Federalisten

Bloggen pausar

2007-04-17T08:35:00.000+02:00

Som läsaren kanske har märkt så har inga nya inlägg synts på bloggen på ett bra tag. Det beror på att jag helt enkelt saknar den tid som behövs för att kunna skriva bra, genomarbetade och regelbundna inlägg och ägna mig åt efterforskningar. Detta i sin tur beror på att jag har tillträtt heltidstjänst på juristbyrå i Malmö. Jag dyker alltså rakt in i näringslivet och tänker nog hålla mig där ett bra tag.

Vi får se hur den närmaste framtiden blir. Kanske går jag över till att skriva veckokrönikor, eller något liknande.

Jag vill passa på att tacka för kommentarer och mail från läsare.

Ilan Sadé

Åklagarmyndigheten vill kväva yttrandefriheten

2007-04-04T17:19:00.000+02:00

Jag tror knappt att det är sant. Burlövspolitikern Dahn Pettersson kommer verkligen att åtalas för sin klunsiga formulering i en motion till kommunfullmäktige. Hets mot folkgrupp. Hur i hela friden resonerar Åklagarmyndigheten? Jo, såhär (SDS):

"Enligt Mats Svensson hade ett liknande påstående om en etnisk grupp möjligtvis kunnat passera exempelvis i en motion om flyktingmottagande eller om någon annan invandringsfråga.
– Då tycker jag att en politiker har en relativt långtgående rätt att uttala sig om eventuella negativa konsekvenser av invandring. Men den här motionen skulle handla om hemlösa, han tar bara tillfället i akt att uttrycka missaktning mot en folkgrupp. Påståendet är dels fullt av sakfel och dessutom inte på något sätt relevant."

Hallååå!!! Är det bara jag som studsar? Det är alltså straffbart att komma med annars lagliga åsikter som inte riktigt hör till sakfrågan, enligt åklagare Mats Svensson. Och denna relevansbedömning är det Mats Svensson som gör.

Tingsrätten måste förkasta detta åtal med buller och bång i sina domskäl! Vad som är på väg att hända nu är mycket obehagligt.

Regionalism - republikanism

2007-04-03T09:58:00.000+02:00

En trogen och flitigt kommenterande läsare har påpekat att viss förvirring kan uppstå när jag å ena sidan talar om (regional) kultur och identitet som en viktig samhällsgemenskap att bygga ett fungerande styre på, och å andra sidan flirtar med den republikanska idén, där ett nyckelord är medborgardemokrati. Läsaren förstår vad jag menar, men vill gärna att jag förtydligar på bloggen. Republikanismen motsätter ju sig en institutionalisering av etniska, religiösa och kulturella undergrupper i samhället. Och det är lätt att förknippa republikanism med den centralistiska franska staten. Hur får jag ihop det? Är inte regional kultur och identitet konservatism, medan de republikanska idealen är en liberal-radikal lära?

Ytligt sett kan det tyckas finnas en motsättning mellan oförenliga idéer, men jag skulle vilja påstå att detta är en så kallad falsk dikotomi - d v s en påhittad motsättning som egentligen kan överbryggas, om man tänker ett steg längre. Jag vill tillämpa de republikanska idéerna, men inom ramen för en federal modell, anpassad efter kulturregioner!

Politik ska inte gå ut på att dela in samhället i en massa undergrupper och institutionalisera detta genom kvoter. Detta är vad multikulturalismen föreskriver, eller åtminstone bäddar för. Det är att lösa upp de gemensamma banden till den större samhällsgemenskapen. Korruption och kriminalitet ökar, samtidigt som folk kommer att leva alltmer i skilda världar. Medeltiden återvänder.

Samtidigt är många upplysningsfantaster, liberaler och statskramare fullständigt blinda inför det faktum att deras ideala medborgardemokrati hålls samman av folks gemensamma identitet och kultur. Det tar sig ofta uttryck i nationalism, i synnerhet i "skarpa lägen", när samhället på något sätt är hotat. Man kan inte upphöra att förundras över hur naiva - för att inte säga korkade - en hel del folk i det liberala lägret kan vara. Det är klart att vi ska ha medborgarskapsdemokrati, men vad i hela friden tror ni fyller medborgarskapet med innehåll? Medborgarskapet i sig? Någon vacker deklaration om politiska friheter? Sanningen är att vackra deklarationer inte är värda papperet de är skrivna på om det inte finns någon underbyggnad i form av politisk kultur och en gemenskap som folk känner lojalitet till, vilken därmed kan vidmakthålla rättigheterna. Sovjetunionen var väl världsbäst ett tag på att lagstifta om fri- och rättigheter... Och att den amerikanska konstitutionen är en del av den amerikanska patriotismen beror ju givetvis på att grundlagsfäderna lyckades inkorporera en viktig del av amerikanernas identitet i detta förträffliga dokument. Och det antogs efter en levande idédebatt.

Republikanism förutsätter gemenskap, som inte bara kan grundas i republikanismen i sig - sådana övningar kallas för cirkulär argumentation. Om vi tillämpar republikanism i ett federalt system, där regionerna har stor betydelse, finns det ingen anledning att ägna sig åt särartspolitik! Makten över lämpliga ämnesområden har ju då flyttats ner till en nivå där regionala särarten inte blir trängd av statlig politik.

Etniska, icke-geografiska särarter då? Där anser jag, vilket väl har framgått av argumentationen ovan, att man bör vara mycket försiktig och i det längsta undvika särregler. I länder som Libanon och Irak finns det kanske på kort sikt ingen bättre lösning, men i Europa är detta en väg som bara leder i medeltida riktning.

Lika som bär

2007-04-02T09:37:00.000+02:00

Nu skulle jag vilja påstå att RFSL:s förbundsordförande Sören Andersson har gjort bort sig rejält på bild. Att kyssa Lars Ohly inför kamera innebär en uppenbar risk att göra ett riktigt präktigt självmål. Har bildminnet svikit? Historiens fantomer uppenbarar sig där man minst anar det. Som i Skövde.

Vänsterpartiet har inte heller uppfattat klavertrampet. Men så är de ju också historielösheten personifierad. Och om de får som de vill i skolpolitiken så slipper de ju liknande självmål i framtiden, eftersom ungar inte ska behöva göra läxor.

Shachar om Heine

2007-03-31T08:11:00.000+02:00

Ingen journalist som skriver på svenska språket gör det så vackert, brilliant och träffsäkert som Nathan Shachar. Hans näst senaste krönika i DN är ett måste. Shachar står upp för den viktigaste betingelsen i ett republikanskt samhälle: att vi som människor företräder oss själva, och inte någon särskild undergrupp.

Kungligt statsbesök i Öresundsregionen

2007-03-30T09:05:00.000+02:00

Gårdagens Skånska Dagbladet rapporterar om att svenska kungaparet och kronprinsessan snart ska göra sitt första (!) gemensamma statsbesök i Danmark, som dessutom varar i rekordlånga tre dagar (9-11 maj). Statsbesöket markerar ytterligare att förbindelserna mellan Sverige och Danmark blir allt varmare. Att relationerna blev något frostiga 2001-2006 kan i första hand härledas till Göran Perssons regering.

Det intressanta är att kungafamiljen begår ett litet trevligt stilbrott. Tydligen är det inrotad sed att gästerna bjuder värden på en avslutningsmiddag i värdens eget land - fråga mig inte varför. Denna middag kommer att avhållas i Malmö rådhus! Öresundsintegrationen är nämligen ett viktigt tema för statsbesöket.

Välkomna till Danmark-Skåne-Öresundsregionen, Kung Carl Gustav med följe!

Federley går vidare

2007-03-28T08:34:00.000+02:00

CUF:s avgående förbundsordförande (valberedningens förslag presenteras idag) Fredrick Federley har låtit sig intervjuas i Svenska Dagbladet, vilket bl. a. Dick Erixon har uppmärksammat. Fredrick har drivit CUF långt i liberal riktning under sin ovanligt långa tid (4 1/2 år) som förbundsordförande, vilket har betytt väldigt mycket för såväl Centerpartiet som för svensk politik i stort. Även om det är idel leenden utåt ska man ha klart för sig att det ibland har varit hårda interna duster mellan parti och ungdomsförbund. Som förbundsordförande i högskoleförbundet 2003-2006 kunde jag efterhand konstatera att CUF snodde rollen från CHF (idag Centerstudenter) som den körsven som drar mest i ökets högertöm - åtminstone när det gäller ekonomisk politik.

Om vi däremot talar om högskolefrågor, familjepolitik och federalism vill jag dock hävda att CHF höll fanan både högre och högrare. CUF anammade snabbt under slutet av 90-talet en nödtorftigt liberal utgåva av radikalfeminism och en något ungdomspopulistisk approach, vilket väl var en anpassning till etablissemanget. Märk väl att detta dock skedde innan Fredrick tog över. Liberalismens helt individualistiska utgångspunkter kan också leda fel. Jag ser t ex inte poängen i Fredricks vilja att öppna upp för månggifte, med det klassiskt Millska argumentet.

Hur som helst tycker jag även att Dick Erixon har en viktig poäng i sitt inlägg. Centerpartiets ideologiska nytändning i liberal riktning var välkommen, men partiet får inte utvecklas till en förening för popliberala, lattebäljande kulturradikaler innanför Stockholms tullar. Då blir det en svensk utgåva av Radikale Venstre, som - intressant nog - också har sina rötter bland strävsamma organisationsmänniskor och småskollärare på danska landsbygden. Centerpartiet måste kunna knyta an till den folklige, företagsamme och lite snusförnuftige lillkapitalisten. Liberalismen bör inte stå ensam och omodererad, utan ledsagas av en dos förnuftig konservatism och lite kommunitärt idégods.

Nya röster i äktenskapsdebatten

2007-03-26T09:35:00.000+02:00

På Svenska Dagbladets debattsida publiceras idag en artikel av Per Olof Widell, som kritiserar utredningsbetänkandet om ny äktenskapslagstiftning. Det är bra att vi har börjat få en debatt som visar att öppna HBT-personer inte är ett värderingsmässigt kollektiv. Det kan måhända sätta myror i huvudet på en och annan svensk, eftersom man i Sverige är van vid det korporativistiska tänkandet (vilket kanske är en av anledningarna till att kön och etnicitet har blivit så vansinnigt uppblåst i Sverige).

