Bisarr debatt om litterär kanon

Det började, som sagt, med att Cecilia Wikström från folkpartiet ville ha en svensk litterär kanon som i Danmark. Wikström vill stärka språkets och litteraturens ställning.

Därefter fick hon svar på tal från Carl Henrik Svenstedt som i pompösa ordalag förkastar Wikströms danska funderingar och istället hyllar franska staten som ett föredöme. Mer arbete i grundskolan istället för symbolprojekt à la kanon och blås på med kulturpengar över hela linjen. Till skillnad från Frankrike (?!) vill danskarna bara definiera sig mot omvärlden, menar Svenstedt, som också hävdar att folkpartiet fikar efter motsvarande i Sverige.

Cecilia Wikström svarade förstås lite trumpet och förnärmat att så alls icke är fallet. Ungdomarna förmenas Strindberg!, ryter hon.

Sedan föreslog,som sagt, Skånska Dagbladets chefredaktör Jan A Johansson en skånsk kanon, vilket förde in ett nytt intressant perspektiv i debatten. Är verkligen svenska staten den givna nivån för detta projekt?

Nu har Luciano Astudillo, (s)-riksdagsman från Malmö, gett sig in i debatten. Det existerar inte någon svensk kultur, menar han, utan kulturen är bara summan av alla individers kulturer.

Debattörerna i Sydsvenskan gör sitt bästa för att missuppfatta och förvränga varandras ståndpunkter. Självklart finns det en kollektiv majoritetskultur som man kan beskriva och avgränsa. Astudillos inlägg är rent flum. Däremot är det, vilket Jan A Johansson är inne på, aldrig så att Sverige är den enda tänkbara nivån för att avgränsa majoritetskulturen. Vi ingår i flera kulturella sammanhang, varav Sverige bara är ett. Detta perspektiv på frågan har såväl Wikström som Svenstedt missat fullkomligt. Svenstedt vill framtstå som upplyst och vidsynt kulturpersonlighet, men vill i praktiken ändå genomdriva nationalstatskonformism.

Slutsats: låt oss lägga alla planer på svensk litterär kanon med statlig sanktion på hyllan. Därmed inte sagt att det inte finns kollektiva kulturer värda att understödja och utveckla.