Bloggen pausar

Som läsaren kanske har märkt så har inga nya inlägg synts på bloggen på ett bra tag. Det beror på att jag helt enkelt saknar den tid som behövs för att kunna skriva bra, genomarbetade och regelbundna inlägg och ägna mig åt efterforskningar. Detta i sin tur beror på att jag har tillträtt heltidstjänst på juristbyrå i Malmö. Jag dyker alltså rakt in i näringslivet och tänker nog hålla mig där ett bra tag.

Vi får se hur den närmaste framtiden blir. Kanske går jag över till att skriva veckokrönikor, eller något liknande.

Jag vill passa på att tacka för kommentarer och mail från läsare.

Ilan Sadé

Åklagarmyndigheten vill kväva yttrandefriheten

Jag tror knappt att det är sant. Burlövspolitikern Dahn Pettersson kommer verkligen att åtalas för sin klunsiga formulering i en motion till kommunfullmäktige. Hets mot folkgrupp. Hur i hela friden resonerar Åklagarmyndigheten? Jo, såhär (SDS):

"Enligt Mats Svensson hade ett liknande påstående om en etnisk grupp möjligtvis kunnat passera exempelvis i en motion om flyktingmottagande eller om någon annan invandringsfråga.
– Då tycker jag att en politiker har en relativt långtgående rätt att uttala sig om eventuella negativa konsekvenser av invandring. Men den här motionen skulle handla om hemlösa, han tar bara tillfället i akt att uttrycka missaktning mot en folkgrupp. Påståendet är dels fullt av sakfel och dessutom inte på något sätt relevant."

Hallååå!!! Är det bara jag som studsar? Det är alltså straffbart att komma med annars lagliga åsikter som inte riktigt hör till sakfrågan, enligt åklagare Mats Svensson. Och denna relevansbedömning är det Mats Svensson som gör.

Tingsrätten måste förkasta detta åtal med buller och bång i sina domskäl! Vad som är på väg att hända nu är mycket obehagligt.

Regionalism - republikanism

En trogen och flitigt kommenterande läsare har påpekat att viss förvirring kan uppstå när jag å ena sidan talar om (regional) kultur och identitet som en viktig samhällsgemenskap att bygga ett fungerande styre på, och å andra sidan flirtar med den republikanska idén, där ett nyckelord är medborgardemokrati. Läsaren förstår vad jag menar, men vill gärna att jag förtydligar på bloggen. Republikanismen motsätter ju sig en institutionalisering av etniska, religiösa och kulturella undergrupper i samhället. Och det är lätt att förknippa republikanism med den centralistiska franska staten. Hur får jag ihop det? Är inte regional kultur och identitet konservatism, medan de republikanska idealen är en liberal-radikal lära?

Ytligt sett kan det tyckas finnas en motsättning mellan oförenliga idéer, men jag skulle vilja påstå att detta är en så kallad falsk dikotomi - d v s en påhittad motsättning som egentligen kan överbryggas, om man tänker ett steg längre. Jag vill tillämpa de republikanska idéerna, men inom ramen för en federal modell, anpassad efter kulturregioner!

Politik ska inte gå ut på att dela in samhället i en massa undergrupper och institutionalisera detta genom kvoter. Detta är vad multikulturalismen föreskriver, eller åtminstone bäddar för. Det är att lösa upp de gemensamma banden till den större samhällsgemenskapen. Korruption och kriminalitet ökar, samtidigt som folk kommer att leva alltmer i skilda världar. Medeltiden återvänder.

Samtidigt är många upplysningsfantaster, liberaler och statskramare fullständigt blinda inför det faktum att deras ideala medborgardemokrati hålls samman av folks gemensamma identitet och kultur. Det tar sig ofta uttryck i nationalism, i synnerhet i "skarpa lägen", när samhället på något sätt är hotat. Man kan inte upphöra att förundras över hur naiva - för att inte säga korkade - en hel del folk i det liberala lägret kan vara. Det är klart att vi ska ha medborgarskapsdemokrati, men vad i hela friden tror ni fyller medborgarskapet med innehåll? Medborgarskapet i sig? Någon vacker deklaration om politiska friheter? Sanningen är att vackra deklarationer inte är värda papperet de är skrivna på om det inte finns någon underbyggnad i form av politisk kultur och en gemenskap som folk känner lojalitet till, vilken därmed kan vidmakthålla rättigheterna. Sovjetunionen var väl världsbäst ett tag på att lagstifta om fri- och rättigheter... Och att den amerikanska konstitutionen är en del av den amerikanska patriotismen beror ju givetvis på att grundlagsfäderna lyckades inkorporera en viktig del av amerikanernas identitet i detta förträffliga dokument. Och det antogs efter en levande idédebatt.

