Verklighetsnära?

Se här.

"Den kubanske FN-ambassadören begärde då ordet och anklagade Sverige för att vara en blodig imperialistmakt, som ägnar sig åt etnisk rensning och förföljer och slänger ut alla som inte är av vikingablod."

Ehhh, ja just det. Vilken cirkus.

Arm i arm

Ja, här har vi ju förstås ett "alternativ", för att besvara rubrikfrågan från förra inlägget. Denne man noterar, på DN Kultur, att vänsterfolk och islamister har närmat sig varandra lite varstans i arabvärlden. Vilket tillfredsställer honom. Oklart varför. Kanske för att han, på pinsamt nyorientalistiskt manér, därmed kan leda i bevis att araber minsann också kan samarbeta.

Har vi inte sett filmen förut? Socialistiska idéer som blandas med mystiska griller om vissa kollektivs överlägsenhet och rätt att lägga världen under sig? Men en sådan legering mottages med tillfredsställelse av Andreas Malm på DN Kultur. Arm i arm. Armbindel på. Så lyder ett alternativ.

Den moraliska bankrutt som vänsterinriktade Nick Cohen, liksom exempelvis Christopher Hitchens, anklagar sitt eget politiska läger för att ha löpt, förkroppsligas i Andreas Malm.

Alternativet, då?!

Fyraårsdagen för invasionen av Irak uppmärksammas i svensk media genom en outsinlig flod av klander och, ja, något slags skadeglädje. I SVT drar utrikeskommentatorn Bo Inge Andersson under rubriken "Irak-kriget - ett ideologiskt fiasko" i varje halmstrå, utan någon som helst hänsyn till vad varje enskilt resonemang leder till för konsekvenster. Om det är någon som utgör ett ideologiskt fiasko så är det Bo Inge Andersson.

Andersson gör felet att blanda ihop kritik mot angreppet som sådant med kritik av hur insatsen har hanterats. Han konstaterar att antalet trupper var för litet för att vinna freden, vilket nog är sant. Tilläggas kan att det torde ha varit ett enormt misstag att upplösa hela den irakiska statsförvaltningen och armén, även om i princip alla var medlemmar i Baath-partiet. I synnerhet som koalitionen hade ett begränsat antal trupper. Att bygga upp en säkerhetsapparat från början i det etnisk-religiösa getingbo som har bringats i uppror av invasionen måste vara en mardröm.

Men den kritiken, som Andersson delvis tar upp, grundar ju sig på att läget efter invasionen hade kunnat vara betydligt bättre, om ockupationsmakten hade haft en annan strategi omedelbart efter att Bagdad hade fallit. Varför framgår inte detta i hans så kallade analys? Jo, för att Andersson och hans gelikar inom svenska journalistkåren ägnar sig inte åt seriösa analyser (nåja, det finns förstås undantag), där alternativa strategier vägs in. Man är istället ute efter att framställa och sälja billig antiamerikanism.

När man upprättar en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med miljöbalken måste ett så kallat nollalternativ vägas in - d v s vad som händer om man inte gör ett smack. Vore nollalternativet det bästa på längre sikt för Mellanöstern och för världsfreden? Borde USA isolera sig, eller i alla fall gå tillbaka till Monroedoktrinen? Borde ingen ha ingripit 1990-91? Är det bra att diktaturer får lugn och ro, eller rentav en välvillig partner i västvärlden?

Läget i Irak är en tragedi. Nollalternativet hade troligen också utvecklats till en tragedi, av än större mått. Vi måste nu arbeta för fred och demokrati. Om man ska vara realistisk, vilket man ska, kan ett slags Libanon modell större bli utfallet om saker och ting går rätt till framöver.

Norden allt borgerligare

Finland röstade borgerligt. I och med samlingspartiets valframgångar och att centerpartiet höll ställningarna någorlunda väl är det upplagt för borgerlig regering. Glädjande är också att svenska folkpartiet gick fram med ett mandat.

