Om rättsstaten och sexualbrott

När det gäller frågor om straffrätt och förändringar av lagstiftningen är det viktigt att, som det heter, inte rusa åstad. Straffrätten är särskilt illa lämpad som föremål för omkastningar för att tillfredsställa ett mediedrev eller starka opinioner. Man måste helt enkelt hålla huvudet kallt. Ofta ligger grundproblemet någon annan stans än i lagstiftningens formuleringar. Sociala bekymmer, brister i förmedling och upprätthållande av normer och tillkortakommanden inom polisväsendet är ofta källor till brottslighet.

Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).

Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.

När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.

Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?

Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.

"Kränkande" sade Skolverket

Nu har den krisdrabbade Gustav Adolfsskolan i Landskrona infört krav på att eleverna skall tala svenska i skolan. Rektorn vill nu införa nolltolerans mot bl. a. förolämpningar och kränkande språkbruk, vilket bara kan upprätthållas om man förstår vad eleverna säger. Vid samma skola har tidigare ett gäng flickor strejkat för att de inte står ut med glåporden och trakasserierna.

Jag har tidigare förklarat varför jag stödjer folkpartiet i Malmös förslag om svenska i klassrummen. Man kan inte förkasta denna åtgärd med hänvisning till att den förr har använts för att förtrycka minoritetsspråk och regionala språk. Så är inte fallet vid Gustav Adolfsskolan. Verkligheten är en helt annan och ändamålen är inte desamma.

Givetvis rycker Skolverket och Barnombudsmannen ut med helt absurda påståenden om etnisk diskriminering, samt att åtgärden kan uppfattas som "kränkande" av barnen. Detta gör mig ärligt talat upprörd. Var fanns Skolverket och Barnombudsmannen när krutrök och explosioner blev en del av barnens inomhusmiljö, och när flickor över huvud taget inte vågade gå till skolan av rädsla för övergrepp med sexuella inslag? Var fanns ni då? Vad är mest kränkande för eleverna?

Det svenska etablissemangets perspektiv är lika förvrängt som en blick i en skrattspegel. Men roligt är det verkligen inte. Den finns inte ett uns av förnuft kvar hos vissa myndigheter. De som får betala dyrast för denna bisarra verklighetsflykt är förstås barnen.

Medlemsraset symptom på större fel

SSU är uppenbarligen en dvärg numera. 4 300 medlemmar är idag den officiella siffran. För tre år sedan var den 29 000 (vilket dock, givetvis, inkluderade väldigt mycket luft). Det andra folkrörelseanknutna ungdomsförbundet, CUF, som jag själv är medlem i, har sedan flera år ett medlemstal på ett par tusen. Symptomatiskt nog är det Ung Vänster och MUF som förefaller vara störst idag - d v s de förbund som lätt kan kopplas samman med stereotypa livsstilar och världsbilder bland unga i dagens samhälle. Men även dessa förbund är förhållandevis små.

Ungdomsförbundens medlemstapp skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från motsvarande utveckling hos partierna, även om det har skett mer dramatiskt. Vad som händer inom partiväsendet är att medlemsbasen förtvinar, samtidigt som överbyggnaden i form av partiernas riksorganisationer sväller och professionaliseras med hjälp av statliga och privata medel. Detta är mycket allvarligt för demokratin.

Jag är övertygad om att vi i grunden måste se över vårt valsystem, för att råda bot på det demokratiska underskottet. Jag tror att vi måste gå i den riktning som exempelvis Dick Erixon har påvisat, med mindre valkretsar (Erixon förordar enmansvalkretsar). Vidare borde vi ha direktvalda borgmästare - åtminstone i landets mindre kommuner. Det skulle förbättra möjligheten till ansvarsutkrävande, stärka de förtroendevaldas ställning i förhållande till partibyråkratin och minska den förödande anonymiteten. Vilket i sin tur skulle göra partimedlemskap mer meningsfullt.

Sahlin + Ulvskog?

Ja, vad ska man säga? Kulturradikal vänsterliberalism parad med hårdför vänsterétatism? Not my cup of tea.

Flugornas Herre i Landskrona

En grundskola i Landskrona har den senaste tiden befunnit sig i rena krigstillståndet. Nyårsraketer avfyras inomhus. Elever vågar inte gå till skolan längre. Lärare är livrädda. De senaste rönen lyder att sex elever skall flyttas från skolan. De anses ingå i en bråkig grupp på, ja, siffran stämmer, 28 elever, som gör vardagen i skolan till ett rent helsike. Detta låter mer som Flugornas Herre än som en skola för undervisning. I Malmö har vi haft flera liknande exempel. Bl. a. stängde staden en hel skola för gott till följd av ordningsproblemen.

Landskrona är en stad som egentligen har många goda förutsättningar: förträffligt läge, vackra anrika byggnader, bra kollektivtrafik (trådbussar i staden, samt anslutning till västkustbanan och E6:an). Men socialt håller det på att braka samman. Som jag tidigare har konstaterat behöver staden kraftiga begränsningar i invandringen från icke-EU länder för att ge bättre förutsättningar för alla dess invånare. Då talar jag inte minst om de invandrade landskronaborna och deras barn. Därtill behövs en bättre skolpolitik.

Det är svårt att inte få intrycket att lärarnas fackförbund är den romantiserade flumskolans främsta bastioner. Oavsett åkomma heter medicinen mer pengar till lärare, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Finns det inga gränser för den ideologiska blindheten? Man kan ju tro att det är en vårdinrättning för psykiskt sjuka som är föremål för åtgärdsförslagen, snarare än skolor. Om inte den borgerliga regeringen och kommunpolitiker runt om i landet förmår att stegvis lägga om kursen för den supertanker som heter "svenska skolan" lär den väl i och för sig, förr eller senare, bli just en sådan.

Det dunkelt sagda...

Egentligen kan jag inte ta Aftonbladets ledarsida och åtskilliga av tidningens krönikörer på allvar. Skulle jag göra det hade bloggen bara blivit en lång, tjatig litania på väldigt grundläggande nivå. Man måste välja sina strider.

Eftersom jag nu har tipsats om att krönikören Nisha Besara har gett sig in i regionalismdebatten, tog jag mig en titt på alstret, och kom fram till att det ändå är värt att kommentera. Besara kritiserar nämligen den halländska kampanjen om ett sammanhållet Halland vad gäller den regionala, politiska indelningen.

Besara har läst Benedict Andersons teser om nationalism. Hans tes är ju att nationen är en sentida konstruktion, vilket väl har en del fog för sig, men kanske inte är hela sanningen. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Detta innebär ju inte per automatik att nationen är någonting rakt igenom förkastligt. Detta tror fördummade kulturradikaler på Aftonbladet, och glömmer att det finns femtioelva andra konstruktioner som vi håller oss med, vilka inte alltid måste vara av ondo. Nåväl, jag ska inte fastna här.

"Som att hallänningarnas hela identitet bärs upp av de administrativa gränser som i dag utgör länet och regionen. Perfekt exempel på en föreställd gemenskap."

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Besara har tydligen missförstått Anderson. Det är den halländska identiteten som Anderson skulle peka ut som konstruerad/föreställd. Att politik och administration sedan följer en sådan gemenskap är ingenting konstigt. Det är tvärtom just vad som bör gälla. Jag förstår inte Besaras kritik. Hon tycks säga att politikerna försöker pådyvla hallänningarna en identitet, trots att det egentligen inte behövs, eftersom Halland så att säga består vad som än händer. Men i nästa andetag säger hon att de administrativa gränserna grundar just denna identitet. Således en självmotsägelse som heter duga. Besara drar helt enkelt i varje halmstrå för att få vara kritisk.

Freivalds lapade bödlarnas stövlar

Tidningen Riksdag & Departement har funnit det brev som Sveriges före före detta utrikesminister Laila Freivalds skickade till Yemen, vilket vi fick höra talas om från yemenitiska källor. I öppenhet brädas sålunda Sverige av en föraktlig diktaturjunta.

Hela ärendet stinker av lögner och vämjeligt kryperi. Freivalds avgång bibringas ytterligare en anledning retroaktivt. Hon lät påskina att både polisen och JK skulle följa fallet noggrant, vilket hos brevets mottagare inte lär ha tolkats på något annat sätt än att rättsväsendet i Sverige skulle jobba för att sätta dit publicisterna. I diplomatisk jargong är nämligen sådana förskönande omskrivningar legio.

Yemen styrs av en illegitim diktaturregim. Sverige tar emot politiska flyktingar från Yemen. Grym tortyr är vanligt förekommande. Så lägger sig vår utrikesminister för bödlarnas fötter och slickar deras stövlar. Ja, vämjeligt är vad det är.

UPPDATERING 17/1 07.35

Hela Freivalds brev, med en skopa diplomatiskt fjäsk från ambassadörens sida som tilltänkt appetizer (som dock luktar skämt), finns i sin helhet här (pdf). Utrikesministern tar alltså på sig skuld, vilket kan tolkas som att svenska staten har gjort något fel och måste rätta till det, genom att "noggrant följa utvecklingen".

Regionalism med förhinder?

Dick Erixon har ställt några frågor och framfört några invändningar med anledning av min artikel i Captus Tidning. Erixon och jag har, som åtskilliga läsare säkert har lagt märke till, något olika syn på detta med regioner - åtminstone i Sverige. Jag ska kortfattat bemöta hans frågor och invändningar.

1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.

Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.

2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.

3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.

Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.

Förgyllde min söndag

1. Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och krönikör i Skånska Dagbladet, har varit framme igen (i skrivande stund ej på nätet). Han jämför farsen som går under namnet "socialdemokraternas partiledarval" med proceduren hos det danska systerpartiet, där medlemsomröstning avgjorde partiledarfrågan. I Danmark stod två kandidater mot varandra, vilket ledde till en stundtals hård kampanj. Det gillar inte Stjernkvist. Han anför följande, till stöd för den svenska modellen:

"Jag säger inte att processen hittills har varit helt idealisk, men med några undantag har den varit nästan helt befriad från anti-argument. De flesta har talat om vem de vill ha, men inte utvecklat varför de ratar andra."

Kan inte detta möjligen bero på att man snart förgäves har erbjudit alla utom kungen, Benedictus XVI och Bin Laden att bli motkandidat till Mona Sahlin? Det är föga meningsfullt att ägna sig åt hypotetiskt ratande.

2. Det dåliga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark har alltmer kommit i fokus - inte minst sedan många danskar som bor i Skåne har sagt ifrån att de minsann vill betala kommunalskatt som alla andra. Danska staten anses tjäna flera hundra miljoner på avtalet. Såhär tycker den danske skatteministern, Kristian Jensen, om detta:

"Jag har inga aktuella planer på att ändra avtalen. För pendlarna över gränsen mellan Danmark och Sverige är det viktigt att de vet vilka skatteregler som gäller. Och att reglerna inte ändras för ofta. Eftersom jag är en hövlig människa ska jag naturligtvis diskutera saken med min svenska kollega om hon ber om det. Men min utgångspunkt är alltså att det är ett bra avtal."

Ja, för dig ja.

Sabuni i NY Times

Bloggarna Aqurette har uppmärksammat att The New York Times har en artikel om jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni. Detsamma har Dick Erixon gjort.

Det är alltid intressant att ta del av information i viktiga, utländska medier om Sverige och svensk politik. Sabuni är ett av de intressantare statsråden i regeringen. I artikeln framstår hon nära nog som en svensk Ayaan Hirsi Ali.

Jag anser att reportern ger en något snedvriden bild av det politiska klimatet i Sverige. Det låter nästan som om Sabunis politiska linje har blivit förhärskande i Sverige efter stormiga debatter, vilket (tyvärr) inte är fallet. Det var inte alla hugskott vilka Sabuni kom med som oppositionspolitiker som var så lyckade, men i det stora hela har hon en sund inställning. Och kanske är artikeln ett tecken på att hennes inställning gör framsteg, trots allt.

