
Nu ser detta förvisso bättre ut än vad det egentligen är, om man krafsar lite på ytan. Språket i skrivelsen är väldigt byråkratiskt och svävande. Det är i och för sig också byråkrater som ska läsa skrivelsen, så bruket av nykanslisvenskt kodspråk är måhända helt rätt. Men även när jag lyckas knäcka koderna framstår inte ändringsförslagen som särskilt genomgripande. Samtidigt måste man ju ibland ge upp vissa förslag och viss tydlighet för att kunna uppnå enhällighet.
Jag tolkar skrivelsen som ett välbehövligt angrepp på länsstyrelsen. I princip står där att regionfullmäktige vill avlöva länsstyrelsen på samtliga uppgifter som är av planerings- och policykaraktär. Meningen som inleder det allra sista stycket är avslöjande:
"Sammanfattningsvis vill vi betona vikten av att undvika dubbelkommando genom att ha en statlig myndighet arbetande med regionala utvecklingsfrågor parallellt med en regional politisk organisation som har det regionala utvecklingsansvaret".
Länsstyrelsen, gå och lägg dig, på vardagsspråk. Skånska kommuner och Region Skåne är ytterligt trötta på länsstyrelsen, kan jag avslöja. I Lunds kommun finns en stor frustration över att länsstyrelsen beviljar nya bergtäkter på löpande band, eftersom "riksintresset" att utvinna sten går före den lokala och regionala miljön och landskapsbilden.
Ansvarskommittén har fått en mycket tung skrivelse, eftersom det även framgår i pressen att Skånes samtliga 33 kommuner står bakom den. Det finns dock fortfarande två stora problem. För det första snärjer regionpolitikerna in sig alltför mycket i rent funktionalistiska argument för starkare region (att det är ekonomiskt lönsamt och byråkratiskt effektivt) och förmår fortfarande inte diskutera den kulturella bakgrunden, med undantag för enskilda ledamöter. För det andra är de duktigare på att skicka skrivelser till statliga myndigheter och utredningar än de är på att dryfta frågan med väljarna.
Jämför med Rushdie -89
Någonting har uppenbarligen hänt inom åsiktsetablissemanget i Sverige sedan Satansverserna utkom i slutet av 80-talet. Då ställde alla intellektuella mangrant sig bakom Rushdie, sedan Ayatolla Khomeini hade uttalat en dödsdom mot författaren. Det var inte tal om att snärja in sig i ett resonemang i stil med att "visst har vi yttrandefrihet men den ska användas på ett ansvarsfullt sätt, och vi måste inleda en god dialog, och Rushdie har del i skulden för den uppstådda konflikten".
För den som inte har läst Satansverserna kan jag upplysa att vore Jyllands-Postens karikatyrer små ordvitsar vore Satansverserna en fräckis långt under bältet. I romanen framställs en självutnämnd profet med det anspelande namnet Mahund som en lögnare som diktar ihop sina uppenbarelser, och en bordellägare som vägrar att finna sig i näringsförbudet för denna bransch när den nya läran slår igenom döper i protest sina tolv horor efter Mahunds tolv hustrur.
Är detta god smak? Visar detta tillbörlig aktning för muslimer? Var det över huvud taget nödvändigt? Dessa frågor ställde sig väldigt få när striden blossade upp. Man behövde inte älska Rushdies prosa för att ta honom i försvar och visa var skåpet ska stå i frågan om yttrandefrihet. Nu är denna inställning alls icke självklar längre - den är snarare ett undantag i det svenska etablissemanget. När Danmark utsätts för ekonomisk utpressning för att be om ursäkt för vad en tidning har gjort tar svenska regeringen tillfället i akt för att...kritisera den danska regeringens agerande. Otroligt oansvarigt.
För den som inte har läst Satansverserna kan jag upplysa att vore Jyllands-Postens karikatyrer små ordvitsar vore Satansverserna en fräckis långt under bältet. I romanen framställs en självutnämnd profet med det anspelande namnet Mahund som en lögnare som diktar ihop sina uppenbarelser, och en bordellägare som vägrar att finna sig i näringsförbudet för denna bransch när den nya läran slår igenom döper i protest sina tolv horor efter Mahunds tolv hustrur.
Är detta god smak? Visar detta tillbörlig aktning för muslimer? Var det över huvud taget nödvändigt? Dessa frågor ställde sig väldigt få när striden blossade upp. Man behövde inte älska Rushdies prosa för att ta honom i försvar och visa var skåpet ska stå i frågan om yttrandefrihet. Nu är denna inställning alls icke självklar längre - den är snarare ett undantag i det svenska etablissemanget. När Danmark utsätts för ekonomisk utpressning för att be om ursäkt för vad en tidning har gjort tar svenska regeringen tillfället i akt för att...kritisera den danska regeringens agerande. Otroligt oansvarigt.
14 februari 2006
Taktik: sopa undan regionfrågan
Statsvetaren Nils-Eric Hallström påpekar i Sydsvenskan den 12 februari att Ansvarskommittén medvetet försöker undvika en debatt i valrörelsen om regionindelning och ansvarsfördelning. Kommittén tillsattes "av en händelse" ganska snart efter valet 2002, och tänker "av en händelse" leverera betänkande ganska snart efter valet 2006. Ordföranden Mats Svegfors har dessutom signalerat att han inte är intresserad av debatter före valrörelsen, eller som han har har uttryckt det: "diskussionen blir besvärligare närmare valet".
Besvärligare? Tacka --- för det! Det är förvisso det som kallas folkstyre. Det blir lite "besvärligare" och mer omständligt än när man själv kan rita kartor och leka upplyst (eller fördunklad) despot à la Axel Oxenstierna.
Ansvarskommittén vill, med undantag av centerpartiets representant Åsa Torstensson, inte ha någon demokratisk förankring alls. Vi är dock några stycken som hade tänkt grusa deras planer.
Besvärligare? Tacka --- för det! Det är förvisso det som kallas folkstyre. Det blir lite "besvärligare" och mer omständligt än när man själv kan rita kartor och leka upplyst (eller fördunklad) despot à la Axel Oxenstierna.
