Andres Björck har gjort det till en hederssak att bekriga Ansvarskommittén. Den privata kampanjen har vid det här laget börjat likna Don Quijote-fasoner. Men någonting intressant har faktiskt skett med Björcks argumentation.
I dagens DN-inlägg slåss han mot kommitténs ännu ej presenterade betänkande med argument om identitet, underifrånperspektiv och demokrati. Så lät det inte i början! Nu vill Uppsalas landshövding ha regionala folkomröstningar:
"Det mest allvarliga är att en genomgripande förändring skall ske utan att folket får säga sitt på ett tillfredsställande sätt.
[---]
Allt är naturligtvis inte bra som det är i dag. Länskartorna är inte ristade i sten. De kan ändras. Men det bör ske genom ett tryck underifrån, utan utpressning av regeringsutnämnda förhandlingsmän och efter en anständig demokratisk process. Alla län kan inte och behöver inte vara lika stora. Att sätta upp befolknings- och godtyckliga kriterier för vad som skall bli en regionkommun vittnar inte om någon respekt för verkligheten.
Vad händer om man inom EU anlägger motsvarande synsätt på Sverige, litet som Storlondon? Borde då inte vårt land tvångsvis pressas in i en konstlad regionbildning? Strunt i nationell identitet och förutsättningar, i Bryssel kan vi rita kartor!"
Björcks glidning åt detta hållet är fascinerande. I den teoretiska grunden börjar han närma sig regionalistiska tankegångar. Men varför då denna outgrundliga avsky för Ansvarskommittén? Utredningen kan kritiseras i vissa delar med regionalistiska argument, vilket jag har gjort, men varför detta totala avfärdande? Liksom länskartorna är inte heller proceduren framöver ristad i sten. Regionala folkomröstningar 2010 är fullt möjliga. Se möjligheterna, Anders Björck!
För övrigt kommer jag inte att kunna blogga imorgon, så en första kommentar från min sida till Ansvarskommitténs betänkande kommer på onsdag.
26 februari 2007
Bildt och massmedia
För en som inte läser kvällstidningar är allt hallabalo kring Carl Bildts affärer, vilka till största delen har ägt rum före tillträdet som utrikesminister, en storm i ett vattenglas. Nu har journalisterna kommit till den punkten att de kan spinna vidare på en metadebatt om debatten. Samma journalister som själva har gjort sitt bästa för att piska upp stämningar kan således nu gå in i fas två och älta den lilla surdeg som de själva rörde ihop. Det hela framstår som ett slags journalistisk onani, för att knyta an till helgens schlagerfestival.
För fasen - vad har ni egentligen kommit fram till? Att Carl Bildt de senaste åren har ägnat sig åt internationella affärer istället för politik, statliga utredningar och myndighetstjänster? Att Carl Bildt har intagit ståndpunkter som han nu måste tona ned till följd av sin nya roll? Det senare gäller ju alla statsråd och i princip alla politiker som intar offentliga toppbefattningar.
Bildt som ond genius, som drar i små trådar för att samordna sina penningtransaktioner med stora militära insatser i världen? Snälla nå'n. Det förefaller som att hans "brott" består i att han (1) har tjänat pengar; (2) har intagit USA-vänliga hållningar i vissa frågor (men långt ifrån i alla); samt (3) har en vid det här laget välkänd jargong som kan framstå som arrogant och stötande för en och annan tidnings- eller TV-man. Här har vi för merparten av den svenska journalistkåren ett smörgåsbord att frossa i. Alltid hittar någon någonting som faller i smaken.
För fasen - vad har ni egentligen kommit fram till? Att Carl Bildt de senaste åren har ägnat sig åt internationella affärer istället för politik, statliga utredningar och myndighetstjänster? Att Carl Bildt har intagit ståndpunkter som han nu måste tona ned till följd av sin nya roll? Det senare gäller ju alla statsråd och i princip alla politiker som intar offentliga toppbefattningar.
Bildt som ond genius, som drar i små trådar för att samordna sina penningtransaktioner med stora militära insatser i världen? Snälla nå'n. Det förefaller som att hans "brott" består i att han (1) har tjänat pengar; (2) har intagit USA-vänliga hållningar i vissa frågor (men långt ifrån i alla); samt (3) har en vid det här laget välkänd jargong som kan framstå som arrogant och stötande för en och annan tidnings- eller TV-man. Här har vi för merparten av den svenska journalistkåren ett smörgåsbord att frossa i. Alltid hittar någon någonting som faller i smaken.
