Merit Wager, egen företagare och idealist som arbetar hårt med att stötta enskilda asylsökande i deras kontakter med myndigheter och omvärlden, tar idag på Expressens debattsida upp problemet med asylsökande som har gjort sig av med identitetshandlingarna. Det cirkulerar dessutom många uppgifter för närvarande om att irakiska ambassaden i Stockholm ska ha utfärdat tiotusentals falska pass, vilket till råga på allt Migrationsverket ska ha känt till.
Wager har tidigare inte precis stuckit ut som förordare av åtstramningar, men nu öppnar hon för det, sedan hon konstaterat att den individuella, rättssäkra bedömningen av asylskäl hotas av de många sökande som egentligen saknar skäl enligt utlänningslagen och FN-konventionen. Wagers debattinlägg är mycket betydelsefullt, eftersom det tydligt visar att krav på åtstramningar och ordning och reda inom asylprocessen i högsta grad kan motiveras med värnandet om rätten att få sin enskilda asylansökan ordentligt prövad. Migrationsverket hinner nämligen inte göra ordentliga utredningar, och folk klumpas samman i kollektiv.
För flera år sedan hörde jag en juridisk auktoritet och stor förkämpe för asylrätten, Gregor Noll, just föreslå en av de åtgärder som Wager nämnder i sin artikel, nämligen prövning vid ambassader i hemländerna. Det låter som ett ganska vettigt förslag.
Merit Wager påvisar att allt inte är svart eller vitt, och att rätten att söka asyl och få sin sak prövad kan stå i motsättning till massbeslut och släpphänthet i förhållande till folk som fuskar och ljuger. Är Wagers artikel ett tecken på att vi kan börja få en sansad debatt om flykting- och migrationspolitik i Sverige? Kanske är ett sådant skifte på väg. Och då kan det gå ganska snabbt.
31 januari 2007
Invandringsvåg från Irak
Världens käraste lille påg från Geijerskolans förskoleklass frågade mig vad jag heter, och sedan var jag kommer ifrån. Själv var han från Irak, vilket, konstaterade han, ligger mycket långt borta...
Läget när det gäller invandring från Irak är tyvärr mycket bekymmersamt för närvarande. Jag har fått uppgifter om att just nu runt 70 ensamma barn anländer därifrån till Malmö per vecka. 63% av alla flyktingar som uppger sig vara från Irak och som söker sig till EU hamnar i Sverige, och runt 50% av hela EU-siffran hamnar i Malmö, enligt uppgift från en källa i kommunförvaltningen.
Vi måste erkänna för oss själva att situationen på det hela taget inte är hållbar. Migrationsminister Tobias Billström blev intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet (ej på nätet), varvid han ställde sig bakom förslag om åtstramad anhöriginvandring, samt åtgärder för att sprida bosättningen över hela landet. Billström måste dock agera mycket snabbare och tydligare, för att få till stånd ändringar inom rimlig tid.
Många från Irak har med rätta individuella asylskäl, och skulle därmed inte hindras från att få uppehållstillstånd. Min poäng är att det är väsentligt att anhöriginvandring och uppehållstillstånd av "synnerligen ömmande skäl", som det heter i lagen numera, inte kringskär våra möjligheter att faktiskt kunna härbärgera flyktingar med asylskäl. Och de mängder som Sverige och inte minst Malmö för närvarande tar emot ligger bortom rimlighetens gränser. Integrationen blir en allt svårare uppgift.
Läget när det gäller invandring från Irak är tyvärr mycket bekymmersamt för närvarande. Jag har fått uppgifter om att just nu runt 70 ensamma barn anländer därifrån till Malmö per vecka. 63% av alla flyktingar som uppger sig vara från Irak och som söker sig till EU hamnar i Sverige, och runt 50% av hela EU-siffran hamnar i Malmö, enligt uppgift från en källa i kommunförvaltningen.
Vi måste erkänna för oss själva att situationen på det hela taget inte är hållbar. Migrationsminister Tobias Billström blev intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet (ej på nätet), varvid han ställde sig bakom förslag om åtstramad anhöriginvandring, samt åtgärder för att sprida bosättningen över hela landet. Billström måste dock agera mycket snabbare och tydligare, för att få till stånd ändringar inom rimlig tid.
Många från Irak har med rätta individuella asylskäl, och skulle därmed inte hindras från att få uppehållstillstånd. Min poäng är att det är väsentligt att anhöriginvandring och uppehållstillstånd av "synnerligen ömmande skäl", som det heter i lagen numera, inte kringskär våra möjligheter att faktiskt kunna härbärgera flyktingar med asylskäl. Och de mängder som Sverige och inte minst Malmö för närvarande tar emot ligger bortom rimlighetens gränser. Integrationen blir en allt svårare uppgift.
Öresundsklass(er) på väg
Jag deltog nyligen vid ett styrgruppsmöte på Geijerskolan, Limhamn, gällande det Öresundsklassprojekt som jag tidigare har skrivit om på bloggen. I december fick Öresundskomiteen (samarbetsorganisationen för kommuner och regioner runt Öresund) och Geijerskolan besked om att Nordiska Ministerrådet har beviljat projektmedel. Härligt! Saker och ting börjar röra på sig. Det finns ett tryck från många föräldrar att komma igång med Öresundsklass(er), med undervisning på båda språken och med den gemensamma historien och kulturen på schemat.
Bara idag har ungefär 30% av eleverna på Geijerskolan dansk helt eller delvis dansk bakgrund. Och andelen är säkerligen störst och lär växa än mer bland de små barnen. Västra Malmö är inne i en snabb "fördanskning" (eller ska vi kanske säga "sundifiering"?). Øresundsinstituttets Anders Olshov har bedömt att den nya stora stadsdelen i Hyllie kommer att domineras helt av danskar.