Ansvarskommittén vill, med undantag av centerpartiets representant Åsa Torstensson, inte ha någon demokratisk förankring alls. Vi är dock några stycken som hade tänkt grusa deras planer.
12 februari 2006
En regering för alla?
Jag har i ett antal tidigare blogginlägg kommenterat bråket om Muhammedteckningarna. Jag har haft en ganska bestämd ton och stenhårt hållit fast vid principen att yttrandefriheten måste försvaras, samt bedömt att Muhammedbilderna helt solklart faller inom ramen för yttrandefriheten. Dessutom menar jag att vissa av bilderna inte bara kan dömas ut som meningslös, halvrasistisk provokation. Några av illustrationerna sätter nämligen fingret på en öm punkt: kopplingen mellan islamism - d v s politisk tillämpning av den strikta tolkningen av islam - och terrorism. Vad Jyllands-Posten givetvis kunde - och borde - ha undvikit, var att påstå att bilderna föreställer profeten Muhammed. Det var i högsta grad en onödig förnärmelse av många muslimer.
Nu har dessvärre extrema rörelser börjat slå mynt av trätan, och folk med rasistiska åsikter tycks tro att det är fritt fram nu att hetsa och förolämpa. I dagens Sydsvenskan (artikeln ej på nätet) skriver journalisten Mikael Bergstrand om Nadia från Malmö, som bara den senaste veckan har fått ta emot glåpord den ena dagen (som ej förtjänar att återges här) och fysiskt våld dagen därpå. Detta är bland det mest vidriga jag vet. De personer som ger sig på folk bara på grund av deras tro eller utseende förtrampar just de demokratiska värderingar som de felaktigt anklagar alla muslimer eller alla araber för att motarbeta.
Lika kraftfullt som vi ska slå ned på rasismen måste vi dock stå upp för yttrandefriheten. Alla religiösa grupper måste inrätta sig under ett antal viktiga principer, som förenar alla medborgare till en gemenskap. Att ställa samma, grundläggande krav på alla människor är att betrakta alla människor som jämlikar.
Därför upprör mig även den svenska regeringens hattande. Kulturminister Leif Pagrotsky uttalar idag följande: "Den danska regeringen har visat att den inte är en regering för hela det danska folket och en sådan situation vill jag inte ha i Sverige". Vad är detta för påhopp, som "råkar" komma just när en konflikt som rör yttrandefriheten är som hetast? Jag skäms för att den regering, som trots allt även är min regering, beter sig så illojalt mot yttrandefriheten.
Det har även framkommit att UD har varit i kontakt med ett webbhotell för att "informera" om Sverigedemokraternas omdömeslösa hetsande. Även detta helt oacceptabelt! Jag skäms ånyo.
Vi ska ha ett samhälle för alla, med alla som jämlikar. Om vissa grupper tillåts avgränsa yttrandefriheten, är det som om regeringen har uttryckt att man inte kan förvänta sig något annat från "dem". "De är inte riktigt som vi, och det måste vi respektera". Dumheter. De är som vi - i själva verket ingår de i begreppet "vi" - och det ska banne mig regeringen respektera!
Nu har dessvärre extrema rörelser börjat slå mynt av trätan, och folk med rasistiska åsikter tycks tro att det är fritt fram nu att hetsa och förolämpa. I dagens Sydsvenskan (artikeln ej på nätet) skriver journalisten Mikael Bergstrand om Nadia från Malmö, som bara den senaste veckan har fått ta emot glåpord den ena dagen (som ej förtjänar att återges här) och fysiskt våld dagen därpå. Detta är bland det mest vidriga jag vet. De personer som ger sig på folk bara på grund av deras tro eller utseende förtrampar just de demokratiska värderingar som de felaktigt anklagar alla muslimer eller alla araber för att motarbeta.
Lika kraftfullt som vi ska slå ned på rasismen måste vi dock stå upp för yttrandefriheten. Alla religiösa grupper måste inrätta sig under ett antal viktiga principer, som förenar alla medborgare till en gemenskap. Att ställa samma, grundläggande krav på alla människor är att betrakta alla människor som jämlikar.
Därför upprör mig även den svenska regeringens hattande. Kulturminister Leif Pagrotsky uttalar idag följande: "Den danska regeringen har visat att den inte är en regering för hela det danska folket och en sådan situation vill jag inte ha i Sverige". Vad är detta för påhopp, som "råkar" komma just när en konflikt som rör yttrandefriheten är som hetast? Jag skäms för att den regering, som trots allt även är min regering, beter sig så illojalt mot yttrandefriheten.
Det har även framkommit att UD har varit i kontakt med ett webbhotell för att "informera" om Sverigedemokraternas omdömeslösa hetsande. Även detta helt oacceptabelt! Jag skäms ånyo.
Vi ska ha ett samhälle för alla, med alla som jämlikar. Om vissa grupper tillåts avgränsa yttrandefriheten, är det som om regeringen har uttryckt att man inte kan förvänta sig något annat från "dem". "De är inte riktigt som vi, och det måste vi respektera". Dumheter. De är som vi - i själva verket ingår de i begreppet "vi" - och det ska banne mig regeringen respektera!
10 februari 2006
Rikssjukvård? Sååå 1900-tal.
Vårdminister Ylva Johansson aviserar nu på morgonen att regeringen idag ska lägga en proposition om "ökad nationell samordning av rikssjukvården". Tanken är att staten uppifrån måste utse vissa specialistsjukhus för att kunna ta emot särskilt svåra sjukdoms- och skadefall från hela landet. För detta ändamål ska byråkratin byggas ut ytterligare ett steg: en "Riksjukvårdsnämnd" ska tillskapas.
Alltid denna övertro på planering och styrning uppifrån! Aldrig en tanke på att landsting och regioner kan samverka själva - om de någon gång tvingas ta fullt ansvar. Men framförallt bortser förslaget, liksom är fallet med den nationella vårdgarantin, helt från det gränsregionala perspektivet. Ursäkta, men få i Skåne vill bli skickade ända till Umeå för specialistvård om det räcker att åka över till Köpenhamn. Och från Värmland är det inte särskilt långt till Oslo...