Skandinavisk litterär storhetstid

Jag ägnade en del av julledigheten åt att läsa Nathan Shachars Blodseld och nordisk längtan - Oscar Levertin och hans tid. Det är en fängslande framställning av ett Sverige för drygt hundra år sedan, som i många stycken var väsensskilt i förhållande till idag.

Skandinavien upplevde vid denna tid en storhetstid inom skönlitteratur och poesi. Att Skandinavien/Norden inom de litterära kretsarna mer eller mindre betraktades som en enda stor kulturell enhet är särskilt slående. Nyutgivningar anmäldes nästan samtidigt i alla stora nordiska dagstidningar. Att invänta översättningar skulle säkert ha betraktas som befängt. Av detta borde vi idag kunna hämta lärdomar och inspiration.

Ett litet stickspår i boken som särskilt fick mig att stanna upp har inte alls med skalden Levertin att göra, utan handlar om en våldsam politisk tilldragelse år 1906: Kung Alfons den XII av Spaniens bröllop i Madrid. Shachar berättar om följande, som timade efter vigseln i kyrkan:

"På vägen tillbaka till slottet, hände något förfärligt. På fjärde våningen i ett av husen stod anarkisten Mateo Morral och svingade en väldig blomsterkvast i vars mitt en bomb var apterad. Hyllningsbuketten, hoppades han, skulle sätta punkt för den spanska monarkin. Förödelsen blev obeskrivlig. Tolv människor dödades, nittio sårades och scenerna, snarlika de vi i vår tid vant oss vid, skakade Europa. Överallt frågade sig skribenter och läsare hur i all världen en människa kunde ta sig till något så ondskefullt. (En fråga vi i vår förhärdade hopplöshet för länge sedan upphört att ställa.)"

Stort förtroende för regeringen

Sifo presenterar då och då mätningar av väljares förtroende för varje enskilt statsråd genom betygsättning, som även ger ett genomsnitt för hela regeringen. Dick Erixon har uppmärksammat att alliansregeringen, trots allt skäll i massmedia, faktiskt åtnjuter det största förtroendet sedan betygsättning av nämnda slag satte igång 1996. Vem får det intrycket när man öppnar tidningen?

Problemet är att regeringen lever på sparat kapital som har intjänats från och med Högforsmötet 2004 och framåt. Om det är något som allianspartierna faktiskt har försakat sedan valsegern är det opinionsbildningen. Regeringen kan inte kosta på sig att lämna den arenan vind för våg.

Förvisso är man alltid mer bunden när man har regeringsansvar. Sven-Otto Littorins vid det här laget famösa intervju i P1 i lördags är ett typiskt exempel. Vad som därför måste ske är att partiorganisationerna, enskilda förtroendevalda och - inte minst - tankesmedjor och påtryckningsgrupper ger sig in i kampen om problemformuleringen.

Föreningen ÖresundsBorger

Ett hundratal medborgare i Öresundsregionen, med en övervikt av danskar, har för några dagar sedan bildat Föreningen ÖresundsBorger för att utgöra en påtryckningsgrupp gentemot politiker och näringsliv. Föreningen hoppas, enligt Skånska Dagbladet, samla över 1 000 medlemmar vid nästa årsskifte. Spörsmål som styrelseledamöterna nämner som viktiga är rösträtt i folketingsvalet för danska medborgare i Skåne, betalning av kommunalskatt där man bor, klargörande av gränspendlarnas ställning i förhållande till offentliga försäkringar, sänkning av brotaxan, samt kultur- och utbildningsfrågor och deras roll i integrationen.

Självklart är detta en förening som jag gärna ansluter mig till snarast möjligt. Gott initiativ!

Rothstein resonerar

Bo Rothstein är ovanlig så tillvida att han är en etablerad akademiker som gärna deltar i samhällsdebatten och vågar kalla en spade för en spade. Därvidlag skattar jag hans insatser högt.

I dagens DN-debatt tänker Rothstein högt om grundlagsutredningen och förändringar i valsystemet. Väljarna bör enligt honom både få möjlighet att rangordna partilistorna och att rösta på personer från olika partier till samma beslutsförsamling. Det sistnämnda håller jag inte med om.

Problemet med det svenska systemet är framförallt bristen på personligt ansvarsutkrävande. Detta skulle inte förbättras av att väljarna erbjuds något slagas smörgåsbord, vars rätter kan kombineras hur man vill och i olika mängder. Så länge vi har flermansvalkretsar ställer jag helt och hållet upp på att väljarna bör kunna rangordna partilistorna. Det skulle betyda att man inte enbart tar bort personvalsspärrarna, utan att man även får säga till om vem man tycker är näst bäst, tredje bäst o s v (kanske är det vettigt att sätta stopp för viktningen där). Men börjar man snickra egna listor med folk från olika partier är jag rädd för att kopplingen mellan väljarna och de valda blir ännu svagare. Dessutom riskerar det sammanlagda slutresultatet i ett val att skilja sig från vad väljarna egentligen ville.

Viktigast tror jag ändå är att förminska valkretsarna, vilket Rothstein tyvärr inte diskuterar. När jag var ordförande för Centerstudenter tog vi fram ett förslag till ny författning för Sverige, där vi också tänkte högt och lanserade idén om tremansvalkretsar.

Rothstein har dock en viktig poäng. Risken är överhängande att betänkandet från grundlagsutredningen, som till stor del är parlamentariskt sammansatt, främst kommer att vara den minsta gemensamma nämnaren av de etablerade riksdagspartiernas särintressen. Det är bl. a. därför som jag och många andra har krävt att man skulle slå ihop utredningen med Ansvarskommittén och hållit rejäla konvent om landets framtida styrning.

Essä i Captus Tidning: "En teori om regionalism"

Under våren 2006 skrev jag en essä som egentligen var avsedd för en essäsamling utgiven av tankesmedjan Captus (den kanske kommer att ges ut i den formen också - vi får väl se).

Nu upptäckte jag att Captus Tidning har publicerat essän i sitt första nummer för året. Så om du har lite tid och är intresserad får du gärna läsa och komma med synpunkter!

Mediedrev mot snapphaneframställning

Jag påpekade redan i julaftonens debattinlägg att SVT:s snapphanetema är minerad mark. Mycket riktigt: nu har ett smärre mediedrev bestående av historiker och kulturskribenter släppts lös mot såväl dramaserien som den efterföljande dokumentären. Malte Lewan länkar till åtskilliga artiklar i ämnet.

Låt det sägas på en gång: dramaserien var stundtals ett riktigt pekoral. Dokumentären som följde, vilken är främsta måltavlan för kritiken, var dock enligt min bedömning inte alls så illa, även om jag inte kan gå i god för att alla enskilda uppgifter som presenterades är riktiga. Varifrån kommer då all denna upprördhet?

Historikern Karl Bergman förefaller ha gått ut i ett slags korståg mot just dokumentären. Han menar att den är full av anakronismer i form av begrepp som "folk" och "etnicitet", vilka är den sentida nationalismens produkter. Dessa begrepp skulle användas för att svartmåla den svenska kungamaktens krigshandlingar i och annektering av Skåneland. Historiedoktoranden Fredrik Persson går så långt som att tala om lansering av skånsk nationalism och om "osammanhängande orgier i övergrepp och en förförisk speakerröst som tillsammans nötte in bilden av etnisk resning, folkmord och en brutal övergång utan minsta utrymme för förhandling."

Jag undrar om vi verkligen har sett samma dokumentär. Kritiken är överdriven och ibland ovederhäftig. Syftet med dokumentären, som framgick ganska tydligt i dess reklamtrailer, var att ta upp delar av den historia som inte finns nedtecknad i de svenska skolböckerna. Då kan det naturligtvis bli viss "slagsida" i vad som relateras. Det ligger ju i sakens natur!

Pratet om att dokumentären skulle vara dränkt i en anakronistisk, nationalistisk häxbrygd vet jag inte riktigt var de uppretade historikerna har fått ifrån. Det togs upp olika perspektiv. Det berättades om att svenskarna inte var ensamma om att röva och slå ihjäl. Det betonades dessutom vid flera tillfällen att 1600-talsmänniskans världsbild skilde sig från dagens nationspräglade visioner. Skulle man fråga en 1600-talsinnevånare i Skåne vem han eller hon var skulle troligen familjen, den närmaste bygden och den lutheranska tron komma högt. Men det betyder inte att identiteter som kan kopplas till landskap och stater inte alls existerade, även om de inte såg ut som idag. Här måste de harmsna historikerna vara ute i ond tro. Man talade måhända inte om sig själva som medlemmar i skånska, danska eller svenska nationerna, men däremot skulle man ju visa sig trogen och huld gentemot en konung, d v s en statsmakt. När man kom upp i de högre stånden var sådana lojaliteter oerhört betydelsefulla. Undersåtarnas uppfattning om vem de stod närmast hade ju stor betydelse för konungadömets sammanhållning. Hur i all världen ska de kritiska historikerna kunna förklara den dansktrogna delen av snapphanerörelsen, eller den oerhört grundligt och konsekvent genomförda försvenskningskampanjen i Skåneland? Och det är ju historiska fakta att Skånelands invånare drabbades oerhört hårt - även med 1600-talsmått - av krigen, och i synnerhet av de svenska härnadstågen. Men om detta må vi tydligen icke berätta.

De obalanserade kritikerna sluter an till en tradition i en hel del av den samtida historieskrivningen att vi aldrig från dagens position kan fälla omdömen om den förmoderna historien. Men om det just råkar vara så att Sverige även med 1600-talets mått mätt ägnade sig åt särskilt omfattande statsorganiserad plundring och avbränning - får då detta inte berättas idag? För så tycks nämligen ha varit fallet - liksom t ex England under 1500-talet var rena piratstaten med organiserat sjöröveri som specialitet.

Vad som driver de överkänsliga historikerna vill jag inte spekulera i. Det kan de själva försöka utröna genom självrannsakan. Dokumentären var inte fulländad på något sätt. Där förekom kanske några fel här och där, samt några otidsenliga omdömen. Men man kan ju inte undgå att fundera över varför samma raseri inte väcks när anakronismer om Sverige och "svensken" dyker upp i andra populärhistoriska program. Not likely.

Den endimensionella måttstocken

Tidskriften Axess har i sitt decembernummer en lång artikel skriven av frilansjournalisten Annika Ström Melin om de politiska förändringarna i Danmark och Nederländerna: "När konflikten kom till byn". Artikeln är en väldigt typisk framställning av flertalet svenska journalisters bipolära syn på frågor som invandring, tolerans och gruppidentitet.

Ström Melin reser runt i Danmark och Nederländerna för att insupa stämningar och genomföra intervjuer. Båda länderna har de senaste åren hårt stramat åt invandringen. Vidare har traumatiska händelser i respektive land satt stora avtryck i den politiska debatten och i beslutsfattandet: karikatyrkrisen i Danmark; de politiska morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh i Nederländerna. I inrikespolitiken har ett slags kamp för att hävda de västerländska värdena kommit att uppta en stor del av den politiska dagordningen. Man skjuter till måls mot islam och islamism i det offentliga samtalet. De stora, statsbärande liberala partierna i dessa länder har helt ställt sig bakom dessa förändringar.

Det blir väldigt tydligt att det i Ström Melins värld finns två ömsesidigt uteslutande typer av nationalism eller - för att vidga begreppet en smula - gruppidentitetsideologier: upplysningens och franska revolutionens medborgarnationalism å ena sidan; romantikens etniska och kulturellt betingade nationalism å andra sidan. Hon tar försiktigt ställning på medborgarsidan - om hon nu alls tar ställning - och stämplar den danska och nederländska utvecklingen som ett uttryck för den romantiska nationalismen. Redan här är två fel begångna. För det första kan i högsta grad den så kallade medborgarnationalismen sägas innehålla kulturella element. Kultur är inte någonting som gammal tysk Blut und Boden-nationalism är ensam om. För det andra finns det ingen grund för att påstå att den danska och nederländska politiken styrs av etnonationalism.