Vi är inne i spännande processer. Skandinavien/Norden och regionen kan ta plats som viktiga identitetsgrunder.
Men i DN-skrapan är man förstås både blind och döv, men saknar vett att vara stum. Wakey pakey!
Bara idag har ungefär 30% av eleverna på Geijerskolan dansk helt eller delvis dansk bakgrund. Och andelen är säkerligen störst och lär växa än mer bland de små barnen. Västra Malmö är inne i en snabb "fördanskning" (eller ska vi kanske säga "sundifiering"?). Øresundsinstituttets Anders Olshov har bedömt att den nya stora stadsdelen i Hyllie kommer att domineras helt av danskar.
Vi är inne i spännande processer. Skandinavien/Norden och regionen kan ta plats som viktiga identitetsgrunder.
Men i DN-skrapan är man förstås både blind och döv, men saknar vett att vara stum. Wakey pakey!
30 januari 2007
DN bekänner färg
Sydsvenskans storebror, Dagens Nyheter, kastar sig också in i debatten. Ledarredaktionen där uppe tycks ha fått fnatt. När regionfrågan kommer upp går vettet ur étatisterna. DN:s mjukisliberala snusförnuft har kompletterats med storsvenskhet och stenhårt statsstyre. Är inte det Sveriges moderna historia i ett nötskal?
Vi ska enligt DN tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för deras ack så framsynta centralism och krossande av konkurrerande maktcentra. Sedan blandar DN ihop det deskriptiva med det normativa. Nej, Sverige har ingen tradition av federalism i landets styrelse. Är blott detta faktum ett giltigt skäl för att förkasta idéer om maktdelning i form av starka regioner, där så önskas, för att sedan kräva att 90- och 00-talens utveckling mot decentralisering och regioner blir ogjord? Är det centralistiska, likriktande draget i svenska statsbildningens historia någonting positivt? Axel Oxenstierna finner sin rätta motsvarighet under 1900-talet i makarna Myrdal. DN borde i konsekvensens namn även kyssa deras fötter, när de ändå är i farten.
Påståendet att Sverige inte har "några kulturellt avvikande regioner" är riktigt manipulativ och låg argumentation. För det första kan man förundra sig över ordvalet. Är det så DN ser på kulturregioner runt om i Europa - som besvärliga "avvikare" från ordningen? För det andra beror ju frågan helt på vad man lägger i begreppet "kulturellt avvikande". Bara för att det inte är som i, säg, Belgien, betyder det ju inte att det är som på Island.
DN har bekänt färg. Av skolan sanktionerad bank av dem som understod sig att tala samiska och tornedalsfinska på rasterna var tydligen helt rätt, enligt mjukisliberalerna på Kungsholmen. Försvenskningskampanjerna i Skånelandskapen ska vi buga oss i vördnad inför, enligt statsdyrkarna i ledarredaktionen. Tala om att förena det sämsta från två idéströmningar. Det är ingen vacker nyans man har rört ihop.
Vi ska enligt DN tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för deras ack så framsynta centralism och krossande av konkurrerande maktcentra. Sedan blandar DN ihop det deskriptiva med det normativa. Nej, Sverige har ingen tradition av federalism i landets styrelse. Är blott detta faktum ett giltigt skäl för att förkasta idéer om maktdelning i form av starka regioner, där så önskas, för att sedan kräva att 90- och 00-talens utveckling mot decentralisering och regioner blir ogjord? Är det centralistiska, likriktande draget i svenska statsbildningens historia någonting positivt? Axel Oxenstierna finner sin rätta motsvarighet under 1900-talet i makarna Myrdal. DN borde i konsekvensens namn även kyssa deras fötter, när de ändå är i farten.
Påståendet att Sverige inte har "några kulturellt avvikande regioner" är riktigt manipulativ och låg argumentation. För det första kan man förundra sig över ordvalet. Är det så DN ser på kulturregioner runt om i Europa - som besvärliga "avvikare" från ordningen? För det andra beror ju frågan helt på vad man lägger i begreppet "kulturellt avvikande". Bara för att det inte är som i, säg, Belgien, betyder det ju inte att det är som på Island.
DN har bekänt färg. Av skolan sanktionerad bank av dem som understod sig att tala samiska och tornedalsfinska på rasterna var tydligen helt rätt, enligt mjukisliberalerna på Kungsholmen. Försvenskningskampanjerna i Skånelandskapen ska vi buga oss i vördnad inför, enligt statsdyrkarna i ledarredaktionen. Tala om att förena det sämsta från två idéströmningar. Det är ingen vacker nyans man har rört ihop.
Fler reaktioner och inlägg
Åtminstone två ledarsidor i Skåne behandlade Ansvarskommitténs arbete i måndags: Kvällsposten och Norra Skåne.
KvP:s Peter J Olsson kritiserar, liksom på sin blogg, Sydsvenskans befängda ledare från i söndags. Norra Skånes ledarredaktör Johan Hammarqvist betonar vikten av att diskutera vad regionerna ska ägna sig åt, snarare än att rita kartor. Han förordar mer makt och ansvar till regionerna, och vänder sig emot Ansvarskommitténs ingenjörskonster.
Ett annat intressant inlägg i debatten står den nyliberale C L K Aqurette (m) för, som även hänvisar till den centerpartistiske bloggaren Björn Pedersen.
Stödet för regionalism växer allt mer, och många är irriterade över det ingenjörstänkande ur ett byråkratiskt perspektiv som tycks vara förhärskande inom Ansvarskommittén, samtidigt som man ger kommittén ett erkännande för att den över huvud taget har tänkt i termer av regioner. Precis som i fallet med arbetsmarknad och näringsliv, spelar identitet och historia en viktig roll för indelningen av Sverige. Landshövding Anders Björck är fel på det i det mesta när det gäller regionalism, men ett av hans förslag är faktiskt helt berättigat: låt oss hålla folkomröstningar i regionfrågan.
