Under midsommarhelgen var jag på Södra Näs utanför Varberg, där sommarstugor och permanentbostäder fylkas allt tätare. Stilblandningen gör inte alltid skönheten en tjänst. Allra värst är de mest påkostade vulgo-schabraken, där sportbilen står och prålar utanför. Hur fasen fick de bygglov? Mexitegel är min sju ingen mänsklig rättighet.
Över huvud taget är vården av kulturlandskapet, dit jag även räknar våra städer, en intressant fråga att begrunda. Ett skönt kulturlandskap brukar kännetecknas av att man i byggandet har använt sig av lokalt material och slår bryggor mellan gammalt och nytt. Modern arkitektur kan alltid hämta linjer och färger från landskapet och den gamla bebyggelsen, utan att hänfalla åt pastisch. Detta är ofta kännetecknet för riktigt lyckade nybyggen. Som i alla andra sammanhang handlar skönhet om måttfullhet, jämvikt och att lyfta fram och förfina de naturliga tillgångar som redan finns.
I kommunpolitiken är däremot diskussioner om stil och riktlinjer för arkitekturen fullständigt frånvarande. Väldigt mycket makt läggs hos byggherrarna. Kommunala bostadsbolaget smäller upp betongklossar, eller - som idag - rena glasterrarierna, medan privatpersoner kan beställa Barbies poolvilla ur kataloger. Samma (o)stil världen över...
Kanske borde vi se över hela planeringsprocessen för att försäkra oss om större varsamhet och stifullhet. Kommunerna står i första ledet, så kommunkandidater i politiken borde verkligen fundera över detta. Men även kandidater till de andra nivåerna kan göra insatser. Region Skånes kulturnämnd skulle t ex kunna vara en mycket aktiv pådrivare. Arkitektur och kulturlandskap i största allmänhet har ju ofta regional särprägel. Region Skåne måste våga ta ut svängarna. I framtiden skulle man kunna tänka sig viss regional plan- och bygglagstiftning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar