Sydsvenskan lät författaren Fredrik Ekelund (alltså malmöbon med rejäl kalufs som gärna skriver dialoger på dialekt - inte han som heter Eklund och som skriver om livet som gayporrstjärna i New York) publicera en artikel i vilken han med utgångspunkt i en liten sommafest på balkongen resonerar en del kring faktorer som kan ligga bakom sverigedemokraternas framgångar. Det tog förstås hus i h-e. Gott om plats uppläts sedan åt den svenska inkvisitionens präster (Olle Svenning) och underhuggare. Jag blev trött på eländet och skrev en artikel för att försöka bidra till en, enligt min mening, förnuftigare och rakare debatt. Kulturredaktionen behagade inte ens tacka nej. Därför publicerar jag artikeln här.
9 oktober 2006
En vänsterintern kättarprocess
Författaren Fredrik Ekelund vågade i Sydsvenskan ta några stapplande steg in i ett härad som det svenska etablissemanget betraktar som förbjuden mark. Det gör man givetvis inte ostraffat – i synnerhet inte om man dessutom säger sig tillhöra den politiska vänstern. Utifrån sedd påminner den efterföljande debatten om en vänsterintern kättarprocess. Storinkvisitorn Olle Svennings anklagelseakt, som helt eller delvis biträds av Adrian Kaba, Jens Nordenhök och Niklas Söderberg, slår fast att Ekelund har avfallit från den rätta läran (som enligt Svenning förmedlas av ABF med hjälp av statliga bidragsmiljoner) och gjort gemensam sak med Pia Kjærsgaard.
När det gäller frågor om invandring och integration finns det nämligen inga mellanlägen i det svenska kulturetablissemangets föreställningsvärld. Och framförallt inte någon pragmatism. I ett slags missriktad välvilja, grundad på rädslan att främlingsfientligheten triumferar ifall tillåtelse ges att diskutera invandrings- och integrationspolitiken i alla dess delar, försvarar man sitt tabu med alla till buds stående medel. Ibland till och med – paradoxalt nog – med implicit rasistiska argument. De kröp exempelvis fram när det nyutnämnda statsrådet Nyamko Sabuni blev kallad för regeringens ”onkel Tom”, eftersom hon inte anses stå för de åsikter som hennes etniska bakgrund skulle betinga. Detta är skamlöst!
Vad har då Fredrik Ekelund egentligen sagt? I sin första artikel tar han upp saker som att invandrare är överrepresenterade inom den grova brottsligheten i Malmö, att politiserad islam är ett bekymmer som vi måste ta på allvar, samt att många Malmöbor upplever att det finns ett ”svenneförakt” som tar sig olika uttryck.
I och med att Ekelund tar upp dessa frågor påstår belackarna att han legitimerar etniska motsättningar och kopplar vissa negativa företeelser till etniciteten som sådan. Dumheter! Förklaringsmodellen att brottslighet och förkastligt beteende ofta går hand i hand med social och kulturell marginalisering samt relativ fattigdom är det väl ingen som hittills har ifrågasatt. Vad vi däremot i den intellektuella hederlighetens namn inte kan bortse ifrån är att den förda invandrings- och integrationspolitiken just har skapat en växande grupp marginaliserade och förhållandevis fattiga invånare. Varav åtskilliga dessutom kan ha en syn på jämställdhet och på förhållandet mellan politik och religion som inte är acceptabel.
Inom de flesta andra politikområden brukar man vara ense om att det finns flera viktiga, motstridiga intressen, vilka måste balanseras mot varandra i en kompromiss. Tvisten gäller var denna jämviktspunkt skall ligga. Att förorda fängelsestraffets bibehållande innebär inte en legitimering av, säg, 1600-talets straffrätt. Att medge behovet av vissa lagregler på arbetsmarknaden medför inte heller en legitimering av Lenin. I invandringsdebatten räcker det dock med att skildra några problem för att det ideologiska PK-prästerskapet skall lysa bann. Man behöver inte ens gå in på några politiska förslag. Det räcker att ställa frågorna.
Är alla resonemang som kan ligga till grund för en ändring av invandrings- och/eller integrationspolitiken i striktare riktning att klassa som blåkopior av Kjærsgaards budskap, eller möjligen någonting ännu värre? Om de som hävdar detta lyckas slå vakt om vårt offentliga tabu, kan vi vara säkra på en sak: Kjærsgaards svenska systerparti blir inte svagare för det.