Regeringen slänger aldrig en blick över statsgränserna. Alltid detta "national" hit och "riks" dit! Ungefär som den "nationella vårdgarantin".
Låt istället regioner införa offentliga försäkringar för sina invånare, samverka kring den högspecialiserade vården med andra regioner/stater, samt tillåta fritt val för patienterna.
Alltid denna övertro på planering och styrning uppifrån! Aldrig en tanke på att landsting och regioner kan samverka själva - om de någon gång tvingas ta fullt ansvar. Men framförallt bortser förslaget, liksom är fallet med den nationella vårdgarantin, helt från det gränsregionala perspektivet. Ursäkta, men få i Skåne vill bli skickade ända till Umeå för specialistvård om det räcker att åka över till Köpenhamn. Och från Värmland är det inte särskilt långt till Oslo...
Regeringen slänger aldrig en blick över statsgränserna. Alltid detta "national" hit och "riks" dit! Ungefär som den "nationella vårdgarantin".
Låt istället regioner införa offentliga försäkringar för sina invånare, samverka kring den högspecialiserade vården med andra regioner/stater, samt tillåta fritt val för patienterna.
09 februari 2006
Alliansens välfärdsrapport - ris och ros
Allianspartierna presenterade igår sin slutrapport om välfärdspolitiken, vilken är en överenskommelse som partierna sedan är ganska hårt bundna av vid de kommande förhandlingarna om regeringsbildning efter valet.
Jag har bara snabbt ögnat igenom vårdavsnitten, och kan konstatera att arbetsgruppen föreslår för mycket lagstiftning. Det är som om man inte kan lägga fram en ny idé utan att ta till tvingande lagar. Lagstöd för vårdpersonal som vill utmana verksamhet genom att ta över den i privat regi, lagstöd för patienter som vill välja friare, o s v. Varför i hela friden kan inte landstings- och regionkandidater, som jag, få söka mandat för idéerna i sina valkretsar och sedan driva igenom dem? Omvänt: varför ges aldrig väljarna chansen att ställa landstings- och regionpolitiker till svars? Idag kan de alltid krypa in bakom staten, eftersom staten styr och ställer! Varför ska alltid den lokala och regionala demokratin sättas ur spel?
Sakpolitiken är det inte fel på, men maktfördelningen är helt fel.
När det gäller fritt val inom äldreomsorgen har dock arbetsgruppen tagit viss hänsyn till den federalistiska tanken om att samla makt och ansvar på samma nivå. De kommuner där de borgerliga inte lyckas vinna valet 2006 (det blir väl trots allt några...) måste inte införa reformer för fritt val. Valet är ju så att säga fritt den 17 september, och sedan får väljarna ta konsekvensen av sin röstning. Det är demokrati.
Jag har bara snabbt ögnat igenom vårdavsnitten, och kan konstatera att arbetsgruppen föreslår för mycket lagstiftning. Det är som om man inte kan lägga fram en ny idé utan att ta till tvingande lagar. Lagstöd för vårdpersonal som vill utmana verksamhet genom att ta över den i privat regi, lagstöd för patienter som vill välja friare, o s v. Varför i hela friden kan inte landstings- och regionkandidater, som jag, få söka mandat för idéerna i sina valkretsar och sedan driva igenom dem? Omvänt: varför ges aldrig väljarna chansen att ställa landstings- och regionpolitiker till svars? Idag kan de alltid krypa in bakom staten, eftersom staten styr och ställer! Varför ska alltid den lokala och regionala demokratin sättas ur spel?
Sakpolitiken är det inte fel på, men maktfördelningen är helt fel.
När det gäller fritt val inom äldreomsorgen har dock arbetsgruppen tagit viss hänsyn till den federalistiska tanken om att samla makt och ansvar på samma nivå. De kommuner där de borgerliga inte lyckas vinna valet 2006 (det blir väl trots allt några...) måste inte införa reformer för fritt val. Valet är ju så att säga fritt den 17 september, och sedan får väljarna ta konsekvensen av sin röstning. Det är demokrati.
Tyvärr, Island, ni är för små!
Landshövding Anders Björk, som även han ingår in nätverket Statens vänner, gick i en debattartikel i DN i tisdags till angrepp på Ansvarskommittén och dess ordförande Mats Svegfors. Björk har retats upp av att Ansvarskommittén diskuterar förändringar i den regionala indelningen av Sverige. Anklagelseakten lyder att Ansvarskommittén ritar kartor innan den vet vilka verksamheter som ska ligga på respektive nivå.
Men både Björk och Svegfors är helt ute och seglar. Det är statsbyråkraternas strid vi skådar. Inget av dem har ens kommit på tanken att kultur och identitet måste få avgöra regionbildningar till syvende och sist. Att folket genom regionala folkomröstningar och val till de regionala organen ska tillåtas ta ställning - både till frågan om de över huvud taget vill ha en region, och i så fall dess gränser. I synnerhet Björk, men även Svegfors, har ett storsvenskt perspektiv som i vissa fall väcker obehagliga associationer och rör upp gamla sediment. Björk rosar Axel Oxenstierna, genom att påpeka att "han visste vad han gjorde när länsindelningen, som i sina grunddrag består ännu i dag, kom till i 1634 års regeringsform". Onekligen visste Oxenstierna vad han gjorde, eftersom målsättningen var att söndra och härska - och senare brutalt försvenska. Länen, statskyrkan mm var ändamålsenliga för detta. Men vilka målsättningar bör vi ha idag?
Visst har förläggning av verksamheter en viss betydelse för såväl kommuner som regioner, men hur stor vikt ska man egentligen fästa därvid? Björk dillar i sin DN-artikel om en ny behandlingsmetod för cancer, kallad protonterapi, vilket kräver investeringar på upp emot en miljard kronor. Detta, menar Björk, kan varken dagens landsting eller de skisserade regionerna sköta, eftersom de inte på egen hand har råd.