När upprättas ambassaden?
Kvällspostens Peter J Olsson ger i en ledarartikel stöd åt idén att upprätta en skånsk beskickning i Stockholm. Den nytillträdde riksdagsmannen Hans Wallmark (m) från Ängelholm, som är omnämnd i artikeln, är just nu den ledamot härifrån som profilerar sig starkast i regionalistisk riktning. Nu driver han även på för en skånsk ambassad.
Det hör till saken att beskickningen redan finns omnämnd i Region Skånes budget och verksamhetsplan för innevarande år. Det enda vi väntar på nu är att regionledningen ska komma till skott. Det känns bra att det främsta ansvaret för genomförandet ligger hos Pia Kinhult (m), regionråd och ordförande i regionala tillväxtnämnden.
Det hör till saken att beskickningen redan finns omnämnd i Region Skånes budget och verksamhetsplan för innevarande år. Det enda vi väntar på nu är att regionledningen ska komma till skott. Det känns bra att det främsta ansvaret för genomförandet ligger hos Pia Kinhult (m), regionråd och ordförande i regionala tillväxtnämnden.
24 februari 2007
Musikhistoria
Schlagern hade väl en storhetstid, en gång. Kan man nå dessa höjder igen? Glädjen, utstrålningen och det oskuldsfulla får hjärtat att smälta. Segraren 1978. Vilket även påminner mig om att jag måste gå och se Dreamgirls.
22 februari 2007
Bra rutet av Huttunen
Tidskriften Gringo, som är ett projekt uppumpat med statliga bidragsmiljoner, har tänkt sig att öppna lokalredaktion i Landskrona. Det uttalade syftet är att bemöta Sverigedemokraterna. Detta har fått den lokale m-politikern Marko Huttunen att reagera. Huttunen betackar sig för lektioner i mångkulturalism från en Stockholmsbaserad, upphaussad på-modet-tidskrift. Gringo kommer att göra mer skada än nytta, menar Huttunen.
Det är en bra markering från Huttunens sida. Vi har sett liknande mönster tidigare. När krafter utifrån ska spela upplysta missionärer som ska komma och omvända vildarna går det åt pipan. Folk blir förbaskade och gräver ned sig ännu mer i skyttegravarna. Upptakten till folkomröstningen om invandring i Sjöbo är ett skolexempel på detta mönster. Utfallet i den folkomröstningen hade säkerligen kunnat bli ett annat om inte ja-kampanjen hade fått alla björnkramar från diverse eliter utifrån. När striden plötsligt får ett hemorten-Stockholm- eller Skåne-Stockholm-perspektiv är det kört.
Omvända vildar, förresten. Är det med denna attityd som Gringo hade tänkt sig att förändra den politiska verkligheten? Frågan är vem som beter sig som en vilde. Jag har inte mycket till övers för Gringo och liknande aktörer, som satsar på att sänka nivån på språk och journalistik för att appellera till sin målgrupp. Tala om att nedvärdera sina läsare. Jämför med den tidiga arbetarrörelsens inställning till sin målgrupp, med folkbildningsideal, studiecirklar och hermodskurser. Då handlade det om att behandla statare och industrijobbare med samma respekt som överheten och uppmana till bildning och klassresa. Gringo gör tvärtom - den förväntar sig inget annat än utanförskap och grova ord från unga med invandrarbakgrund i förorten. "SL fakkar förorten" lyder t ex en aktuell rubrik.
Gringo har ingenting att tillföra i Landskrona annat än polarisering och nivellering.
Det är en bra markering från Huttunens sida. Vi har sett liknande mönster tidigare. När krafter utifrån ska spela upplysta missionärer som ska komma och omvända vildarna går det åt pipan. Folk blir förbaskade och gräver ned sig ännu mer i skyttegravarna. Upptakten till folkomröstningen om invandring i Sjöbo är ett skolexempel på detta mönster. Utfallet i den folkomröstningen hade säkerligen kunnat bli ett annat om inte ja-kampanjen hade fått alla björnkramar från diverse eliter utifrån. När striden plötsligt får ett hemorten-Stockholm- eller Skåne-Stockholm-perspektiv är det kört.