Ilan Sadé
Redaktör för Centerstudenters debattidskrift Rådslag
Jag har inte ens orkat läsa de senaste inläggen i "Ekelunddebatten". Det är i och för sig bra att kultursidan låter ämnen som har tydliga beröringspunkter med politik få ta plats där, men man undrar ju vilka aspekter som redaktionen värderar som givande. Tja, kanske svaret kan finnas i dessa två inlägg från redaktionsmedlemmarna Daniel Sandström (kulturchefen) och Henrik Hamrén.
Kulturchefen på Sydsvenskan tycker alltså att det är kulturjournalistiskt relevant att påpeka ett band mellan kocken Tina Nordström och sverigedemokraterna betingat av hennes blonda hår. Hamrén tycker att vi ska diskutera vilka skyldigheter vi har för att vi har begåvats med yttrandefrihet. Vilken intellektuell härdsmälta, som man dessutom frivilligt visar upp till allmän beskådan. Detta är alltså Skånes och Sydsveriges största morgontidnings kulturredaktion. Jag ska aldrig mer lägga möda på att skriva artiklar till denna kultursida - i alla fall inte med dess nuvarande redaktion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stå på dig! Mycket bra artikel,du fångade precis vad jag känner men inte riktigt kunnat formulera för mig själv.
Halvsvensk
Du väljer och vrakar bland vad Ekelund skrev. Det handlar inte om att det är "förbjudet" att prata om dessa frågor - det handlar om hur man bemöter dom. Ekelund bemötte dom inte alls. Han vidarebefordrade dom, ungefär som en flygbladsutdelare för SD, fast på Sydsvenskans kultursidor.
SD och andra som använder rasistiska argument skriker alltid "varför får man inte prata om detta utan att bli kallad rasist?" så fort någon påpekar att deras perspektiv är rasistiskt. Man blir kallad "PK-polis" för att man påvisar att deras logik vilar på fördomar. Man kan faktiskt inte förvänta sig komma undan kritik av sina påståenden på det sättet.
Jag citerar en annan bloggare: "Mina egna svärföräldrar, som inte är några monster, har de mest bisarra föreställningar om hur det går till omkring Möllevångstorget och nu vågar de sig inte dit ens på dagtid. Deras upplevelse omkring detta har inget med verkligheten att göra och därför finns det ingen anledning att bekräfta den."
Varför ska vi dalta med Ekelunds och andras rasistiska fördomar? Bemöta ja - men inte okritiskt bejakande. Diskutera ja - genom att påpeka bristerna i argumentationen (i de fall sådan överhuvudtaget förekommer), inte genom att lalla med och tillföra fler vandringssägner om exempelvis Rosengård.
Det är inte de som påvisar de rasistiska argumenten som gör fel, det är de som vidarebefordrar dom utan att visa att de inte stämmer.
Jag frågar mig då vad som egentligen ska bemötas bland de uppgifter och problemformuleringar som Ekelund tar upp. Var finns hans "rasistiska fördomar"?
Bidragsberoende och brottslighet är ett stort problem i Malmö, även om man naturligtvis inte ska måla upp bilder som spränger alla proportioner. Invandrare är överrepresenterade inom detta fält. Och radikal islamism är en ideologi på frammarsch. Detta är vad Ekelund har begränsat sig till att påpeka.
Vad ska vi dra för slutsatser? Precis som jag skriver i mitt debattinlägg, talar allt för att den sociala marginaliseringen och den relativa fattigdomen ökar brottsbenägenheten (och bidragsberoendet är ju bara ett uttryck för denna marginalisering). Det finns givetvis en koppling mellan den samlade invandringens omfattning och utanförskapet. Vad vi i sin tur ska dra för slutsatser av detta är nästa steg i resonemanget. Det finns flera tänkbara linjer och förslag.
Hit gick dock inte Ekelund. Han stannade på ruta ett. Det är kanske orsaken till att hans text provocerar, eftersom just denna "ruta ett" är något som man genom guilt-by-association regelmässigt kopplar samman med rasism i Sverige.
Skicka en kommentar