Dialog ja, förhandling nej

När handelsbojkott och flaggskändningar har övergått i våld börjar äntligen en del opinionsbildare hitta ut ur det relativistiska töcknet. Sydsvenskan har en skarp ledarartikel inne idag: "Ursäkterna får räcka nu". Till och med Dagens Nyheter, som hittills har fordrat oss med till intet förpliktande snömos, ryter nu till: "Danmarks sak är vår".

Annat är det med de svenska partiledarna. I morse satt fyra av dem i TV-soffan och bjöd över varandra i bigotteri. Alla sju ska samlas senare idag för att diskutera frågan, på initiativ av Lars Leijonborg. Lars Ohly, vars läromästare har kallat religion för "opium åt folket", varnade för att det inte får bli en "vi-och-dom"-situation. Vad "dom" står för förblev väldigt otydligt. Maria Wetterstrand ville inte vara sämre, utan tyckte att Sverige borde gå in och "medla". Dessutom ifrågasatte hon om våldsverkarna i Damaskus och Beirut över huvud taget kunde kalla sig muslimer. Wetterstrand vill antagligen inte att det ska finnas några beröringspunkter mellan islam och våldsideologier, varför hon på egen hand bestämmer sig för att frånkänna våldsmännen deras muslimska identitet.

Visst är det lovligt att politiker inte vill göra allt för att lugna de hätska stämningarna. Att utmåla folk som beter sig på ett oacceptabelt sätt som offer för den västerländska "islamofobin" är dock en oerhört högfärdig och förnedrande inställning. Ohly och Wetterstrand vill inte föra någon dialog, för det förutsätter att man faktiskt lyssnar på vad den andra parten säger och tar det på allvar. De vill smiska sig själva en smula, för att känna sig lite bättre och lite frommare. Jag har tidigare skrivit om företeelsen i ledarartikeln i senaste Tidskriften Rådslag.

Frågan är vad det är för slags förhandling som Sverige skulle medla i. Förhandling innebär givande och tagande. Vad ska vi komma överens om? "Vi lovar att förbjuda drift med religioner mot att ni lovar att skydda våra beskickningar"?

Ja tack till dialog, men det finns inget att förhandla om.