Jämför med Rushdie -89

Någonting har uppenbarligen hänt inom åsiktsetablissemanget i Sverige sedan Satansverserna utkom i slutet av 80-talet. Då ställde alla intellektuella mangrant sig bakom Rushdie, sedan Ayatolla Khomeini hade uttalat en dödsdom mot författaren. Det var inte tal om att snärja in sig i ett resonemang i stil med att "visst har vi yttrandefrihet men den ska användas på ett ansvarsfullt sätt, och vi måste inleda en god dialog, och Rushdie har del i skulden för den uppstådda konflikten".

För den som inte har läst Satansverserna kan jag upplysa att vore Jyllands-Postens karikatyrer små ordvitsar vore Satansverserna en fräckis långt under bältet. I romanen framställs en självutnämnd profet med det anspelande namnet Mahund som en lögnare som diktar ihop sina uppenbarelser, och en bordellägare som vägrar att finna sig i näringsförbudet för denna bransch när den nya läran slår igenom döper i protest sina tolv horor efter Mahunds tolv hustrur.

Är detta god smak? Visar detta tillbörlig aktning för muslimer? Var det över huvud taget nödvändigt? Dessa frågor ställde sig väldigt få när striden blossade upp. Man behövde inte älska Rushdies prosa för att ta honom i försvar och visa var skåpet ska stå i frågan om yttrandefrihet. Nu är denna inställning alls icke självklar längre - den är snarare ett undantag i det svenska etablissemanget. När Danmark utsätts för ekonomisk utpressning för att be om ursäkt för vad en tidning har gjort tar svenska regeringen tillfället i akt för att...kritisera den danska regeringens agerande. Otroligt oansvarigt.