Baktändning i Gazaremsan

Gazaremsan, d v s den socialdemokratiska kolumnen i Skånska Dagbladet, har varit framme igen. Jag har börjat kalla den för Gazaremsan eftersom den är smal, full av megafongapande extremister och med jämna mellanrum skickar Kassam-raketer över gränsen till den större centerpartistiska ledarsidan. Läser man remsans chefsideolog Håkan Hermanssons utgjutelser om Mellanöstern, fulla av hatramsor mot Israel och USA, låter det också som rena fredagsbönen i Gaza City.

Men dagens beskjutning, signerad Tony Johansson, inleddes emellertid med en präktig baktändning.

"Idag väljs Mona Sahlin som första kvinna till ordförande i det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Hon tar ledningen i ett parti som förlorat ett val och är sargat av ordförandestriden."

Don't make me laugh! Vilken strid? Menar han massmedias strid med potentiella motkandidater för att få ut ett "ja, jag ställer upp" från någon? Eller har ni kanske haft en intern strid inom Gazaremsan, som vi inte har haft inblick i, för att förmå alla att ställa upp bakom den i vissa frågor tämligen socialliberala Sahlin?

Kolonisera oss!

De senaste dagarna har det skrivits en del om det danska intresset att köpa kolonilotter i Skåne. Köerna på Själland är nämligen väldigt långa, vilket har förmått Köpenhamns överborgmästare Ritt Bjerregaard att vädra tanken om "kolonisering" av Skåne. Jag vet inte om den exakta ordalydelsen var Bjerregaards, men det blev i varje fall en huvudnyhet på SVT text.

Reaktionerna är lite blandade. Vellinges Göran Holm (m) tyckte att det är lite bakvänt att danskarna måste åka över sundet för att odla sallad. I dagens Skånska Dagbladet tas dessutom förbudet för utlänningar att köpa fritidshus i Danmark upp som ett exempel på bristande ömsesidighet. Sydsvenskan rapporterar däremot om ett i huvudsak positivt bemötande av Bjerregaards imperieambitioner - om inte från de enskilda föreningarna, så från Koloniträdgårdsförbundet. Det hör nämligen till saken att koloniområdena i Skåne ofta är hårt trängda av kommuners utbyggnadsplaner. Dessutom kan jag intyga att det åtminstone i Lund finns lotter som står och förfaller. Ett växande intresse skulle höja värdet på mark avsedd för koloniområden, vilket dels innebär att man lättare kan hävda sig mot kommunen, dels att nya områden kan komma att anläggas.

Den undanträngningseffekt som det varnas för kan ju faktiskt lösas genom att nya områden blir kolonier. På det hela taget blir alla vinnare. Så kom gärna och kolonisera oss. Eller - för att uttrycka saken mer korrekt - köp en odlingslott i vår gemensamma region.

Begreppsanalys

Vad betyder "mångfaldsarbete"?

Betyder det:

1. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir ovidkommande?

2. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir en finfin krydda i verksamheten?

3. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan försöka bortse från de personliga egenskaperna av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

4. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan inte tänka på något annat än egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

5. att se till så att skomakaren bliver vid sin läst; d v s att kvinnan förutsätts tillföra det ena, araben det andra och bögen det tredje?

6. att se till så att skomakaren lämnar sin läst; d v s att alla är och handlar helt i motsats till vad de förväntas göra, givet sina egenskaper?

Jag vet inte. Jag håller på ettan, men jag tvivlar starkt på att folk som kräver eller jobbar med mångfaldsarbete är inne på samma linje.

Mer om kulturpolitik

Dick Erixon har åhört ett seminarium om kulturpolitik anordnat av magasinet Neo, och rapporterar därifrån. Inbäddad i rapporten finns denna skarpa iakttagelse:

"På [Anders] Linders fråga skulle jag vilja svara: problemet är att entreprenörskap saknas i kultursvängen. Man ser sig ha rätt att försörjas av andra, som inte får ta sig rätten att ha synpunkter på deras arbete. Konstnärliga friheten används som hävstång för att ställa krav. Tänk om alla skulle göra så i sitt yrkesarbete! 'Jag ställer upp på att vara lokförare under förutsättning att jag kör tåget vart jag har lust och när jag har lust.' Eller: 'Jag som läkare opererar patienten i det organ jag känner för.' Det är en absurd och förljugen form av frihet som kulturarbetarna kräver.