Emellertid är det just detta som de flesta journalister och akademiska opinionsbildare i Sverige säger, om än mellan raderna. Ständigt hävdas det att öppenhet, tolerans och "internationalism" fordrar helt öppna gränser och obefintliga krav på anpassning, medan allt som går i någon annan riktning degraderas till uttryck för etnonationalismen. Med denna bedrägligt endimensionella måttstocks hjälp konstaterar man sedan rasism vart man än vänder sig.

Sådär kan man hålla på tills verkligheten kommer ikapp. Men det är bättre att möta verkligheten, istället för att fly den och bli brutalt upphunnen.

Fp-förslaget är helt rätt

Folkpartiet i Malmö har, vilket få kan ha undgått vid det här laget, krävt att elever ska tala svenska under lektionstid. De kritiska reaktionerna från en mängd olika debattörer gör mig häpen. Det mesta av kritiken är, för det första, helt osaklig. För det andra visar många av kritikerna att de saknar idéer om vad som ska utgöra samhällets gemensamma grund. Mest brydd blir jag av att många från mitt eget parti reagerar med ryggmärgsreflex mot allt som (fp) har att föreslå inom indvandrings- och integrationspolitiken, istället för att tänka självständigt.

Vi börjar från början. I ett invandringssamhälle som vill bibehålla stark demokrati och lojalitet mot de gemensamma institutionerna måste invånarna ha någonting viktigt kulturellt eller ideologiskt gemensamt. Religionen? Nej tack. Etnisk härkomst? Nej tack. Kunskaper i ett gemensamt (skrift-)språk och tillhörande kulturella värld? Ja! Då kan vi upprätthålla en civiliserad medborgarskapsdemokrati.

Skolan har givetvis en nyckelställning härvidlag. Här kan barn och ungdomar förkovra sig i det gemensamma språket - inte minst genom att använda det när de samarbetar under lektionstid. Genom att praktisera utvecklas man. Det vet alla språklärare. Tänk dig en lektion i franska där eleverna inte har något krav på sig att pröva sina galliska vingar i den ömsesidiga kommunikationen. Skolan får inte förmena invandrareleverna deras bästa möjlighet att tillägna sig majoritetsspråket. För det första innebär det att de blir än mer bakbundna i mötet med majoritetssamhället än eljest - när de ska läsa vidare, få jobb, etc., och för det andra innebär det totalt sett en försvagning av de redan hårt ansatta lojalitetsbanden till det gemensamma. Grunden för den liberala demokratin, om man så vill.

Vissa drar paralleller med behandlingen av minoritetsgrupper och regionala språk i exempelvis Sverige. Det finns dock en väsentlig skillnad. De regionala språken, såsom exempelvis samiska, borde snarare vara väl företrädda i undervisningen för alla i regionen i fråga. Vidare finns det verkligen inte någon motsättning mellan detta och att hela landets skriftspråk och det regionala talspråket lärs ut ordentligt. Vad som har hänt i Sverige och i många andra länder var ju att de regionala språken motarbetades aktivt och deras talare utsattes för trakasserier. Talade barn samiska eller tornedalsfinska på rasten kunde de bli angivna av tjallare och bestraffade av läraren. Detta är någonting helt annat än att propsa på att majoritetsspråket ska gälla under lektionstid. I en skola som t ex både har undervisning på svenska och finska, vore det inte heller särskilt fruktbart om plötsligt två elever under det finska passet började grupparbeta på serbokroatiska.

Folkpartiet i Malmö har kommit med ett förnuftigt och tämligen odramatiskt förslag. Det knyter an till idén att nationalitet kan förvärvas genom tillägnande av språk och bildning. Det är en idé som vi ska värdera högt. Ska man i det här läget bry sig om att partiet måhända har taktiska, mer lumpna skäl för sina utspel? (Som om ingen annan hade det!) Ska enskilda, sakligt sett goda förslag förkastas för att de råkar förstärka en helhetsbild av just folkpartiet som många inte gillar? Då har man verkligen gjort osakligheten till norm.

Rekordinvandring år 2006

Enligt Statistiska Centralbyrån blev 2006 ett rekordår i Sveriges historia vad gäller invandring. Sydsvenskan har konstaterat att enbart Skåne har tagit emot fler än hela Danmark under det gångna året. Den tillfälliga asyllagen har starkt bidragit till det. I en hel del fall har det sålunda rört sig om ett tillskott till den officiella statistiken av folk som redan har vistats här sedan en tid. Men icke desto mindre är mottagandet idag större än det var under exempelvis Balkankrigens år i början av 90-talet, vilket väcker en del häpnad.

Den borgerliga regeringen måste nu börja agera för att strama åt och ändra invandringens karaktär. Att föra den nuvarande politiken framöver är inte något alternativ om man vill klara av integrationen. Utgångspunkten bör vara att värna asylrätten för politiska flyktingar, men strama åt anhöriginvandringen och den humanitära kvoten. Ett green-card-system skulle kunna införas, för att ge folk med särkilda kompetenser möjlighet att ta jobb och leva här.

Vi kan inte tillåta oss att fastna i en bisarr politisk låsning som innebär att man aldrig får tala om åtstramning med hänvisning till de dagsaktuella siffrorna - d v s låtsas som om det inte fanns någon gräns för vad som är möjligt, samtidigt som man vill förverkliga en mängd andra politiska målsättningar. Vill den nya regeringen vara så vänlig och se nyktert på saken?

Sedan finns det en regional jämförelse som faller i ögonen. Se bara på Landskronas siffror. Lilla Landskrona, som är svårt drabbat av segregation och brottslighet, beräknas under 2006 ha tagit emot nästan dubbelt så många invandrare som den dubbelt så stora staden Lund. Malmös andel är inte heller rimlig. Förändringar är ett måste.

SVT:s snapphanetema

Serien om snapphanarna var väl ingen höjdare, rent manus- och skådespelsmässigt. Jag hann faktiskt inte se mer än första avsnittet och brottstycken från det andra. Det kändes inte som så angeläget, efter en historia som tassar farligt nära pekoralet, samt en och annan scen av buskiskaliber. SVT ville helt enkelt göra ett någorlunda spännande kostymdrama, punkt slut.

Däremot såg jag hela den dokumentär om snapphanarna och de skånska krigen som sändes i torsdags. Denna dokumentär var välgjord och kan rekommenderas. Framförallt framgick det tydligt hur historia åberopas selektivt och hur mycket personliga uppfattningar tillåts färga "beskrivningarna". Skånska historiker har vänt upp-och-ned på arkiven i Köpenhamn för att kartlägga förbindelserna mellan danska kronan och friskyttarna i Skåne, vilka har visat sig vara mer omfattande än vad som brukar framställas i allmänhet. Av politiska skäl brukar ju snapphanarna beskrivas som ett udda gäng rövare utan något större stöd från vare sig danska staten eller lokalbefolkningen, vilket är en grov förvrängning av sanningen. "Historia" som politiskt spinn med staten som spinndoktor avslöjas i dokumentären.

SVT:s timing, som troligen är oavsiktlig, är intressant. Dokumentären behandlade frågan om självstyre i skånelandskapen och förbindelserna till Danmark. I februari kommer Ansvarskommitténs betänkande. År 2008 är det 350 år sedan Roskildefördraget skrevs under. Det blir ett intressant 2007.

God Jul - i kulturkampens tider

Weekendavisens förträfflige New York-korrespondent Martin Krasnik rapporterar från kampen om julen på Manhattan längs 5th Avenue. I det multikulturella USA, med det multisimokulturella New York som ett koncentrat, har både offentliga och privata inrättningar börjat tassa på tå inför julhelgen i ett slags neurotisk stöt-dig-inte-med-någon-minimalism. Den kristna majoriteten måste, enligt denna minimalism, hålla sig på mattan och se upp så att man inte råkar önska en jude, muslim, buddhist eller ateist Merry Christmas. Istället har det snustorra Happy Holidays vunnit mark, julgranar avlägsats och postväsendet inrättat ett Holiday Gift Center. Men motoffensiver är redan igångsatta, bl. a. av organisationen Save Merry Christmas.

Egentligen förstår jag ingenting. Var finns problemet? Är det inte ganska självklart att en stor majoritetsgrupps helgdagar får ta plats i det offentliga rummet? Problemet sitter inte i verkliga kulturkrockar, utan i vissa personers fantombilder av dessa kollisioner. Som om att få en vänlig julhälsning vore ett slag i ansiktet. Skulle du som är kristen julfirare och som läser detta känna dig "kränkt" av att bli tillönskad ett Chag Chanuka Sameach, eller bli bjuden på sötsaker under 'Eid El-Fitr? Den som tar illa upp av sådant har ofta problem med den egna identiteten. Och som man känner sig själv, känner man andra. Är det delar av västvärldens kristna majoritets identitetskris som ligger bakom neuroserna?

Sverige har en förhållandevis mer monokulturell historia, varför kampen inte riktigt har nått samma spetsfundighetsnivå som i USA, men den förs likväl här. Skolavslutning i kyrkan har t ex blivit en het potatis. Men varför ska majoriteten förmenas stämning och tradition, när minoriteten klarar övningarna alldeles utmärkt - och ofta rentav har stor behållning av dem? Jag längtar till den förnuftiga och okonstlade inställning som rektorn Lise Egholm på Rådmandsgades Skole sätter ord på i Min blå sofa - om integration i skolen. Hon basar över en skola på Nörrebro med runt 80 procent invandrarelever. Där är utgångspunkten att alla deltar vid kristendomsundervisningen och i kyrkan vid skolavslutningen (men ingen är tvingad). Egholm menar att man i annat fall berövar eleverna kunskaper om Danmark och hur man tolkar danska kulturkoder. Hon kommer ofta i kontakt med vuxna före detta elever som visar sin tacksamhet.

Släpp alla neuroser. God Jul - vem du än är, och vem jag än är.

PS. Glöm inte att titta på Snapphanar på SVT. Det är minerad mark som SVT ger sig in på. Skildringar från kriget mot friskyttarna i norra Skåne tillhör det grymmaste jag har läst. Från 1640-talet till 1719 beräknas Skånes befolkning ha minskat med runt 40-50 procent. Jag återkommer säkert om detta.

Vem ligger?

"Sänkta skatter i moderaternas värld innebär att sparka på dem som redan ligger på marken och blöder."

Amela A. Hodzic (s)
Insändare i Skånska Dagbladet 22/12

Det budskap som Hodzic (hon skriver typ varannan dag i tidningen) och hennes gelikar sprider omkring sig är just den mentalitet som bryter ned samhället inifrån. Jag avskyr den som pesten. Det handlar om tävlingen mellan olika grupper att utmåla sig själva som så svaga och menlösa som möjligt, samt politikernas villighet att bli denna förstörelsementalitets tjänstefolk. Ett slags ömklighetsporr, som uppenbarligen får många att sagla ner sig.

"Att sparka på dem som redan ligger", är mantrat som vi har hört sedan valrörelsen. Vem är det som ligger? Vem krälar i stoftet och ödmjukar sig inför den nya regeringen och de nya majoriteterna i åtskilliga kommuner och regioner/landsting? Inte är det folk som jobbar och sliter för att tjäna sitt och familjens uppehälle. Inte är det försäljaren av Aluma - de hemlösas tidning - som står utanför snabbköpet. Inte är det 85-åriga Ella som pinnar på med rak rygg (bildlikt talat), trots sviktande hälsa och begränsad pension. Däremot har vi ett gäng politiker som hävdar att folk är omyndiga mähän, ackompanjerade av några fackpampar som medvetet lägger sig för att deras medlemskår riskerar att krympa något med mindre statliga subventioner och lägre skatter för små och medelstora inkomster.