Islands invånarantal ligger väl strax under 300 000, d v s en aning fler än i Malmö stad. Tyvärr, Island, ni får vara så snälla och lägga ned er stat, eftersom ni är för få! Anders Björk har redan fastställt att ni inte har råd att investera i en anläggning för protonterapi.
Är Island fattigt? Har Island en fruktansvärt dålig sjukvård? Icke. Anders Björks pinsamma snävsynthet är någonting i hästväg. Och då menar jag större fuxar än islandshästar.
Men både Björk och Svegfors är helt ute och seglar. Det är statsbyråkraternas strid vi skådar. Inget av dem har ens kommit på tanken att kultur och identitet måste få avgöra regionbildningar till syvende och sist. Att folket genom regionala folkomröstningar och val till de regionala organen ska tillåtas ta ställning - både till frågan om de över huvud taget vill ha en region, och i så fall dess gränser. I synnerhet Björk, men även Svegfors, har ett storsvenskt perspektiv som i vissa fall väcker obehagliga associationer och rör upp gamla sediment. Björk rosar Axel Oxenstierna, genom att påpeka att "han visste vad han gjorde när länsindelningen, som i sina grunddrag består ännu i dag, kom till i 1634 års regeringsform". Onekligen visste Oxenstierna vad han gjorde, eftersom målsättningen var att söndra och härska - och senare brutalt försvenska. Länen, statskyrkan mm var ändamålsenliga för detta. Men vilka målsättningar bör vi ha idag?
Visst har förläggning av verksamheter en viss betydelse för såväl kommuner som regioner, men hur stor vikt ska man egentligen fästa därvid? Björk dillar i sin DN-artikel om en ny behandlingsmetod för cancer, kallad protonterapi, vilket kräver investeringar på upp emot en miljard kronor. Detta, menar Björk, kan varken dagens landsting eller de skisserade regionerna sköta, eftersom de inte på egen hand har råd.
Islands invånarantal ligger väl strax under 300 000, d v s en aning fler än i Malmö stad. Tyvärr, Island, ni får vara så snälla och lägga ned er stat, eftersom ni är för få! Anders Björk har redan fastställt att ni inte har råd att investera i en anläggning för protonterapi.
Är Island fattigt? Har Island en fruktansvärt dålig sjukvård? Icke. Anders Björks pinsamma snävsynthet är någonting i hästväg. Och då menar jag större fuxar än islandshästar.
08 februari 2006
Hur blir det med fjernsyn? (II)
Träffade nyligen Öresundskomiteens direktör Petter Möller, samt medarbetarna Jarl Zinn (regional utveckling) och Jonas Henningsson (utbildningsfrågor och Interreg-projektet) för ett intressant samtal.
Möller meddelade att Öresundskomiteen nyligen har uppmärksammat problemen som digital-TV kan ställa till, och ska försöka få ansvariga politiker och myndigheter att agera.
Danmark och Sverige kommer lyckligtvis att använda samma teknik i fråga om digitalsändningar, så rent tekniskt tycks det inte finnas några hinder. Däremot lär de grundpaket som TV-operatörerna kommer att erbjuda (och redan erbjuder) vara utan nabolandets kanaler om vi medborgare och opinionsbildare inte håller ögonen öppna. Då måste man beställa enskilda kanaler, vilket blir dyrt per kanal. Istället för som idag få gratis tillgång till marksändningarna...
Såhär får det inte gå till i kommunikationernas tidsålder - och därtill när en Öresundsregion är i vardande! Självfallet borde danska kanaler ingå i grundutbudet i Skåne (och gärna resten av landet också...), precis som MTV och CNN brukar göra. Varför bedöms CNN vara mer angeläget för mig än DR1?
Möller meddelade att Öresundskomiteen nyligen har uppmärksammat problemen som digital-TV kan ställa till, och ska försöka få ansvariga politiker och myndigheter att agera.
Danmark och Sverige kommer lyckligtvis att använda samma teknik i fråga om digitalsändningar, så rent tekniskt tycks det inte finnas några hinder. Däremot lär de grundpaket som TV-operatörerna kommer att erbjuda (och redan erbjuder) vara utan nabolandets kanaler om vi medborgare och opinionsbildare inte håller ögonen öppna. Då måste man beställa enskilda kanaler, vilket blir dyrt per kanal. Istället för som idag få gratis tillgång till marksändningarna...
Såhär får det inte gå till i kommunikationernas tidsålder - och därtill när en Öresundsregion är i vardande! Självfallet borde danska kanaler ingå i grundutbudet i Skåne (och gärna resten av landet också...), precis som MTV och CNN brukar göra. Varför bedöms CNN vara mer angeläget för mig än DR1?
Hur blir det med fjernsyn?
Anders Ljunggren, generalsekreterare för Föreningen Norden och före detta centerpolitiker, tar åter upp ett angeläget ämne i sin krönika i dagens Sydsvenskan, med titeln "Grannlandets TV inte självklar i framtiden".
Ljunggren tar upp det faktum att digitaliseringen av televisionen kan medföra att vi i framtiden inte kommer att kunna se grannländernas TV, om vi inte särskilt beställer kanalerna i fråga, förstås. Farhågan lyder att de vanliga marksändningarna kommer att hamna allt längre ned i prioriteringsordning när koncessioner för frekvenser delas ut, och så småningom helt avvecklas. Kvar står vi inför den absurda situationen att vi - i kommunikationernas tidevarv - kommer att få sämre tillgång till grannländernas television, eftersom dessa kanaler inte kommer att ingå i några "paket". Detta vore inte minst en mycket stor förlust för oss skåningar.
Ljunggren uppmanar alla att agera nu för att säkerställa god tillgång till grannländers media för dem som bor i gränsregioner. Jag hörsammar uppmaningen, och tänker ta upp frågan vid mitt studiebesök på Öresundskommittén idag.