Republikanism förutsätter gemenskap, som inte bara kan grundas i republikanismen i sig - sådana övningar kallas för cirkulär argumentation. Om vi tillämpar republikanism i ett federalt system, där regionerna har stor betydelse, finns det ingen anledning att ägna sig åt särartspolitik! Makten över lämpliga ämnesområden har ju då flyttats ner till en nivå där regionala särarten inte blir trängd av statlig politik.

Etniska, icke-geografiska särarter då? Där anser jag, vilket väl har framgått av argumentationen ovan, att man bör vara mycket försiktig och i det längsta undvika särregler. I länder som Libanon och Irak finns det kanske på kort sikt ingen bättre lösning, men i Europa är detta en väg som bara leder i medeltida riktning.

Lika som bär

Nu skulle jag vilja påstå att RFSL:s förbundsordförande Sören Andersson har gjort bort sig rejält på bild. Att kyssa Lars Ohly inför kamera innebär en uppenbar risk att göra ett riktigt präktigt självmål. Har bildminnet svikit? Historiens fantomer uppenbarar sig där man minst anar det. Som i Skövde.

Vänsterpartiet har inte heller uppfattat klavertrampet. Men så är de ju också historielösheten personifierad. Och om de får som de vill i skolpolitiken så slipper de ju liknande självmål i framtiden, eftersom ungar inte ska behöva göra läxor.

Shachar om Heine

Ingen journalist som skriver på svenska språket gör det så vackert, brilliant och träffsäkert som Nathan Shachar. Hans näst senaste krönika i DN är ett måste. Shachar står upp för den viktigaste betingelsen i ett republikanskt samhälle: att vi som människor företräder oss själva, och inte någon särskild undergrupp.

Kungligt statsbesök i Öresundsregionen

Gårdagens Skånska Dagbladet rapporterar om att svenska kungaparet och kronprinsessan snart ska göra sitt första (!) gemensamma statsbesök i Danmark, som dessutom varar i rekordlånga tre dagar (9-11 maj). Statsbesöket markerar ytterligare att förbindelserna mellan Sverige och Danmark blir allt varmare. Att relationerna blev något frostiga 2001-2006 kan i första hand härledas till Göran Perssons regering.

Det intressanta är att kungafamiljen begår ett litet trevligt stilbrott. Tydligen är det inrotad sed att gästerna bjuder värden på en avslutningsmiddag i värdens eget land - fråga mig inte varför. Denna middag kommer att avhållas i Malmö rådhus! Öresundsintegrationen är nämligen ett viktigt tema för statsbesöket.

Välkomna till Danmark-Skåne-Öresundsregionen, Kung Carl Gustav med följe!

Federley går vidare

CUF:s avgående förbundsordförande (valberedningens förslag presenteras idag) Fredrick Federley har låtit sig intervjuas i Svenska Dagbladet, vilket bl. a. Dick Erixon har uppmärksammat. Fredrick har drivit CUF långt i liberal riktning under sin ovanligt långa tid (4 1/2 år) som förbundsordförande, vilket har betytt väldigt mycket för såväl Centerpartiet som för svensk politik i stort. Även om det är idel leenden utåt ska man ha klart för sig att det ibland har varit hårda interna duster mellan parti och ungdomsförbund. Som förbundsordförande i högskoleförbundet 2003-2006 kunde jag efterhand konstatera att CUF snodde rollen från CHF (idag Centerstudenter) som den körsven som drar mest i ökets högertöm - åtminstone när det gäller ekonomisk politik.

Om vi däremot talar om högskolefrågor, familjepolitik och federalism vill jag dock hävda att CHF höll fanan både högre och högrare. CUF anammade snabbt under slutet av 90-talet en nödtorftigt liberal utgåva av radikalfeminism och en något ungdomspopulistisk approach, vilket väl var en anpassning till etablissemanget. Märk väl att detta dock skedde innan Fredrick tog över. Liberalismens helt individualistiska utgångspunkter kan också leda fel. Jag ser t ex inte poängen i Fredricks vilja att öppna upp för månggifte, med det klassiskt Millska argumentet.