KvP:s Peter J Olsson kritiserar, liksom på sin blogg, Sydsvenskans befängda ledare från i söndags. Norra Skånes ledarredaktör Johan Hammarqvist betonar vikten av att diskutera vad regionerna ska ägna sig åt, snarare än att rita kartor. Han förordar mer makt och ansvar till regionerna, och vänder sig emot Ansvarskommitténs ingenjörskonster.
Ett annat intressant inlägg i debatten står den nyliberale C L K Aqurette (m) för, som även hänvisar till den centerpartistiske bloggaren Björn Pedersen.
Stödet för regionalism växer allt mer, och många är irriterade över det ingenjörstänkande ur ett byråkratiskt perspektiv som tycks vara förhärskande inom Ansvarskommittén, samtidigt som man ger kommittén ett erkännande för att den över huvud taget har tänkt i termer av regioner. Precis som i fallet med arbetsmarknad och näringsliv, spelar identitet och historia en viktig roll för indelningen av Sverige. Landshövding Anders Björck är fel på det i det mesta när det gäller regionalism, men ett av hans förslag är faktiskt helt berättigat: låt oss hålla folkomröstningar i regionfrågan.
29 januari 2007
Bisarrt
Sydsvenskans huvudledare från i söndags ter sig som allt mer bisarr. Det finns ingen klar argumentationslinje. Man får känslan att skribenten/redaktionen först och främst bestämt sig för att inta den statsbyråkratiska hållningen, för att sedan producera några argument på en höft. Vilket intellektuellt förfall de har hamnat i!
Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson har också reagerat.
Läs gärna även regionala tillväxtnämndens ordförande Pia Kinhults funderingar om Ansvarskommitténs snäva utredning. Kinhult förvarnar om att kommittén troligen kommer att föreslå förstatligande av universitetssjukhusen. Vilket problem löser man då? Frågetecknen hopar sig inför kommitténs slutbetänkande.
Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson har också reagerat.
Läs gärna även regionala tillväxtnämndens ordförande Pia Kinhults funderingar om Ansvarskommitténs snäva utredning. Kinhult förvarnar om att kommittén troligen kommer att föreslå förstatligande av universitetssjukhusen. Vilket problem löser man då? Frågetecknen hopar sig inför kommitténs slutbetänkande.
28 januari 2007
Regionfrågan och Sydsvenskan
Kvaliteten på det som skrivs på Sydsvenskans ledarsida är otroligt ojämn. Idag är det t ex svårt att veta om man ska ta det på allvar.
Allt fler nödsignaler når fram om att regionfrågan håller på att misshandlas av Ansvarskommittén. Kommittén förefaller ha anlagt ett ovanifrånperspektiv och låter svansen vifta med hunden. Allt tyder på att man är besatt av hur många sjukhus, universitet och näsor som är fördelade över landet, för att sedan rita kartor.
Sydsvenskans ledarsida är idag detta synsätts främsta företrädare. Skånes och Öresundsregionens största dagstidning (som ju ägs av Marieberg) har tidigare frimodigt drivit på för regionens utveckling i form av EU- och Öresundsbrofrågorna. Detta arv är nu förskingrat under redaktören Heidi Avellans egid. Det viktigaste steget för vår utveckling i Öresundsregionen - i linje med Regionernas Europa och den gränsöverskridande tanken bakom EU - försöker nu Sydsvenskan torpedera. Tidningen börjar på allvar göra skäl för sitt namn. Det är det svenska uppifrånperspektivet som har en apostel i Malmö.
Ska man gå in och bemöta artikelns dumheter i sak? Ska man poängtera att historia och identitet underbygger alla demokratiska system? Bör man inflika att ledarsidan i konsekvens med sitt resonemnag inte heller borde bry sig om Sverige består, eller EU för den delen? Är det lönt att påpeka att regioner inte "handlar om en effektiv statlig förvaltning" (varför i hela friden ska man då välja parlament/fullmäktige)?
Troligen inte. Det räcker nog med att konstatera att den opinionsbildare som tror att brister i vården av en 85-åring på UMAS-akuten finner sitt botemedel genom att uppifrån bunta ihop Öland och Skåne i en "effektiv statlig förvaltning" inte riktigt har alla koppar i skåpet.
Det kan låta masochistiskt för en centerpartist, men jag börjar längta tillbaka till Per T Ohlssons dagar.
Allt fler nödsignaler når fram om att regionfrågan håller på att misshandlas av Ansvarskommittén. Kommittén förefaller ha anlagt ett ovanifrånperspektiv och låter svansen vifta med hunden. Allt tyder på att man är besatt av hur många sjukhus, universitet och näsor som är fördelade över landet, för att sedan rita kartor.
Sydsvenskans ledarsida är idag detta synsätts främsta företrädare. Skånes och Öresundsregionens största dagstidning (som ju ägs av Marieberg) har tidigare frimodigt drivit på för regionens utveckling i form av EU- och Öresundsbrofrågorna. Detta arv är nu förskingrat under redaktören Heidi Avellans egid. Det viktigaste steget för vår utveckling i Öresundsregionen - i linje med Regionernas Europa och den gränsöverskridande tanken bakom EU - försöker nu Sydsvenskan torpedera. Tidningen börjar på allvar göra skäl för sitt namn. Det är det svenska uppifrånperspektivet som har en apostel i Malmö.