Det finns en del människor som kämpar, och trots detta skjunker längre och längre ned. Därför bör kollektivet sörja för ett bra grundskydd, samt se till så att möjligheterna att försörja sig och växa som människa blir fler. Men de som har störst problem och moralisk resning är de som försvinner i larmet när ömklighetspornografins gråterskor tar i.

Uppföljning av Helsingborgs stadsteater

Jag fick ganska snabbt ett svar från Helsingborgs stadsteater, efter att jag hade skrivit till dem (två blogginlägg längre ned) och frågat varför rikssvenska mer eller mindre är ett krav när två barnstatister ska anlitas. Producenten meddelade att rollen innebär att gestalta en vuxen kvinnas barndom. Den vuxna skådespelerskan är inhyrd från Dramaten och talar rikssvenska.

Givetvis är detta en fullt rimlig förklaring i just det här fallet. Emellertid kastar fallet också ljus på ett faktum som jag har skrivit om tidigare: att rikssvenska - "Dramatensvenska" - är normen inom all teater i Sverige, intill den allra minsta scenen. Dialekt anses inskränkt, perifert och förbehållet fjantig buskis. När en komisk roll ska gestaltas på "finteaterns" scen tar man till dialekt - men aldrig annars.

Helsingborgarna äger sin stadsteater genom kommunen. Region Skåne äger Malmös opera- och musikteater. Men på deras egna teatrar får de i stort sett bara höra sitt modersmål från narrens tunga.

Härlig julklapp från Högsta Domstolen

Så kom slutligen domslutet i det utdragna målet med de två studenterna från Uppsala som, genom Centrum för rättvisa, stämde universitetet för diskriminering. Det är en oerhört viktig dom, och jag gläder mig väldigt mycket över utgången. När jag var ordförande i Centerstudenter tog jag kraftigt avstånd från universitetets påfund och engagerade mig i kvoteringsdebatten. Rättsväsendet har nu uppvisat integritet och lojalitet gentemot viktiga förnuftsprinciper - republikanska principer om var och ens lika andel i det gemensamma, som går före uppdelningar i etniska grupper.

Fråga till Helsingborgs stadsteater

Följande annons kom till min kännedom, varför jag har skickat ett mail till Helsingborgs stadsteater för att få en förklaring angående kravet på rikssvenska. Jag avstår från vidare kommentarer till dess att förklaring har avgetts.

Vill (s) ha allmänna val vart tredje år?

Det vill i alla fall Marita Ulvskog.

"Det vore det absolut enklaste och bästa sättet att vitalisera demokratin, att man inte håller sig undan väljarna så länge som fyra år. [---] Den slutsatsen stärks också av det här valet. Det leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta."

Är det tråkigt att vara i opposition, eller? Ulvskogs argument om dagens gynnande av populistiska småpartier, läs Sverigedemokraterna, förefaller vara taget ur luften. Hur kommer man till den slutsatsen? Dessutom - är fyraåriga mandatperioder detsamma som att "hålla sig undan väljarna"?

Om det är något som skulle vitalisera demokratin och förstärka det federalistiska inslaget är det skilda valdagar mellan riksdag och övriga nivåer, vilket Dick Erixon påpekar. Man skulle t ex kunna ha en egen valdag i kommun- och region/landstingsvalet varje region, om man så önskar. Det hade verkligen betytt någonting. Socialdemokratin är dock emot denna lösning, eftersom den just innebär mer federalism och försvårar för rikspolitikerna att i valrörelsen lova åtgärder som förutsätter styrning av andra politiska nivåer. Oj, ursäkta, detta är det som med korrekt språkbruk kallas "visa på helheten i politiken".

Diskussion om kapitalism

Efter att jag hade kritiserat krönikören och syndikalisten Stefan Bergmark i ett blogginlägg svarade han i kommentarskolumnen, och en diskussion som kom att handla om kapitalism tog vid. Trots den något tjuriga tonen i mitt huvudinlägg har den efterföljande debatten varit saklig och i god ton - och därför möjligen läsvärd för andra.

PK-babbel skapar inte bättre vård

"Vård för våldsutsatta kvinnor sämst i Skåne", braskar huvudrubriken i dagens SkD:s lokal- och regionaldel (ej på nätet). Rikskvinnocentrum har jämfört landstings och regioners hantering av just denna grupp. Jag hittade rapporten på nätet.

Vad har då Rikskvinnocentrum gjort? Jo, de har skickat en enkät - till landstingen och regionerna! De har frågat om det finnns någon central handläggare för området, någon policy, något vårdprogram, någon utbildning för de anställda, några specialenheter, några "övergripande projekt", o s v. De har alltså frågat hur mycket administration som landstingen och regionerna håller sig med. Mest administration vinner.

Är det ingen som har kommit på tanken att patienternas erfarenheter, i det här fallet våldsutstta kvinnor, är måttet på vårdens kvalitet? Jag ski---, jag menar struntar högaktingsfullt i hur många planer, policys, projekt och centrala handläggare som finns i omlopp. Det jag är intresserad av är hur patienterna inom vården anser sig ha blivit bemötta och vårdade.

Just såhär gör myndighetsbyråkratin när den vill skapa fler jobb åt sig själv. Måttet för hur god man är består i hur mycket PK-babbel man alstrar och hur mycket pengar man avsätter till administration. Fel perspektiv, gott folk. Undersökningen kan inte ligga till grund för någonting. Jag kommer inte att godta några ökade administrationskostnader grundade på den, om frågan skulle lyftas till regionfullmäktige (ifall jag tjänstgör - annars kan jag bara ta upp det hos regionfullmäktigegruppen dessförinnan).

Nykter analys på kulturrevolution.se

Carl-Robert Lindgren bidrar med en skarp analys på kulturrevolution.se, på temat folkhemmet, sossarna och sverigedemokraterna. Han har helt rätt i sina resonemang. Därmed inte sagt att jag och Carl-Robert har exakt samma hållningar. Jag har (tror jag) en mer regionalistisk grunduppfattning och agenda än han, och jag är mer återhållsam i det "hegelianska" - d v s att jag fäster större vikt vid principer som brukar kallas för liberala. Icke desto mindre har Carl-Robert uppmärksammat ett samband som knappast diskuteras och analyseras i Sverige.

Och om detta finns det mycket att säga, som jag inte hinner skriva om här och nu, eftersom det vankas pepparkaksbak.

De borgerliga stabila i Skåne

De borgerliga har egen majoritet i Skåne, enligt SCB. Hysterin kring TV-avgifterna, som också sköttes ganska klantigt av de nya statsråden, samt medieetablissemangets och fackpamparnas hetsiga angrepp på den ekonomiska politiken, har tydligen inte gjort några signifikanta avtryck här.

Politiskt våld i Malmö

Här har vi nästa steg, när man väl har gett sig in på den våldsamma blockadens väg för en tvist som hör hemma i rättsliga instanser. Den rena, avskalade gatuligismen. Folk som tar sig rätten att ta till våld när lusten faller på.

Bakgrunden till syndikalistblockaden mot "Izakaya Koi" är ett handgemäng/misshandel och påföljande uppsägning. Anmälan och motanmälan har skett hos polisen. Där och i domstol hör ärendet hemma. Rättsväsendet måste slå ned hårt på den våldsamma eskalering som nu sker.

På vänsterns villkor i kommunen

Jag har Lunds intern-TV på i bakgrunden, som sänder fullmäktigedebatten om budgeten. Jag har aldrig lyssnat på fullmäktigedebatten i Lund tidigare, mer än i små brottstycken. Det som slår mig är hur den borgerliga majoriteten hukar inför vänsteroppositionens smaklösa anstormning. Istället för att med rak rygg stå för en tämligen beskedlig neddragning i byråkratin och mindre stödpengar åt höger och vänster, slingrar sig borgarna som ålar. Offermentaliteten i debatten ("det behövs mer resurser till x, y, z) är kväljande. Utgångspunkten - eller paradigmet, om man så vill - är att kommunala verksamheten är skötebarnet och all återhållsamhet med utgifterna, för att inte tala om neddragningar, är någonting skamligt. Borgarna har bevisbördan att visa att den något stramare budgeten inte leder till minskad kommunal verksamhet, medan vänstersidan slipper att visa att ökade skatter och utgifter ger kvalitet och resultat.

Sak samma gäller i såväl Region Skåne som i riksdagen. Sossefieringen av samhället kommer att ta lång tid att bryta. Det krävs värdekamp.

Skillnaden mellan nivå och sakfråga

Är Elisabeth Höglund på Rapport vid sina sinnens fulla bruk? Hon stod för tio minuter sedan och tittade rakt in i kameran och kläckte ur sig att Reinfeldt bröt sitt vallöfte om att stora akutsjukhus inte ska säljas ut under mandatperioden, i och med slopandet av stopplagen. Ren propaganda och ren dumhet. Rubriken på detta inlägg är vad jag har att säga om saken.

Fackpamparna och makten

Idag skall det hållas demonstrationer mot regeringens ekonomiska politik, med förslaget om höjda avgifter till och sänkta ersättningar från A-kassan som rött skynke. På ytan förs det klasskampsretorik. Men vad fackförbunden är rädda för är att förlora makt.

Regeringens beslutade skattesänkningar medför att alla inkomster inom intervallet 0-107 500 (har jag för mig att det är) får en ganska rejäl skattesänkning. Höjningen av A-kasseavgiften och slopandet av avdragsrätten för medlemskap i facket blir flera hundralappar mindre än skattesänkningen för alla som åtminstone tjänar 100 000 på ett år. Rätt vad det är så får folk finansiera en större andel av den egna A-kassan än idag, samtidigt som de ges medlen att kunna göra det. Nu är det upp till facket och A-kassorna att behålla och värva medlemmar.

Det är klart att det är lättare att motivera folk att gå med när de ändå via skatter finansierar uppåt 90 % av A-kassan. Nu blir det större konkurrens om medborgarnas gunst, även om finansieringen fortfarande till största delen kommer att ske via skattesedeln. Men mycket vill ju ha mer. Något sådant obehag som ökad konkurrens och en mindre andel skattepengar att locka medlemmar med än idag vill inte fackpamparna veta av. Därför blåser de till strid.

Jag önskar uppriktigt och ärligt facket och A-kassorna lycka till med värvningen och medlemstalen efter att alliansens politik har trätt i kraft i mars 2007. De flesta yrkesverksamma gör nog rätt i att åtminstone ansluta sig till en A-kassa. Förutsätttningarna för värvning och bibehållandet av medlemmar kommer att finnas. T o m en rejäl skattesubvention kommer att finnas kvar. Kom igen, för Sören, istället för att gapa som förvuxna gökungar för att skattekollektivet inte ger lika mycket pengar imorgon som igår! Om facken skall få medlemmar vore det kanske en bra idé att bryta sig loss från ett enskilt politiskt parti. Eller hur? Är det månne det ömsesidiga beroendet och tjänster-gentjänster mellan socialdemokratin och LO som börjar hamna i farozonen med alliansens politik? Så mycket bättre.

Uppdrag vinkling slår till igen

Det är väldigt viktigt att folk får klart för sig att något sådant som 100% opartisk television inte existerar, även om den betalas med tvingande avgifter. Varje journalist sätter sin prägel. Program som Uppdrag granskning är att jämställa med debattartiklar i pressen. Om man bara har denna varudeklaration klar för sig blir det inte lika plågsamt att titta. Frågan är om det inte är dags att lägga ned den där löjliga "granskningsnämnden" för public service, som bara förlänar programmen ett stänk av förljugenhet.

Igår var det favorit i repris. Helst borde Carl Bildt åka ned och hångla upp Hamasledaren, innan journalisterna är nöjda. Det socialdemokratiska partiet går som katten runt het gröt. Egentligen vill alla bara krama den palestinska ledningen, men man gör som Carin Jämtin gjorde i inslaget - man skyller på EU, och slipper försvara sin hållning.