Hur som helst tycker jag även att Dick Erixon har en viktig poäng i sitt inlägg. Centerpartiets ideologiska nytändning i liberal riktning var välkommen, men partiet får inte utvecklas till en förening för popliberala, lattebäljande kulturradikaler innanför Stockholms tullar. Då blir det en svensk utgåva av Radikale Venstre, som - intressant nog - också har sina rötter bland strävsamma organisationsmänniskor och småskollärare på danska landsbygden. Centerpartiet måste kunna knyta an till den folklige, företagsamme och lite snusförnuftige lillkapitalisten. Liberalismen bör inte stå ensam och omodererad, utan ledsagas av en dos förnuftig konservatism och lite kommunitärt idégods.

Nya röster i äktenskapsdebatten

På Svenska Dagbladets debattsida publiceras idag en artikel av Per Olof Widell, som kritiserar utredningsbetänkandet om ny äktenskapslagstiftning. Det är bra att vi har börjat få en debatt som visar att öppna HBT-personer inte är ett värderingsmässigt kollektiv. Det kan måhända sätta myror i huvudet på en och annan svensk, eftersom man i Sverige är van vid det korporativistiska tänkandet (vilket kanske är en av anledningarna till att kön och etnicitet har blivit så vansinnigt uppblåst i Sverige).

I sak har jag svårt att hänga med i Widells argumentation. Bara för att man samlar saker och ting under ett och samma juridiska begrepp, innebär ju inte det att trossamfunden måste göra detsamma. Det finns mängder av exempel på juridiska begrepp som stöps om och differentieras ute i samhället. Och - för att återknyta till mitt tidigare inlägg - bara för att det i dagens äktenskapsbalk står att äktenskap ingås mellan man och kvinna, innebär ju inte det att församlingarna måste viga vilken man och vilken kvinna som helst. Egna villkor är ju fullt tillåtna!

De pragmatiska skäl som Widell anför har jag också svårt att förstå. Varför skulle det vara lättare att få igenom partnerskapslagar eller liknande juridiska konstruktioner i världen som helhet, om exempelvis Sverige håller sig till partnerskap och undviker att slå ihop lagarna? Är det inte snarare tvärt om?

Jag anar en farhåga hos Widell, som dock inte är helt uttalad, att en allomfattande äktenskapslag lägger grunden för ett framtida berövande av trossamfundens juridiska vigselrätt. Den farhågan tror jag är överdriven, men man måste naturligtvis ta den på allvar genom att i debatten kraftfullt försvara den rätten.

Kanske är artikeln helt enkelt ett uttryck för frustration över RFSL:s linje i frågan, som saknar hänsynen till andra viktiga principer och värden. Sådan frustration är fullt berättigad, men kan ju uttryckas utan att man därför måste såga det utredningsbetänkande som är väl avvägt - och därmed inte heller har tillfredsställt RFSL-ledningens krav.

Kuriosa: infantilisering av tidningsspråket

Detta att man använder olika stilnivå på språket i olika sammanhang skapar ett rikt språk med plats för subtiliteter, oväntade vändningar, vältalighet och humor. Inte minst det sistnämnda är viktigt: ett skämt eller en lustig situation utgörs ofta i sin kärna av en oväntad (och kanske opassande...) stiländring i språket. Normer för språkbruk i olika sammanhang är ju nödvändiga för att det över huvud taget ska finnas några normer att bryta mot!

Därför stör det mig faktiskt från en stilistisk synvinkel när journalister väljer att skriva på det här viset. Artikeln behandlar, som synes, problemet med hundavföring i Malmö. Sedan finns det förstås ett otal olika benämningar för saken, på olika stilnivå. I en vetenskaplig artikel hade man kanske skrivit "hundspillning", som dock hade låtit lite väl krystat i en tidningsartikel. Det ord som jag valde tidigare - "hundavföring" - är det som ligger mest naturligt för mig i ett formellt sammanhang. I folkliga sammanhang har vi s-ordet, och i mer barnsliga situationer finns förstås b-ordet. Men spana in tidningsartikeln. Det börjar bli absurt. Man får lätt intrycket att reportern verkligen har ansträngt sig för att kunna sätta in b-ordet så ofta som det bara är möjligt. Det känns påklistrat.

Stilnivåer är som sagt en rikedom, för de kan också markera skillnaden mellan offentligt och privat. Det är en distinktion som i Sverige har blivit allt mer utsuddad, kanske som en följd av en närgången socialstatsideologi. Där har det skett en omvälvning utan dess like i det svenska skriftspråket. Men är det bra att offentliga myndigheter - och journalister för den delen - tilltalar mig som om jag delade köksbord och säng med dem, medan privata samtal blir hämmade av stelhet och politisk korrekthet? Det är faktiskt en jäk---, ursäkta, en väldigt intressant fråga! Sydsvenskans artikel är bara ett litet exempel på den språkliga verkligheten idag.

