Vision: nordiskt skriftspråk (II)

Språk är ingenting statiskt som en gång för alla är givet. Språk är både bestämda på politisk väg (de officiella riks- eller nationsspråken) och en del av folks identitet. Språk kan ha nära band, eller rentav sägas utgöra en del av, världsbilder. De tyska romantikerna från slutet av 1700-talet menade att språken inte bara återberättar observationer från vår omvärld, utan att de även kan sägas producera och reproducera denna omvärld hos dess talare. Om detta är sant, stämmer det även som många säger att med ett språks död dör också en värld.

De officiella språken är det nästan alltid stater som råder över i sista hand, om än detta sker genom fullmakter till språkakademier. Trots detta förekommer det ingen politisk debatt om det offentligt sanktionerade språket och dess kontaktytor med traditioner, kulturella gemenskaper över statsgränser, dialekter o s v.

Norden med dess historia, identiteter, interna folk- och gränsflyttningar och dialekter är såvitt jag kan se en utmärkt nivå att stärka politiskt och (skrift-)språkligt. Modellen har jag redan skisserat i förra inlägget: införande av nordiskt skriftspråk, som kan användas i officiella sammanhang när målgruppen är hela statens befolkning eller nordens dito, samt möjlighet för regionala och nationella språk i såväl skriftlig som muntlig form att få leva och frodas parallellt.

Det finns stora föreningar för att stärka det nordiska. Varför inte tänka djärvt och bryta en lans för ett språkprojekt av nämnda slag? Det behövs lite långsiktiga strävanden och visioner i politiken (som inte slår över till utopier).

Säg gärna vad du tycker. Den som tiger samtycker.