Det kan förefalla banalt, men tydligen måste man upprepa två helt grundläggande distinktioner med en drucken papegojas envishet.

1. Att hamasregeringen är folkvald och att valen gick rätt till medför inte att omvärlden måste upprätta diplomatiska och ekonomiska förbindelser, än mindre skicka bistånd rakt in i deras myndighetskassa. "Först krävde västvärlden demokrati, sedan accepterade man inte palestiniernas val", skäller drevhundarna. Nys! Valet som sådant är fullständigt accepterat i betydelsen att ingen har ifrågasatt det. Men sedan när innebar acceptans av en valutgång detsamma som att skicka diplomater och pengar? Här finns en förrädisk glidning, möjliggjord genom bruk av oklara begrepp av typen "acceptera". Det vore bättre att uttrycka saken som så att världen har erkänt valutgången och att hamasregeringen, jämte presidenten, är palestiniernas främsta företrädare, varken mer eller mindre. Om hamas och därmed den palestinska regeringens politiska linje förändras avseende terror och Israels existens, kan förbindelser upprättas.

2. Uppsåt spelar roll. Det gör det till exempel inom straffrätten. Strikt konsekvensetik leder till undergång. Att medvetet gå in i en restaurang och medvetet spränga barnfamiljer i luften - just i syfte att döda så många civila som möjligt - är inte samma sak som att sikta mot raketramper och träffa barnfamiljer. Det kan hävdas att israeliska försvarsmakten går vårdslöst tillväga, och rentav förhåller sig likgiltigt inför faran att civila drabbas. Vissa påstår till och med att IDF medvetet skjuter mot civila, i syfte att döda civila, och att detta rentav skulle vara systematiskt beteende. Även om det senare påståendet vore sant, skulle det inte kunna ge stöd åt uppfattningen att Sverige skall ha samma förbindelser med hamasregeringen som med Israel. Däremot skulle det ge stöd åt en del palestinaaktivisters krav på att isolera den israeliska staten.

Men syftet med Uppdrag granskning har väl aldrig varit att reda ut. Syftet tycks vara att använda TV-mediet till hjälp för att sudda ut viktiga skillnader och "väcka känslor". Propaganda.

Första tjänstgöringen i regionfullmäktige

En timme. Det var den tid det tog för regionfullmäktige att dra igenom dagordningen, sedan budgeten var antagen. Jag trädde in för att ersätta ordinarie ledamoten Hanna Ershytt under denna sista timme. Så mycket till debatt var det ju inte.

Svegfors svarar; ledarartiklar kompletterar

Mats Hellströms artikel på DN-debatt besvarades i söndags av Mats Svegfors.

Skånska Dagbladets, Kristianstadsbladets och Norra Skånes ledarsidor tar upp frågan idag. Den sistnämnda artikeln har jag författat, så jag hänvisar till den för vidare kommentarer.

Apropå blockaden i Göteborg...

...kan man bara konstatera att det finns gott om saker som man inte bör göra, även om de inte är lagligen förbjudna eller förkastade. Om medborgarna skulle vara beredda att göra vad som helst för att ta vara på sina intressen så länge de befinner sig inom lagens råmärken, skulle antagligen samhället falla ihop. Men fackförbund tar sig likväl den friheten. Illa, mycket illa.

Skrymtare nummer två

Saxat från SkD:s vänsterextreme krönikör Stefan Bergmarks senaste inlägg:

"Frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att vi njuter av tjuvsamhällets frukter – stöldgodset från andra medmänniskors arbete. Det är inte i första hand ohämmat frosseri vi bör förfasa oss över och rikta vårt engagemang emot utan det kapitalistiska samhällssystemet."

Ja du, Stefan Bergmark. Det är väl just "tjuvsamhällets frukter" som du avnjuter när du får arvode för dina krönikor, från det kapitalistiska Skånska Dagbladet AB. Det är väl just "det kapitalistiska samhällssystemet" som fick en mängd dagstidningar att poppa upp ur myllan lite varstans, drivna av entreprenörer med visioner och mål. Däribland Skånska Dagbladet, som ställer sina kolumner till ditt förfogande. Men visst - använd du som megafon den tidning som inte hade existerat om ditt budskap hade anammats för länge sedan. Och som troligtvis även arvoderar dig. God Jul. Även till kaviarvänstern.

...medan en annan maler på.

Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och kolumninst i Skånska Dagbladets (s)-sektion, tar givetvis tillfället i akt och lyfter fram kompisen Mats Hellströms DN-debattinlägg. Men nu måste han ha distraherats lite väl mycket av kommunalrådssysslorna, för dagens krönika parodierar sig själv. För att spinna vidare på min tidigare liknelse, så har katten Stjernkvist gått så länge runt grötfatet att han snavar.

Stora organisationsförändringar löser sällan problem, menar Hellström, med Stjernkvists gillande. Men är det inte Stjernkvist som länge och väl har drivit kampanj för att slopa landsting och regioner? Någonstans här spårar krönikan ur.

Sedan framhäver Stjernkvist att "otydligheten" skulle öka med tre direktvalda nivåer (som vi faktiskt har idag, även om landting/regioner rent formellt inte står över kommunerna i någon normhierarki). Två meningar längre fram hävdar han att det vore bättre om regionalt samarbete sköttes av samverkande kommuner. Blir det tydligare då, vad gäller makt och ansvar?

Men detta citat tar ändå priset:

"Motståndet mot storregioner leds av landshövdingar, det är sant. Och en samling landshövdingar är inte mycket till folkuppror. Men jag tror faktiskt att de representerar en starkare folkvilja än förespråkarna för storregioner. Om jag har rätt så säger det en hel del om hur demokratin fungerar."

Stjernkvist "tror" alltid väldigt mycket i sina krönikor. Hela hans korthus rasar om man ruckar på detta lilla fundament - hans rena spekulationer. Plötsligt tillstår han att skåningarna känner intern samhörighet, medan hans norrköpingsbor skulle känna lika stor koppling till örebroare (underförstått - ifall en storregion skulle bildas med bl. a. Närke) som till köpenhamnare! Intresant - nu lägger han plötsligt grunden för ett radikalt, regionalistiskt anspråk: att östergötar skulle betrakta närkingar och köpenhamnare som lika avlägsna. Men vad ger det i så fall för grundval för att stärka statsmakten och länsstyrelserna? Hur ska han ha det?

Det "gryende folkuppror" till centralstatens fromma som Stjernkvist yvar sig över är svammel från ett gäng landshövdingar som inte vågar tala ur skägget. Snart snubblar nog någon och hamnar med snudan rakt i grötfatet. Och det vore det bästa, för man bör alltid gå rakt på sak och debattera med blanka vapen.

Ytterligare en centralist kommer ut

Läs DN-debatt idag. Kan centralisternas, eller etatisternas, budskap sammanfattas bättre än så? Ansvarskommitténs arbete leder uppenbarligen till att folk börjar bekänna färg.

För att besvara Mats Hellströms fråga: ja, starkare regioner är bland annat ett svar på globaliseringens utmaningar. I alla fall här nere.

Hellström utgår förstås från Mälardalen. Låt mig säga det klart och entydigt: folk i Mälardalen får göra precis som de vill. Jag argumenterar framförallt till förmån för mitt eget landskap, på kulturella grunder.

Följetongen om regioner på DN-debatt känns som ett gäng katter som går runt den heta gröten. Alla håller på och svamlar med funktionalist-byråkratiska argument. Och då kan man säkert hitta såväl floskler som mer handfasta argument både för och emot en regionalisering. Men bakom fernissan är jag övertygad om att det finns kulturella och identitetsmässiga bevekelsegrunder. Möjligen är debattörerna själva inte riktigt medvetna om detta, eftersom frågan inte dissikeras och diskuteras. Storsverigenationalism står mot kulturell regionalism. Vi som öppet deklarerat våra grunder behöver åtminstone inte svamla om "stuprör", "åstadkomma en regional samordning", "organisatorisk kompetens" och annat byråkratiskt nyspråk.

Kulturradikal skrymtare

Bloggaren C L K Aqurette uppmärksammar att konstfotografen Elisabeth Ohlson Wallin fått problem med den italienska polisen, efter att ha arrangerat ett nytt kontroversiellt konstverk. Åter igen är det kyrkan, denna gången den katolska utgåvan, som är måltavla.

Jag anser för egen del att Ohlson Wallin har stor talang i bildkomposition, ljus- och färgbehandling mm. En talang som hon ofta ödelägger på enfaldig, pubertal provokation. Visst - jättetufft att klä Jesus i lack och läder och avbilda kardinaler med ståfräs. Ack, så djupt...

Ohlson Wallin har dock fullständig rätt att komponera sina bilder och hålla utställningar. Hotfullt beteende av det slag som den italienska polisen tycks ha stått för är inte acceptabelt. Men vad säger hon då om andras motsvarande rättigheter? Jo, det här.

Ohlson Wallin kan stå som symbol för den kulturradikala trenden att gissla allt som kan betraktas som det minsta konservativt eller heligt i den egna kultursfären, men ta silkesvantarna på, eller låtsas som det regnar, i mötet med tio gånger värre förtryck inom andra kulturer. Det är ett vansinnigt hyckleri som kan stå den västerländska civilisationen mycket dyrt.

Bra utredningsförslag om homoäktenskap

Enligt Sydsvenskan kommer den kommitté som utreder förutsättningarna för homoäktenskap att föreslå gemensam lagstiftning för såväl hetero- som homopar. Detta innebär att borgerlig vigsel blir garanterad samkönade par på samma villkor och enligt samma regelverk som för heteropar. Hur trossamfunden ska göra får bli deras sak att avgöra, och den gamla nordiska traditionen att vigsel hos trossamfunden även utgör vigsel i juridisk mening bibehålls, erfar Sydsvenskan. Riksdagsman Johan Linander (c) från Lund talar sig varm för förslaget.

Detta är just den reform som jag har förordat under åtskilliga år. Reformen skulle lätt kunna kallas för liberalkonservativ till sin karaktär. Den lagfästa äktenskapsinstitutionen vidgas för att även rymma samkönade par, samtidigt som trossamfunden ges sin självklara valfrihet, utan att därmed fråntas den juridiska vigselrätten. Kulturradikala miljöpartiet vill givetvis att juridisk vigselrätt alltid ska innebära tvång att viga homopar - även för trossamfunden. Detta är att köra huvudet i väggen och inte öppna för en god kompromiss. Det finns säkerligen fler förtroendeuppdrag i statlig eller kommunal tjänst som i så fall skulle behöva beledsagas av ett knippe värderingar, om man ska vara konsekvent. Hur är det med god man eller överförmyndare? Ska man verkligen få välja själv vem man ska företräda? För att inte tala om alla politiker som även är myndighetsutövare i nämnder, i domstolar o s v.

Återstår nu att se hur alliansregeringen kommer att behandla kommittéförslaget under nästa år.

Snälla, kivas inte...

Uppmärksammat av Dick Erixon.

Svenska Filminstitutet tänker inte stödja produktionen av en film av Reza Bagher som ska behandla muslimsk fundamentalism. Orsaken till nobben tvistas det om. Det kan ju vara så som Filminstitutets konsulent hävdar - att avslaget inte har någonting att göra med ämnesvalet. Men regissören tycks ha en del på fötter när han hävdar att ämnet är relevant för institutets negativa bedömning.

Om manuset är bra kanske Bagher kan skramla ihop de fem miljoner som saknas på annat sätt. Femton miljoner är tydligen redan säkrade. Vidare bör Filminstitutet nu motbevisa anklagelserna om censur. Om de kan.

Stopplagen ska väck

Nu börjar det hända saker även inom hälso- och sjukvården. Såsom aviserades i valrörelsen kommer stopplagen att rivas upp. Det innebär framförallt att makt och ansvar förs ned från staten till landstingen och regionerna. Socialminister Hägglunds förslag om att skippa det lagstadgade kravet på minst ett offentligägt sjukhus i varje landsting/region för ner ytterligare makt. Sammantaget har vi alltså att göra med ett viktigt steg i federal riktning.