I sak har jag svårt att hänga med i Widells argumentation. Bara för att man samlar saker och ting under ett och samma juridiska begrepp, innebär ju inte det att trossamfunden måste göra detsamma. Det finns mängder av exempel på juridiska begrepp som stöps om och differentieras ute i samhället. Och - för att återknyta till mitt tidigare inlägg - bara för att det i dagens äktenskapsbalk står att äktenskap ingås mellan man och kvinna, innebär ju inte det att församlingarna måste viga vilken man och vilken kvinna som helst. Egna villkor är ju fullt tillåtna!

De pragmatiska skäl som Widell anför har jag också svårt att förstå. Varför skulle det vara lättare att få igenom partnerskapslagar eller liknande juridiska konstruktioner i världen som helhet, om exempelvis Sverige håller sig till partnerskap och undviker att slå ihop lagarna? Är det inte snarare tvärt om?

Jag anar en farhåga hos Widell, som dock inte är helt uttalad, att en allomfattande äktenskapslag lägger grunden för ett framtida berövande av trossamfundens juridiska vigselrätt. Den farhågan tror jag är överdriven, men man måste naturligtvis ta den på allvar genom att i debatten kraftfullt försvara den rätten.

Kanske är artikeln helt enkelt ett uttryck för frustration över RFSL:s linje i frågan, som saknar hänsynen till andra viktiga principer och värden. Sådan frustration är fullt berättigad, men kan ju uttryckas utan att man därför måste såga det utredningsbetänkande som är väl avvägt - och därmed inte heller har tillfredsställt RFSL-ledningens krav.

Kuriosa: infantilisering av tidningsspråket

2007-03-23T08:54:00.000+01:00

Detta att man använder olika stilnivå på språket i olika sammanhang skapar ett rikt språk med plats för subtiliteter, oväntade vändningar, vältalighet och humor. Inte minst det sistnämnda är viktigt: ett skämt eller en lustig situation utgörs ofta i sin kärna av en oväntad (och kanske opassande...) stiländring i språket. Normer för språkbruk i olika sammanhang är ju nödvändiga för att det över huvud taget ska finnas några normer att bryta mot!

Därför stör det mig faktiskt från en stilistisk synvinkel när journalister väljer att skriva på det här viset. Artikeln behandlar, som synes, problemet med hundavföring i Malmö. Sedan finns det förstås ett otal olika benämningar för saken, på olika stilnivå. I en vetenskaplig artikel hade man kanske skrivit "hundspillning", som dock hade låtit lite väl krystat i en tidningsartikel. Det ord som jag valde tidigare - "hundavföring" - är det som ligger mest naturligt för mig i ett formellt sammanhang. I folkliga sammanhang har vi s-ordet, och i mer barnsliga situationer finns förstås b-ordet. Men spana in tidningsartikeln. Det börjar bli absurt. Man får lätt intrycket att reportern verkligen har ansträngt sig för att kunna sätta in b-ordet så ofta som det bara är möjligt. Det känns påklistrat.

Stilnivåer är som sagt en rikedom, för de kan också markera skillnaden mellan offentligt och privat. Det är en distinktion som i Sverige har blivit allt mer utsuddad, kanske som en följd av en närgången socialstatsideologi. Där har det skett en omvälvning utan dess like i det svenska skriftspråket. Men är det bra att offentliga myndigheter - och journalister för den delen - tilltalar mig som om jag delade köksbord och säng med dem, medan privata samtal blir hämmade av stelhet och politisk korrekthet? Det är faktiskt en jäk---, ursäkta, en väldigt intressant fråga! Sydsvenskans artikel är bara ett litet exempel på den språkliga verkligheten idag.

Slutligen, om man vill se ett samtida svenskt skriftspråk av lite annorlunda slag, kan jag rekommendera Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Stilistiskt tycks de spela i en betydligt högre division.

Moderata arbetsmarknadspolitiken under lupp

2007-03-22T11:11:00.000+01:00

Tankesmedjan Captus har nyligen släppt en rapport som starkt kritiserar den ny-moderata arbetsmarknadspolitiken. Det är viktigt att det finns tankesmedjor av Captus snitt som kan driva på mot en mer avreglerad arbetsmarknad, nu när de borgerliga är i regeringsställning.

I rapporten redogörs för sambandet mellan hög grad av reglering på arbetsmarknaden och hög arbetslöshet. Förvisso skapar färre regleringar i kombination med sänkta ersättningsnivåer och skatteavdrag för olika tjänster en större marknad för enkla jobb med låg lön. Men är alternativet bättre, med arbetslöshet, bidrag, vanmakt och en glasvägg mellan den som kommit in i systemet och den som aldrig får chansen (läs invandrare från främmande kulturer, ungdomar, etc.)? Den frågan flyr den politiska vänstern ifrån. Man vill äta kakan och ha den kvar.

RFSL ute och seglar

2007-03-21T15:21:00.000+01:00

Utredningen om äktenskap och partnerskap tycks ha kommit till en rimlig slutsats. I lagen bör äktenskap och partnerskap slås ihop till ett begrepp och ett lagrum. Borgerlig vigsel öppnas för samkönade par, helt enligt samma regler som för olikkönade. Trossamfunden behåller sin juridiska vigselrätt, och skall i religionsfrihetens namn få viga vem de vill på vad sätt de önskar.

Men inte enligt RFSL. Jag börjar i allt större grad känna det som att förbundet i fråga har börjat utgöra en börda för HBT-personer i Sverige, eftersom media (fortfarande) uppfattar RFSL som ett slags officiellt språkrör för hela gruppen. Vad är detta för idéer om att tvinga präster, och - får man förmoda - imamer, rabbiner m. fl. att viga samkönade par för att de ska få behålla den juridiska vigselrätten? Ska staten möjligen också kräva att kvinnor och män ska få sitta på samma platser i moskén, eller att rabbinen inte ska få "diskriminera" en icke-judisk partner genom att vägra vigsel? Förresten, hur är läget med kvinnliga imamer och rabbiner? Ska vi kräva jämställdhets- och mångfaldsplaner av trossamfunden?

Förvisso nämnde jag frågeställningar som folk inom respektive trossamfund skulle kunna driva. Men staten får inte bli en totalitär, "upplyst" despot. Att ledare i trossamfund kan få juridisk vigselrätt ser jag som en anrik tradition i Sverige och Norden att förtroendevälja lekmän (ur juridisk synpunkt) till viktiga uppdrag. Och borgerlig vigsel skulle, enligt förslaget, komma att finnas som en rättighet. Så var finns problemet?

Verklighetsnära?

2007-03-21T14:57:00.000+01:00

Se här.

"Den kubanske FN-ambassadören begärde då ordet och anklagade Sverige för att vara en blodig imperialistmakt, som ägnar sig åt etnisk rensning och förföljer och slänger ut alla som inte är av vikingablod."

Ehhh, ja just det. Vilken cirkus.

Arm i arm

2007-03-20T09:58:00.000+01:00

Ja, här har vi ju förstås ett "alternativ", för att besvara rubrikfrågan från förra inlägget. Denne man noterar, på DN Kultur, att vänsterfolk och islamister har närmat sig varandra lite varstans i arabvärlden. Vilket tillfredsställer honom. Oklart varför. Kanske för att han, på pinsamt nyorientalistiskt manér, därmed kan leda i bevis att araber minsann också kan samarbeta.

Har vi inte sett filmen förut? Socialistiska idéer som blandas med mystiska griller om vissa kollektivs överlägsenhet och rätt att lägga världen under sig? Men en sådan legering mottages med tillfredsställelse av Andreas Malm på DN Kultur. Arm i arm. Armbindel på. Så lyder ett alternativ.

Den moraliska bankrutt som vänsterinriktade Nick Cohen, liksom exempelvis Christopher Hitchens, anklagar sitt eget politiska läger för att ha löpt, förkroppsligas i Andreas Malm.

Alternativet, då?!

2007-03-20T08:30:00.000+01:00

Fyraårsdagen för invasionen av Irak uppmärksammas i svensk media genom en outsinlig flod av klander och, ja, något slags skadeglädje. I SVT drar utrikeskommentatorn Bo Inge Andersson under rubriken "Irak-kriget - ett ideologiskt fiasko" i varje halmstrå, utan någon som helst hänsyn till vad varje enskilt resonemang leder till för konsekvenster. Om det är någon som utgör ett ideologiskt fiasko så är det Bo Inge Andersson.

Andersson gör felet att blanda ihop kritik mot angreppet som sådant med kritik av hur insatsen har hanterats. Han konstaterar att antalet trupper var för litet för att vinna freden, vilket nog är sant. Tilläggas kan att det torde ha varit ett enormt misstag att upplösa hela den irakiska statsförvaltningen och armén, även om i princip alla var medlemmar i Baath-partiet. I synnerhet som koalitionen hade ett begränsat antal trupper. Att bygga upp en säkerhetsapparat från början i det etnisk-religiösa getingbo som har bringats i uppror av invasionen måste vara en mardröm.

Men den kritiken, som Andersson delvis tar upp, grundar ju sig på att läget efter invasionen hade kunnat vara betydligt bättre, om ockupationsmakten hade haft en annan strategi omedelbart efter att Bagdad hade fallit. Varför framgår inte detta i hans så kallade analys? Jo, för att Andersson och hans gelikar inom svenska journalistkåren ägnar sig inte åt seriösa analyser (nåja, det finns förstås undantag), där alternativa strategier vägs in. Man är istället ute efter att framställa och sälja billig antiamerikanism.

När man upprättar en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med miljöbalken måste ett så kallat nollalternativ vägas in - d v s vad som händer om man inte gör ett smack. Vore nollalternativet det bästa på längre sikt för Mellanöstern och för världsfreden? Borde USA isolera sig, eller i alla fall gå tillbaka till Monroedoktrinen? Borde ingen ha ingripit 1990-91? Är det bra att diktaturer får lugn och ro, eller rentav en välvillig partner i västvärlden?

Läget i Irak är en tragedi. Nollalternativet hade troligen också utvecklats till en tragedi, av än större mått. Vi måste nu arbeta för fred och demokrati. Om man ska vara realistisk, vilket man ska, kan ett slags Libanon modell större bli utfallet om saker och ting går rätt till framöver.

Norden allt borgerligare

2007-03-19T08:05:00.000+01:00

Finland röstade borgerligt. I och med samlingspartiets valframgångar och att centerpartiet höll ställningarna någorlunda väl är det upplagt för borgerlig regering. Glädjande är också att svenska folkpartiet gick fram med ett mandat.