Slutligen, om man vill se ett samtida svenskt skriftspråk av lite annorlunda slag, kan jag rekommendera Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Stilistiskt tycks de spela i en betydligt högre division.

Moderata arbetsmarknadspolitiken under lupp

Tankesmedjan Captus har nyligen släppt en rapport som starkt kritiserar den ny-moderata arbetsmarknadspolitiken. Det är viktigt att det finns tankesmedjor av Captus snitt som kan driva på mot en mer avreglerad arbetsmarknad, nu när de borgerliga är i regeringsställning.

I rapporten redogörs för sambandet mellan hög grad av reglering på arbetsmarknaden och hög arbetslöshet. Förvisso skapar färre regleringar i kombination med sänkta ersättningsnivåer och skatteavdrag för olika tjänster en större marknad för enkla jobb med låg lön. Men är alternativet bättre, med arbetslöshet, bidrag, vanmakt och en glasvägg mellan den som kommit in i systemet och den som aldrig får chansen (läs invandrare från främmande kulturer, ungdomar, etc.)? Den frågan flyr den politiska vänstern ifrån. Man vill äta kakan och ha den kvar.

RFSL ute och seglar

Utredningen om äktenskap och partnerskap tycks ha kommit till en rimlig slutsats. I lagen bör äktenskap och partnerskap slås ihop till ett begrepp och ett lagrum. Borgerlig vigsel öppnas för samkönade par, helt enligt samma regler som för olikkönade. Trossamfunden behåller sin juridiska vigselrätt, och skall i religionsfrihetens namn få viga vem de vill på vad sätt de önskar.

Men inte enligt RFSL. Jag börjar i allt större grad känna det som att förbundet i fråga har börjat utgöra en börda för HBT-personer i Sverige, eftersom media (fortfarande) uppfattar RFSL som ett slags officiellt språkrör för hela gruppen. Vad är detta för idéer om att tvinga präster, och - får man förmoda - imamer, rabbiner m. fl. att viga samkönade par för att de ska få behålla den juridiska vigselrätten? Ska staten möjligen också kräva att kvinnor och män ska få sitta på samma platser i moskén, eller att rabbinen inte ska få "diskriminera" en icke-judisk partner genom att vägra vigsel? Förresten, hur är läget med kvinnliga imamer och rabbiner? Ska vi kräva jämställdhets- och mångfaldsplaner av trossamfunden?

Förvisso nämnde jag frågeställningar som folk inom respektive trossamfund skulle kunna driva. Men staten får inte bli en totalitär, "upplyst" despot. Att ledare i trossamfund kan få juridisk vigselrätt ser jag som en anrik tradition i Sverige och Norden att förtroendevälja lekmän (ur juridisk synpunkt) till viktiga uppdrag. Och borgerlig vigsel skulle, enligt förslaget, komma att finnas som en rättighet. Så var finns problemet?

Verklighetsnära?

Se här.

"Den kubanske FN-ambassadören begärde då ordet och anklagade Sverige för att vara en blodig imperialistmakt, som ägnar sig åt etnisk rensning och förföljer och slänger ut alla som inte är av vikingablod."

Ehhh, ja just det. Vilken cirkus.

Arm i arm

Ja, här har vi ju förstås ett "alternativ", för att besvara rubrikfrågan från förra inlägget. Denne man noterar, på DN Kultur, att vänsterfolk och islamister har närmat sig varandra lite varstans i arabvärlden. Vilket tillfredsställer honom. Oklart varför. Kanske för att han, på pinsamt nyorientalistiskt manér, därmed kan leda i bevis att araber minsann också kan samarbeta.

Har vi inte sett filmen förut? Socialistiska idéer som blandas med mystiska griller om vissa kollektivs överlägsenhet och rätt att lägga världen under sig? Men en sådan legering mottages med tillfredsställelse av Andreas Malm på DN Kultur. Arm i arm. Armbindel på. Så lyder ett alternativ.

Den moraliska bankrutt som vänsterinriktade Nick Cohen, liksom exempelvis Christopher Hitchens, anklagar sitt eget politiska läger för att ha löpt, förkroppsligas i Andreas Malm.

Alternativet, då?!