Omvända vildar, förresten. Är det med denna attityd som Gringo hade tänkt sig att förändra den politiska verkligheten? Frågan är vem som beter sig som en vilde. Jag har inte mycket till övers för Gringo och liknande aktörer, som satsar på att sänka nivån på språk och journalistik för att appellera till sin målgrupp. Tala om att nedvärdera sina läsare. Jämför med den tidiga arbetarrörelsens inställning till sin målgrupp, med folkbildningsideal, studiecirklar och hermodskurser. Då handlade det om att behandla statare och industrijobbare med samma respekt som överheten och uppmana till bildning och klassresa. Gringo gör tvärtom - den förväntar sig inget annat än utanförskap och grova ord från unga med invandrarbakgrund i förorten. "SL fakkar förorten" lyder t ex en aktuell rubrik.
Gringo har ingenting att tillföra i Landskrona annat än polarisering och nivellering.
21 februari 2007
Mysticismens överstepräster
Här, på Sydsvenskans kultursida (var annars?), finner vi ett framstående exempel på en kulturradikal vänstermans annamande av mysticism. Per Wirtén, chefredaktör för tidskriften Arena, argumenterar såsom följer:
1. A har inträffat.
2. B kan framkalla A.
3. Alltså har B inträffat.
En gymnasieelev som läser filosofi i skolan hade fått en stor bock i hörnet på sitt provsvar. Felet är ju att det i premiss nummer två inte står "B och endast B kan framkalla A". Men den felaktiga deduktionen duger för vänstereliten, eftersom mysticismen alltid finns att ta till för denna grupp.
Wirtén diskuterar de statliga/statligt finansierade kampanjerna "Operation Kvinnofrid" och Centrum mot rasisms utspel mot glassen "Nogger". Kampanjerna renderade uppenbarligen i många hatbrev. En möjlig orsak kan ju vara att det allmänt rådde viss upprördhet bland folk över att skattepengar går till besynnerliga, ideologiserade kampanjer, vilket även kan ha sparkat igång de hatiska typer som går över gränsen. Sådana finns det tyvärr inte alltför få av. Wirtén framhäver dock förklaringsmodellen att staten, mannen och nationen är sammanlänkade - liksom staten, svenskhet och vit hudfärg. Kampanjerna skulle därför ha uppfattats som ett svek från statens sida, genom dess medverkan.
Vad Wirtén säger är således att:
1. några statligt finansierade kampanjer och personer har fått ta emot hätska hot och ovett;
2. upplevt svek kan mycket väl framkalla hätska hot och ovett mot svikaren;
3. alltså har ett upplevt svek inträffat.
Därefter rundar han av med att
"[g]ränsen till hatet ligger i landets hjärta. Det är obehagligt att se, att förstå hur farlig gränsen faktiskt är."
Landets hjärta? Är detta något slags karikerat 1800-talssvärmeri? Ja, kanske. Den kulturradikala vänstern har idag många drag av mysticism. I det här fallet är bildspråket som hämtat direkt från Götiska Förbundet. Översteprästernas eget lilla prerogativ, kanske? Det vore intressant att veta huruvida Wirtén anser våldet och ovettet mot Centerpartiet i valrörelsen härrör ur samma dunkla nätverk av manlighet, vithet, och svenskhet i närheten av landets hjärta. Hätskt var det, i alla fall.
Vilken smörja.
1. A har inträffat.
2. B kan framkalla A.
3. Alltså har B inträffat.
En gymnasieelev som läser filosofi i skolan hade fått en stor bock i hörnet på sitt provsvar. Felet är ju att det i premiss nummer två inte står "B och endast B kan framkalla A". Men den felaktiga deduktionen duger för vänstereliten, eftersom mysticismen alltid finns att ta till för denna grupp.
Wirtén diskuterar de statliga/statligt finansierade kampanjerna "Operation Kvinnofrid" och Centrum mot rasisms utspel mot glassen "Nogger". Kampanjerna renderade uppenbarligen i många hatbrev. En möjlig orsak kan ju vara att det allmänt rådde viss upprördhet bland folk över att skattepengar går till besynnerliga, ideologiserade kampanjer, vilket även kan ha sparkat igång de hatiska typer som går över gränsen. Sådana finns det tyvärr inte alltför få av. Wirtén framhäver dock förklaringsmodellen att staten, mannen och nationen är sammanlänkade - liksom staten, svenskhet och vit hudfärg. Kampanjerna skulle därför ha uppfattats som ett svek från statens sida, genom dess medverkan.