Det ligger mycket i detta. Det jag har svårt för i den offentligfinansierade kultursvängen är att många kulturarbetare tycks ta det som en rättighet att bli offentligt försörjda, och propagerar dessutom för denna åsikt i ett aggressivt tonläge, utan minsta ödmjukhet.

Kulturpolitiken borde nog försöka hitta tillbaka till fundamenten: vikten av att upprätthålla vissa institutioner och klassiska kulturutryck som kan ses som en del av en bildningspolitik, och som inte har en chans på en fri marknad. I övrigt borde vi ha mer av entreprenörskap och underlätta för privat finansiering.

Blunda inte inför problemen

Låt det sägas på en gång och upprepas många gånger: folk som har en välgrundad fruktan för förföljelser i sitt hemland måste kunna få asyl, efter en individuell prövning. Vad jag kan bedöma är denna prövning satt på undantag i och med dagens stora invandringsvåg från Irak. Ska ett redan hårt prövat samhälle klara av integrationen - läs språkkunskaper, utbildning, arbete och västerländska värderingar - måste regeringen agera.

Tobias Billström svävar på målet. I senaste debattinlägget (SkD Debatt, ej på nätet) som jag tog del av valde han att helt enkelt inte se problemen. Artikeln var ett svar på kritik från folk aktiva i asylgrupper, vilka kritiserade att regeringen inte tar i med hårdhandskarna mot kommuner som vägrar skriva på avtal med Migrationsverket. Billström upprepade bara mantrat att Sverige ska ha en "generös" asylpolitik. Vad betyder det? Riktas generositeten rätt? Finns det inte folk som får avslag, trots betydligt starkare skäl för asyl än många som råkar ha rätt nationalitet, eller har förfalskat den?

Jag tror att vi måste finna andra vägar, vilket även Merit Wager har resonerat kring. Vi borde exempelvis, därest situationen i länderna så tillåter, flytta över den första prövningen av asylskälen dit genom kraftig förstärkning av ambassader och konsulat. Och samverkan inom EU måste bli mer än bara tomma ord.

Se gärna ett av Wagers senare blogginlägg i frågan här.

Spänn av, katten!

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag har valt att publicera en debattartikel i DN som recenserar Centerpartiet. Texten låter som en typisk opposition på en B-uppsats. Det är väldigt mycket "å ena sidan, å andra sidan", "bra med tydlighet, men det blev kanske eventuellt måhända lite för tydligt", o s v. Centerpartiet har helt enkelt blivit alldeles för "nyliberalt" för Ullenhags smak (eller för att Ullenhag ska känna sig trygg?). För tänk om socialdemokraterna lyckas frambesvärja högerspöket igen!

Nåväl. Även om jag inte är troende liberal anser jag att förändringarna inom Centerpartiet på det hela taget har varit till det bättre. Mycket kan motiveras med andra argument än med de helt renodlat liberala.

Ullenhags artikel är, för att summera, väldigt kryptisk. Vilket kanske också är meningen. Jag tycker mig se ett meddelande mellan raderna: Maud Olofsson, låt inte enskilda riksdagsledamöter och andra partiaktiva ta ut en egen högerliberal kurs utanför regeringens hägn. Ni snyter nämligen vår väljarbas i städerna. För Ullenhag kan väl ändå inte mena att Centerpartiets officiella små förslag till justeringar av LAS och skattepolitiken är laissez-faire-liberalism upp i dagen? För att påstå det måste man vara riktigt rejält SOCIALliberal. Spänn av, katten, det svänger ju!

Rätten att bli individuellt prövad

På bloggen kulturrevolution.se gav jag mig in i en debatt om det rätta/felaktiga i att sortera ut och särbehandla kollektiv som kan anses som "högriskgrupper" i olika sammanhang. Detta är en oerhört viktig fråga, som jag menar att den politiska högern/borgerligheten måste besvara klart och tydligt med en bekräftelse av rätten till individuell prövning, utan förutfattade meningar grundade på någon grupptillhörighet.

Bara spöken?

DN:s Dan Jönsson tycks ha blivit stockholmstidningens kultursidas utrikesreporter i Skåne. Han betonar för övrigt trosskyldigt i sin senaste rapport att han bor mitt i bushen mellan de kittlande namnen Sjöbo och Landskrona. Doctor Livingstone, I presume.

