En person aktiv i sverigedemokraterna, Kent Ekeroth, har fått sparken från sin praktikplats vid svenska ambassaden i Tel Aviv. Affären tog uppenbarligen fart sedan Ekeroth på sin blogg liknade invandringen vid en förkylning och politiken bakom vid HIV. Han har således använt den farliga, historiskt belastade och missledande sjukdomsliknelsen för att beskriva en företeelse som han motsätter sig, vilket jag tar starkt avstånd ifrån. Om han är naiv eller kyligt beräknande vet jag inte, men sådant språkbruk för med sig ytterst motbjudande konnotationer. Var god skärp din debattstil!
Men kan dessa utgjutelser grunda ett avskedande från en tjänst? Som utgångspunkt bör de knappast göra det. Inom vissa tjänster kan chefen bedöma att verksamheten skulle ta skada, men generellt skall inte åsikter i sig kunna utgöra grund för avskedande. Bedömningen måste ju i första hand vila på vad som faktiskt har skett på arbetsplatsen, huruvida personen objektivt sett utgör en säkerhetsrisk, e d. Tel Aviv-ambassadörens motivering är dock betydligt värre än så:
- Han får sluta av två skäl. Dels var hans ansökan vilseledande. Dels är han aktivt verksam i en rörelse som samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och främlingsfientlig, säger Rydberg.
Ekeroth hade inte nämnt i sin ansökan att han var aktiv inom sverigedemokraterna, vilket ambassadören menar att han borde ha gjort. Av andra avskedandegrunden framgår det dessutom att han inte hade fått praktikplatsen om han hade gjort just det som avkrävs i den första grunden. Ambassadör Rydbergs uttalande är ytterst anmärkningsvärt och bryter starkt mot svenska ämbetsmannatraditioner, vilket statsvetaren Göran Bostedt påpekar i SvD.
Jag upprepar: yttrandefriheten i Sverige är på tillbakagång. Det åvilar alla ansvariga politiker att sätta klackarna i backen och vända utvecklingen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Helt rätt. Själv skulle jag vilja säga att det finns fem politiska trender i Sverige idag som går åt fel håll (sen finns det många andra som är överdrivna, men som åtminstone inte går åt fel håll).
Dessa är: det gradvisa inskränkandet av yttrandefriheten, nymoralismen (sex- och nykterhetsfrågor inkluderat), ökat politiskt inflytande för storföretag (t ex vad gäller upphovsrätten), centralismen (inom staten och inom andra organisationer) och nationalismen. De två senaste ligger ju nära varandra.
Jag tror att man ofta kan acceptera politiken när den rör sig i rätt riktning, även när det går långsamt. Men man blir ofta engagerad när det tydligt går åt _fel_ håll! Jag kan inte minnas att så många politiska trender gått åt fel håll i min levnad.
Skicka en kommentar