Vad Wirtén säger är således att:
1. några statligt finansierade kampanjer och personer har fått ta emot hätska hot och ovett;
2. upplevt svek kan mycket väl framkalla hätska hot och ovett mot svikaren;
3. alltså har ett upplevt svek inträffat.
Därefter rundar han av med att
"[g]ränsen till hatet ligger i landets hjärta. Det är obehagligt att se, att förstå hur farlig gränsen faktiskt är."
Landets hjärta? Är detta något slags karikerat 1800-talssvärmeri? Ja, kanske. Den kulturradikala vänstern har idag många drag av mysticism. I det här fallet är bildspråket som hämtat direkt från Götiska Förbundet. Översteprästernas eget lilla prerogativ, kanske? Det vore intressant att veta huruvida Wirtén anser våldet och ovettet mot Centerpartiet i valrörelsen härrör ur samma dunkla nätverk av manlighet, vithet, och svenskhet i närheten av landets hjärta. Hätskt var det, i alla fall.
Vilken smörja.
20 februari 2007
Björklund levererar
Skolminister Jan Björklund betonar i en intervju i Svenska Dagbladet att den humanistiska bildningen måste stärkas i skolan. Han nämner särskilt ämnena svenska, historia och religionskunskap. Sedan Björklund blev skolminister
"har utredningsuppdrag, promemorior och lagförslag lämnat hans tjänsterum i en strid ström: förbud för elevstyrda gymnasier, nationella prov i årskurs tre, tvångsflytt av mobbare, rätt för lärare att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare, betygsliknande omdömen för sjuåringar."
Jag har börjat värdesätta Björklunds insatser allt mer. Som oppositionspolitiker kunde han bli tjatig och populistisk med alla krav på hårda tag i skolan. All vikt lades på det repressiva. När han nu börjar tala om bildningsskolan som målsättning blir det desto mer intressant, och talet om hårdare tag kan sättas i ett sammanhang. De åtgärder som SvD listar ovan i citatet kan ses som en akut brandkårsutryckning för att reducera skadorna. Nu måste det mer mödosamma, långsiktiga och intressanta renoveringsarbetet komma igång.
Humanistisk bildning... När hörde vi senast en skolminister tala i sådana termer? Kanske kommer Björklund att visa sig vara helt rätt man på rätt plats i rättan tid. Med hans politik i botten måste vi regionalister och federalister nu driva på för möjligheten att regionalt anpassa vissa delar av läroplanen, såsom historieundervisningen och inslagen av nordiska språk. Där är jag långt ifrån säker på att Björklund är en meningsfrände!
"har utredningsuppdrag, promemorior och lagförslag lämnat hans tjänsterum i en strid ström: förbud för elevstyrda gymnasier, nationella prov i årskurs tre, tvångsflytt av mobbare, rätt för lärare att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare, betygsliknande omdömen för sjuåringar."
Jag har börjat värdesätta Björklunds insatser allt mer. Som oppositionspolitiker kunde han bli tjatig och populistisk med alla krav på hårda tag i skolan. All vikt lades på det repressiva. När han nu börjar tala om bildningsskolan som målsättning blir det desto mer intressant, och talet om hårdare tag kan sättas i ett sammanhang. De åtgärder som SvD listar ovan i citatet kan ses som en akut brandkårsutryckning för att reducera skadorna. Nu måste det mer mödosamma, långsiktiga och intressanta renoveringsarbetet komma igång.
Humanistisk bildning... När hörde vi senast en skolminister tala i sådana termer? Kanske kommer Björklund att visa sig vara helt rätt man på rätt plats i rättan tid. Med hans politik i botten måste vi regionalister och federalister nu driva på för möjligheten att regionalt anpassa vissa delar av läroplanen, såsom historieundervisningen och inslagen av nordiska språk. Där är jag långt ifrån säker på att Björklund är en meningsfrände!