Ljunggren tar upp det faktum att digitaliseringen av televisionen kan medföra att vi i framtiden inte kommer att kunna se grannländernas TV, om vi inte särskilt beställer kanalerna i fråga, förstås. Farhågan lyder att de vanliga marksändningarna kommer att hamna allt längre ned i prioriteringsordning när koncessioner för frekvenser delas ut, och så småningom helt avvecklas. Kvar står vi inför den absurda situationen att vi - i kommunikationernas tidevarv - kommer att få sämre tillgång till grannländernas television, eftersom dessa kanaler inte kommer att ingå i några "paket". Detta vore inte minst en mycket stor förlust för oss skåningar.
Ljunggren uppmanar alla att agera nu för att säkerställa god tillgång till grannländers media för dem som bor i gränsregioner. Jag hörsammar uppmaningen, och tänker ta upp frågan vid mitt studiebesök på Öresundskommittén idag.
07 februari 2006
Avgår som CHF-ordförande
Från min hemsida:
Pressmeddelande 2006-02-07
Avgår som CHF-ordförande
Jag har nu meddelat öppet att jag kommer att sluta som ordförande för Centerpartiets Högskoleförbund vid den kommande förbundsstämman i Stockholm den 8-9 april. Jag har nu varit ordförande för CHF i tre år. Det har varit tre händelserika och intressanta år, men nu är det dags att lämna över till nya krafter.
Efter förbundsstämman i april kommer allt fokus att ligga på regionvalet i Malmö den 17 september.
Pressmeddelande 2006-02-07
Avgår som CHF-ordförande
Jag har nu meddelat öppet att jag kommer att sluta som ordförande för Centerpartiets Högskoleförbund vid den kommande förbundsstämman i Stockholm den 8-9 april. Jag har nu varit ordförande för CHF i tre år. Det har varit tre händelserika och intressanta år, men nu är det dags att lämna över till nya krafter.
Efter förbundsstämman i april kommer allt fokus att ligga på regionvalet i Malmö den 17 september.
06 februari 2006
Vad är du rädd för, Stjernkvist?
Lars Stjernkvist (s), statens vän, har varit framme igen. Stjernkvist skriver ju krönikor i Skånska Dagbladet, och nu undervisar han oss skåningar om att landshövdingaämbetet minsann är för vårt eget bästa.
Från sin ack så upphöjda position (han bor och verkar i Norrköping) medger han att han "kan känna en viss sympati för dessa regionpatrioter", d v s några namngivna politiker och skribenter, däribland Katarina Erlingson (c) och Anders L. Hansson. "Åh, ni är för gulliga, men nu ska pappa Lasse berätta för er att ni handlar mot ert eget bästa", lyder budskapet. Landshövdingen sägs nämligen vara en mycket viktig talesman för regionen i Stockholm.
Vi skåningar kan förstås inte välja våra egna talesmän, tycker Stjernkvist. Hur ska man annars förklara hans hållning?
Vi får inget svar på frågan, eftersom Stjernkvist istället påpekar att skåningarna skulle känna sig ack så svenska, och att övriga svenskar skulle känna ack så stor samhörighet med Skåne, så att allt ska vara lika - eh, förlåt, likvärdigt - från Trelleborg till Pajala. Men om så vore fallet, varför fruktar då Stjernkvist en större demokratisk frihet i Skåne?
Från sin ack så upphöjda position (han bor och verkar i Norrköping) medger han att han "kan känna en viss sympati för dessa regionpatrioter", d v s några namngivna politiker och skribenter, däribland Katarina Erlingson (c) och Anders L. Hansson. "Åh, ni är för gulliga, men nu ska pappa Lasse berätta för er att ni handlar mot ert eget bästa", lyder budskapet. Landshövdingen sägs nämligen vara en mycket viktig talesman för regionen i Stockholm.
Vi skåningar kan förstås inte välja våra egna talesmän, tycker Stjernkvist. Hur ska man annars förklara hans hållning?
Vi får inget svar på frågan, eftersom Stjernkvist istället påpekar att skåningarna skulle känna sig ack så svenska, och att övriga svenskar skulle känna ack så stor samhörighet med Skåne, så att allt ska vara lika - eh, förlåt, likvärdigt - från Trelleborg till Pajala. Men om så vore fallet, varför fruktar då Stjernkvist en större demokratisk frihet i Skåne?
Dialog ja, förhandling nej
När handelsbojkott och flaggskändningar har övergått i våld börjar äntligen en del opinionsbildare hitta ut ur det relativistiska töcknet. Sydsvenskan har en skarp ledarartikel inne idag: "Ursäkterna får räcka nu". Till och med Dagens Nyheter, som hittills har fordrat oss med till intet förpliktande snömos, ryter nu till: "Danmarks sak är vår".
Annat är det med de svenska partiledarna. I morse satt fyra av dem i TV-soffan och bjöd över varandra i bigotteri. Alla sju ska samlas senare idag för att diskutera frågan, på initiativ av Lars Leijonborg. Lars Ohly, vars läromästare har kallat religion för "opium åt folket", varnade för att det inte får bli en "vi-och-dom"-situation. Vad "dom" står för förblev väldigt otydligt. Maria Wetterstrand ville inte vara sämre, utan tyckte att Sverige borde gå in och "medla". Dessutom ifrågasatte hon om våldsverkarna i Damaskus och Beirut över huvud taget kunde kalla sig muslimer. Wetterstrand vill antagligen inte att det ska finnas några beröringspunkter mellan islam och våldsideologier, varför hon på egen hand bestämmer sig för att frånkänna våldsmännen deras muslimska identitet.
Visst är det lovligt att politiker inte vill göra allt för att lugna de hätska stämningarna. Att utmåla folk som beter sig på ett oacceptabelt sätt som offer för den västerländska "islamofobin" är dock en oerhört högfärdig och förnedrande inställning. Ohly och Wetterstrand vill inte föra någon dialog, för det förutsätter att man faktiskt lyssnar på vad den andra parten säger och tar det på allvar. De vill smiska sig själva en smula, för att känna sig lite bättre och lite frommare. Jag har tidigare skrivit om företeelsen i ledarartikeln i senaste Tidskriften Rådslag.