Baktändning i Gazaremsan

2007-03-17T09:26:00.000+01:00

Gazaremsan, d v s den socialdemokratiska kolumnen i Skånska Dagbladet, har varit framme igen. Jag har börjat kalla den för Gazaremsan eftersom den är smal, full av megafongapande extremister och med jämna mellanrum skickar Kassam-raketer över gränsen till den större centerpartistiska ledarsidan. Läser man remsans chefsideolog Håkan Hermanssons utgjutelser om Mellanöstern, fulla av hatramsor mot Israel och USA, låter det också som rena fredagsbönen i Gaza City.

Men dagens beskjutning, signerad Tony Johansson, inleddes emellertid med en präktig baktändning.

"Idag väljs Mona Sahlin som första kvinna till ordförande i det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Hon tar ledningen i ett parti som förlorat ett val och är sargat av ordförandestriden."

Don't make me laugh! Vilken strid? Menar han massmedias strid med potentiella motkandidater för att få ut ett "ja, jag ställer upp" från någon? Eller har ni kanske haft en intern strid inom Gazaremsan, som vi inte har haft inblick i, för att förmå alla att ställa upp bakom den i vissa frågor tämligen socialliberala Sahlin?

Kolonisera oss!

2007-03-16T09:00:00.000+01:00

De senaste dagarna har det skrivits en del om det danska intresset att köpa kolonilotter i Skåne. Köerna på Själland är nämligen väldigt långa, vilket har förmått Köpenhamns överborgmästare Ritt Bjerregaard att vädra tanken om "kolonisering" av Skåne. Jag vet inte om den exakta ordalydelsen var Bjerregaards, men det blev i varje fall en huvudnyhet på SVT text.

Reaktionerna är lite blandade. Vellinges Göran Holm (m) tyckte att det är lite bakvänt att danskarna måste åka över sundet för att odla sallad. I dagens Skånska Dagbladet tas dessutom förbudet för utlänningar att köpa fritidshus i Danmark upp som ett exempel på bristande ömsesidighet. Sydsvenskan rapporterar däremot om ett i huvudsak positivt bemötande av Bjerregaards imperieambitioner - om inte från de enskilda föreningarna, så från Koloniträdgårdsförbundet. Det hör nämligen till saken att koloniområdena i Skåne ofta är hårt trängda av kommuners utbyggnadsplaner. Dessutom kan jag intyga att det åtminstone i Lund finns lotter som står och förfaller. Ett växande intresse skulle höja värdet på mark avsedd för koloniområden, vilket dels innebär att man lättare kan hävda sig mot kommunen, dels att nya områden kan komma att anläggas.

Den undanträngningseffekt som det varnas för kan ju faktiskt lösas genom att nya områden blir kolonier. På det hela taget blir alla vinnare. Så kom gärna och kolonisera oss. Eller - för att uttrycka saken mer korrekt - köp en odlingslott i vår gemensamma region.

Begreppsanalys

2007-03-15T14:31:00.000+01:00

Vad betyder "mångfaldsarbete"?

Betyder det:

1. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir ovidkommande?

2. att arbeta för att skapa tillgänglighet och öppenhet för alla människor, så att personliga egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning blir en finfin krydda i verksamheten?

3. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan försöka bortse från de personliga egenskaperna av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

4. att arbeta för att alla upptänkliga grupper blir företrädda i verksamheten, för att sedan inte tänka på något annat än egenskaper av typen kön, härkomst och sexuell läggning?

5. att se till så att skomakaren bliver vid sin läst; d v s att kvinnan förutsätts tillföra det ena, araben det andra och bögen det tredje?

6. att se till så att skomakaren lämnar sin läst; d v s att alla är och handlar helt i motsats till vad de förväntas göra, givet sina egenskaper?

Jag vet inte. Jag håller på ettan, men jag tvivlar starkt på att folk som kräver eller jobbar med mångfaldsarbete är inne på samma linje.

Mer om kulturpolitik

2007-03-14T08:56:00.000+01:00

Dick Erixon har åhört ett seminarium om kulturpolitik anordnat av magasinet Neo, och rapporterar därifrån. Inbäddad i rapporten finns denna skarpa iakttagelse:

"På [Anders] Linders fråga skulle jag vilja svara: problemet är att entreprenörskap saknas i kultursvängen. Man ser sig ha rätt att försörjas av andra, som inte får ta sig rätten att ha synpunkter på deras arbete. Konstnärliga friheten används som hävstång för att ställa krav. Tänk om alla skulle göra så i sitt yrkesarbete! 'Jag ställer upp på att vara lokförare under förutsättning att jag kör tåget vart jag har lust och när jag har lust.' Eller: 'Jag som läkare opererar patienten i det organ jag känner för.' Det är en absurd och förljugen form av frihet som kulturarbetarna kräver.

Det ligger mycket i detta. Det jag har svårt för i den offentligfinansierade kultursvängen är att många kulturarbetare tycks ta det som en rättighet att bli offentligt försörjda, och propagerar dessutom för denna åsikt i ett aggressivt tonläge, utan minsta ödmjukhet.

Kulturpolitiken borde nog försöka hitta tillbaka till fundamenten: vikten av att upprätthålla vissa institutioner och klassiska kulturutryck som kan ses som en del av en bildningspolitik, och som inte har en chans på en fri marknad. I övrigt borde vi ha mer av entreprenörskap och underlätta för privat finansiering.

Blunda inte inför problemen

2007-03-14T08:22:00.000+01:00

Låt det sägas på en gång och upprepas många gånger: folk som har en välgrundad fruktan för förföljelser i sitt hemland måste kunna få asyl, efter en individuell prövning. Vad jag kan bedöma är denna prövning satt på undantag i och med dagens stora invandringsvåg från Irak. Ska ett redan hårt prövat samhälle klara av integrationen - läs språkkunskaper, utbildning, arbete och västerländska värderingar - måste regeringen agera.

Tobias Billström svävar på målet. I senaste debattinlägget (SkD Debatt, ej på nätet) som jag tog del av valde han att helt enkelt inte se problemen. Artikeln var ett svar på kritik från folk aktiva i asylgrupper, vilka kritiserade att regeringen inte tar i med hårdhandskarna mot kommuner som vägrar skriva på avtal med Migrationsverket. Billström upprepade bara mantrat att Sverige ska ha en "generös" asylpolitik. Vad betyder det? Riktas generositeten rätt? Finns det inte folk som får avslag, trots betydligt starkare skäl för asyl än många som råkar ha rätt nationalitet, eller har förfalskat den?

Jag tror att vi måste finna andra vägar, vilket även Merit Wager har resonerat kring. Vi borde exempelvis, därest situationen i länderna så tillåter, flytta över den första prövningen av asylskälen dit genom kraftig förstärkning av ambassader och konsulat. Och samverkan inom EU måste bli mer än bara tomma ord.

Se gärna ett av Wagers senare blogginlägg i frågan här.

Spänn av, katten!

2007-03-12T08:28:00.000+01:00

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag har valt att publicera en debattartikel i DN som recenserar Centerpartiet. Texten låter som en typisk opposition på en B-uppsats. Det är väldigt mycket "å ena sidan, å andra sidan", "bra med tydlighet, men det blev kanske eventuellt måhända lite för tydligt", o s v. Centerpartiet har helt enkelt blivit alldeles för "nyliberalt" för Ullenhags smak (eller för att Ullenhag ska känna sig trygg?). För tänk om socialdemokraterna lyckas frambesvärja högerspöket igen!

Nåväl. Även om jag inte är troende liberal anser jag att förändringarna inom Centerpartiet på det hela taget har varit till det bättre. Mycket kan motiveras med andra argument än med de helt renodlat liberala.

Ullenhags artikel är, för att summera, väldigt kryptisk. Vilket kanske också är meningen. Jag tycker mig se ett meddelande mellan raderna: Maud Olofsson, låt inte enskilda riksdagsledamöter och andra partiaktiva ta ut en egen högerliberal kurs utanför regeringens hägn. Ni snyter nämligen vår väljarbas i städerna. För Ullenhag kan väl ändå inte mena att Centerpartiets officiella små förslag till justeringar av LAS och skattepolitiken är laissez-faire-liberalism upp i dagen? För att påstå det måste man vara riktigt rejält SOCIALliberal. Spänn av, katten, det svänger ju!

Rätten att bli individuellt prövad

2007-03-11T12:37:00.000+01:00

På bloggen kulturrevolution.se gav jag mig in i en debatt om det rätta/felaktiga i att sortera ut och särbehandla kollektiv som kan anses som "högriskgrupper" i olika sammanhang. Detta är en oerhört viktig fråga, som jag menar att den politiska högern/borgerligheten måste besvara klart och tydligt med en bekräftelse av rätten till individuell prövning, utan förutfattade meningar grundade på någon grupptillhörighet.

Bara spöken?

2007-03-11T12:18:00.000+01:00

DN:s Dan Jönsson tycks ha blivit stockholmstidningens kultursidas utrikesreporter i Skåne. Han betonar för övrigt trosskyldigt i sin senaste rapport att han bor mitt i bushen mellan de kittlande namnen Sjöbo och Landskrona. Doctor Livingstone, I presume.

Artikeln ger väl i och för sig en någorlunda god bild av läget, och när Jönsson kommer in på att ett samhälle nog behöver ett "hjärta" börjar det bli intressant. Det är efter detta konstaterande som man kan börja avhandla konstruktiva lösningar på problemen. Men så kommer den där slutfrasen som raserar allt, efter en liten nätt smutskastning av två borgerliga partier genom att kalla dem "Svensk folkeparti" och "Neue Moderate Arbeiterpartei" (i det senare fallet är jag väldigt undrande inför vad Jönsson anspelar på).

"I Vellinge är vi redan där; annars tror jag fortfarande det finns tid att driva spökena på flykten."

Det gäller alltså bara att fördriva spöken. Tack för tipset. Någon som kan ställa upp som schaman här i bushen?

Brustna illusioner

2007-03-11T11:44:00.000+01:00

Verkligheten överträffar ibland de mest skruvade humorprogrammen. I några dagar har jag gått runt i tron att Lärarnas Riksförbund har en ganska vettig och omdömesgill ordförande i Metta Fjelkner, efter att ha sett henne vid ett TV-sänt seminarium om den oförvägna skoldebattören Inger Enkvists senaste bok.

Men illusioner brister. Vilken cirkus.

Tipstack till Merit Wager.