19 februari 2007
Omvälvning bland Frankrikes intellektuella
Såsom jag tidigare har meddelat har André Glucksmann, en orädd intellektuell som jag skattar mycket högt, "kommit ut" som Sarkozy-anhängare. Det är han tydligen inte ensam om bland de tänkande, galliska stridstockarna (här i engelsk rapport). Det råder allmän desertering från vänsterns led i riktning mot Sarkozy.
Händelseutvecklingen i Frankrike kan tolkas som att det är högern som numera har de universella värdena och svar på samtidens frågor. Vänstern har gått ned sig i ett träsk av kravlös bidragsstat, romantiserad multikulti och värderingsbefriad utrikespolitik. Den är narcissistisk och mentalt kvar på 1960- och 70-talens slagfält. En gång i tiden var det högern som var partikulär och otidsenlig, medan vänstern stod för de sammanhängande visionerna och tog hänsyn till nya verkligheter (detta måste erkännas, oavsett vad man tycker om vänsterns idéer). Där ser vi nu ett skifte.
Dessvärre är väl både Sarkozy och Royal typiska Pariscentralister - något annat har inte framgått hittills. Man kan inte få allt.
Tipstack till Dick Erixon.
Händelseutvecklingen i Frankrike kan tolkas som att det är högern som numera har de universella värdena och svar på samtidens frågor. Vänstern har gått ned sig i ett träsk av kravlös bidragsstat, romantiserad multikulti och värderingsbefriad utrikespolitik. Den är narcissistisk och mentalt kvar på 1960- och 70-talens slagfält. En gång i tiden var det högern som var partikulär och otidsenlig, medan vänstern stod för de sammanhängande visionerna och tog hänsyn till nya verkligheter (detta måste erkännas, oavsett vad man tycker om vänsterns idéer). Där ser vi nu ett skifte.
Dessvärre är väl både Sarkozy och Royal typiska Pariscentralister - något annat har inte framgått hittills. Man kan inte få allt.
Tipstack till Dick Erixon.
Mina ledare i Skånskan
I söndagens och måndagens Skånska Dagbladet står jag för ledarartiklarna. Måndagstidningens ledare finns publicerad på tidningens hemsida.
När svansen viftar med hunden
Läs gärna Anders L Hanssons satiriska krönika från SkD i fredags om att lägga pussel i Europa. Alla likheter med denna ledarartikel från en annan morgontidning är rena tillfälligheter (?!).
Nyskrivet om skolan
Inger Enkvist, professor i spanska och välkänd debattör i ämnet svenska skolan, har kommit med en ny bok. Sydsvenskans ledarskribent Kennet Andreasson har uppmärksammat detta. Boken är nu upptecknad på min att-läsa-lista.
15 februari 2007
Upplysning vs mångkulturalism
Upplysning och mångkulturalism diskuteras så att hårtestarna yr på denna sida, som även Expressens kulturredaktion länkar till. Det är den franske filosofen Pascal Bruckner som började genom att i hårda ordalag anklaga de välkända skribenterna Ian Buruma och Timothy Garton Ash för att vara mångkulturalister, och därmed ställa sig likgiltiga inför upplysningens värden. Droppen som fick Bruckners bägare att rinna över var uppenbarligen Garton Ashs recension av Burumas bok om mordet på Theo van Gogh och av Ayaan Hirsi Alis självbiografi i The New York Review of Books. Artiklarna utgör intressant läsning, om man har tid och om man bortser från en del onödiga och ganska illvilliga svinhugg.
För egen del har jag svårt att helt och hållet stödja Bruckner, liksom jag inte heller ser Garton Ashs hållning som rakt igenom rimlig. Buruma tycks stå mig närmast. Upplysningens värden och landvinningar måste försvaras, men man bör ha ett konservativt förhållningssätt - i synnerhet när man väljer tillvägagångssätt i försvaret. Detta förhållningssätt tycker jag mig se i Burumas argumentation.
Tidigare om mångkulturalism:
4/2 Australiensiska modellen
7/2 Tyngdpunkt på det som förenar
12/2 Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike
För egen del har jag svårt att helt och hållet stödja Bruckner, liksom jag inte heller ser Garton Ashs hållning som rakt igenom rimlig. Buruma tycks stå mig närmast. Upplysningens värden och landvinningar måste försvaras, men man bör ha ett konservativt förhållningssätt - i synnerhet när man väljer tillvägagångssätt i försvaret. Detta förhållningssätt tycker jag mig se i Burumas argumentation.