Frågan är vad det är för slags förhandling som Sverige skulle medla i. Förhandling innebär givande och tagande. Vad ska vi komma överens om? "Vi lovar att förbjuda drift med religioner mot att ni lovar att skydda våra beskickningar"?
Ja tack till dialog, men det finns inget att förhandla om.
Annat är det med de svenska partiledarna. I morse satt fyra av dem i TV-soffan och bjöd över varandra i bigotteri. Alla sju ska samlas senare idag för att diskutera frågan, på initiativ av Lars Leijonborg. Lars Ohly, vars läromästare har kallat religion för "opium åt folket", varnade för att det inte får bli en "vi-och-dom"-situation. Vad "dom" står för förblev väldigt otydligt. Maria Wetterstrand ville inte vara sämre, utan tyckte att Sverige borde gå in och "medla". Dessutom ifrågasatte hon om våldsverkarna i Damaskus och Beirut över huvud taget kunde kalla sig muslimer. Wetterstrand vill antagligen inte att det ska finnas några beröringspunkter mellan islam och våldsideologier, varför hon på egen hand bestämmer sig för att frånkänna våldsmännen deras muslimska identitet.
Visst är det lovligt att politiker inte vill göra allt för att lugna de hätska stämningarna. Att utmåla folk som beter sig på ett oacceptabelt sätt som offer för den västerländska "islamofobin" är dock en oerhört högfärdig och förnedrande inställning. Ohly och Wetterstrand vill inte föra någon dialog, för det förutsätter att man faktiskt lyssnar på vad den andra parten säger och tar det på allvar. De vill smiska sig själva en smula, för att känna sig lite bättre och lite frommare. Jag har tidigare skrivit om företeelsen i ledarartikeln i senaste Tidskriften Rådslag.
Frågan är vad det är för slags förhandling som Sverige skulle medla i. Förhandling innebär givande och tagande. Vad ska vi komma överens om? "Vi lovar att förbjuda drift med religioner mot att ni lovar att skydda våra beskickningar"?
Ja tack till dialog, men det finns inget att förhandla om.
05 februari 2006
Naser Khaders initiativ
Jag måste säga att min aktning för den danska regeringen växer dag för dag. Den har hanterat krisen på ett föredömligt sätt. Lugnt, sakligt och principfast.
Nu håller någonting stort på att hända i Danmark. Samtidigt som svenska journalister med en fisförnäm från-ovan-attityd till Danmark rör ihop diskussionen om yttrandefrihet med asylpolitik och Pia Kjaersgaard i låtsasintellektuella fortune cookie-artiklar, håller en muslimsk toleransrörelse på att bildas i nabolandet. Initiativtagare är folketingsledamoten Naser Khader, radikale venstre. Khader tog redan innan Muhammedaffären blev sprängstoff initiativ till bildandet av ett nätverk för moderata muslimer, som är trötta på att hårdföra, intoleranta imamer alltid ska föra alla muslimers talan. Såhär skriver Khader på sin hemsida om turerna kring Muhammedteckningarna:
"Som muslim og demokrat vil jeg derfor gerne understrege: Jeg (og mange andre) føler mig ikke krænket over tegningerne. Derimod føler jeg mig stærkt krænket over, at hvor der tidligere i Mellemøsten har været tradition for religiøs satire, er det nu i høj grad blevet et vestligt privilegium at forholde sig satirisk til religion. Og krænket over, at ytringsfrihed, pressefrihed og kunstnerisk frihed i vid udstrækning er forbeholdt den vestlige verden. Hvorfor kæmper vi i Danmark ikke for de muslimske kunstneres ret til samme privilegium som deres vesterlandske kollegaer?"
Vad är det vi ser? Är Khaders initiativ ett embryo till en ny muslimsk rörelse, med tolerans och åtskillnad mellan stat och religion på agendan? Ska de tysta massorna äntligen få sina talesmän?
Kanske är det dags för något liknande i Sverige. Sveriges muslimska råd, som implicit stödjer bojkotten av danska varor och hetsar mot det danska samhället, har ensamma fått ordet alltför länge.
Nu håller någonting stort på att hända i Danmark. Samtidigt som svenska journalister med en fisförnäm från-ovan-attityd till Danmark rör ihop diskussionen om yttrandefrihet med asylpolitik och Pia Kjaersgaard i låtsasintellektuella fortune cookie-artiklar, håller en muslimsk toleransrörelse på att bildas i nabolandet. Initiativtagare är folketingsledamoten Naser Khader, radikale venstre. Khader tog redan innan Muhammedaffären blev sprängstoff initiativ till bildandet av ett nätverk för moderata muslimer, som är trötta på att hårdföra, intoleranta imamer alltid ska föra alla muslimers talan. Såhär skriver Khader på sin hemsida om turerna kring Muhammedteckningarna:
"Som muslim og demokrat vil jeg derfor gerne understrege: Jeg (og mange andre) føler mig ikke krænket over tegningerne. Derimod føler jeg mig stærkt krænket over, at hvor der tidligere i Mellemøsten har været tradition for religiøs satire, er det nu i høj grad blevet et vestligt privilegium at forholde sig satirisk til religion. Og krænket over, at ytringsfrihed, pressefrihed og kunstnerisk frihed i vid udstrækning er forbeholdt den vestlige verden. Hvorfor kæmper vi i Danmark ikke for de muslimske kunstneres ret til samme privilegium som deres vesterlandske kollegaer?"
Vad är det vi ser? Är Khaders initiativ ett embryo till en ny muslimsk rörelse, med tolerans och åtskillnad mellan stat och religion på agendan? Ska de tysta massorna äntligen få sina talesmän?
Kanske är det dags för något liknande i Sverige. Sveriges muslimska råd, som implicit stödjer bojkotten av danska varor och hetsar mot det danska samhället, har ensamma fått ordet alltför länge.
04 februari 2006
Ambassader i lågor
Nu har en pöbel satt eld på de skandinaviska ländernas ambassader i Syrien, till följd av JP-affären. Ord har övergått till våld.
Det är ganska intressant att följa svenska tidningars kultursidors kommentarer till de senaste veckornas skeende. Hela tiden finns budskapet "Danmark är intolerant och får därför skylla sig självt" insprängt i texterna. Inte en enda kultursida som jag har kommit i kontakt med har lyckats prestera ett kraftfullt försvar för tryck- och yttrandefriheten, genom att sära på frågan huruvida det är riktigt att ställa danska staten till svars för teckningarna, och om den danska invandringspolitiken i största allmänhet är berättigad eller ej. De flesta svenska kulturskribenter blandar ihop frågorna till en enda gegga.
Oförmågan att försvara yttrandefriheten och hävda skillnaden mellan stat och privat massmedia gör att svenska kulturskribenter drar sitt strå till stacken för att provocera fram bojkott och upplopp. När sedan Sverige också drabbas är svenska UD snabbt framme och inskärper att Sverige inte har med saken att göra, istället för att betrakta alla hot och våldsangrepp mot yttrandefriheten som angrepp på Sverige som demokrati.
Ledande svenska politiker saknar ryggrad för att försvara för demokratin oumbärliga värden.
Det är ganska intressant att följa svenska tidningars kultursidors kommentarer till de senaste veckornas skeende. Hela tiden finns budskapet "Danmark är intolerant och får därför skylla sig självt" insprängt i texterna. Inte en enda kultursida som jag har kommit i kontakt med har lyckats prestera ett kraftfullt försvar för tryck- och yttrandefriheten, genom att sära på frågan huruvida det är riktigt att ställa danska staten till svars för teckningarna, och om den danska invandringspolitiken i största allmänhet är berättigad eller ej. De flesta svenska kulturskribenter blandar ihop frågorna till en enda gegga.
Oförmågan att försvara yttrandefriheten och hävda skillnaden mellan stat och privat massmedia gör att svenska kulturskribenter drar sitt strå till stacken för att provocera fram bojkott och upplopp. När sedan Sverige också drabbas är svenska UD snabbt framme och inskärper att Sverige inte har med saken att göra, istället för att betrakta alla hot och våldsangrepp mot yttrandefriheten som angrepp på Sverige som demokrati.
Ledande svenska politiker saknar ryggrad för att försvara för demokratin oumbärliga värden.
03 februari 2006
Kommundagar - men var är självstyrelseandan?
Är på plats vid Centerpartiets kommundagar i Södertälje.
Mest uppmärksammat hittills har väl Maud Olofssons utspel på DN-debatt blivit, om uppluckring av anställningsskyddet för unga. Olofsson är väl i och för sig inne på rätt spår, men ämnesvalet är ändå lite symptomatiskt. Det är ju partiets kommundagar! Borde inte centerledningen ta upp federalismtråden, och komma med något utspel inom det häradet?
Utspel Maud Olofsson kunde ha gjort istället - alla tre, eller någotdera:
Mest uppmärksammat hittills har väl Maud Olofssons utspel på DN-debatt blivit, om uppluckring av anställningsskyddet för unga. Olofsson är väl i och för sig inne på rätt spår, men ämnesvalet är ändå lite symptomatiskt. Det är ju partiets kommundagar! Borde inte centerledningen ta upp federalismtråden, och komma med något utspel inom det häradet?
Utspel Maud Olofsson kunde ha gjort istället - alla tre, eller någotdera:
- Låt kommunerna och regionerna fastställa egna grundstadgor. Låt de kommuner som vill införa borgmästare, och regionerna som så önskar guvernörer.
- Låt oss sikta på dubbelt så många kommuner inom fem år.
- Låt oss ha folkomröstningar i slutet av nästa mandatperiod om regionbildningar.
- Låt oss sikta på en helt ny författning för Sverige inom tio år. Låt CHF:s förslag till ny författning utgöra inspiration i arbetet.
Men inget sådant. Istället får vi ett urvattnat dokument i handen om något slags åtagande som alla kommunaktiva centerpartister ska anta inför valet. Och diskussionen i min grupp kom helt att handla om man bara ska skriva genusperspektiv, eller om man både ska skriva genus och mångfald.
Suck. Trevlig helg!
02 februari 2006
Att spela ut offerkortet
Detta skulle vara en blogg om den regionala valrörelsen, men debatten om Jyllands-Posten och tryckfriheten i Danmark och Europa är oerhört viktig. Alla politiker har ett ansvar att föra en saklig debatt till värn för tryck- och yttrandefriheten.
Det så kallade "Centrum mot rasism" och islamologen Jan Hjärpe har i var sitt inlägg i Svenska Dagbladet (1/2 och 2/2) spelat ut "offerkortet" - d v s försöker med resonemanget att en grupp som på ett eller annat sätt är marginaliserad inte kan ha fel. Detta är ett ytterst destruktivt sätt att föra debatten på, om vi ska lyckas uppnå bättre integration.
Varken Centrum mot rasism eller Hjärpe tycks kunna medge att det finns problem med hur vissa troende muslimer tolkar islam, och att detta problem idag är större i Sverige, Europa och världen än extremtolkningar av exempelvis kristendom och judendom. Detta är varken rasism eller kränkning - detta är att se folk rakt i ögonen och formulera ett verkligt problem. Hur detta ska lösas är en senare (men inte mindre viktig) fråga. Inom detta område finns det tyvärr generaliserande och även rasistiska åsikter med viss spridning. Men att erkänna ett grundläggande problem med att förena ett samhälle där religionen har blivit en privatsak och personer som vägrar ge avkall på att staten måste anpassa sig till deras tolkning av religionen - det är att komma ett steg på vägen.
I Israel, som jag har många erfarenheter ifrån, finns exempelvis många konfliktytor och en hel del bråk mellan ultraortodoxa judar och det sekulära samhället i övrigt. De ultraortodoxa judarna är i minoritet. Det innebär inte att de automatiskt ska ha tolkningsföreträde rörande vad som är diskriminerande och antisemitiskt.