Ska man gå in och bemöta artikelns dumheter i sak? Ska man poängtera att historia och identitet underbygger alla demokratiska system? Bör man inflika att ledarsidan i konsekvens med sitt resonemnag inte heller borde bry sig om Sverige består, eller EU för den delen? Är det lönt att påpeka att regioner inte "handlar om en effektiv statlig förvaltning" (varför i hela friden ska man då välja parlament/fullmäktige)?
Troligen inte. Det räcker nog med att konstatera att den opinionsbildare som tror att brister i vården av en 85-åring på UMAS-akuten finner sitt botemedel genom att uppifrån bunta ihop Öland och Skåne i en "effektiv statlig förvaltning" inte riktigt har alla koppar i skåpet.
Det kan låta masochistiskt för en centerpartist, men jag börjar längta tillbaka till Per T Ohlssons dagar.
24 januari 2007
Kulturpolitiken hettar till (en smula)
Torsdag-fredag är jag deltagare vid en längre sammankomst med Region Skånes nyvalda kulturnämnd. Redan inför första sammanträdet har klimatet mellan nämnden och statliga kulturdepartementet dessvärre kylnat till ordentligt (liksom vädret i övrigt - men det är något som jag välkomnar).
Bakgrunden är att den nya regeringen i elfte timmen (21/12 2006) skickade ut ett regleringsbrev inom kulturområdet, som bl. a. skär ner på anslagen för de scenkonstinstitutioner som enligt en dom i EG-domstolen och Regeringsrätten tidigare under förra året fick rätt att dra av ingående moms. Hängde du med? Nåja, detaljerna är inte så viktiga. Beslutet har kommit väldigt sent och har kullkastat en och annan budget bland svenska teatrar. Oavsett vad man anser om kulturanslag och deras inriktning är det aldrig bra med tvära kast.
I sitt regleringsbrev kräver alltså regeringen att varje scenkonstinstitution som tjänade på domen ska få bidraget minskat i motsvarande grad. Problemet är att regeringen plötsligt tycks ha "glömt" att göra ett undantag för Skåne! Plötsligt detaljreglerar staten pengarna som regionen enligt tidigare överenskommelser ska ha rätt att fördela enligt egna prioriteringar. En smygcentralisering av stora mått, och dessutom ett avtalsbrott!
Kulturnämndens stridbare ordförande Rolf Tufvesson (kd) skickade den 19/1 ett argsint brev till Statens Kulturråd och till kulturdepartementet. Som avslutning skriver han:
"Region Skånes uppfattning är att föreslagna förändringar i regleringsbrevet inte är förenliga med försöksverksamheten i Skåne."
Fortsättning följer. Hur som helst vore det olyckligt om förbindelserna med den nya, borgerliga regeringen skulle försämras. Jag hoppas verkligen att detta inte är ett utfall av en medveten centraliseringsstrategi från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths sida, utan snarare handlar om en olycka i arbetet, eller någon klåfingring kulturbyråkrats prövning av gränserna...
Bakgrunden är att den nya regeringen i elfte timmen (21/12 2006) skickade ut ett regleringsbrev inom kulturområdet, som bl. a. skär ner på anslagen för de scenkonstinstitutioner som enligt en dom i EG-domstolen och Regeringsrätten tidigare under förra året fick rätt att dra av ingående moms. Hängde du med? Nåja, detaljerna är inte så viktiga. Beslutet har kommit väldigt sent och har kullkastat en och annan budget bland svenska teatrar. Oavsett vad man anser om kulturanslag och deras inriktning är det aldrig bra med tvära kast.
I sitt regleringsbrev kräver alltså regeringen att varje scenkonstinstitution som tjänade på domen ska få bidraget minskat i motsvarande grad. Problemet är att regeringen plötsligt tycks ha "glömt" att göra ett undantag för Skåne! Plötsligt detaljreglerar staten pengarna som regionen enligt tidigare överenskommelser ska ha rätt att fördela enligt egna prioriteringar. En smygcentralisering av stora mått, och dessutom ett avtalsbrott!
Kulturnämndens stridbare ordförande Rolf Tufvesson (kd) skickade den 19/1 ett argsint brev till Statens Kulturråd och till kulturdepartementet. Som avslutning skriver han:
"Region Skånes uppfattning är att föreslagna förändringar i regleringsbrevet inte är förenliga med försöksverksamheten i Skåne."
Fortsättning följer. Hur som helst vore det olyckligt om förbindelserna med den nya, borgerliga regeringen skulle försämras. Jag hoppas verkligen att detta inte är ett utfall av en medveten centraliseringsstrategi från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths sida, utan snarare handlar om en olycka i arbetet, eller någon klåfingring kulturbyråkrats prövning av gränserna...
Hitchens kommenterar Steyn
Christopher Hitchens är i sanning en intressant skribent som har något att säga om vår samtid. Han går den sekulära, värdegrundade, inkluderande, västerländska statsbildningens ärenden. Detta medför att han lägger mycket kraft på att bekämpa islamismen, utan att därmed ta parti för någon enskild religion eller betrakta islam som en homogen enhet utan möjligheter till förändring. Denna världsåskådning skymtar fram i hans kommentarer till Mark Steyns bok The End of the World As We Know It.
22 januari 2007
Om rättsstaten och sexualbrott
När det gäller frågor om straffrätt och förändringar av lagstiftningen är det viktigt att, som det heter, inte rusa åstad. Straffrätten är särskilt illa lämpad som föremål för omkastningar för att tillfredsställa ett mediedrev eller starka opinioner. Man måste helt enkelt hålla huvudet kallt. Ofta ligger grundproblemet någon annan stans än i lagstiftningens formuleringar. Sociala bekymmer, brister i förmedling och upprätthållande av normer och tillkortakommanden inom polisväsendet är ofta källor till brottslighet.
Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).
Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.
När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.
Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?
Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.
Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).
Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.
När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.
Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?
Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.
20 januari 2007
"Kränkande" sade Skolverket
Nu har den krisdrabbade Gustav Adolfsskolan i Landskrona infört krav på att eleverna skall tala svenska i skolan. Rektorn vill nu införa nolltolerans mot bl. a. förolämpningar och kränkande språkbruk, vilket bara kan upprätthållas om man förstår vad eleverna säger. Vid samma skola har tidigare ett gäng flickor strejkat för att de inte står ut med glåporden och trakasserierna.
Jag har tidigare förklarat varför jag stödjer folkpartiet i Malmös förslag om svenska i klassrummen. Man kan inte förkasta denna åtgärd med hänvisning till att den förr har använts för att förtrycka minoritetsspråk och regionala språk. Så är inte fallet vid Gustav Adolfsskolan. Verkligheten är en helt annan och ändamålen är inte desamma.
Givetvis rycker Skolverket och Barnombudsmannen ut med helt absurda påståenden om etnisk diskriminering, samt att åtgärden kan uppfattas som "kränkande" av barnen. Detta gör mig ärligt talat upprörd. Var fanns Skolverket och Barnombudsmannen när krutrök och explosioner blev en del av barnens inomhusmiljö, och när flickor över huvud taget inte vågade gå till skolan av rädsla för övergrepp med sexuella inslag? Var fanns ni då? Vad är mest kränkande för eleverna?
Det svenska etablissemangets perspektiv är lika förvrängt som en blick i en skrattspegel. Men roligt är det verkligen inte. Den finns inte ett uns av förnuft kvar hos vissa myndigheter. De som får betala dyrast för denna bisarra verklighetsflykt är förstås barnen.
Jag har tidigare förklarat varför jag stödjer folkpartiet i Malmös förslag om svenska i klassrummen. Man kan inte förkasta denna åtgärd med hänvisning till att den förr har använts för att förtrycka minoritetsspråk och regionala språk. Så är inte fallet vid Gustav Adolfsskolan. Verkligheten är en helt annan och ändamålen är inte desamma.
Givetvis rycker Skolverket och Barnombudsmannen ut med helt absurda påståenden om etnisk diskriminering, samt att åtgärden kan uppfattas som "kränkande" av barnen. Detta gör mig ärligt talat upprörd. Var fanns Skolverket och Barnombudsmannen när krutrök och explosioner blev en del av barnens inomhusmiljö, och när flickor över huvud taget inte vågade gå till skolan av rädsla för övergrepp med sexuella inslag? Var fanns ni då? Vad är mest kränkande för eleverna?
Det svenska etablissemangets perspektiv är lika förvrängt som en blick i en skrattspegel. Men roligt är det verkligen inte. Den finns inte ett uns av förnuft kvar hos vissa myndigheter. De som får betala dyrast för denna bisarra verklighetsflykt är förstås barnen.
19 januari 2007
Medlemsraset symptom på större fel
SSU är uppenbarligen en dvärg numera. 4 300 medlemmar är idag den officiella siffran. För tre år sedan var den 29 000 (vilket dock, givetvis, inkluderade väldigt mycket luft). Det andra folkrörelseanknutna ungdomsförbundet, CUF, som jag själv är medlem i, har sedan flera år ett medlemstal på ett par tusen. Symptomatiskt nog är det Ung Vänster och MUF som förefaller vara störst idag - d v s de förbund som lätt kan kopplas samman med stereotypa livsstilar och världsbilder bland unga i dagens samhälle. Men även dessa förbund är förhållandevis små.
Ungdomsförbundens medlemstapp skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från motsvarande utveckling hos partierna, även om det har skett mer dramatiskt. Vad som händer inom partiväsendet är att medlemsbasen förtvinar, samtidigt som överbyggnaden i form av partiernas riksorganisationer sväller och professionaliseras med hjälp av statliga och privata medel. Detta är mycket allvarligt för demokratin.
Jag är övertygad om att vi i grunden måste se över vårt valsystem, för att råda bot på det demokratiska underskottet. Jag tror att vi måste gå i den riktning som exempelvis Dick Erixon har påvisat, med mindre valkretsar (Erixon förordar enmansvalkretsar). Vidare borde vi ha direktvalda borgmästare - åtminstone i landets mindre kommuner. Det skulle förbättra möjligheten till ansvarsutkrävande, stärka de förtroendevaldas ställning i förhållande till partibyråkratin och minska den förödande anonymiteten. Vilket i sin tur skulle göra partimedlemskap mer meningsfullt.
Ungdomsförbundens medlemstapp skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från motsvarande utveckling hos partierna, även om det har skett mer dramatiskt. Vad som händer inom partiväsendet är att medlemsbasen förtvinar, samtidigt som överbyggnaden i form av partiernas riksorganisationer sväller och professionaliseras med hjälp av statliga och privata medel. Detta är mycket allvarligt för demokratin.
Jag är övertygad om att vi i grunden måste se över vårt valsystem, för att råda bot på det demokratiska underskottet. Jag tror att vi måste gå i den riktning som exempelvis Dick Erixon har påvisat, med mindre valkretsar (Erixon förordar enmansvalkretsar). Vidare borde vi ha direktvalda borgmästare - åtminstone i landets mindre kommuner. Det skulle förbättra möjligheten till ansvarsutkrävande, stärka de förtroendevaldas ställning i förhållande till partibyråkratin och minska den förödande anonymiteten. Vilket i sin tur skulle göra partimedlemskap mer meningsfullt.
Sahlin + Ulvskog?
Ja, vad ska man säga? Kulturradikal vänsterliberalism parad med hårdför vänsterétatism? Not my cup of tea.