Ynkliga protester av (s) i Skåne

2007-03-10T11:38:00.000+01:00

I samband med valåret 2006 valde dåvarande (s)-ledningen i Region Skåne att plötsligt släppa på tyglarna och ge klartecken till ungefär 1 000 nya medarbetare inom sjukvården. Nu i efterhand har det visat sig att nyanställningarna var en felsatsning. Ekonomin har kraftigt försämrats och några strukturella problem har man inte fått bukt med. Därför måste nu den styrande femklövern strama åt och tvinga fram uppsägningar. Gissa vad (s) gör nu... Givetvis protesterar regionrådet Ingrid Lennerwald och kräver att regionen skall överge sitt överskottsmål och strunta i minskningen av pensionsskulden.

Förutom att agerandet är ett ynkedomsbevis, visar hela händelseutvecklingen hur ohälsosamt nära sjukvårdens verksamhet ligger i förhållande till den politiska ledningen. Såhär kan man inte hålla på. Den politiska församlingens uppdrag måste vara att sköta de finansiella förutsättningarna och tillsynen. Jag tror att vi måste gå mot mer av offentlig vårdsförsäkring och mindre politikerstyrning av själva vårdverksamheten. Och kanske måste vi även öppna upp för fler finansieringskällor.

Kulturpolitik i Axess

2007-03-08T18:10:00.000+01:00

Tidskriften Axess har nyligen givit ut ett intressant temanummer om kulturpolitik. MarieLouise Samuelsson skriver framförallt om det statliga bokstödet till klassiker, men kommer även in på kulturpolitiska avvägningar i största allmänhet. Under expansionsåren på 60- och 70-talen var bildningssossar och kulturkonservativa borgare någorlunda överens om målsättningen att sprida "finkultur" till alla. Samuelsson pekar i artikeln på att hela apparaten har blivit allt mer politiserad på sistone. Klassikerstödet ska exempelvis numera betalas ut till förmån för böcker som "speglar andra delar av världen än den västerländska", och jämställdhet, integration, mångfald och hela faderullan ska vara styrande mål.

Thomas Steinfeld skriver om läget i Tyskland, som på många sätt påminner om Sverige. En stor klass av medelmåttiga konstnärer livnär sig helt på offentliga medel. Den individuella, konstnärliga friheten motiverar de ekonomiska stöden, men hur fria är konstnärerna egentligen?, frågar sig Steinfeld. Det excentriska gynnas, eftersom det tas som bevis på "konstnärlig frihet". Kulturstödet ger så att säga upphov till en egen pretto-genre. Är detta konstnärlig frihet?

Kulturpolitik är någonting väldigt sammansatt och paradoxalt, kan jag konstatera, efter att ha varit på Region Skånes kulturnämnd hela dagen. Och det är en svällande bransch, med ganska oklara mål. En trend som nu kommer starkt är att förena kultur- och näringspolitik.

Eftersom jag har en ganska kulturkonservativ grundhållning - d v s att kulturpolitiken i första hand ska syfta till att ge kvalitativa konstformer en möjlighet att verka, samt ha ett utbildningssyfte gentemot barn och unga - börjar jag dra öronen åt mig.

SD ger besked i regionfrågan

2007-03-07T07:49:00.000+01:00

Att Sverigedemokraterna bör behandlas sakligt är för mig en självklarhet. Att svensk massmedia och de etablerade partierna på riksnivå inte förmår göra detta idag är bara dumt ur flera aspekter. Den senaste dumheten var ett radioinslag i morse där det påtalades att SD, "trots" framgångarna i valet, vidhåller sin strama och omstridda invandringspolitik, i och med utspelet att partiet vill kopiera den danska politiken. Jag skulle väl snarare hävda att det pekar på moderering, ifall partiet skulle köpa den danska modellen rakt av. Det har ju tidigare hörts förslag från SD som går betydligt längre och som med fog kan klassas som främlingsfientliga.

Men hur ser SD på det regionala självstyrets framtid? När Ansvarskommitténs förslag lades på bordet i förra veckan kom partiets regiongrupp i Skåne med ett mycket märkligt uttalande, samtidigt som man deklarerade att man inte kan ställa upp på övriga partiers gemensamma linje. Anledningen till detta är, enligt uttalandet, att SD "ser en fara för nationalstaten" och att partiet är helt tillfreds med dagens ordning. Ingenting mer ska flyttas ned på regioner, inte heller till Skåne, menar SD-gruppen. I uttalandet riktas även kritik mot gränsöverskridande regioner (Öresundsregionen?) och konspirationsteorier om det hemska, federala EU dras upp.

Man kan alltså konstatera att sverigedemokratiska gruppen i regionfullmäktige är statscentralistisk. Ingen maktdelning här inte. Det är ett besked som SD-sympatisörer och partiaktiva i Skåne borde begrunda.

Omprövning av läget i Irak?

2007-03-06T08:49:00.000+01:00

Att Sverige nu tar emot mycket stora mängder irakiska asylsökande är ett faktum som försätter den redan hårt ansatta asylprocessen och integrationspolitiken i ett tillstånd av kaos. Om detta har Merit Wager skrivit i en serie inlägg, vilka nu följs upp av en gästbloggare som arbetar på Migrationsverket. Förvirringen blir dessutom total när Iraks utrikesminister härom veckan var på besök i Stockholm, med uppmaningen om att investera i Irak, som på många håll kan uppvisa en positiv utveckling! Politisk schizofreni tycks råda. Dessutom finns det röster bland arabiska reformister som påtalar att svartmålning av läget i Irak är de extrema islamisternas skötebarn. Bilden av ett sammanbrott hjälper ju så att säga det verkliga sammanbrottet på traven.

Problemet tycks vara att Migrationsverket har klassat läget i Irak som krigstillstånd, varför permantenta uppehållstillstånd delas ut utan någon riktig individuell prövning till alla som kan göra gällande irakisk identitet. Klassificeringen förefaller mig vara ganska märklig. I många andra fall framhävs "inre flykt", d v s möjligheten att fly till en annan del av samma land, som en avvisningsgrund. I synnerhet när det inte handlar om förföljelse från statligt håll, utan om lokal eller regional osäkerhet.

Man måste ha klart för sig att myndigheters utlåtanden och ordval faktiskt har väldigt stor betydelse i asylärenden. Jag sitter i nämnd i Migrationsdomstolen, så jag har sett hanteringen på ganska nära håll. I brist på information och resurser hänger man ofta upp sig på vad UD eller en enskild ambassad har skrivit i generalla ordalag om läget i landet. Ibland ser det ut som rena spekulationer. Detta är ju särskilt allvarligt i fall då det egentligen kan finnas fullt berättigade, individuella asylskäl. Det finns inte någon som helst möjlighet för Migrationsverket att genomföra den rejäla, individuella prövning som i någon mening är förutsatt i lagen och i flyktingkonventionen. Därmed blir allmänna klassificeringar väldigt betydelsefulla.

Utredningsmöjligheterna måste förbättras. Mer arbete måste kunna ske genom ambassaden och de konsulära beskickningarna på plats. Vi måste helt enkelt se betydligt mer nyanserat på Irak. Den begäran har ju till och med kommit från deras utrikesminister. Tobias Billström bör genast agera i frågan.

Inte fel huvudman, men fel politik

2007-03-04T19:52:00.000+01:00

Per T Ohlsson skriver i sin söndagskrönika om sjukvården och landstingen. Ohlsson menar att staten och kommunerna borde dela på sjukvården. Men såsom regionrådet Pia Kinhult konstaterar är sjukvårdens svårigheter att vara tillgänglig och individanpassad knappast en fråga om vem som är huvudman. En stor omfördelning av huvudmannaskapet skulle troligen bara ta en väldig massa kraft och resurser utan någon som helst mening.

Jag tror mer på en stegvis förändring i riktning mot ökat kundval, med ansvar för offentlig försäkring och tillsyn hos det politiska organet. Vi ska definitivt inte lura oss själva att tro på bättre kvalitet bara för att makt och ansvar flyttas uppåt.

Husmark Pehrsson statscentrerad

2007-03-03T11:27:00.000+01:00

Igår hölls då slutligen den "Öresundshearing" med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, som även har ansvar för de nordiska frågorna i regeringskansliet. I grunden är det väl bra att dylika arrangemang kommer till stånd, även om jag måste säga att det finns en väldigt ålderdomlig air över detta med att ett statsråd sammankallar folket på ort och ställe för att förhöra sig om hur läget ligger. Ungefär som när kungen for runt och tog emot undersåtar som "gick till kungs" med allehanda bekymmer. Idag finns det ju en hel del andra kanaler.

Nåväl. Nu har den nya regeringen suttit i snart ett halvår, och en viss utvärdering av insatserna är på sin plats. När det gäller Husmark Pehrsson och Öresundsintegrationen så måste jag säga att jag faktiskt börjar tappa tålamodet. Många borgerliga kommentatorer med engagemang för Öresundsintegration och regionalism behandlar dock fortfarande hennes insatser och uttalanden med silkesvantar. Peter J Olsson har exempelvis sin tillförsikt i behåll. Men för mig är tålamodet slut och vantarna av.

Det måste nu sägas öppet: Husmark Pehrsson ger ett oengagerat, lamt och statscentrerat intryck. Idéer "utanför boxen" när det gäller integration avfärdar hon på tröskeln. Som ett ständigt mantra upprepar hon att integrationen handlar om att förenkla regler mellan "två stater", snarare än att se Öresundsregionen som en enhet som kan behöva specialregler. Istället för att erkänna problemen med exempelvis skattefrågan går hon direkt i försvarsställning, enligt rapporterna från hearingen. Några egna funderingar, utöver till intet förpliktande löften i stil med att "se över" och "utvärdera", har vi inte sett röken av.

Detta är inte vad jag förväntar mig av den nya regeringen. Det händer ju mer än när Andnor var Öresundsminister, men det säger å andra sidan inte mycket. Här måste vi agera regionalt för att få någonting gjort.

Sydsvenskans rapport från hearingen här.
Se även föreningen ÖresundsBorger här.

Kommittéförslaget: inga överraskningar

2007-03-01T17:40:00.000+01:00

Få statliga utredningar har väl fått så stor uppmärksamhet som Ansvarskommittén innan slutbetänkandet ens hunnit bli klart. Förhoppningsvis kommer intresset även fortsättningsvis att vara stort. Mycket har skrivits de senaste dagarna, så någon länklista känns inte aktuellt att lägga ut här.

Min kommentar till det hela, utan att ha hunnit läsa materialet, är att kommittén har både rätt och fel. Rätt i att regioner bör spela en viktig roll i framtiden, fel i tankarna om att hasta fram utan folklig förankring. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: håll regionala folkomröstningar 2010 om framtidens regioner.

