Vision: nordiskt skriftspråk

"Håller språket ihop Norden?", lyder titeln till en forskningsrapport författad av Lars-Olof Delsning och Katarina Lundin Åkesson. Jag plöjde igenom skriften för en tid sedan. Författarna visar att språkförståelsen hos 18-19-åringar i Norden gällande de tre största nordiska språken - svenska, danska och norska - går utför. Färöingarna och norrmännen visade sig vara duktigast, och i jämförelse med tidigare undersökningar ligger norrmännen kvar på en hyfsat hög nivå. Svenskarna och inte minst danskarna har dock sjunkit som stenar när det gäller deras ömsesidiga förståelse, även om de regionala skillnaderna i Sverige var betydande (Malmögymnasisternas förståelse av danska i jämförelse med kolleger i Stockholm).

Norden har av många kommit att betraktas som en överspelad enhet i EU:s, globaliseringens och engelskans tidevarv. Skandinavismen sägs ha fått ett banesår vid Dyböls skansar 1864, sedan Sverige underlät att stötta Danmark i kriget mot Preussen, varvid den danska kronan berövades hela Sönderjylland. Under 1900-talet väcktes dock på nytt en politisk vilja till starkare förening. Inom civilrättens område stiftades t ex lagar i samspel, konventioner antogs om fri rörlighet och utlämning av efterlysta, o s v. Föreningen Norden, som i alla länderna skulle vara ett uttryck för det folkliga stödet för nordisk "förbrödring", bildades redan 1919 i Sverige. Efter andra världskriget kom en ny våg av "nordism", med Nordiska Rådet 1952 och Helsingforskonventionen 1962.

Är det dags att göra någonting på nytt för att stärka det nordiska? Svar ja. Globaliseringen har inte kört över Norden, utan tvärtom kan Norden bli en viktig nivå för att vi ska klara globaliseringen med den äran.

De nordiska skriftspråken är var för sig små och utmanas på många sätt av engelskan inom vetenskap och kultur. Tänk dig tanken att vi istället för att öka skillnaderna i skriftspråket, såsom har skett de senaste 100 åren, istället verkade för att väva samman dem i ett allnordiskt, skrivet mål! En väldigt stor litterär kulturskatt skulle öppnas och säkras inför framtiden. Banden inom Norden skulle stärkas något helt otroligt. Man skulle kunna jämföra med skriven tyska eller arabiska, som täcker områden med rätt så stora regionala och nationella variationer.

Det nordiska skriftspråket skulle självklart vara öppet och inkluderande, med rikt ordförråd som följd, så att ingen stat behöver bli "lissen i ögat" över att ha förlorat ord på kuppen. Den som har hyfsad kännedom om de nordsiska nabospråken vet att det ofta handlar om ordförråd och uttryck som även finns i antingen det egna riksspråket eller dialekten, men som där kan vara föråldrade, litterära eller tvärtom slangmässiga.

Utöver det officiella, gemensamma skriftspråket skulle det vara möjligt att använda sig av nationella och regionala varianter. I Norge görs detta redan idag i form av bokmål och nynorsk. Om vi tar Norge som exempel så skulle de kunna ändra deras bokmål till "nordiska", och låta nynorsk vara kvar - om så önskas med regionala variationer.

Det finns en tydlig koppling mellan denna idé och regionalism. För regioner med utpräglade dialekter med stora, egna ordförråd och grammatiska egenheter, samt för gränsöverskridande regioner, vore ett gemensamt nordiskt skriftspråk, med möjlighet till regional anpassning parallellt, en kulturell gåva från himmeln.

Så vad väntar vi på? Politiken idag lider brist på visioner och långsiktiga mål. Är det fler som anser att förslaget om nordiskt skriftspråk är intressant?