Artikeln ger väl i och för sig en någorlunda god bild av läget, och när Jönsson kommer in på att ett samhälle nog behöver ett "hjärta" börjar det bli intressant. Det är efter detta konstaterande som man kan börja avhandla konstruktiva lösningar på problemen. Men så kommer den där slutfrasen som raserar allt, efter en liten nätt smutskastning av två borgerliga partier genom att kalla dem "Svensk folkeparti" och "Neue Moderate Arbeiterpartei" (i det senare fallet är jag väldigt undrande inför vad Jönsson anspelar på).

"I Vellinge är vi redan där; annars tror jag fortfarande det finns tid att driva spökena på flykten."

Det gäller alltså bara att fördriva spöken. Tack för tipset. Någon som kan ställa upp som schaman här i bushen?

Brustna illusioner

Verkligheten överträffar ibland de mest skruvade humorprogrammen. I några dagar har jag gått runt i tron att Lärarnas Riksförbund har en ganska vettig och omdömesgill ordförande i Metta Fjelkner, efter att ha sett henne vid ett TV-sänt seminarium om den oförvägna skoldebattören Inger Enkvists senaste bok.

Men illusioner brister. Vilken cirkus.

Tipstack till Merit Wager.

Ynkliga protester av (s) i Skåne

I samband med valåret 2006 valde dåvarande (s)-ledningen i Region Skåne att plötsligt släppa på tyglarna och ge klartecken till ungefär 1 000 nya medarbetare inom sjukvården. Nu i efterhand har det visat sig att nyanställningarna var en felsatsning. Ekonomin har kraftigt försämrats och några strukturella problem har man inte fått bukt med. Därför måste nu den styrande femklövern strama åt och tvinga fram uppsägningar. Gissa vad (s) gör nu... Givetvis protesterar regionrådet Ingrid Lennerwald och kräver att regionen skall överge sitt överskottsmål och strunta i minskningen av pensionsskulden.

Förutom att agerandet är ett ynkedomsbevis, visar hela händelseutvecklingen hur ohälsosamt nära sjukvårdens verksamhet ligger i förhållande till den politiska ledningen. Såhär kan man inte hålla på. Den politiska församlingens uppdrag måste vara att sköta de finansiella förutsättningarna och tillsynen. Jag tror att vi måste gå mot mer av offentlig vårdsförsäkring och mindre politikerstyrning av själva vårdverksamheten. Och kanske måste vi även öppna upp för fler finansieringskällor.

Kulturpolitik i Axess

Tidskriften Axess har nyligen givit ut ett intressant temanummer om kulturpolitik. MarieLouise Samuelsson skriver framförallt om det statliga bokstödet till klassiker, men kommer även in på kulturpolitiska avvägningar i största allmänhet. Under expansionsåren på 60- och 70-talen var bildningssossar och kulturkonservativa borgare någorlunda överens om målsättningen att sprida "finkultur" till alla. Samuelsson pekar i artikeln på att hela apparaten har blivit allt mer politiserad på sistone. Klassikerstödet ska exempelvis numera betalas ut till förmån för böcker som "speglar andra delar av världen än den västerländska", och jämställdhet, integration, mångfald och hela faderullan ska vara styrande mål.

Thomas Steinfeld skriver om läget i Tyskland, som på många sätt påminner om Sverige. En stor klass av medelmåttiga konstnärer livnär sig helt på offentliga medel. Den individuella, konstnärliga friheten motiverar de ekonomiska stöden, men hur fria är konstnärerna egentligen?, frågar sig Steinfeld. Det excentriska gynnas, eftersom det tas som bevis på "konstnärlig frihet". Kulturstödet ger så att säga upphov till en egen pretto-genre. Är detta konstnärlig frihet?

Kulturpolitik är någonting väldigt sammansatt och paradoxalt, kan jag konstatera, efter att ha varit på Region Skånes kulturnämnd hela dagen. Och det är en svällande bransch, med ganska oklara mål. En trend som nu kommer starkt är att förena kultur- och näringspolitik.