Man kan konstatera att kommittén mer eller mindre vill införa dagens skånska modell i hela landet. Detta väcker en hel del följdfrågor. Asymmetri - d v s olika långt gången regionalisering - har blivit en tanke som slagit allt starkare rot på sistone. Den skånska regionen bör inte stå och stampa på samma ställe som idag, utan nu måste vi som är aktiva inom regionpolitiken föra fram förslag som innebär mera nedflyttning av makt än vad Ansvarskommittén törs föreslå. Det arbetet måste vi ta tag i nu.

Björcks intressanta glidning

2007-02-26T16:53:00.000+01:00

Andres Björck har gjort det till en hederssak att bekriga Ansvarskommittén. Den privata kampanjen har vid det här laget börjat likna Don Quijote-fasoner. Men någonting intressant har faktiskt skett med Björcks argumentation.

I dagens DN-inlägg slåss han mot kommitténs ännu ej presenterade betänkande med argument om identitet, underifrånperspektiv och demokrati. Så lät det inte i början! Nu vill Uppsalas landshövding ha regionala folkomröstningar:

"Det mest allvarliga är att en genomgripande förändring skall ske utan att folket får säga sitt på ett tillfredsställande sätt.

[---]

Allt är naturligtvis inte bra som det är i dag. Länskartorna är inte ristade i sten. De kan ändras. Men det bör ske genom ett tryck underifrån, utan utpressning av regeringsutnämnda förhandlingsmän och efter en anständig demokratisk process. Alla län kan inte och behöver inte vara lika stora. Att sätta upp befolknings- och godtyckliga kriterier för vad som skall bli en regionkommun vittnar inte om någon respekt för verkligheten.

Vad händer om man inom EU anlägger motsvarande synsätt på Sverige, litet som Storlondon? Borde då inte vårt land tvångsvis pressas in i en konstlad regionbildning? Strunt i nationell identitet och förutsättningar, i Bryssel kan vi rita kartor!"

Björcks glidning åt detta hållet är fascinerande. I den teoretiska grunden börjar han närma sig regionalistiska tankegångar. Men varför då denna outgrundliga avsky för Ansvarskommittén? Utredningen kan kritiseras i vissa delar med regionalistiska argument, vilket jag har gjort, men varför detta totala avfärdande? Liksom länskartorna är inte heller proceduren framöver ristad i sten. Regionala folkomröstningar 2010 är fullt möjliga. Se möjligheterna, Anders Björck!

För övrigt kommer jag inte att kunna blogga imorgon, så en första kommentar från min sida till Ansvarskommitténs betänkande kommer på onsdag.

Bildt och massmedia

2007-02-26T08:46:00.000+01:00

För en som inte läser kvällstidningar är allt hallabalo kring Carl Bildts affärer, vilka till största delen har ägt rum före tillträdet som utrikesminister, en storm i ett vattenglas. Nu har journalisterna kommit till den punkten att de kan spinna vidare på en metadebatt om debatten. Samma journalister som själva har gjort sitt bästa för att piska upp stämningar kan således nu gå in i fas två och älta den lilla surdeg som de själva rörde ihop. Det hela framstår som ett slags journalistisk onani, för att knyta an till helgens schlagerfestival.

För fasen - vad har ni egentligen kommit fram till? Att Carl Bildt de senaste åren har ägnat sig åt internationella affärer istället för politik, statliga utredningar och myndighetstjänster? Att Carl Bildt har intagit ståndpunkter som han nu måste tona ned till följd av sin nya roll? Det senare gäller ju alla statsråd och i princip alla politiker som intar offentliga toppbefattningar.

Bildt som ond genius, som drar i små trådar för att samordna sina penningtransaktioner med stora militära insatser i världen? Snälla nå'n. Det förefaller som att hans "brott" består i att han (1) har tjänat pengar; (2) har intagit USA-vänliga hållningar i vissa frågor (men långt ifrån i alla); samt (3) har en vid det här laget välkänd jargong som kan framstå som arrogant och stötande för en och annan tidnings- eller TV-man. Här har vi för merparten av den svenska journalistkåren ett smörgåsbord att frossa i. Alltid hittar någon någonting som faller i smaken.

När upprättas ambassaden?

2007-02-26T08:19:00.000+01:00

Kvällspostens Peter J Olsson ger i en ledarartikel stöd åt idén att upprätta en skånsk beskickning i Stockholm. Den nytillträdde riksdagsmannen Hans Wallmark (m) från Ängelholm, som är omnämnd i artikeln, är just nu den ledamot härifrån som profilerar sig starkast i regionalistisk riktning. Nu driver han även på för en skånsk ambassad.

Det hör till saken att beskickningen redan finns omnämnd i Region Skånes budget och verksamhetsplan för innevarande år. Det enda vi väntar på nu är att regionledningen ska komma till skott. Det känns bra att det främsta ansvaret för genomförandet ligger hos Pia Kinhult (m), regionråd och ordförande i regionala tillväxtnämnden.

Musikhistoria

2007-02-24T13:11:00.000+01:00

Schlagern hade väl en storhetstid, en gång. Kan man nå dessa höjder igen? Glädjen, utstrålningen och det oskuldsfulla får hjärtat att smälta. Segraren 1978. Vilket även påminner mig om att jag måste gå och se Dreamgirls.

Bra rutet av Huttunen

2007-02-22T09:29:00.000+01:00

Tidskriften Gringo, som är ett projekt uppumpat med statliga bidragsmiljoner, har tänkt sig att öppna lokalredaktion i Landskrona. Det uttalade syftet är att bemöta Sverigedemokraterna. Detta har fått den lokale m-politikern Marko Huttunen att reagera. Huttunen betackar sig för lektioner i mångkulturalism från en Stockholmsbaserad, upphaussad på-modet-tidskrift. Gringo kommer att göra mer skada än nytta, menar Huttunen.

Det är en bra markering från Huttunens sida. Vi har sett liknande mönster tidigare. När krafter utifrån ska spela upplysta missionärer som ska komma och omvända vildarna går det åt pipan. Folk blir förbaskade och gräver ned sig ännu mer i skyttegravarna. Upptakten till folkomröstningen om invandring i Sjöbo är ett skolexempel på detta mönster. Utfallet i den folkomröstningen hade säkerligen kunnat bli ett annat om inte ja-kampanjen hade fått alla björnkramar från diverse eliter utifrån. När striden plötsligt får ett hemorten-Stockholm- eller Skåne-Stockholm-perspektiv är det kört.

Omvända vildar, förresten. Är det med denna attityd som Gringo hade tänkt sig att förändra den politiska verkligheten? Frågan är vem som beter sig som en vilde. Jag har inte mycket till övers för Gringo och liknande aktörer, som satsar på att sänka nivån på språk och journalistik för att appellera till sin målgrupp. Tala om att nedvärdera sina läsare. Jämför med den tidiga arbetarrörelsens inställning till sin målgrupp, med folkbildningsideal, studiecirklar och hermodskurser. Då handlade det om att behandla statare och industrijobbare med samma respekt som överheten och uppmana till bildning och klassresa. Gringo gör tvärtom - den förväntar sig inget annat än utanförskap och grova ord från unga med invandrarbakgrund i förorten. "SL fakkar förorten" lyder t ex en aktuell rubrik.

Gringo har ingenting att tillföra i Landskrona annat än polarisering och nivellering.

Mysticismens överstepräster

2007-02-21T10:10:00.000+01:00

Här, på Sydsvenskans kultursida (var annars?), finner vi ett framstående exempel på en kulturradikal vänstermans annamande av mysticism. Per Wirtén, chefredaktör för tidskriften Arena, argumenterar såsom följer:

1. A har inträffat.
2. B kan framkalla A.
3. Alltså har B inträffat.

En gymnasieelev som läser filosofi i skolan hade fått en stor bock i hörnet på sitt provsvar. Felet är ju att det i premiss nummer två inte står "B och endast B kan framkalla A". Men den felaktiga deduktionen duger för vänstereliten, eftersom mysticismen alltid finns att ta till för denna grupp.

Wirtén diskuterar de statliga/statligt finansierade kampanjerna "Operation Kvinnofrid" och Centrum mot rasisms utspel mot glassen "Nogger". Kampanjerna renderade uppenbarligen i många hatbrev. En möjlig orsak kan ju vara att det allmänt rådde viss upprördhet bland folk över att skattepengar går till besynnerliga, ideologiserade kampanjer, vilket även kan ha sparkat igång de hatiska typer som går över gränsen. Sådana finns det tyvärr inte alltför få av. Wirtén framhäver dock förklaringsmodellen att staten, mannen och nationen är sammanlänkade - liksom staten, svenskhet och vit hudfärg. Kampanjerna skulle därför ha uppfattats som ett svek från statens sida, genom dess medverkan.

Vad Wirtén säger är således att:

1. några statligt finansierade kampanjer och personer har fått ta emot hätska hot och ovett;
2. upplevt svek kan mycket väl framkalla hätska hot och ovett mot svikaren;
3. alltså har ett upplevt svek inträffat.

Därefter rundar han av med att

"[g]ränsen till hatet ligger i landets hjärta. Det är obehagligt att se, att förstå hur farlig gränsen faktiskt är."

Landets hjärta? Är detta något slags karikerat 1800-talssvärmeri? Ja, kanske. Den kulturradikala vänstern har idag många drag av mysticism. I det här fallet är bildspråket som hämtat direkt från Götiska Förbundet. Översteprästernas eget lilla prerogativ, kanske? Det vore intressant att veta huruvida Wirtén anser våldet och ovettet mot Centerpartiet i valrörelsen härrör ur samma dunkla nätverk av manlighet, vithet, och svenskhet i närheten av landets hjärta. Hätskt var det, i alla fall.

Vilken smörja.

Björklund levererar

2007-02-20T09:30:00.000+01:00

Skolminister Jan Björklund betonar i en intervju i Svenska Dagbladet att den humanistiska bildningen måste stärkas i skolan. Han nämner särskilt ämnena svenska, historia och religionskunskap. Sedan Björklund blev skolminister

"har utredningsuppdrag, promemorior och lagförslag lämnat hans tjänsterum i en strid ström: förbud för elevstyrda gymnasier, nationella prov i årskurs tre, tvångsflytt av mobbare, rätt för lärare att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare, betygsliknande omdömen för sjuåringar."