18 januari 2007
Flugornas Herre i Landskrona
En grundskola i Landskrona har den senaste tiden befunnit sig i rena krigstillståndet. Nyårsraketer avfyras inomhus. Elever vågar inte gå till skolan längre. Lärare är livrädda. De senaste rönen lyder att sex elever skall flyttas från skolan. De anses ingå i en bråkig grupp på, ja, siffran stämmer, 28 elever, som gör vardagen i skolan till ett rent helsike. Detta låter mer som Flugornas Herre än som en skola för undervisning. I Malmö har vi haft flera liknande exempel. Bl. a. stängde staden en hel skola för gott till följd av ordningsproblemen.
Landskrona är en stad som egentligen har många goda förutsättningar: förträffligt läge, vackra anrika byggnader, bra kollektivtrafik (trådbussar i staden, samt anslutning till västkustbanan och E6:an). Men socialt håller det på att braka samman. Som jag tidigare har konstaterat behöver staden kraftiga begränsningar i invandringen från icke-EU länder för att ge bättre förutsättningar för alla dess invånare. Då talar jag inte minst om de invandrade landskronaborna och deras barn. Därtill behövs en bättre skolpolitik.
Det är svårt att inte få intrycket att lärarnas fackförbund är den romantiserade flumskolans främsta bastioner. Oavsett åkomma heter medicinen mer pengar till lärare, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Finns det inga gränser för den ideologiska blindheten? Man kan ju tro att det är en vårdinrättning för psykiskt sjuka som är föremål för åtgärdsförslagen, snarare än skolor. Om inte den borgerliga regeringen och kommunpolitiker runt om i landet förmår att stegvis lägga om kursen för den supertanker som heter "svenska skolan" lär den väl i och för sig, förr eller senare, bli just en sådan.
Landskrona är en stad som egentligen har många goda förutsättningar: förträffligt läge, vackra anrika byggnader, bra kollektivtrafik (trådbussar i staden, samt anslutning till västkustbanan och E6:an). Men socialt håller det på att braka samman. Som jag tidigare har konstaterat behöver staden kraftiga begränsningar i invandringen från icke-EU länder för att ge bättre förutsättningar för alla dess invånare. Då talar jag inte minst om de invandrade landskronaborna och deras barn. Därtill behövs en bättre skolpolitik.
Det är svårt att inte få intrycket att lärarnas fackförbund är den romantiserade flumskolans främsta bastioner. Oavsett åkomma heter medicinen mer pengar till lärare, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Finns det inga gränser för den ideologiska blindheten? Man kan ju tro att det är en vårdinrättning för psykiskt sjuka som är föremål för åtgärdsförslagen, snarare än skolor. Om inte den borgerliga regeringen och kommunpolitiker runt om i landet förmår att stegvis lägga om kursen för den supertanker som heter "svenska skolan" lär den väl i och för sig, förr eller senare, bli just en sådan.
17 januari 2007
Det dunkelt sagda...
Egentligen kan jag inte ta Aftonbladets ledarsida och åtskilliga av tidningens krönikörer på allvar. Skulle jag göra det hade bloggen bara blivit en lång, tjatig litania på väldigt grundläggande nivå. Man måste välja sina strider.
Eftersom jag nu har tipsats om att krönikören Nisha Besara har gett sig in i regionalismdebatten, tog jag mig en titt på alstret, och kom fram till att det ändå är värt att kommentera. Besara kritiserar nämligen den halländska kampanjen om ett sammanhållet Halland vad gäller den regionala, politiska indelningen.
Besara har läst Benedict Andersons teser om nationalism. Hans tes är ju att nationen är en sentida konstruktion, vilket väl har en del fog för sig, men kanske inte är hela sanningen. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Detta innebär ju inte per automatik att nationen är någonting rakt igenom förkastligt. Detta tror fördummade kulturradikaler på Aftonbladet, och glömmer att det finns femtioelva andra konstruktioner som vi håller oss med, vilka inte alltid måste vara av ondo. Nåväl, jag ska inte fastna här.
"Som att hallänningarnas hela identitet bärs upp av de administrativa gränser som i dag utgör länet och regionen. Perfekt exempel på en föreställd gemenskap."
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Besara har tydligen missförstått Anderson. Det är den halländska identiteten som Anderson skulle peka ut som konstruerad/föreställd. Att politik och administration sedan följer en sådan gemenskap är ingenting konstigt. Det är tvärtom just vad som bör gälla. Jag förstår inte Besaras kritik. Hon tycks säga att politikerna försöker pådyvla hallänningarna en identitet, trots att det egentligen inte behövs, eftersom Halland så att säga består vad som än händer. Men i nästa andetag säger hon att de administrativa gränserna grundar just denna identitet. Således en självmotsägelse som heter duga. Besara drar helt enkelt i varje halmstrå för att få vara kritisk.
Eftersom jag nu har tipsats om att krönikören Nisha Besara har gett sig in i regionalismdebatten, tog jag mig en titt på alstret, och kom fram till att det ändå är värt att kommentera. Besara kritiserar nämligen den halländska kampanjen om ett sammanhållet Halland vad gäller den regionala, politiska indelningen.
Besara har läst Benedict Andersons teser om nationalism. Hans tes är ju att nationen är en sentida konstruktion, vilket väl har en del fog för sig, men kanske inte är hela sanningen. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Detta innebär ju inte per automatik att nationen är någonting rakt igenom förkastligt. Detta tror fördummade kulturradikaler på Aftonbladet, och glömmer att det finns femtioelva andra konstruktioner som vi håller oss med, vilka inte alltid måste vara av ondo. Nåväl, jag ska inte fastna här.
"Som att hallänningarnas hela identitet bärs upp av de administrativa gränser som i dag utgör länet och regionen. Perfekt exempel på en föreställd gemenskap."