Eftersom jag har en ganska kulturkonservativ grundhållning - d v s att kulturpolitiken i första hand ska syfta till att ge kvalitativa konstformer en möjlighet att verka, samt ha ett utbildningssyfte gentemot barn och unga - börjar jag dra öronen åt mig.

SD ger besked i regionfrågan

Att Sverigedemokraterna bör behandlas sakligt är för mig en självklarhet. Att svensk massmedia och de etablerade partierna på riksnivå inte förmår göra detta idag är bara dumt ur flera aspekter. Den senaste dumheten var ett radioinslag i morse där det påtalades att SD, "trots" framgångarna i valet, vidhåller sin strama och omstridda invandringspolitik, i och med utspelet att partiet vill kopiera den danska politiken. Jag skulle väl snarare hävda att det pekar på moderering, ifall partiet skulle köpa den danska modellen rakt av. Det har ju tidigare hörts förslag från SD som går betydligt längre och som med fog kan klassas som främlingsfientliga.

Men hur ser SD på det regionala självstyrets framtid? När Ansvarskommitténs förslag lades på bordet i förra veckan kom partiets regiongrupp i Skåne med ett mycket märkligt uttalande, samtidigt som man deklarerade att man inte kan ställa upp på övriga partiers gemensamma linje. Anledningen till detta är, enligt uttalandet, att SD "ser en fara för nationalstaten" och att partiet är helt tillfreds med dagens ordning. Ingenting mer ska flyttas ned på regioner, inte heller till Skåne, menar SD-gruppen. I uttalandet riktas även kritik mot gränsöverskridande regioner (Öresundsregionen?) och konspirationsteorier om det hemska, federala EU dras upp.

Man kan alltså konstatera att sverigedemokratiska gruppen i regionfullmäktige är statscentralistisk. Ingen maktdelning här inte. Det är ett besked som SD-sympatisörer och partiaktiva i Skåne borde begrunda.

Omprövning av läget i Irak?

Att Sverige nu tar emot mycket stora mängder irakiska asylsökande är ett faktum som försätter den redan hårt ansatta asylprocessen och integrationspolitiken i ett tillstånd av kaos. Om detta har Merit Wager skrivit i en serie inlägg, vilka nu följs upp av en gästbloggare som arbetar på Migrationsverket. Förvirringen blir dessutom total när Iraks utrikesminister härom veckan var på besök i Stockholm, med uppmaningen om att investera i Irak, som på många håll kan uppvisa en positiv utveckling! Politisk schizofreni tycks råda. Dessutom finns det röster bland arabiska reformister som påtalar att svartmålning av läget i Irak är de extrema islamisternas skötebarn. Bilden av ett sammanbrott hjälper ju så att säga det verkliga sammanbrottet på traven.

Problemet tycks vara att Migrationsverket har klassat läget i Irak som krigstillstånd, varför permantenta uppehållstillstånd delas ut utan någon riktig individuell prövning till alla som kan göra gällande irakisk identitet. Klassificeringen förefaller mig vara ganska märklig. I många andra fall framhävs "inre flykt", d v s möjligheten att fly till en annan del av samma land, som en avvisningsgrund. I synnerhet när det inte handlar om förföljelse från statligt håll, utan om lokal eller regional osäkerhet.

Man måste ha klart för sig att myndigheters utlåtanden och ordval faktiskt har väldigt stor betydelse i asylärenden. Jag sitter i nämnd i Migrationsdomstolen, så jag har sett hanteringen på ganska nära håll. I brist på information och resurser hänger man ofta upp sig på vad UD eller en enskild ambassad har skrivit i generalla ordalag om läget i landet. Ibland ser det ut som rena spekulationer. Detta är ju särskilt allvarligt i fall då det egentligen kan finnas fullt berättigade, individuella asylskäl. Det finns inte någon som helst möjlighet för Migrationsverket att genomföra den rejäla, individuella prövning som i någon mening är förutsatt i lagen och i flyktingkonventionen. Därmed blir allmänna klassificeringar väldigt betydelsefulla.

Utredningsmöjligheterna måste förbättras. Mer arbete måste kunna ske genom ambassaden och de konsulära beskickningarna på plats. Vi måste helt enkelt se betydligt mer nyanserat på Irak. Den begäran har ju till och med kommit från deras utrikesminister. Tobias Billström bör genast agera i frågan.