Fyraårsdagen för invasionen av Irak uppmärksammas i svensk media genom en outsinlig flod av klander och, ja, något slags skadeglädje. I SVT drar utrikeskommentatorn Bo Inge Andersson under rubriken "Irak-kriget - ett ideologiskt fiasko" i varje halmstrå, utan någon som helst hänsyn till vad varje enskilt resonemang leder till för konsekvenster. Om det är någon som utgör ett ideologiskt fiasko så är det Bo Inge Andersson.

Andersson gör felet att blanda ihop kritik mot angreppet som sådant med kritik av hur insatsen har hanterats. Han konstaterar att antalet trupper var för litet för att vinna freden, vilket nog är sant. Tilläggas kan att det torde ha varit ett enormt misstag att upplösa hela den irakiska statsförvaltningen och armén, även om i princip alla var medlemmar i Baath-partiet. I synnerhet som koalitionen hade ett begränsat antal trupper. Att bygga upp en säkerhetsapparat från början i det etnisk-religiösa getingbo som har bringats i uppror av invasionen måste vara en mardröm.

Men den kritiken, som Andersson delvis tar upp, grundar ju sig på att läget efter invasionen hade kunnat vara betydligt bättre, om ockupationsmakten hade haft en annan strategi omedelbart efter att Bagdad hade fallit. Varför framgår inte detta i hans så kallade analys? Jo, för att Andersson och hans gelikar inom svenska journalistkåren ägnar sig inte åt seriösa analyser (nåja, det finns förstås undantag), där alternativa strategier vägs in. Man är istället ute efter att framställa och sälja billig antiamerikanism.

När man upprättar en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med miljöbalken måste ett så kallat nollalternativ vägas in - d v s vad som händer om man inte gör ett smack. Vore nollalternativet det bästa på längre sikt för Mellanöstern och för världsfreden? Borde USA isolera sig, eller i alla fall gå tillbaka till Monroedoktrinen? Borde ingen ha ingripit 1990-91? Är det bra att diktaturer får lugn och ro, eller rentav en välvillig partner i västvärlden?

Läget i Irak är en tragedi. Nollalternativet hade troligen också utvecklats till en tragedi, av än större mått. Vi måste nu arbeta för fred och demokrati. Om man ska vara realistisk, vilket man ska, kan ett slags Libanon modell större bli utfallet om saker och ting går rätt till framöver.

Norden allt borgerligare

Finland röstade borgerligt. I och med samlingspartiets valframgångar och att centerpartiet höll ställningarna någorlunda väl är det upplagt för borgerlig regering. Glädjande är också att svenska folkpartiet gick fram med ett mandat.

Baktändning i Gazaremsan

Gazaremsan, d v s den socialdemokratiska kolumnen i Skånska Dagbladet, har varit framme igen. Jag har börjat kalla den för Gazaremsan eftersom den är smal, full av megafongapande extremister och med jämna mellanrum skickar Kassam-raketer över gränsen till den större centerpartistiska ledarsidan. Läser man remsans chefsideolog Håkan Hermanssons utgjutelser om Mellanöstern, fulla av hatramsor mot Israel och USA, låter det också som rena fredagsbönen i Gaza City.

Men dagens beskjutning, signerad Tony Johansson, inleddes emellertid med en präktig baktändning.

"Idag väljs Mona Sahlin som första kvinna till ordförande i det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Hon tar ledningen i ett parti som förlorat ett val och är sargat av ordförandestriden."

Don't make me laugh! Vilken strid? Menar han massmedias strid med potentiella motkandidater för att få ut ett "ja, jag ställer upp" från någon? Eller har ni kanske haft en intern strid inom Gazaremsan, som vi inte har haft inblick i, för att förmå alla att ställa upp bakom den i vissa frågor tämligen socialliberala Sahlin?

Kolonisera oss!

De senaste dagarna har det skrivits en del om det danska intresset att köpa kolonilotter i Skåne. Köerna på Själland är nämligen väldigt långa, vilket har förmått Köpenhamns överborgmästare Ritt Bjerregaard att vädra tanken om "kolonisering" av Skåne. Jag vet inte om den exakta ordalydelsen var Bjerregaards, men det blev i varje fall en huvudnyhet på SVT text.