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Besara har tydligen missförstått Anderson. Det är den halländska identiteten som Anderson skulle peka ut som konstruerad/föreställd. Att politik och administration sedan följer en sådan gemenskap är ingenting konstigt. Det är tvärtom just vad som bör gälla. Jag förstår inte Besaras kritik. Hon tycks säga att politikerna försöker pådyvla hallänningarna en identitet, trots att det egentligen inte behövs, eftersom Halland så att säga består vad som än händer. Men i nästa andetag säger hon att de administrativa gränserna grundar just denna identitet. Således en självmotsägelse som heter duga. Besara drar helt enkelt i varje halmstrå för att få vara kritisk.
16 januari 2007
Freivalds lapade bödlarnas stövlar
Tidningen Riksdag & Departement har funnit det brev som Sveriges före före detta utrikesminister Laila Freivalds skickade till Yemen, vilket vi fick höra talas om från yemenitiska källor. I öppenhet brädas sålunda Sverige av en föraktlig diktaturjunta.
Hela ärendet stinker av lögner och vämjeligt kryperi. Freivalds avgång bibringas ytterligare en anledning retroaktivt. Hon lät påskina att både polisen och JK skulle följa fallet noggrant, vilket hos brevets mottagare inte lär ha tolkats på något annat sätt än att rättsväsendet i Sverige skulle jobba för att sätta dit publicisterna. I diplomatisk jargong är nämligen sådana förskönande omskrivningar legio.
Yemen styrs av en illegitim diktaturregim. Sverige tar emot politiska flyktingar från Yemen. Grym tortyr är vanligt förekommande. Så lägger sig vår utrikesminister för bödlarnas fötter och slickar deras stövlar. Ja, vämjeligt är vad det är.
UPPDATERING 17/1 07.35
Hela Freivalds brev, med en skopa diplomatiskt fjäsk från ambassadörens sida som tilltänkt appetizer (som dock luktar skämt), finns i sin helhet här (pdf). Utrikesministern tar alltså på sig skuld, vilket kan tolkas som att svenska staten har gjort något fel och måste rätta till det, genom att "noggrant följa utvecklingen".
Hela ärendet stinker av lögner och vämjeligt kryperi. Freivalds avgång bibringas ytterligare en anledning retroaktivt. Hon lät påskina att både polisen och JK skulle följa fallet noggrant, vilket hos brevets mottagare inte lär ha tolkats på något annat sätt än att rättsväsendet i Sverige skulle jobba för att sätta dit publicisterna. I diplomatisk jargong är nämligen sådana förskönande omskrivningar legio.
Yemen styrs av en illegitim diktaturregim. Sverige tar emot politiska flyktingar från Yemen. Grym tortyr är vanligt förekommande. Så lägger sig vår utrikesminister för bödlarnas fötter och slickar deras stövlar. Ja, vämjeligt är vad det är.
UPPDATERING 17/1 07.35
Hela Freivalds brev, med en skopa diplomatiskt fjäsk från ambassadörens sida som tilltänkt appetizer (som dock luktar skämt), finns i sin helhet här (pdf). Utrikesministern tar alltså på sig skuld, vilket kan tolkas som att svenska staten har gjort något fel och måste rätta till det, genom att "noggrant följa utvecklingen".
14 januari 2007
Regionalism med förhinder?
Dick Erixon har ställt några frågor och framfört några invändningar med anledning av min artikel i Captus Tidning. Erixon och jag har, som åtskilliga läsare säkert har lagt märke till, något olika syn på detta med regioner - åtminstone i Sverige. Jag ska kortfattat bemöta hans frågor och invändningar.
1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.
Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.
2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.
3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.
Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.
1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.
Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.
2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.
3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.
Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.
Förgyllde min söndag
1. Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och krönikör i Skånska Dagbladet, har varit framme igen (i skrivande stund ej på nätet). Han jämför farsen som går under namnet "socialdemokraternas partiledarval" med proceduren hos det danska systerpartiet, där medlemsomröstning avgjorde partiledarfrågan. I Danmark stod två kandidater mot varandra, vilket ledde till en stundtals hård kampanj. Det gillar inte Stjernkvist. Han anför följande, till stöd för den svenska modellen:
"Jag säger inte att processen hittills har varit helt idealisk, men med några undantag har den varit nästan helt befriad från anti-argument. De flesta har talat om vem de vill ha, men inte utvecklat varför de ratar andra."
Kan inte detta möjligen bero på att man snart förgäves har erbjudit alla utom kungen, Benedictus XVI och Bin Laden att bli motkandidat till Mona Sahlin? Det är föga meningsfullt att ägna sig åt hypotetiskt ratande.
2. Det dåliga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark har alltmer kommit i fokus - inte minst sedan många danskar som bor i Skåne har sagt ifrån att de minsann vill betala kommunalskatt som alla andra. Danska staten anses tjäna flera hundra miljoner på avtalet. Såhär tycker den danske skatteministern, Kristian Jensen, om detta:
"Jag har inga aktuella planer på att ändra avtalen. För pendlarna över gränsen mellan Danmark och Sverige är det viktigt att de vet vilka skatteregler som gäller. Och att reglerna inte ändras för ofta. Eftersom jag är en hövlig människa ska jag naturligtvis diskutera saken med min svenska kollega om hon ber om det. Men min utgångspunkt är alltså att det är ett bra avtal."
Ja, för dig ja.
"Jag säger inte att processen hittills har varit helt idealisk, men med några undantag har den varit nästan helt befriad från anti-argument. De flesta har talat om vem de vill ha, men inte utvecklat varför de ratar andra."