Mona Sahlin (s) gör en lika pinsam insats som vanligt, fylld av invektiv på dagisnivå när argumenten tryter. Först säger hon sig vara purken för att alliansen utför ett "svek mot väljarna". Var någonstans var hon i valrörelsen? Man undrar om den där Fuglesang verkligen blir den första svensken i rymden (jag såg ju förvisso en röd fläck på himlavalvet i augusti-september, men jag utgick från att det var Mars).

Sedan har inte Sahlin begripit skillnaden mellan att slopa stopplagen och att sälja akutsjukhus. Nu flyttas makten nedåt. I de landsting där hennes partikamrater styr kommer de inte behöva göra ett halvt knop åt det hållet. I borgerliga landsting och regioner kan en del entreprenadutsättning genomföras. Vad Reinfeldt sa i en hetsig diskussion med Göran Persson i valet var att det inte fanns några planer på att helt sälja ut de riktigt stora sjukhusen under kommande mandatperiod, vilket Persson gjorde gällande.

När det gäller så kallade gräddfiler i vården har i vilket fall som helst de privata sjukförsäkringarna blivit allt vanligare, vilket tog fart under sosseregeringens tid och troligtvis berodde på väntetiderna inom den offentliga vården. Frågan är vad som är bäst: att ett helt separat system med privatsjukhus byggs upp parallellt med de offentliga vårdgivarna, eller att offentliga vårdgivare även får ta emot privatförsäkrade patienter? Och är inte grundorsaken till privata försäkringar att köerna är för långa? Är det inte genom korta väntetider och toppkvalitet som den offentliga försäkringen bör göra privata tillägg onödiga? Eller "löser" man allt med förbud?

Tryckfriheten stark i Danmark

Nyligen avkunnades en dom i Köpenhamns Byret (motsvarar rådhusrätt/tingsrätt) gällande två journalister från Berlingske Tidende och tidningens chefredaktör, vilka lät publicera hemliga uppgifter från danska försvarets underrättelsetjänst rörande grunderna för landets medverkan i Irakkriget. Journalisterna och chefredaktören frikändes helt, till skillnad från personen vid underrättelsetjänsten som läckte uppgifterna, som har fått ett lindrigt fängelsestraff.

Bilden av att tryck- och yttrandefriheten står stark i Danmark, samtidigt som den i Sverige är på tillbakagång, förstärktes ännu mer. Och då talar jag både om den rent rättsliga aspekten och det samhällsklimat som påverkar rättsordningen.

Mer om tryck- och yttrandefrihet på bloggen: här och här.

Ingen eld utan rök?

Västsaharafrågan förtjänar en betydligt större plats i västvärldens offentlighet. Detta hävdar jag i dagens krönika i Norra Skåne. Och ja, det är jag som är författare, även om det har råkat bli Bar Sadé som står som undertecknare. Hade månne tidningens redigerare Bar-Ilan universitetet i Jerusalem i tankarna?

Tidigare har jag skrivit om Västsahara på bloggen här.

SkD:s chefredaktör: "Kör inte över Halland"

I en krönika tar Jan A Johansson upp en viktig fråga, med utgångspunkt i hallänningarnas vilja att låta den regionala politiska nivån och landskapsgränserna sammanfalla:

"Lösningen på frågan är enligt min mening att bortse från centralbyråkratiska propåer om att de framtida regionerna måste se ut på ett visst sätt och vara ungefär jämstora. Om Halland lever och mår gott på egen hand, låt det då vara så. Skulle det komma andra tider och andra viljor, så kan man den gången besluta om en ny ordning."

Exakt. Utredare, politiker och intresseorganisationer kan lägga fram bra underlag och föra debatter, men till syvende och sist måste folk i dagens län och landsting/regioner själva få avgöra hur de vill organisera sig regionalt. Detta är ett synsätt som jag vill minnas att jag m fl fick in i Centerpartiets centrala beslut, t ex i valplattformen inför 2006. Jag förväntar mig att centerledningen driver detta underifrånperspektiv i regeringen, hur än Ansvarskommitténs betänkande kommer att se ut.

Gatumobben kräver godkännande

Inte nog med att SAC försöker flytta fram sina maktpositioner med våld. De kräver dessutom att vi andra villigt och ödmjukt ska ge deras mobbvälde ett godkännande. Ack, dessa gruppaktioner, där den enskildes ansvar upplöses i ett kollektiv där ingen fattar beslut och ingen kan ställas till svars.

Nu är det en ny personträta som får tjäna som grund för en våldsam aktion. Men det behövs egentligen inte några arbetsplatskonflikter. Den 16 november (om jag inte tar fel på datumet) räckte det med att åberopa det för svensk arbetsrätt okända begreppet "politisk strejk". Då försökte man inte ens nödtorftigt hänvisa till arbetsrätten. Kanske är det bäst så. Då blir det bara försök till mobbvälde, och inte försök till mobbvälde medelst förljugenhet.

Strider man måste ta (II)

Detta är helt otroligt. Hur kan fullmäktige i Lund låta dagordningen dikteras av gatans radical-chic-pack? Frågan är om man ska frukta eller fnysa av förakt. Och man gör det tydligen som den naturligaste saken i världen! Jag anser att fullmäktiges ordförande, Annika Annerby Jansson, brister i sitt demokratiska ansvar. Tydligen är det fritt fram att hunsa den församling som jag har bidragit till att rösta fram och som förvaltar mina medelst tvång inbetalda skattepengar. Ska det gå extra mycket därifrån till mötesarvoden nu, när sammanträden inte kan hållas enligt planerna? Oacceptabelt!

Första fullmäktigemötet utsattes också för sabotage och hot. Även då lät man sig störas.

Demokratin-gatuligismen: 0-2

Om Benedictus och strider man måste ta

Benedictus XVI:s resa till Turkiet följs noggrant av massmedia. Hittills har mottagandet varit smärtfriare än vad de flesta hade föreställt sig. Troligen är den turkiska polisen på sin vakt mot demonstrationer, som ju knappast skulle kunnat komma mer olägligt, med tanke på de strandade EU-förhandlingarna.

I SVT:s morgonsändning kommenterades resan i några minuter, mot bakgrund av påvens föreläsning i Regensbrurg den 12 september. Varken den inbjudne religionshistorikern eller (helt uppenbart) programledaren kunde begripa varför påven tvunget skulle ta upp islam i föreläsningen. Underförstått: varför kivas? Varför reta upp?

Om man faktiskt tar sig tid och läser påvens tal ser man att anmärkningarna om islam för det första tar en ytterst marginell plats i anförandet, samt, för det andra, i stort sett uteslutande utgörs av referenser till vad andra har sagt, utan att påven själv tar klar ställning. I talets tredje stycke fälls de mest omstridda uttalandena. Till att börja med slås jag av att påven faktiskt återger en rent vetenskaplig kommentar om koranens tillblivelse, nämligen att vissa suror skulle vara äldre och andra yngre. Detta bryter mot den traditionella uppfattningen bland muslimerna om att koranen överlämnades till Muhammed i sin helhet av ärkeängeln Gabriel (Djibril). Har påven samma vetenskapliga inställning till sin bibel? Talet innehåller i alla fall ingenting som motsäger det.

Såhär lyder nästkommande mening, i den engelska översättningen:

"Without descending to details, such as the difference in treatment accorded to those who have the 'Book' and the 'infidels', he [den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus] addresses his interlocutor with a startling brusqueness, a brusqueness that we find unacceptable [mitt förtydligande, IS], on the central question about the relationship between religion and violence in general, saying: 'Show me just what Mohammed brought that was new, and there you will find things only evil and inhuman, such as his command to spread by the sword the faith he preached.'"

Benedictus XVI lägger alltså till att han finner bryskheten i den bysantinske kejsarens uttalande oacceptabel. Samtidigt kan det naturligtvis inte vara någon slump att påven just ger islam ett visst utrymme i sin föreläsning, som i övrigt utgör en hyllning till den helleniserade kristendomen: sammansmältningen av det grekiska, filosofiska förnuftet och den kristna tron. Även om han gör det på ett betydligt mildare och smidigare sätt än vad massmedia har låtit påskina, säger påven mellan raderna att islam minsann också borde få sig en dos förnuft: nej till omvändelse under svärdet, nej till krav på att sätta förnuftet ur spel för att kunna tjäna Gud.

Åter till svenska TV-studion. Var det fel att börja bråka? Jag begriper ingenting av den svenska politiska huvudfåran i dessa frågor! Är det ett kvitto på att man har gjort fel för att folk i Mellanöstern börjar bränna kyrkor och en nunna mördas i Somalia? Vilket för övrigt är ett intressant sätt att ge påven motargument... Om gangstrar inte kan föra debatt måste vi alltså hålla truten, enligt rådande uppfattning i Sverige. Indignerade ledare i muslimska stater ger hals, samtidigt som det i exempelvis Saudiarabien är förbjudet att utöva andra religioner än islam. Hur var det nu med svärdet? De är inte bara gangstrar - de är hycklande gangstrar!

Är det inte i Bröderna Leijonhjärta det står skrivet att man ibland bara måste göra saker för att vara människa, och inte en liten lort? Ja, och ibland finns det konflikter som man måste vara beredd att ta.

Iraks problem måste lösas i Irak

"Att ersätta Irakkrig med Irakdiplomati är som att göra en u-sväng med en supertanker. Det går långsamt och man vet inte var man hamnar. Ändå är det veckans tema i världspolitiken.

Hur förändra en politik som hittills bara fört med sig våld och ökat elände? Och, underförstått, hur kan världens enda supermakt dra sig tillbaka från Irak utan att helt tappa ansiktet?"

Så skriver Jan Winter från TT i en "analys" som jag antar florerar i svensk press idag. Utläggningen av den egna metaforen kan sammanfatta kvaliteten i övrigt. En u-sväng innebär väl per definition en 180 graders omvändning, och om man aldrig kunde veta var en supertanker skulle hamna efter en u-sväng vore våra hav nog svarta vid det här laget. Vet Jan Winter var han hamnar i sin analys?

Jag tillhör inte dem som ser någon mening i att vränga och vrida på orden. Självfallet kan man tala om ett inbördeskrig i Irak. Frågan är dock vad som menas med "[a]tt ersätta Irakkrig med Irakdiplomati". Huvudorsaken till de inbördes stridigheterna är ju den etnisk-religiösa maktkamp som demokratiseringen har öppnat upp för. Hur åstadkommer man en politisk lösning som drar undan mattan för våldsverkarna? Jag är övertygad om att Iraks problem bara kan lösas i Irak. Att blanda in Iran och Syrien måste vara höjden av dumhet.

TT: analytiker tycks utgå från att stridigheterna i Irak är (1) i huvudsak ett krig mella USA och irakierna, samt (2) kan lösas med hjälp av internationell diplomati. Underförstått: genom att USA och dess kvarvarande allierade lämnar Irak snarast möjligt. Det är i så fall en utgångspunkt som saknar all grund. Att misstag har begåtts i Irak innebär inte att politiken "bara fört med sig våld och ökat elände". Att lämna Irak hals över huvud och låta skurkarna i Teheran och Damaskus få ökat inflytande är däremot ett säkert recept för katastrof.

Se fler tankar om Irak här.

Nya MUF-basens goda smak

Enligt TT-meddelandet gillar Niklas Wykman, MUF:s nyvalde ordförande, böcker av Isaac Bashevis Singer och filmer av Pedro Almodóvar. Oye, estamos de acuerdo, caballero.

Är detta ett universitet...

...eller en fårskock? Är det meningen att annorlunda åsikter och perspektiv ska få yppas i en fruktbar och understundom stormig debatt, eller föredrar man intellektuell onani framför spegeln? Allt talar för det senare. Kulturrevolution.se:s skribent Joakim Henriksson lägger fram bevis.