Reaktionerna är lite blandade. Vellinges Göran Holm (m) tyckte att det är lite bakvänt att danskarna måste åka över sundet för att odla sallad. I dagens Skånska Dagbladet tas dessutom förbudet för utlänningar att köpa fritidshus i Danmark upp som ett exempel på bristande ömsesidighet. Sydsvenskan rapporterar däremot om ett i huvudsak positivt bemötande av Bjerregaards imperieambitioner - om inte från de enskilda föreningarna, så från Koloniträdgårdsförbundet. Det hör nämligen till saken att koloniområdena i Skåne ofta är hårt trängda av kommuners utbyggnadsplaner. Dessutom kan jag intyga att det åtminstone i Lund finns lotter som står och förfaller. Ett växande intresse skulle höja värdet på mark avsedd för koloniområden, vilket dels innebär att man lättare kan hävda sig mot kommunen, dels att nya områden kan komma att anläggas.

Den undanträngningseffekt som det varnas för kan ju faktiskt lösas genom att nya områden blir kolonier. På det hela taget blir alla vinnare. Så kom gärna och kolonisera oss. Eller - för att uttrycka saken mer korrekt - köp en odlingslott i vår gemensamma region.

Begreppsanalys

Vad betyder "mångfaldsarbete"?

Betyder det:

1. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir ovidkommande?

2. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir en finfin krydda i verksamheten?

3. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan försöka bortse från de personliga egenskaperna av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

4. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan inte tänka på något annat än egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

5. att se till så att skomakaren bliver vid sin läst; d v s att kvinnan förutsätts tillföra det ena, araben det andra och bögen det tredje?

6. att se till så att skomakaren lämnar sin läst; d v s att alla är och handlar helt i motsats till vad de förväntas göra, givet sina egenskaper?

Jag vet inte. Jag håller på ettan, men jag tvivlar starkt på att folk som kräver eller jobbar med mångfaldsarbete är inne på samma linje.

Mer om kulturpolitik

Dick Erixon har åhört ett seminarium om kulturpolitik anordnat av magasinet Neo, och rapporterar därifrån. Inbäddad i rapporten finns denna skarpa iakttagelse:

"På [Anders] Linders fråga skulle jag vilja svara: problemet är att entreprenörskap saknas i kultursvängen. Man ser sig ha rätt att försörjas av andra, som inte får ta sig rätten att ha synpunkter på deras arbete. Konstnärliga friheten används som hävstång för att ställa krav. Tänk om alla skulle göra så i sitt yrkesarbete! 'Jag ställer upp på att vara lokförare under förutsättning att jag kör tåget vart jag har lust och när jag har lust.' Eller: 'Jag som läkare opererar patienten i det organ jag känner för.' Det är en absurd och förljugen form av frihet som kulturarbetarna kräver.

Det ligger mycket i detta. Det jag har svårt för i den offentligfinansierade kultursvängen är att många kulturarbetare tycks ta det som en rättighet att bli offentligt försörjda, och propagerar dessutom för denna åsikt i ett aggressivt tonläge, utan minsta ödmjukhet.

Kulturpolitiken borde nog försöka hitta tillbaka till fundamenten: vikten av att upprätthålla vissa institutioner och klassiska kulturutryck som kan ses som en del av en bildningspolitik, och som inte har en chans på en fri marknad. I övrigt borde vi ha mer av entreprenörskap och underlätta för privat finansiering.

Blunda inte inför problemen

Låt det sägas på en gång och upprepas många gånger: folk som har en välgrundad fruktan för förföljelser i sitt hemland måste kunna få asyl, efter en individuell prövning. Vad jag kan bedöma är denna prövning satt på undantag i och med dagens stora invandringsvåg från Irak. Ska ett redan hårt prövat samhälle klara av integrationen - läs språkkunskaper, utbildning, arbete och västerländska värderingar - måste regeringen agera.

Tobias Billström svävar på målet. I senaste debattinlägget (SkD Debatt, ej på nätet) som jag tog del av valde han att helt enkelt inte se problemen. Artikeln var ett svar på kritik från folk aktiva i asylgrupper, vilka kritiserade att regeringen inte tar i med hårdhandskarna mot kommuner som vägrar skriva på avtal med Migrationsverket. Billström upprepade bara mantrat att Sverige ska ha en "generös" asylpolitik. Vad betyder det? Riktas generositeten rätt? Finns det inte folk som får avslag, trots betydligt starkare skäl för asyl än många som råkar ha rätt nationalitet, eller har förfalskat den?

Jag tror att vi måste finna andra vägar, vilket även Merit Wager har resonerat kring. Vi borde exempelvis, därest situationen i länderna så tillåter, flytta över den första prövningen av asylskälen dit genom kraftig förstärkning av ambassader och konsulat. Och samverkan inom EU måste bli mer än bara tomma ord.

Se gärna ett av Wagers senare blogginlägg i frågan här.