Tidigare om mångkulturalism:
4/2 Australiensiska modellen
7/2 Tyngdpunkt på det som förenar
12/2 Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike
13 februari 2007
Wild 'n Fresh by Federley?
Nu blir det väl liv i luckan. Låt mig gissa: en och annan riksdagsinterpellation om "vad statsrådet Littorin avser göra åt detta" får vi väl åtminstone se passera i revy. För övrigt lär väl Littorin inte heller jubla över detta.
Wager markerar på nytt
Åter igen markerar Merit Wager, som länge har varit engagerad för flyktingars rättigheter under titeln Medborgarnas flyktingombudsman, att en rättvis asylpolitik kraftigt försvåras av det enorma antal flyktingar som ankommer för närvarande i kombination med det svenska regelverket.
Sverige kan inte rimligen ta emot mer än hälften av alla irakier som söker asyl inom EU. Det håller inte, och vi ser det likväl ske framför våra ögon. Tobias Billström måste handla snabbare än hittills. Artiklar i Svenska Dagbladet med en och annan förhoppning om EU-samverkan förändrar ingenting.
Sverige kan inte rimligen ta emot mer än hälften av alla irakier som söker asyl inom EU. Det håller inte, och vi ser det likväl ske framför våra ögon. Tobias Billström måste handla snabbare än hittills. Artiklar i Svenska Dagbladet med en och annan förhoppning om EU-samverkan förändrar ingenting.
12 februari 2007
Lindeborg: Jäkta inte i regionfrågan
Statsvetaren Lisbeth Lindeborg kastar sig nu in i den regiondebatt som har kommit igång inför Ansvarskommitténs slutbetänkande. Hennes inlägg i Kvällsposten är, som det heter, klockrent. Här är slutmeningarna:
"Sverige har nu haft ett starkt centralistiskt styre sedan 1500-talet. Att man genast fogar sig efter vissa rekommendationer är i sig ett utslag av den anakronistiska centralistiska mentalitet som en regionalisering förhoppningsvis ska hjälpa till att slå sönder."
Just det. Att regionalisera uppifrån utan lyhördhet är att undergräva själva syftet med regionaliseringen.
"Sverige har nu haft ett starkt centralistiskt styre sedan 1500-talet. Att man genast fogar sig efter vissa rekommendationer är i sig ett utslag av den anakronistiska centralistiska mentalitet som en regionalisering förhoppningsvis ska hjälpa till att slå sönder."
Just det. Att regionalisera uppifrån utan lyhördhet är att undergräva själva syftet med regionaliseringen.
Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike
För närvarande dryftas i fransk domstol huruvida tidskriften Charlie Hebdo bröt mot lagen när den återgav Muhammedkarikatyrerna. I samma nummer av Weekendavisen som jag hänvisade till nedan, bistår Klaus Wivel med en förträfflig analys av konflikten (även denna artikel är förbehållen prenumeranter).
Wivel varnar för multikulturalismen, eftersom den leder till att vissa självutnämnda auktoriteter inom de etniska och religiösa minoritetsgrupperna får ett erkännande av staten. Den åsiktsintolerans som exempelvis många muslimska dissidenter i diktaturstater har flytt ifrån riskerar att ta sig in köksvägen hos de västerländska demokratierna, till följd av staternas inställsamhet gentemot predikanter och folkuppviglare.
Frankrike har redan gett sig in på en farlig väg när det gäller begränsning av tryck- och yttrandefrihet. Att förneka folkmordet på armenerna i samband med turkiska statens tillblivelse är idag straffbart i Voltaires hemland. Nu är det oerhört viktigt att domstolen friar satirtidskriften Charlie Hebdo. I annat fall äts renässansens och upplysningens landvinningar upp i det EU-land som har störst muslimsk befolkning.
I ett namnkunnigt upprop i tidningen Liberation till stöd för Charlie Hebdo finner vi bland andra författarinnan Taslima Nasrin, den danske folketingsledamoten Nasser Khader (r), samt filosofen Bernard-Henri Lévy.