Öresundsintegration på dagordningen

Kollegan Malte Lewan har uppmärksammat att Norden- och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson dels tänker låta utvärdera skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, dels har satt en dag för sin utlovade hearing om Öresundsintegrationen: 2/3 2007.

Det är bra att det börjar röra på sig.

Emellertid vidhåller Husmark Pehrsson sitt motstånd mot det som hon kallar "särlösningar", som ju lika gärna kan kallas "decentralisering" eller "federal lösning" - d v s upprättandet av en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Öresundsregionen. Jag har tidigare behandlat detta ämne. Husmark Pehrsson: visa större öppenhet för nya, regionala grepp!

"Människorättsmöte" i Malmö

"I samband med människorättskonferensen i Malmö högskola uppstod det tumult då en person tvingades till marken av en polis. [---] Ett antal personer hade ställt sig framför Orkanen, Malmö högskolas huvudbyggnad. De kamouflageklädda personerna iscensatte ett drama som föreställde en israelisk gränskontroll och hade riggat upp taggtråd och använde sig av pistolattrapper."

Skånska Dagbladet 25/11 2006

"Människorättskonferensen" i Malmö är för övrigt ett Ordfrontsarrangemang.

Jag har fått en ganska tvehågsen inställning till begreppet mänskliga rättigheter. Det beror verkligen inte på att rättigheterna inte skulle vara betydelsefulla - tvärtom tillhör åtskilliga av dem våra viktigaste demokratiska och juridiska fundament. Vad som dessvärre har hänt, vilket bär mig emot, är att begreppet har börjat leva sitt eget liv i händerna på gatans parlament, samtidigt som vissa akademiker och ledande organisationer har gjort en sekulär religion av det. Säg "brott mot de mänskliga rättigheterna", och all diskussion och närmare analys är överflödig. Märk väl: de mänskliga rättigheterna. Som om deras antal och innehåll vore någonting fastställt från första början - någonting gudagivet.

Jag har själv intriktat mig på folkrätt och MR-frågor i min juridiska examen, vilket väl får tjäna som bevis för att jag inte anser frågan vara oväsentlig. Problemet som jag lade märke till var att det inte förekom någon diskussion om de olika rättigheternas inbördes vikt. Tvärtom skulle vi se dem som en "oupplöslig helhet". Rätten att undgå tortyr och rätten till bostad - allt sades hänga ihop i en holistisk harmoni. Som om inte de viktigaste civilrättigheterna kunde härledas till den anglosaxiska rättsordningen och naturrättsliga idéer, medan andra är påbyggnader och vaga kompromisser.

Man måste även i debatten skilja på mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Det senare är vad man kan kalla för krigets lagar. De senare bygger helt på konceptet chivalry - ridderlighet, samt ömsesidighet. Jag ger och du ger. Detta innebär givetvis att vi hamnar i dilemman när ena parten inte är ridderlig, utan rituellt skär halsen av en fredsaktivist eller långtradarchaufför inför videokamera, eller går in på en populär barnfamiljsrestaurang med bombbälte och trycker av. Dessutom hamnar vi alltmer i en gråzon mellan situationer där MR är tillämpliga och där den humanitära rätten istället gäller.

Låt oss värna om mänskliga rättigheter, men låt oss också se deras ändamål och det sammanhang i vilket de tillkom. Vissa av rättigheterna måste kanske anpassas till en ny tid - vilket inte automatiskt måste betyda inskränkning, utan tvärtom kan implicera en utvidgning av deras tillämpningsområde. Låt inte vänsteraktivister kidnappa begreppet, och göra det till sitt beläte.

Ledare: delad makt i arabvärlden

Denna ledarartikel i lördagens Norra Skåne har jag bistått med.

Nämndsplatser

Centerpartiet i Lund kommer att nominera mig till posten som ordförande i miljönämnden i Lunds kommun. Vid årsskiftet kommer jag att ha suttit i miljönämnden i sju år, så jag har en hel del erfarenhet från området.

I Region Skåne kommer jag att nomineras som ordinarie ledamot i kulturnämnden. Detta, i kombination med ersättaruppdraget i regionfullmäktige, ger mig en plattform för att driva regionpolitik.

Jag tackar för förtroendet från Centerpartiet i Lund respektive Centerpartiets regionfullmäktigegrupp.

Påven till Turkiet

Det blir nog ett inköp av Time senare idag, efter Dick Erixons intressanta inlägg.

Svensk kulturjournalistik hjärndöd

Den diagnosen torde man med säkerhet kunna ställa efter DN:s kulturjournalist Stefan Jonssons generalangrepp på sina danska kolleger. Eftersom man i Danmark - nota bene - till skillnad från i Sverige, noga följer nordiska naboländers nyheter och kulturdebatt, har Jonssons lilla lusing inte gått obemärkt förbi. Än en gång serveras danskarna en smashboll som kan riktas mot den svenska, PK-marxistiska kulturradikalismen. Och vi som så att säga hänger på nätet är trötta på att agera bollkalle.

Stefan Jonsson har, hör och häpna, under en vecka plöjt igenom kulturdelarna i de danska dagstidningarna. Han medger själv att denna intensivkurs knappast kan ligga till grund för någonting annat än spekulationer. Det är ju bekvämt, eftersom han då kan fylla hela artikeln med sina egna förutfattade meningar, men skänka den en air av systematik och vetenskaplig undersökning.

Först klagar Jonsson på att dansk kulturdebatt skulle vara besatt av islam och gå på inåtvänd rundgång. Sedan gnäller han över att en skum bok av en lika skum Bush-sponsrad republikan har blivit översatt till danska, vilket skulle vara den enda föreliggande översättningen till ett europeiskt språk. Här någonstans börjar man undra om inte Jonsson borde bestämma sig. Han är blind för att hans egna exempel talar emot hans slutsatser. Är det "rundgång" så fort den svenska kulturradikala eliten inte gillar vad den läser? Chomsky, Vidal, Michael Moore, Susan Nathan och någon nyupptäckt renlärig förmåga i någon kubansk bergsby som ingen någonsin har hört talas om - det är naturligtvis inte rundgång!

Kolla sedan resten av Jonssons artikel! Längre fram klagar han plötsligt på att kulturjournalistiken på andra sidan sundet ger plats åt en uppsjö av händelser, men förbigår att några fulla pågar i Dansk Folkepartis ungdomsförbund avbildade Muhammed på skämt, eller "när en grupp rakryggade intellektuella i ett öppet brev i Politiken förklarar att de polisanmält DF för rasism". Vänta ett slag. Nu klandras danska journalister plötsligt för att de inte skriver om islam och därtill anknutna ämnen. Jonsson kan definitivt inte bestämma sig. Hans artikel är smörja - en förevändning för att spy galla över den danska debatten, på den grunden att den inte är en kopia av den svenska.

Jag kan bara tala för Weekendavisen, som jag noga följer. Tidningen ger massor av utrymme åt samtida debattörer av olika färg och form. Åtskilliga är internationella berömdheter, som av någon anledning inte de svenska kultursidorna intresserar sig för. Jag skulle vilja påstå att det är Sverige som är ett internationellt särfall av idémässig rundgång, förklädd i en proggig 70-talsinternationalism. Förvisso förekommer en hel del intern dansk debatt och kannstöperi i danska tidningar, men vad förväntar vi oss egentligen? Skulle läget vara bättre i Sverige? Den största kulturdebatten här de senaste åren som jag kan dra mig till minnes handlade om huruvida Linda Skugge hade rätt att tillskriva Björn Ranelid läppglans och rakade underarmar, samt huruvida Elfride Jelinek skriver goja eller gudomligt.

Det finns undantag, framförallt på SvD:s sidor. Men i övrigt känner jag till en och annan svensk tidning som bör vara försiktig med att anklaga andra för rundgång. Stefan Jonsson har lyckats panga samtliga rutor i DN-skrapan med sitt stenkastande i huset.

Sydsvenskan om Ansvarskommitten

Sydsvenskan "erfar" att Ansvarskommitténs slutbetänkande kommer att bli ett status quo för Skåne, förutom att regionen slås ihop med Blekinge. Stämmer Sydsvenskans uppgifter till fullo har vi att göra med ett slag i ansiktet på Skåne, som inte stillatigande kan accepteras. Ingenting av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik eller kulturpolitik ska tillfalla regionerna, enligt Sydsvenskans källor. Ingen asymmetri ska tillåtas - d v s att vissa regioner kan få gå längre än andra. Och som krona på verket avser Storebror tala nyspråk. "Regionkommuner" ska det heta. Det vore i praktiken en semantisk åtstraming i jämförelse med dagens vedertagna regionsbegrepp.

Jag tänker inte spinna vidare i nuläget, för uppgifterna förefaller trots allt vara osäkra. Domen faller när betänkandet blir offentligt. Oavsett vilket är jag dock säker på att det blir en stormig debatt i vår. Centerpartiet kommer nu sättas på prov. Ställer ledningen sig bakom sina egna stämmobeslut om federalism och drar de självklara slutsatserna därav? Jag förväntar mig givetvis ett rungande ja.

Västsahara

I förrgår kväll återvände jag från en resa till och inom Algeriet, syftande till att etablera nya kontakter med det västsahariska folket, vars statsbildning befinner sig i exil i nämnda lands sydvästra hörn. Vi var en grupp på fem personer från sammanlagt fyra olika svenska partianknutna organisationer (s, v, fp, c).

Västsahara är en före detta spansk koloni. Enligt vedertagen folkrätt har avkoloniserade områden rätt till statlig suveränitet. Efter Spaniens tillbakadragande besatte emellertid Marocko 1975 steg för steg merparten av territoriet. Tilläggas bör att folk i Västsahara sedan tidigare hade upprättat en motståndsrörelse mot den spanska militärmakten, med självbestämmande som mål. Rent identitetsmässigt och sociologiskt står befolkningen, som har sina anor i nomadstammar från området, långt ifrån det marockanska kungadömet.

Motståndsrörelsen, Polisario, har i flyktinglägren på den algeriska sidan utvecklats till ett slags statsbärande organisation, med interna val, välfärdstjänster, skolväsende, o s v. Folket är dock helt beroende av FN:s livsmedelsbistånd.

De väpnade striderna med Marocko upphörde 1991, men någon lösning på konflikten har inte ryckt närmare. Marockanska regimen försöker erbjuda något slags kommunalt självstyre åt västsaharierna, vilket de av naturliga skäl inte är det minsta intresserade av. De har länge nog förvägrats möjligheten att genom folkomröstning få avgöra sitt öde. Istället fortsätter den marockanska regimen med en medveten strategi för att annektera området, bl. a. genom inflyttning av marockaner längs med kusten. Därmed läggs grunden för etniska konflikter i framtiden.

Den cyniska sanningen är att Polisario, rättfärdigt nog, inte ägnar sig åt terrorverksamhet, vilket har lett till att massmedia har vänt konflikten ryggen. Västmedierna belönar terror genom att ge den maximal uppmärksamhet och genast utgå från att terrorister måste ha blivit sådana på grund av obeskrivliga umbäranden. Rörelser som Polisario och den västsahariska republiken i exil drabbas för att journalister och opinionsbildare i väst anser att barbari är en naturlig följd av (företrädesvis) väststaters förtryck. När man inte känner av terrorns kväljande, smutsiga rök tror man inte att det brinner någon rättfärdighetens låga.

En annan iaktagelse jag gjorde gäller givetvis hur statsmakter kan agera och hur viktigt det är att bygga ett samhälle underifrån, enligt federala principer.

Västsahara måste upp på den politiska agendan i Sverige och - inte minst - EU. Ett samfällt europeiskt erkännande av den västsahariska statsbildning som redan finns är nog den enskilt viktigaste åtgärden just nu.

Bloggpaus till på måndag

Jag är bortrest till på måndag. Kan skriva något om resan då.