Jag har börjat värdesätta Björklunds insatser allt mer. Som oppositionspolitiker kunde han bli tjatig och populistisk med alla krav på hårda tag i skolan. All vikt lades på det repressiva. När han nu börjar tala om bildningsskolan som målsättning blir det desto mer intressant, och talet om hårdare tag kan sättas i ett sammanhang. De åtgärder som SvD listar ovan i citatet kan ses som en akut brandkårsutryckning för att reducera skadorna. Nu måste det mer mödosamma, långsiktiga och intressanta renoveringsarbetet komma igång.

Humanistisk bildning... När hörde vi senast en skolminister tala i sådana termer? Kanske kommer Björklund att visa sig vara helt rätt man på rätt plats i rättan tid. Med hans politik i botten måste vi regionalister och federalister nu driva på för möjligheten att regionalt anpassa vissa delar av läroplanen, såsom historieundervisningen och inslagen av nordiska språk. Där är jag långt ifrån säker på att Björklund är en meningsfrände!

Omvälvning bland Frankrikes intellektuella

2007-02-19T08:44:00.000+01:00

Såsom jag tidigare har meddelat har André Glucksmann, en orädd intellektuell som jag skattar mycket högt, "kommit ut" som Sarkozy-anhängare. Det är han tydligen inte ensam om bland de tänkande, galliska stridstockarna (här i engelsk rapport). Det råder allmän desertering från vänsterns led i riktning mot Sarkozy.

Händelseutvecklingen i Frankrike kan tolkas som att det är högern som numera har de universella värdena och svar på samtidens frågor. Vänstern har gått ned sig i ett träsk av kravlös bidragsstat, romantiserad multikulti och värderingsbefriad utrikespolitik. Den är narcissistisk och mentalt kvar på 1960- och 70-talens slagfält. En gång i tiden var det högern som var partikulär och otidsenlig, medan vänstern stod för de sammanhängande visionerna och tog hänsyn till nya verkligheter (detta måste erkännas, oavsett vad man tycker om vänsterns idéer). Där ser vi nu ett skifte.

Dessvärre är väl både Sarkozy och Royal typiska Pariscentralister - något annat har inte framgått hittills. Man kan inte få allt.

Tipstack till Dick Erixon.

Mina ledare i Skånskan

2007-02-19T08:34:00.000+01:00

I söndagens och måndagens Skånska Dagbladet står jag för ledarartiklarna. Måndagstidningens ledare finns publicerad på tidningens hemsida.

När svansen viftar med hunden

2007-02-19T08:26:00.000+01:00

Läs gärna Anders L Hanssons satiriska krönika från SkD i fredags om att lägga pussel i Europa. Alla likheter med denna ledarartikel från en annan morgontidning är rena tillfälligheter (?!).

Nyskrivet om skolan

2007-02-19T08:14:00.000+01:00

Inger Enkvist, professor i spanska och välkänd debattör i ämnet svenska skolan, har kommit med en ny bok. Sydsvenskans ledarskribent Kennet Andreasson har uppmärksammat detta. Boken är nu upptecknad på min att-läsa-lista.

Upplysning vs mångkulturalism

2007-02-15T10:25:00.000+01:00

Upplysning och mångkulturalism diskuteras så att hårtestarna yr på denna sida, som även Expressens kulturredaktion länkar till. Det är den franske filosofen Pascal Bruckner som började genom att i hårda ordalag anklaga de välkända skribenterna Ian Buruma och Timothy Garton Ash för att vara mångkulturalister, och därmed ställa sig likgiltiga inför upplysningens värden. Droppen som fick Bruckners bägare att rinna över var uppenbarligen Garton Ashs recension av Burumas bok om mordet på Theo van Gogh och av Ayaan Hirsi Alis självbiografi i The New York Review of Books. Artiklarna utgör intressant läsning, om man har tid och om man bortser från en del onödiga och ganska illvilliga svinhugg.

För egen del har jag svårt att helt och hållet stödja Bruckner, liksom jag inte heller ser Garton Ashs hållning som rakt igenom rimlig. Buruma tycks stå mig närmast. Upplysningens värden och landvinningar måste försvaras, men man bör ha ett konservativt förhållningssätt - i synnerhet när man väljer tillvägagångssätt i försvaret. Detta förhållningssätt tycker jag mig se i Burumas argumentation.

Tidigare om mångkulturalism:

4/2 Australiensiska modellen
7/2 Tyngdpunkt på det som förenar
12/2 Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike

Wild 'n Fresh by Federley?

2007-02-13T14:47:00.000+01:00

Nu blir det väl liv i luckan. Låt mig gissa: en och annan riksdagsinterpellation om "vad statsrådet Littorin avser göra åt detta" får vi väl åtminstone se passera i revy. För övrigt lär väl Littorin inte heller jubla över detta.

Wager markerar på nytt

2007-02-13T14:16:00.000+01:00

Åter igen markerar Merit Wager, som länge har varit engagerad för flyktingars rättigheter under titeln Medborgarnas flyktingombudsman, att en rättvis asylpolitik kraftigt försvåras av det enorma antal flyktingar som ankommer för närvarande i kombination med det svenska regelverket.

Sverige kan inte rimligen ta emot mer än hälften av alla irakier som söker asyl inom EU. Det håller inte, och vi ser det likväl ske framför våra ögon. Tobias Billström måste handla snabbare än hittills. Artiklar i Svenska Dagbladet med en och annan förhoppning om EU-samverkan förändrar ingenting.

Lindeborg: Jäkta inte i regionfrågan

2007-02-12T12:16:00.000+01:00

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg kastar sig nu in i den regiondebatt som har kommit igång inför Ansvarskommitténs slutbetänkande. Hennes inlägg i Kvällsposten är, som det heter, klockrent. Här är slutmeningarna:

"Sverige har nu haft ett starkt centralistiskt styre sedan 1500-talet. Att man genast fogar sig efter vissa rekommendationer är i sig ett utslag av den anakronistiska centralistiska mentalitet som en regionalisering förhoppningsvis ska hjälpa till att slå sönder."

Just det. Att regionalisera uppifrån utan lyhördhet är att undergräva själva syftet med regionaliseringen.

Viktigt tryckfrihetsmål i Frankrike

2007-02-12T08:50:00.000+01:00

För närvarande dryftas i fransk domstol huruvida tidskriften Charlie Hebdo bröt mot lagen när den återgav Muhammedkarikatyrerna. I samma nummer av Weekendavisen som jag hänvisade till nedan, bistår Klaus Wivel med en förträfflig analys av konflikten (även denna artikel är förbehållen prenumeranter).

Wivel varnar för multikulturalismen, eftersom den leder till att vissa självutnämnda auktoriteter inom de etniska och religiösa minoritetsgrupperna får ett erkännande av staten. Den åsiktsintolerans som exempelvis många muslimska dissidenter i diktaturstater har flytt ifrån riskerar att ta sig in köksvägen hos de västerländska demokratierna, till följd av staternas inställsamhet gentemot predikanter och folkuppviglare.

Frankrike har redan gett sig in på en farlig väg när det gäller begränsning av tryck- och yttrandefrihet. Att förneka folkmordet på armenerna i samband med turkiska statens tillblivelse är idag straffbart i Voltaires hemland. Nu är det oerhört viktigt att domstolen friar satirtidskriften Charlie Hebdo. I annat fall äts renässansens och upplysningens landvinningar upp i det EU-land som har störst muslimsk befolkning.

I ett namnkunnigt upprop i tidningen Liberation till stöd för Charlie Hebdo finner vi bland andra författarinnan Taslima Nasrin, den danske folketingsledamoten Nasser Khader (r), samt filosofen Bernard-Henri Lévy.

Tidigare om mångkulturalism:

Australiensiska modellen
Tyngdpunkt på det som förenar

Sydsvenskans tema om regionbildning

2007-02-11T19:45:00.000+01:00

I söndagens Sydsvenskan publiceras en rejäl artikelsamling om regionbildning i sydligaste Sverige, för det fallet att regeringen förverkligar Ansvarskommitténs förslag. En diskussion måste nu på allvar komma igång. En sak är jag helt övertygad om: det vore en väldigt dum idé att börja stycka upp Småland och sätta en del i knäet på Skånelandskapen. Identitet är en viktig faktor för att bygga legitimitet.

En majoritet av de tillfrågade Växjöborna i artikeln (alla inte med i nätupplagan) motsätter sig också en sådan modell. De vill hellre se ett enat Småland.

Glucksmann ställer upp för Sarkozy

2007-02-10T11:35:00.000+01:00

En av Frankrikes främsta intellektuella, filosofen André Glucksmann, lämnar nu politikens vänsterflygel efter 40 år och meddelar att han kommer att rösta på Nicolas Sarkozy i franska presidentvalet. Weekendavisen har publicerat hans omvälvande artikel (ej gratis i nätupplagan).

Glucksmann har ett brinnande engagemang för framförallt Tjetjeniens sak. I Sarkozy ser han en politiker som är värdedriven och förkastar den cyniska "realpolitik" som exempelvis Chirac förkroppsligar. Sarkozy ägnar sig inte åt att saluföra den billiga antiamerikanism som har blivit ett kännetecken för fransk politik. Från vänstern får han utstå beskyllningar om att vara "den amerikanske neokonservative med franskt pass". Glucksmann konstaterar att beskyllningar om "ofranskhet" en gång i tiden ingick i den inskränkta franska högerns vapenarsenal, när den t ex ansatte 50-talspresidenten Blum (som var jude). Nu är det den ideologiskt substanslösa vänstern som har använder sådana metoder.

Glucksmanns val är kanske ett tecken i tiden på att det i Europa håller på att växa fram en politisk höger som adresserar samtidens problem.

Jan A Johansson: Ja till regional asymmetri

2007-02-10T11:26:00.000+01:00

I sin lördagskrönika tar SkD:s chefredaktör upp frågan om olika långt gången regionalisering i olika delar av landet. Tydligen har även moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, uttalat i veckan att han kan tänka sig en sådan utveckling. Intressant!

Han gör det igen, Stjernkvist

2007-02-09T13:57:00.000+01:00

Så var det dags igen för Lars Stjernkvist att hacka på regiontanken. Denna gången på DN-debatt. Denna gången utan några som helst argument.