Tidigare om mångkulturalism:
Australiensiska modellen
Tyngdpunkt på det som förenar
Wivel varnar för multikulturalismen, eftersom den leder till att vissa självutnämnda auktoriteter inom de etniska och religiösa minoritetsgrupperna får ett erkännande av staten. Den åsiktsintolerans som exempelvis många muslimska dissidenter i diktaturstater har flytt ifrån riskerar att ta sig in köksvägen hos de västerländska demokratierna, till följd av staternas inställsamhet gentemot predikanter och folkuppviglare.
Frankrike har redan gett sig in på en farlig väg när det gäller begränsning av tryck- och yttrandefrihet. Att förneka folkmordet på armenerna i samband med turkiska statens tillblivelse är idag straffbart i Voltaires hemland. Nu är det oerhört viktigt att domstolen friar satirtidskriften Charlie Hebdo. I annat fall äts renässansens och upplysningens landvinningar upp i det EU-land som har störst muslimsk befolkning.
I ett namnkunnigt upprop i tidningen Liberation till stöd för Charlie Hebdo finner vi bland andra författarinnan Taslima Nasrin, den danske folketingsledamoten Nasser Khader (r), samt filosofen Bernard-Henri Lévy.
Tidigare om mångkulturalism:
Australiensiska modellen
Tyngdpunkt på det som förenar
11 februari 2007
Sydsvenskans tema om regionbildning
I söndagens Sydsvenskan publiceras en rejäl artikelsamling om regionbildning i sydligaste Sverige, för det fallet att regeringen förverkligar Ansvarskommitténs förslag. En diskussion måste nu på allvar komma igång. En sak är jag helt övertygad om: det vore en väldigt dum idé att börja stycka upp Småland och sätta en del i knäet på Skånelandskapen. Identitet är en viktig faktor för att bygga legitimitet.
En majoritet av de tillfrågade Växjöborna i artikeln (alla inte med i nätupplagan) motsätter sig också en sådan modell. De vill hellre se ett enat Småland.
En majoritet av de tillfrågade Växjöborna i artikeln (alla inte med i nätupplagan) motsätter sig också en sådan modell. De vill hellre se ett enat Småland.
10 februari 2007
Glucksmann ställer upp för Sarkozy
En av Frankrikes främsta intellektuella, filosofen André Glucksmann, lämnar nu politikens vänsterflygel efter 40 år och meddelar att han kommer att rösta på Nicolas Sarkozy i franska presidentvalet. Weekendavisen har publicerat hans omvälvande artikel (ej gratis i nätupplagan).
Glucksmann har ett brinnande engagemang för framförallt Tjetjeniens sak. I Sarkozy ser han en politiker som är värdedriven och förkastar den cyniska "realpolitik" som exempelvis Chirac förkroppsligar. Sarkozy ägnar sig inte åt att saluföra den billiga antiamerikanism som har blivit ett kännetecken för fransk politik. Från vänstern får han utstå beskyllningar om att vara "den amerikanske neokonservative med franskt pass". Glucksmann konstaterar att beskyllningar om "ofranskhet" en gång i tiden ingick i den inskränkta franska högerns vapenarsenal, när den t ex ansatte 50-talspresidenten Blum (som var jude). Nu är det den ideologiskt substanslösa vänstern som har använder sådana metoder.
Glucksmanns val är kanske ett tecken i tiden på att det i Europa håller på att växa fram en politisk höger som adresserar samtidens problem.
Glucksmann har ett brinnande engagemang för framförallt Tjetjeniens sak. I Sarkozy ser han en politiker som är värdedriven och förkastar den cyniska "realpolitik" som exempelvis Chirac förkroppsligar. Sarkozy ägnar sig inte åt att saluföra den billiga antiamerikanism som har blivit ett kännetecken för fransk politik. Från vänstern får han utstå beskyllningar om att vara "den amerikanske neokonservative med franskt pass". Glucksmann konstaterar att beskyllningar om "ofranskhet" en gång i tiden ingick i den inskränkta franska högerns vapenarsenal, när den t ex ansatte 50-talspresidenten Blum (som var jude). Nu är det den ideologiskt substanslösa vänstern som har använder sådana metoder.
Glucksmanns val är kanske ett tecken i tiden på att det i Europa håller på att växa fram en politisk höger som adresserar samtidens problem.
Jan A Johansson: Ja till regional asymmetri
I sin lördagskrönika tar SkD:s chefredaktör upp frågan om olika långt gången regionalisering i olika delar av landet. Tydligen har även moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, uttalat i veckan att han kan tänka sig en sådan utveckling. Intressant!