Det så kallade "Centrum mot rasism" och islamologen Jan Hjärpe har i var sitt inlägg i Svenska Dagbladet (1/2 och 2/2) spelat ut "offerkortet" - d v s försöker med resonemanget att en grupp som på ett eller annat sätt är marginaliserad inte kan ha fel. Detta är ett ytterst destruktivt sätt att föra debatten på, om vi ska lyckas uppnå bättre integration.
Varken Centrum mot rasism eller Hjärpe tycks kunna medge att det finns problem med hur vissa troende muslimer tolkar islam, och att detta problem idag är större i Sverige, Europa och världen än extremtolkningar av exempelvis kristendom och judendom. Detta är varken rasism eller kränkning - detta är att se folk rakt i ögonen och formulera ett verkligt problem. Hur detta ska lösas är en senare (men inte mindre viktig) fråga. Inom detta område finns det tyvärr generaliserande och även rasistiska åsikter med viss spridning. Men att erkänna ett grundläggande problem med att förena ett samhälle där religionen har blivit en privatsak och personer som vägrar ge avkall på att staten måste anpassa sig till deras tolkning av religionen - det är att komma ett steg på vägen.
I Israel, som jag har många erfarenheter ifrån, finns exempelvis många konfliktytor och en hel del bråk mellan ultraortodoxa judar och det sekulära samhället i övrigt. De ultraortodoxa judarna är i minoritet. Det innebär inte att de automatiskt ska ha tolkningsföreträde rörande vad som är diskriminerande och antisemitiskt.
Svenska opinionsbildare tiger
Igår hann jag inte med att kommentera turerna i JP-affären, eftersom jag var på resande fot. I dagens Skånska Dagbladet (artikeln ej på nätet) är dock min uppmaning att köpa dansk ost uppmärksammad i en artikel i Malmö-delen.
Något som har slagit mig mer och mer när jag bläddrar runt bland bloggar och läser kultursidor i Sverige är att (nästan) alla beter sig som de tre aporna: man hör inget, ser inget, säger inget. Hallå där ute!!! Danska staten är utsatt för sällan skådad hets och ekonomisk bojkott för att tryckfrihet råder i landet, och det enda som är intressant i Sverige är hur full SSU:s ordförande var på krogen, och hur det går för Peppe i Let's Dance. Är den svenska offentligheten kulturellt hjärndöd?
I den mån man säger något är det den vanliga storebrorsattityden till dansk invandringspolitik - som ju både är hycklande (eftersom Sverige också har en ganska strikt politik idag, men inte säger det) och fullständigt missriktad (eftersom det är tryckfriheten i en stat som är hotad, inte asylsökande muslimer). Eller så ger man implicit stöd till bojkotten mot Danmark!
De tongivande muslimska föreningarna i Danmark har för länge sedan, närmare bestämt i förrgår, uppmanat alla muslimer att avbryta protestaktionerna, sedan Jyllands-Posten hade beklagat att folk har känt sig kränkta och Anders Fogh Rasmussen "personligen" hade tagit avstånd från bilderna. Hittills har inte detta gjort något större avtryck, i alla fall inte i Mellanöstern - och inte heller i Sverige. Sveriges muslimska råd uppmanar mer eller mindre uttryckligen till bojkott av danska varor. I alla fall om man har känt sig "kränkt". Det högsta muslimska ledarskapet i Sverige undergräver tryck- och yttrandefriheten.
Som jag konstaterade i förra inlägget likställde den svenske, ledande imamen Abd al-Haqq Kielan läget i Danmark med Milosevic politik mot etniska minoriteter i Serbien och Bosnien. Nu likställer Sveriges muslimska råd Muhammed-teckningarna med den antisemitiska hetsen under 30-talet. Allt detta är fullständigt omdömeslöst och, ja - varför inte "kränkande"?
Nåväl, jag unnar Abd al-Haqq Kielan och Sveriges muslimska råd deras yttrandefrihet.
Något som har slagit mig mer och mer när jag bläddrar runt bland bloggar och läser kultursidor i Sverige är att (nästan) alla beter sig som de tre aporna: man hör inget, ser inget, säger inget. Hallå där ute!!! Danska staten är utsatt för sällan skådad hets och ekonomisk bojkott för att tryckfrihet råder i landet, och det enda som är intressant i Sverige är hur full SSU:s ordförande var på krogen, och hur det går för Peppe i Let's Dance. Är den svenska offentligheten kulturellt hjärndöd?
I den mån man säger något är det den vanliga storebrorsattityden till dansk invandringspolitik - som ju både är hycklande (eftersom Sverige också har en ganska strikt politik idag, men inte säger det) och fullständigt missriktad (eftersom det är tryckfriheten i en stat som är hotad, inte asylsökande muslimer). Eller så ger man implicit stöd till bojkotten mot Danmark!
De tongivande muslimska föreningarna i Danmark har för länge sedan, närmare bestämt i förrgår, uppmanat alla muslimer att avbryta protestaktionerna, sedan Jyllands-Posten hade beklagat att folk har känt sig kränkta och Anders Fogh Rasmussen "personligen" hade tagit avstånd från bilderna. Hittills har inte detta gjort något större avtryck, i alla fall inte i Mellanöstern - och inte heller i Sverige. Sveriges muslimska råd uppmanar mer eller mindre uttryckligen till bojkott av danska varor. I alla fall om man har känt sig "kränkt". Det högsta muslimska ledarskapet i Sverige undergräver tryck- och yttrandefriheten.
Som jag konstaterade i förra inlägget likställde den svenske, ledande imamen Abd al-Haqq Kielan läget i Danmark med Milosevic politik mot etniska minoriteter i Serbien och Bosnien. Nu likställer Sveriges muslimska råd Muhammed-teckningarna med den antisemitiska hetsen under 30-talet. Allt detta är fullständigt omdömeslöst och, ja - varför inte "kränkande"?
Nåväl, jag unnar Abd al-Haqq Kielan och Sveriges muslimska råd deras yttrandefrihet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)