Är skånsk kanon kanon?

Skånskans chefredaktör Jan A Johansson föreslår i lördagstidningen (ej på nätet) att Region Skåne borde ta fram en skånsk litterär kanon. Johanssons förslag kommer efter att folkpartiets riksdagsledamot Cecilia Wikström förde fram idén om en svensk sådan, med inspiration i Danmark.

Jag är egentligen motståndare till att det offentliga börjar peka ut vissa verk som mer uppbyggliga än andra. Risken är att det urartar i ett slags introvert självbespegling. Litteratur handlar ju bl. a. om att skrida över gränser.

Samtidigt kan en litterär kanon också, lite mindre dramatiskt, tolkas som ett urval av böcker som redan utgör viktiga referenspunkter i vårt offentliga kulturliv och i språket. Allt beror ju på vad man ska använda listan till.

Johansson konstaterar mycket riktigt att Sverige och Danmark har vissa historiska olikheter. En svensk litterär kanon kommer att upplevas som en tvångströja. Johanssons förslag om att Region Skåne borde ta ut svängarna och sätta igång med ett kanonprojekt andas mer öppenhet: dels för att regionen som mindre enhet än staten är mer sammanhållen kulturellt, dels för att Johansson även föreslår att t ex danska författare skulle kunna ingå i listan. För övrigt kan regionen inte heller använda listan för att rättfärdiga inskränkande politiska åtgärder på samma sätt som staten kan idag.

En fundering: kan inte Nordiska Rådet, eller Föreningen Norden, vaska fram en nordisk litterär kanon, så kan staterna sluta med sina små självbespeglingsprojekt? Norden och regionerna borde parallellt ta ut svängarna i kulturdebatten!