Att inrätta regioner i enlighet med upptagningsområdet för ett storsjukhus med alla specialiteter är inte någon god idé, menar Stjernkvist. Visst, det är inte heller något tungt vägande argument för min och andra regionalisters del. Vi har andra skäl. Men när Stjernkvist avstyrker idén med hänvisning till att även storregioner blir för små, sätter han fälleben på sig själv. Vi måste t o m samverka inom Europa inom specialistsjukvården, basunerar han ut. Följer han då sin logik och kräver att EU tar över specialistsjukvården? Nix. Staten ska ha det hela. Där försvann hux flux hela poängen med att använda specialistsjukvårdens behov som slagträ mot regioner. Skulle regioner vara sämre än staten på att samverka över riksgränser? Hold op!.

Sedan är det som så att Stjernkvist "anar" att demokratin skulle vinna på enbart två beslutsnivåer. Detta utgör argument nummer två i artikeln. Därefter är det slutargumenterat.

Låt mig, för ovanlighetens skull, kontra med ett viktigt organisatoriskt argument för regioner. Även om vi vill ha 290 kommuner (eller fler) och ingen demokratiskt vald beslutsförsamling däremellan och staten, lär vi inte få behålla den situationen särskilt länge. Det kommer att bli omfattande kommunsammanslagningar. I synnerhet sedan man efter en tid inser att stora andelar av den offentliga sektorn inte kan styras i ett slags limbo bestående av femtioelva kommunalförbund, där ansvaret är otydligt och organisationen flyktig. På så sätt är regioner faktiskt en viktig förutsättning för bibehållandet av små kommuner.

Jag är helt övertygad om att en stor sammanslagningsvåg skulle bli resultatet av Stjernkvists förslag. Detta såvida inte staten tar över väldigt stora andelar av verksamheten. Emellertid är väl båda dessa scenarier helt i sin ordning för Lars Stjernkvist - statens vän. Det förvånar mig dock att Dick Erixon så okritiskt ansluter sig till regionmotståndarna.

SSU sjunker ihop

2007-02-09T13:39:00.000+01:00

SSU har verkligen gått ner sig i träsket. Johan Hammarqvist, politisk redaktör på Norra Skåne, bistår med ett exempel på att krisen inte bara gäller medlemstalet. I grund och botten tror jag att det är ideologisk vilsenhet som nu, när man har gjort upp med medlemsfusket, både får sina uttryck i medlemstalen och i de befängda utspelen. Vilka problem och möjligheter i samtiden blir behandlade och adresserade hos SSU och socialdemokratin?

Tyngdpunkt på det som förenar

2007-02-07T08:53:00.000+01:00

Jag har tidigare aviserat att jag ska diskutera mångkultur och medborgarskap på bloggen. Detta för att jag anser att det behövs en ändring av det förhärskande synsättet, som präglar samtliga sju riksdagspartier och all offentlig förvaltning.

Sammanfattningsvis: upphör med att se mångkultur mellan olika grupper som en nödvändig målsättning. Betrakta istället mångkultur som en riktig beskrivning av samhället - varken mer eller mindre - för att sedan låta den offentliga politiken och förvaltningen fokusera på det som ska förena oss som svenska medborgare, européer, skåningar, o s v.

För att samhället ska hålla ihop och dess institutioner fungera måste vi alla känna tillhörighet och lojalitet gentemot gemenskapen. Vad ska grunda denna gemenskap? I Sverige är politiken inte alls inriktad på att besvara frågor som denna. Istället har kulturskillnader mellan individer och grupper kommit att bli någonting normativt - d v s en målsättning som vi anses böra eftersträva.

Emellertid finns det, som så ofta inom politiken, paradoxer inom systemet, vilka säkert beror på att politiska beslut och förhärskande synsätt är produkter av olika perioders trätor och kompromisser. Exempelvis är mångkultur bland nytillkomna invandrare en dogm, samtidigt som minoritetsfolk inom Sveriges gränser fortfarande behandlas med mycket njugg inställning. Samtidigt som staten pumpar in pengar i "mångkultursatsningar", har nyligen en judisk förening i Malmö nekats att öppna friskola. Exemplet illustrerar hur fel den svenska politiken sammantaget har hamnat. Människors privata val kringskärs i integrationens namn, samtidigt som skattemedel omsätts i offentliga projekt för mångkultur och en hel del symbolpolitik ägnas åt att betona skillnader mellan folk och folk. Ja till mångkultur, så länge staten står för styrningen, tycks regeln säga.

Bör det verkligen vara ett offentligt, kulturpolitiskt uppdrag att ge mångkultursbidrag? Är det inte snarare så att medlen bör flyttas till medborgarna, medan de offentliga institutionerna kan stötta det som förenar? Är modersmålsundervisningen väl satsade medel? Forskningen är inte alls entydigt positiv. Det beror på var man väljer att titta.

Låt oss fokusera på det som förenar.

Tidigare inlägg:

Australiensiska modellen

Smutskastning genom anakronism

2007-02-06T15:31:00.000+01:00

Sydsvenskans kultursida tillhör ju inte precis mina favoriter. Den stiger inte precis i anseende med denna artikel.

Medarbetaren Rakel Chukri menar att Carl von Linné har ett ansvar för rasbiologin under 1900-talet. Ja, alltså, hon ställer honom inte till svars uttryckligen för steriliseringskampanjer och nazism, men hon skvätter likväl lite av 1900-talets dynga på 1700-talets Linné. Men detta är att begå en stor oförrätt mot vår vetenskapsman.

Felet är givetvis att Chukri bygger sin svepande och oprecisa kritik på en grov anakronism. Visst ägnade man många samtal inom 1700-talets intelligentia åt olika folkslags inneboende egenskaper och rangordningen dem emellan. En sådan storhet som Montesquieu menade ju att folkkynne och flit hade med klimatet att göra. Uppdelningen mellan högre och lägre stående varelser inom mänskligheten var säkert allmängods. Idag kan vi lätt ta avstånd och/eller visa på teoriernas svaghet, men samtidigt måste vi ha klart för oss att eftervärlden säkerligen kommer att döma vissa vedertagna idéer från vår samtid lika hårt (om inte hårdare). Om det där kan man ju hålla en gissningslek, om man har lust.

Skulle därmed Linné ens ha kunnat begripa någonting så föraktligt och socialstatligt som rashygienisk politik à la 1900-talet? Jag tvivlar starkt. Varför, och framförallt hur, skulle en 1700-talshärskare ägna sig åt en så absurd sysselsättning, som vi som har sett 1900-talets sociala ingenjörskonst och militäriskt uppbyggda, byråkratiserade sjukvård kan göra oss en föreställning om? 1700-talets griller om raser innebär inte att vetenskapsmän från samma tid utan vidare drog omfattande politiska slutsatser. Det är med vår genompolitiserade tids åkommor som Chukri låter färga sitt omdöme om Linné. Idag är vi så vana vid att alla nya rön ska leda till politiska handlingsplaner så att vissa områden är veritabla minfält att forska inom. Vem vet om inte politiken kommer att löpa amok ifall vi upptäcker någonting "opassande"?

Intressant att notera är att samma Sydsvenskans kultursida i debatten om julens snapphaneserie och dess efterföljande dokumentär i SVT lät en skribent skjuta överdrivet stora bredsidor om alla hemska anakronismer och politiseringar. När det passar ens syften kan man kosta på sig att vara anakronistisk; i annat fall är man överkänslig. Men detta sistnämnda kan förstås inte Rakel Chukri klandras för. Det är mest en illustration över hur det svänger hej vilt på kulturredaktionen.

Fly me to the moon

2007-02-06T07:51:00.000+01:00

Verkligheten överträffar ofta de bästa humoristiska historierna. Eller som Piraten sade: saga vävs på sanningens varp.

Spana in detta lilla svartsjukedrama.

För det första öppnar historien för hisnande möjligheter när det gäller slagkraftiga fraser, som t ex: "När fästmön hade lämnat planeten passade mannen på". Eller varför inte: "Vi ses. Månen på torsdag kl. fem. Men var försiktig. Jag tutar tre gånger."

För det andra menar jag att det trots allt råder vissa brister i säkerheten när man kan komma in på en flygplats i mörk peruk med pepparspray, hammare, luftpistol och fällkniv.

För det tredje var det en jäkla tur att hon inte kom åt den där pepparsprayen uppe hos Fuglesang i rymdstationen. Lite svårt att vädra ut...

Quid pro quo!

2007-02-05T10:57:00.000+01:00

Den danske arbetsmarknadsministern Claus Hjort Frederiksen vill nu underlätta för Öresundsintegrationen. Det finns nämligen en huvudregel som gäller mellan Sverige och Danmark att man skattar i arbetslandet men är socialförsäkrad i bosättningslandet. Detta har bland annat givit upphov till det absurda förhållandet att en dansk arbetsgivare som anställer en person boende i Sverige kan bli skyldig att betala arbetsgivaravgifter enligt svensk tariff rakt in i svenska statskassan, ifall den anställde tar ett extrajobb eller uppdrag i Sverige. Det hör till saken att de danska arbetsgivaravgifterna är betydligt lägre än de svenska, eftersom en större del av socialförsäkringssystemet där finansieras genom tvingande egenavgifter och skatter (vilket man har i åtanke när man sätter lönenivåer). I rapporten från Nytt Från Öresund (se länken ovan) framstår det som att den danske arbetsgivaren tvingas betala avgifter på inkomsten som den anställde förvärvar i Sverige, vilket alltså inte stämmer, och dessutom vore än mer absurt. Det är alltså hela den danska lönen som kan bli föremål för svenska avgifter.

Jag kan dock inte låta bli att dra på smilbanden och se ett visst mönster i när danska regeringsföreträdare väljer att engagera sig för Öresundsintegration. Hjort Frederiksen har i och för sig rätt i att reglerna är stelbenta. Arbetsgivaravgifter ska ju framförallt bekosta socialförsäkringar och pensioner med anknytning till arbetet, varför det är mest logiskt att man ska följa systemet i arbetslandet. Har jag sedan en inkomst i hemlandet bör väl i enkelhetens namn arbetsgivaravgifterna erläggas där för just den inkomsten.

Men det är iögonfallande att vi just i det här fallet har att göra med penningöverföringar från Danmark till Sverige. Då är danska regeringen vaken! Hjort Frederiksens kollega, skatteministern Kristian Jensen, är t ex inte ett dugg intresserad av att ändra reglerna för inkomstskatt, som innebär att många Öresundspendlare betalar skatt i Danmark men nyttjar välfärdstjänsterna i Skåne. Det tjänar ju han en väldig massa pengar på.