09 februari 2007
Han gör det igen, Stjernkvist
Så var det dags igen för Lars Stjernkvist att hacka på regiontanken. Denna gången på DN-debatt. Denna gången utan några som helst argument.
Att inrätta regioner i enlighet med upptagningsområdet för ett storsjukhus med alla specialiteter är inte någon god idé, menar Stjernkvist. Visst, det är inte heller något tungt vägande argument för min och andra regionalisters del. Vi har andra skäl. Men när Stjernkvist avstyrker idén med hänvisning till att även storregioner blir för små, sätter han fälleben på sig själv. Vi måste t o m samverka inom Europa inom specialistsjukvården, basunerar han ut. Följer han då sin logik och kräver att EU tar över specialistsjukvården? Nix. Staten ska ha det hela. Där försvann hux flux hela poängen med att använda specialistsjukvårdens behov som slagträ mot regioner. Skulle regioner vara sämre än staten på att samverka över riksgränser? Hold op!.
Sedan är det som så att Stjernkvist "anar" att demokratin skulle vinna på enbart två beslutsnivåer. Detta utgör argument nummer två i artikeln. Därefter är det slutargumenterat.
Låt mig, för ovanlighetens skull, kontra med ett viktigt organisatoriskt argument för regioner. Även om vi vill ha 290 kommuner (eller fler) och ingen demokratiskt vald beslutsförsamling däremellan och staten, lär vi inte få behålla den situationen särskilt länge. Det kommer att bli omfattande kommunsammanslagningar. I synnerhet sedan man efter en tid inser att stora andelar av den offentliga sektorn inte kan styras i ett slags limbo bestående av femtioelva kommunalförbund, där ansvaret är otydligt och organisationen flyktig. På så sätt är regioner faktiskt en viktig förutsättning för bibehållandet av små kommuner.
Jag är helt övertygad om att en stor sammanslagningsvåg skulle bli resultatet av Stjernkvists förslag. Detta såvida inte staten tar över väldigt stora andelar av verksamheten. Emellertid är väl båda dessa scenarier helt i sin ordning för Lars Stjernkvist - statens vän. Det förvånar mig dock att Dick Erixon så okritiskt ansluter sig till regionmotståndarna.
Att inrätta regioner i enlighet med upptagningsområdet för ett storsjukhus med alla specialiteter är inte någon god idé, menar Stjernkvist. Visst, det är inte heller något tungt vägande argument för min och andra regionalisters del. Vi har andra skäl. Men när Stjernkvist avstyrker idén med hänvisning till att även storregioner blir för små, sätter han fälleben på sig själv. Vi måste t o m samverka inom Europa inom specialistsjukvården, basunerar han ut. Följer han då sin logik och kräver att EU tar över specialistsjukvården? Nix. Staten ska ha det hela. Där försvann hux flux hela poängen med att använda specialistsjukvårdens behov som slagträ mot regioner. Skulle regioner vara sämre än staten på att samverka över riksgränser? Hold op!.
Sedan är det som så att Stjernkvist "anar" att demokratin skulle vinna på enbart två beslutsnivåer. Detta utgör argument nummer två i artikeln. Därefter är det slutargumenterat.
Låt mig, för ovanlighetens skull, kontra med ett viktigt organisatoriskt argument för regioner. Även om vi vill ha 290 kommuner (eller fler) och ingen demokratiskt vald beslutsförsamling däremellan och staten, lär vi inte få behålla den situationen särskilt länge. Det kommer att bli omfattande kommunsammanslagningar. I synnerhet sedan man efter en tid inser att stora andelar av den offentliga sektorn inte kan styras i ett slags limbo bestående av femtioelva kommunalförbund, där ansvaret är otydligt och organisationen flyktig. På så sätt är regioner faktiskt en viktig förutsättning för bibehållandet av små kommuner.
Jag är helt övertygad om att en stor sammanslagningsvåg skulle bli resultatet av Stjernkvists förslag. Detta såvida inte staten tar över väldigt stora andelar av verksamheten. Emellertid är väl båda dessa scenarier helt i sin ordning för Lars Stjernkvist - statens vän. Det förvånar mig dock att Dick Erixon så okritiskt ansluter sig till regionmotståndarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)