Inte fel huvudman, men fel politik

Per T Ohlsson skriver i sin söndagskrönika om sjukvården och landstingen. Ohlsson menar att staten och kommunerna borde dela på sjukvården. Men såsom regionrådet Pia Kinhult konstaterar är sjukvårdens svårigheter att vara tillgänglig och individanpassad knappast en fråga om vem som är huvudman. En stor omfördelning av huvudmannaskapet skulle troligen bara ta en väldig massa kraft och resurser utan någon som helst mening.

Jag tror mer på en stegvis förändring i riktning mot ökat kundval, med ansvar för offentlig försäkring och tillsyn hos det politiska organet. Vi ska definitivt inte lura oss själva att tro på bättre kvalitet bara för att makt och ansvar flyttas uppåt.

Husmark Pehrsson statscentrerad

Igår hölls då slutligen den "Öresundshearing" med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, som även har ansvar för de nordiska frågorna i regeringskansliet. I grunden är det väl bra att dylika arrangemang kommer till stånd, även om jag måste säga att det finns en väldigt ålderdomlig air över detta med att ett statsråd sammankallar folket på ort och ställe för att förhöra sig om hur läget ligger. Ungefär som när kungen for runt och tog emot undersåtar som "gick till kungs" med allehanda bekymmer. Idag finns det ju en hel del andra kanaler.

Nåväl. Nu har den nya regeringen suttit i snart ett halvår, och en viss utvärdering av insatserna är på sin plats. När det gäller Husmark Pehrsson och Öresundsintegrationen så måste jag säga att jag faktiskt börjar tappa tålamodet. Många borgerliga kommentatorer med engagemang för Öresundsintegration och regionalism behandlar dock fortfarande hennes insatser och uttalanden med silkesvantar. Peter J Olsson har exempelvis sin tillförsikt i behåll. Men för mig är tålamodet slut och vantarna av.

Det måste nu sägas öppet: Husmark Pehrsson ger ett oengagerat, lamt och statscentrerat intryck. Idéer "utanför boxen" när det gäller integration avfärdar hon på tröskeln. Som ett ständigt mantra upprepar hon att integrationen handlar om att förenkla regler mellan "två stater", snarare än att se Öresundsregionen som en enhet som kan behöva specialregler. Istället för att erkänna problemen med exempelvis skattefrågan går hon direkt i försvarsställning, enligt rapporterna från hearingen. Några egna funderingar, utöver till intet förpliktande löften i stil med att "se över" och "utvärdera", har vi inte sett röken av.

Detta är inte vad jag förväntar mig av den nya regeringen. Det händer ju mer än när Andnor var Öresundsminister, men det säger å andra sidan inte mycket. Här måste vi agera regionalt för att få någonting gjort.

Sydsvenskans rapport från hearingen här.
Se även föreningen ÖresundsBorger här.

Kommittéförslaget: inga överraskningar

Få statliga utredningar har väl fått så stor uppmärksamhet som Ansvarskommittén innan slutbetänkandet ens hunnit bli klart. Förhoppningsvis kommer intresset även fortsättningsvis att vara stort. Mycket har skrivits de senaste dagarna, så någon länklista känns inte aktuellt att lägga ut här.

Min kommentar till det hela, utan att ha hunnit läsa materialet, är att kommittén har både rätt och fel. Rätt i att regioner bör spela en viktig roll i framtiden, fel i tankarna om att hasta fram utan folklig förankring. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: håll regionala folkomröstningar 2010 om framtidens regioner.

Man kan konstatera att kommittén mer eller mindre vill införa dagens skånska modell i hela landet. Detta väcker en hel del följdfrågor. Asymmetri - d v s olika långt gången regionalisering - har blivit en tanke som slagit allt starkare rot på sistone. Den skånska regionen bör inte stå och stampa på samma ställe som idag, utan nu måste vi som är aktiva inom regionpolitiken föra fram förslag som innebär mera nedflyttning av makt än vad Ansvarskommittén törs föreslå. Det arbetet måste vi ta tag i nu.