Borg med oklart innehåll

Finansminister Borg driver en helt annan linje än vad moderaterna hittills har stått för. Kanske är det den största omorienteringen av partiets ekonomiska politik i modern tid. Frågan är bara vilka idéer som står bakom Borgs politiska prioriteringar.

I Svenska Dagbladet talar sig Borg varm för ett sanktionssystem för dem som lyfter A-kassa och inte söker jobb i den omfattning som man kan kräva. Med andra ord: större krav på och mer kontroll över folks vandel. Vidare försvarar Borg det progressiva skattesystemet. Hans förslag om att halvera statsskatten i inkomstintervallet 26 000 - 30 000 kr kan betraktas som en ännu tydligare progressivitet, eftersom stegringen då sker med ytterligare en etapp i jämförelse med idag. Ungefär som att kliva ned i 19-gradigt havsvatten långsamt, istället för att kvickt hoppa i. Vad intervallet 26-30 000 motsvarar på människokroppen kan man ju spekulera i, om man vill.

Tidigare har även Borg uttalat sig för höga alkoholskatter, med förmaningen att folk min själ ska jobba istället för att supa.

Vilka är Borgs ideologiska hållningar? Egna uttalanden om att värderingarna inte är så väsensskilda från socialdemokratins dito är oroväckande. I bästa fall är dock Borg en socialkonservativ herre som är en aning för snar och vårdslös i användningen av fiskala styrmedel för att tukta folk och hålla ihop samhället. I värsta fall - hemska tanke - är det fråga om en idélös étatist som vill visa sig på den styva linan i styrningen av den enorma statsapparaten, genom att bibehålla dess omfång men öka dess effektivitet. Då riskerar all annan politik att underställas statsorganismens välmåga. I sanning inte något stort brott med Per Nuder.

Vi har all anledning att noga följa den nymoderata finanspolitiken och belysa dess något dunkla grundvalar. Centerpartiet visade viss ideologisk frimodighet i valrörelsen. Även om jag personligen inte höll med i exakt allt vad partiledningen gick ut med (t ex invandringsutspelet i Almedalen), var det hedervärt att våga utmana. Den rollen bör Maud Olofsson ha även framgent i regeringen.

Glad Mårtensdag!

Här krängs det kalkon, vill jag lova. Jag hoppar över gåsen i år, men en härlig kalkon är ofta strået vassare.

I adore Catherine Tate

Britterna är oöverträffade inom humorns domäner. Kanske är det för att de helt enkelt vågar skämta om det mesta, samtidigt som de inte stannar vid ren pubertal hån-humor.

En humorist som jag har fått upp ögonen för och som är något av det bästa jag någonsin har sett är Catherine Tate. Hon har en viss uppsättning typer som är återkommande i hennes sketcher. Typerna är ofta extrema renodlingar av folk som man kan träffa i verkliga livet. En av de bästa är den sexfixerade, korkade och helt underbara undersköterskan Bernie. En annan är Lauren - den upproriska tonårstösen som inte bryr sig om något.

Jag tycker att Catherine Tate visar att man kan skämta om det mesta, för att inte säga allt, utan att bli rå och hånande.

Federalism i Axess

Tidskriften Axess tar i det senaste numret upp federalismen, "mellan anarki och imperium". De tre temaartiklarna är utlagda på nätet.

David C. Hendrickson, professor i statsvetenskap vid Colorado College, jämför dåtidens unga amerikanska federation med nutidens EU. Jag anser jämförelsen vara missvisande, eftersom Hendrickson har stirrat sig blind på formen och glömt innehållet. Förenta Staternas författning är en ideologisk skapelse och en produkt av brinnande idédebatt, medan EU:s acquis communautaire är utfallet av snart 50 års funktionalism. Att jämföra den amerikanska revolutionen med andra världskrigets slut i Europa är inte heller någon förträfflig analys. Vidare menar Hendrickson att om EU är det tidiga USA så har USA kommit att bli den gamla, europeiska imperiestaten. Det förefaller som denna slutsats kom före Hendricksons sökande efter dess grunder. Att USA har centraliserats kraftigt sedan grundagsfädernas dagar är givet, men den förenklade kritiken (som om 11 september inte fanns) och glorifieringen av EU bär mig emot.

Nathan Shachar, som är min favoritjournalist och som skriver som en gud, kommenterar utvecklingen i Brasilien, medan Sten Widmalm, statsvetare i Uppsala, skriver om utvecklingen i Indien. Det är intressant att federalismen är så stark i dessa jätteländer. I Indien tycks dessutom trenden vara ytterligare decentralisering, samt asymmetri i och med att Kashmir har en särställning.

För övrigt gillar jag temarubriken: "mellan anarki och imperium". Det är en mycket bra beskrivning av var federalismen positionerar sig i dagens värld.

Socialförsäkringsministern avvisar Skånecenterns förslag

TV4 Öresund rapporterar att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson gör tummen ner åt Centerpartiet i Skånes förslag från valrörelsen om en gemensam skatte- och socialförsäkringsmyndighet för Skåne och Själland. Husmark Pehrsson hänvisar att att Skåne inte är den enda gränsregionen i landet, vilket väl är svårt att förneka. Vi kan inte ha särskilda myndigheter i varje gränsregion, säger hon.

Men Husmark Pehrsson har missat någonting väldigt väsentligt. Skåne har på grund av regionförsöket och den regionalistiska strävan att stärka självstyret en unik ställning i landet. Skåne är inte bara i geografisk mening en gränsregion, utan har även av kulturella skäl grund för att stärka förtöjningarna till Själland. Och ingen annan stans i landet har arbetspendlingen över statsgränsen vuxit på samma sätt som här. Alla dessa unika betingelser talar för en unik lösning.

Husmark Pehrsson ska anordna en "hearing" om gränshinder i början av nästa år. Vi är nog ganska många som gärna hör av oss.

Irakiska konfederationen

Saddam Hussein har störtats och fått sin dom, men landet är i närheten av upplösning. Risken är att en republikansk förlust i USA:s kongressval leder till ett hastigt och oordnat tillbakadragande. Å andra sidan tycks oordningen ha varit på plats från första början.

Jag är övertygad om att nyckeln till en fredlig, välståndsalstrande och sekulär utveckling i Irak ligger i en rejäl uppdelning av landet. Good fences make good neighbours. Så har det nämligen gått till i resten av världen. En federal (eller konfederal) statsbildning med mycket starkt självstyre i såväl regionerna som - om nödvändigt - hos de etniska grupperna, är troligen den enda vägen framåt. I åtskilliga angelägenheter får man se till att rättigheter och skyldigheter helt enkelt följer etniciteten. Därmed inte sagt att det blir fred dagen därpå, men jag skulle tro att grunden i så fall åtminstone är lagd.

När demokratiseringsvågen kommer sammanfaller kollektiva lojaliteter oftast med de kulturella grupper som finns på banan. En klok politik går ut på att erkänna dessa lojaliteter samt göra det bästa för att hantera och minimera de oundvikliga slitningarna. Att låtsas som att man kan bygga en demokratisk centralstat grundad på en påhittad folkgemenskap är troligen den värsta tänkbara strategin. I Iraks fall lägger det, i värsta fall, grunden för folkmord och fördrivning, och i näst värsta fallet tar shiitisk islamism över och skapar en kompis åt Ahmadinejad. Vad än värre är: det ena utesluter inte det andra.

Nu är jag inte insatt i den irakiska författningens enskildheter, men av den politiska diskussionen att döma går såväl det irakiska styret som den amerikanska presidentadministrationen i otakt med de sociologiska förlopp som har kommit i rullning ute på fältet. Ska en sekulär demokrati kunna byggas måste det nog ske inom de etniska grupperna.

Extremvänsterns terror måste bemötas

Vissa håller sig inte till de demokratiska spelreglerna. De väljer istället att utsätta medborgare för hot och störa demokratiskt valda församlingars möten och uppträda hotfullt mot enskilda förtroendevalda. Det har vid tidigare tillfällen även gått över i regelrätta angrepp på personer och egendom. Nu är det sverigedemokraterna som är i våldsverkarnas blickfång. Under valrörelsen var det främst centerpartiet som utsattes, även om det - mig veterligen - aldrig gick så långt som till angrepp på personer och hot riktade mot sammankomster.

Det får vara slut med rättsstatens daltande, efter den upptrappning som vi nu ser. Nu anmälde polisen hotet mot Burlövs kommun och sverigedemokraternas ungdomsförbund som "brott mot medborgerlig frihet", vilket återfinns i brottsbalkens kapitel om högmålsbrott. Det var på tiden. Föreskrivet straff är fängelse i högst sex år.

Det är tragiskt att terroristerna ska tillåtas jaga runt förtroendevalda och deras organisationer. De flyttade sammankomsterna ger patrasket blodad tand. Istället måste rättsstaten se till så att fredliga sammankomster alltid kan genomföras i säkerhet. Därför menar jag att det även ligger ett ansvar på sverigedemokraterna att inte vika sig fler gånger. De ska kunna verka i öppenhet som alla andra, vilket ställer stora krav på ordningsmakten. Bl. a. måste naiviteten och "låt gå"-mentaliteten förbytas i ett systematiskt arbete med att lagföra brott och ingripa så fort lagen ger möjlighet därtill.

Svar på utmaning: varför blogg?

Jag har blivit uppmanad/utmanad av Carl-Robert Lindgren att skriva något om hur jag ser på mitt bloggande. Puh! Vanligen handlar dylika förfrågningar om vilken skiva som ligger överst i högen eller vad man ser om man kikar ut genom närmaste fönster, så detta blir ju lite besvärligare.

Jag satte igång med bloggandet i januari detta år. Bloggen var då en utpräglad valrörelseblogg som skulle ge väljarna en god bild över vad jag anser i för valet vidkommande frågor. Bloggen var då en av flera kanaler för att nå ut.

Efter valet höll jag ledigt ett tag, varpå jag återupptog opinionsbildningen på nätet i oktober. Med den nya bloggen, "Federalisten", har jag den något bredare målsättningen att vara en röst debatten som tar upp fler samhällsfrågor än enbart de som kan knytas till regionvalet i Skåne. Federalism är ett styrelseskick som kan förhindra maktkoncentration och likriktning, samtidigt som systemet förutsätter medborgare som känner delaktighet i och lojalitet gentemot det gemensamma. Detta tror jag är den stora ödesfrågan för politiken globalt sett inom de närmaste årtiondena - att hålla ihop samhällena och hävda republiken i ordets klassiska bemärkelse. Detta för att vända utvecklingen som troligen går mot ett nytt medeltidsliknande tillstånd, varvat med häftiga motreaktioner från staternas sida. Å andra sidan måste man alltid lägga hinder i vägen för centralstaten och exempelvis låta gamla kulturregioner få stort självbestämmande. Federalism är ett gott verktyg, medan republikanism och ideal som i dagens politiska landskap kan kallas liberalkonservativa utgör en rimlig ideologisk underbyggnad.

Andra särskilt viktiga samhällsfrågor, som ofta har beröringspunkter med det ovanstående, är starkare självstyre åt Skåne/Skånelandsregionen, värnandet om yttrandefriheten, hotet mot bildningen, islamismens frammarsch, migrationsproblematiken, den hycklande sexualmoralismen, ensamhet bland folk i Västvärlden, samt miljöhoten och varför i hela friden det har blivit hippt bland många högerdebattörer/liberaler att strunta i dem.

En bra blogg ska användas för att belysa och kommentera samhällsfrågor - inte för att berätta vilka glassiga konferenser man har bevistat eller hur gott kaffet var i morse. Det senare kan utgöra underlag för att komma in på det förra, men det får aldrig bli centralt i sig. Läs gärna Carl Hamiltons Det infantila samhället för att få en trovärdig analys av den ointressanta Big Brother-exhibitionismen (Hamilton talar för övrigt också om en annalkande medeltid). Min strävan är att aldrig falla i den fällan.