Kan inte detta möjligen bero på att man snart förgäves har erbjudit alla utom kungen, Benedictus XVI och Bin Laden att bli motkandidat till Mona Sahlin? Det är föga meningsfullt att ägna sig åt hypotetiskt ratande.
2. Det dåliga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark har alltmer kommit i fokus - inte minst sedan många danskar som bor i Skåne har sagt ifrån att de minsann vill betala kommunalskatt som alla andra. Danska staten anses tjäna flera hundra miljoner på avtalet. Såhär tycker den danske skatteministern, Kristian Jensen, om detta:
"Jag har inga aktuella planer på att ändra avtalen. För pendlarna över gränsen mellan Danmark och Sverige är det viktigt att de vet vilka skatteregler som gäller. Och att reglerna inte ändras för ofta. Eftersom jag är en hövlig människa ska jag naturligtvis diskutera saken med min svenska kollega om hon ber om det. Men min utgångspunkt är alltså att det är ett bra avtal."
Ja, för dig ja.
13 januari 2007
Sabuni i NY Times
Bloggarna Aqurette har uppmärksammat att The New York Times har en artikel om jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni. Detsamma har Dick Erixon gjort.
Det är alltid intressant att ta del av information i viktiga, utländska medier om Sverige och svensk politik. Sabuni är ett av de intressantare statsråden i regeringen. I artikeln framstår hon nära nog som en svensk Ayaan Hirsi Ali.
Jag anser att reportern ger en något snedvriden bild av det politiska klimatet i Sverige. Det låter nästan som om Sabunis politiska linje har blivit förhärskande i Sverige efter stormiga debatter, vilket (tyvärr) inte är fallet. Det var inte alla hugskott vilka Sabuni kom med som oppositionspolitiker som var så lyckade, men i det stora hela har hon en sund inställning. Och kanske är artikeln ett tecken på att hennes inställning gör framsteg, trots allt.
Det är alltid intressant att ta del av information i viktiga, utländska medier om Sverige och svensk politik. Sabuni är ett av de intressantare statsråden i regeringen. I artikeln framstår hon nära nog som en svensk Ayaan Hirsi Ali.
Jag anser att reportern ger en något snedvriden bild av det politiska klimatet i Sverige. Det låter nästan som om Sabunis politiska linje har blivit förhärskande i Sverige efter stormiga debatter, vilket (tyvärr) inte är fallet. Det var inte alla hugskott vilka Sabuni kom med som oppositionspolitiker som var så lyckade, men i det stora hela har hon en sund inställning. Och kanske är artikeln ett tecken på att hennes inställning gör framsteg, trots allt.
Skandinavisk litterär storhetstid
Jag ägnade en del av julledigheten åt att läsa Nathan Shachars Blodseld och nordisk längtan - Oscar Levertin och hans tid. Det är en fängslande framställning av ett Sverige för drygt hundra år sedan, som i många stycken var väsensskilt i förhållande till idag.
Skandinavien upplevde vid denna tid en storhetstid inom skönlitteratur och poesi. Att Skandinavien/Norden inom de litterära kretsarna mer eller mindre betraktades som en enda stor kulturell enhet är särskilt slående. Nyutgivningar anmäldes nästan samtidigt i alla stora nordiska dagstidningar. Att invänta översättningar skulle säkert ha betraktas som befängt. Av detta borde vi idag kunna hämta lärdomar och inspiration.
Ett litet stickspår i boken som särskilt fick mig att stanna upp har inte alls med skalden Levertin att göra, utan handlar om en våldsam politisk tilldragelse år 1906: Kung Alfons den XII av Spaniens bröllop i Madrid. Shachar berättar om följande, som timade efter vigseln i kyrkan:
"På vägen tillbaka till slottet, hände något förfärligt. På fjärde våningen i ett av husen stod anarkisten Mateo Morral och svingade en väldig blomsterkvast i vars mitt en bomb var apterad. Hyllningsbuketten, hoppades han, skulle sätta punkt för den spanska monarkin. Förödelsen blev obeskrivlig. Tolv människor dödades, nittio sårades och scenerna, snarlika de vi i vår tid vant oss vid, skakade Europa. Överallt frågade sig skribenter och läsare hur i all världen en människa kunde ta sig till något så ondskefullt. (En fråga vi i vår förhärdade hopplöshet för länge sedan upphört att ställa.)"
Skandinavien upplevde vid denna tid en storhetstid inom skönlitteratur och poesi. Att Skandinavien/Norden inom de litterära kretsarna mer eller mindre betraktades som en enda stor kulturell enhet är särskilt slående. Nyutgivningar anmäldes nästan samtidigt i alla stora nordiska dagstidningar. Att invänta översättningar skulle säkert ha betraktas som befängt. Av detta borde vi idag kunna hämta lärdomar och inspiration.
Ett litet stickspår i boken som särskilt fick mig att stanna upp har inte alls med skalden Levertin att göra, utan handlar om en våldsam politisk tilldragelse år 1906: Kung Alfons den XII av Spaniens bröllop i Madrid. Shachar berättar om följande, som timade efter vigseln i kyrkan:
"På vägen tillbaka till slottet, hände något förfärligt. På fjärde våningen i ett av husen stod anarkisten Mateo Morral och svingade en väldig blomsterkvast i vars mitt en bomb var apterad. Hyllningsbuketten, hoppades han, skulle sätta punkt för den spanska monarkin. Förödelsen blev obeskrivlig. Tolv människor dödades, nittio sårades och scenerna, snarlika de vi i vår tid vant oss vid, skakade Europa. Överallt frågade sig skribenter och läsare hur i all världen en människa kunde ta sig till något så ondskefullt. (En fråga vi i vår förhärdade hopplöshet för länge sedan upphört att ställa.)"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)