Om skatt skulle erläggas där man bor skulle en mycket stor fnurra i integrationsprocessen lösas upp. Detta är även ett krav från många danskar boende i Skåne. Frågan är t ex på Föreningen ÖresundsBorgers dagordning. De nyinflyttade vill naturligtvis göra rätt för sig på lika villkor som alla andra, och inte behöva känna sig som snyltare.

Alltså har jag ett förslag. Quid pro quo! Eller, för att använda ett slagord i den danska regeringens socialpolitik: noget for noget. Det uttrycket torde Claus Hjort Frederiksen vara väl förtrogen med. Sverige låter alla arbetsgivaravgifter på danska löner betalas i Danmark, medan Danmark låter folk skatta där de bor. Chop! Alla vinner - inte minst Öresundsintegrationen. Här gäller det att Sven Otto Littorin och Cristina Husmark Pehrson snackar ihop sig sinsemellan och med de regionala och lokala toppolitikerna, så kan vi kanske komma någon stans.

Australiensiska modellen

2007-02-04T20:39:00.000+01:00

Australien har nyligen ändrat namnet på sin invandringsmyndighet från Department of Immigration and Multicultural Affairs till Department of Immigration and Citizenship, meddelas i International Herald Tribune. Det är ett skifte som återspeglar en ändring i den australiensiska statens politik inom området.

Jag menar att Sverige och Europa bör gå Australiens väg. Istället för att tala om mångkultur som preskriptiv idé för samhället, borde vi börja tala om medborgarskap och det som förenar. Mångkultur kan man istället se som ett naturligt tillstånd, som kan finnas där - utöver den gemensamma basen. Inte som en norm som måste upprätthållas med hjälp av offentliga medel. Det som ska förena oss som medborgare hamnar i skymundan med dagens politik.

Regionalismen kommer in i sammanhanget, genom dess hävdande att de gällande statsbildningarna inte har ensamrätt att definiera den gemensamma basen, och framförallt ingen rätt att undertrycka de kulturtraditioner som lever utöver och vid sidan av det statliga medborgarskapets gemenskap.

Detta är ett ämne som jag kommer att gå djupare in på under de närmaste dagarna.

Reaktion i Kvällsposten

2007-02-02T16:44:00.000+01:00

Detta skriver styrelseledamöter i Stiftelsen Skånsk Framtid om regionbildningsfrågan.

Olofssons utspel inför kommundagarna

2007-02-02T10:23:00.000+01:00

Centerpartiet håller för närvarande kommundagar, vilket är en sammakomst för de kommunala och regionala toppolitikerna. Jag har varit med några gånger förr, men deltar inte i år.

Som federalistiskt parti borde kommundagarna, som för övrigt kanske borde heta "federalistdagarna" eller någonting liknande, givetvis vara ett oerhört viktigt tillfälle. Den federalistiska idén och dess genomförande borde stå i centrum. Tyvärr har så inte varit fallet de senaste åren.

Istället valde partiledningen ifjor att lansera ett förslag inom skolområdet som skulle inskränka det lokala beslutsfattandet. Idén var det inget fel på (kommunala friskolor), men sättet att genomföra den på var klassiskt svenskt: tvingande lagstiftning. I år undfägnas kommunalråden med ett nytt lagförslag, vilket Maud Olofsson nu kan presentera i rollen som näringsminister. Olofsson föreslår ett förbud mot kommunala verksamheter som tränger ut företagare, samtidigt som hon flaggar för att förbudet bara skall kunna gälla i gråzoner av typen kaféverksamheter, gym, mm.

Jag är inte lika kritisk till detta som till skolförslaget från ifjor, och i själva sakfrågan har jag ingenting att invända. Skattemedel ska inte användas för att subventionera eller bedriva verksamheter som ligger långt utanför det man kallar för det kommunala kärnområdet. Men jag ställer mig ändå tveksam till idén. Vi har nätt och jämnt fått maktskiften i många av landets kommuner, landsting och regioner. De nya nämnderna har inte hunnit verka längre än en månads tid. Vore det inte lämpligt att låta de nya styrelserna få verka en tid innan tvingande lagar kan komma i fråga? Kan inte den lokala och regionala demokratin ges en chans? Dessutom kan det bli stora svårigheter att avgränsa inom vilka områden förbudet ska gälla. Varje offentlig subvention kan ju ses som en snedvridning av konkurrensen.

Centerpartiets kommundagar borde användas för att föra fram den federalistiska agendan. Vad man än tycker om dagens utspel ligger det långt utanför den dagordningen.

Wager i Expressen - förändring på väg?

2007-01-31T17:48:00.000+01:00

Merit Wager, egen företagare och idealist som arbetar hårt med att stötta enskilda asylsökande i deras kontakter med myndigheter och omvärlden, tar idag på Expressens debattsida upp problemet med asylsökande som har gjort sig av med identitetshandlingarna. Det cirkulerar dessutom många uppgifter för närvarande om att irakiska ambassaden i Stockholm ska ha utfärdat tiotusentals falska pass, vilket till råga på allt Migrationsverket ska ha känt till.

Wager har tidigare inte precis stuckit ut som förordare av åtstramningar, men nu öppnar hon för det, sedan hon konstaterat att den individuella, rättssäkra bedömningen av asylskäl hotas av de många sökande som egentligen saknar skäl enligt utlänningslagen och FN-konventionen. Wagers debattinlägg är mycket betydelsefullt, eftersom det tydligt visar att krav på åtstramningar och ordning och reda inom asylprocessen i högsta grad kan motiveras med värnandet om rätten att få sin enskilda asylansökan ordentligt prövad. Migrationsverket hinner nämligen inte göra ordentliga utredningar, och folk klumpas samman i kollektiv.

För flera år sedan hörde jag en juridisk auktoritet och stor förkämpe för asylrätten, Gregor Noll, just föreslå en av de åtgärder som Wager nämnder i sin artikel, nämligen prövning vid ambassader i hemländerna. Det låter som ett ganska vettigt förslag.

Merit Wager påvisar att allt inte är svart eller vitt, och att rätten att söka asyl och få sin sak prövad kan stå i motsättning till massbeslut och släpphänthet i förhållande till folk som fuskar och ljuger. Är Wagers artikel ett tecken på att vi kan börja få en sansad debatt om flykting- och migrationspolitik i Sverige? Kanske är ett sådant skifte på väg. Och då kan det gå ganska snabbt.

Invandringsvåg från Irak

2007-01-31T14:02:00.000+01:00

Världens käraste lille påg från Geijerskolans förskoleklass frågade mig vad jag heter, och sedan var jag kommer ifrån. Själv var han från Irak, vilket, konstaterade han, ligger mycket långt borta...

Läget när det gäller invandring från Irak är tyvärr mycket bekymmersamt för närvarande. Jag har fått uppgifter om att just nu runt 70 ensamma barn anländer därifrån till Malmö per vecka. 63% av alla flyktingar som uppger sig vara från Irak och som söker sig till EU hamnar i Sverige, och runt 50% av hela EU-siffran hamnar i Malmö, enligt uppgift från en källa i kommunförvaltningen.

Vi måste erkänna för oss själva att situationen på det hela taget inte är hållbar. Migrationsminister Tobias Billström blev intervjuad i gårdagens Skånska Dagbladet (ej på nätet), varvid han ställde sig bakom förslag om åtstramad anhöriginvandring, samt åtgärder för att sprida bosättningen över hela landet. Billström måste dock agera mycket snabbare och tydligare, för att få till stånd ändringar inom rimlig tid.

Många från Irak har med rätta individuella asylskäl, och skulle därmed inte hindras från att få uppehållstillstånd. Min poäng är att det är väsentligt att anhöriginvandring och uppehållstillstånd av "synnerligen ömmande skäl", som det heter i lagen numera, inte kringskär våra möjligheter att faktiskt kunna härbärgera flyktingar med asylskäl. Och de mängder som Sverige och inte minst Malmö för närvarande tar emot ligger bortom rimlighetens gränser. Integrationen blir en allt svårare uppgift.

Öresundsklass(er) på väg

2007-01-31T13:36:00.000+01:00

Jag deltog nyligen vid ett styrgruppsmöte på Geijerskolan, Limhamn, gällande det Öresundsklassprojekt som jag tidigare har skrivit om på bloggen. I december fick Öresundskomiteen (samarbetsorganisationen för kommuner och regioner runt Öresund) och Geijerskolan besked om att Nordiska Ministerrådet har beviljat projektmedel. Härligt! Saker och ting börjar röra på sig. Det finns ett tryck från många föräldrar att komma igång med Öresundsklass(er), med undervisning på båda språken och med den gemensamma historien och kulturen på schemat.

Bara idag har ungefär 30% av eleverna på Geijerskolan dansk helt eller delvis dansk bakgrund. Och andelen är säkerligen störst och lär växa än mer bland de små barnen. Västra Malmö är inne i en snabb "fördanskning" (eller ska vi kanske säga "sundifiering"?). Øresundsinstituttets Anders Olshov har bedömt att den nya stora stadsdelen i Hyllie kommer att domineras helt av danskar.

Vi är inne i spännande processer. Skandinavien/Norden och regionen kan ta plats som viktiga identitetsgrunder.

Men i DN-skrapan är man förstås både blind och döv, men saknar vett att vara stum. Wakey pakey!

DN bekänner färg

2007-01-30T11:05:00.000+01:00

Sydsvenskans storebror, Dagens Nyheter, kastar sig också in i debatten. Ledarredaktionen där uppe tycks ha fått fnatt. När regionfrågan kommer upp går vettet ur étatisterna. DN:s mjukisliberala snusförnuft har kompletterats med storsvenskhet och stenhårt statsstyre. Är inte det Sveriges moderna historia i ett nötskal?

Vi ska enligt DN tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för deras ack så framsynta centralism och krossande av konkurrerande maktcentra. Sedan blandar DN ihop det deskriptiva med det normativa. Nej, Sverige har ingen tradition av federalism i landets styrelse. Är blott detta faktum ett giltigt skäl för att förkasta idéer om maktdelning i form av starka regioner, där så önskas, för att sedan kräva att 90- och 00-talens utveckling mot decentralisering och regioner blir ogjord? Är det centralistiska, likriktande draget i svenska statsbildningens historia någonting positivt? Axel Oxenstierna finner sin rätta motsvarighet under 1900-talet i makarna Myrdal. DN borde i konsekvensens namn även kyssa deras fötter, när de ändå är i farten.

Påståendet att Sverige inte har "några kulturellt avvikande regioner" är riktigt manipulativ och låg argumentation. För det första kan man förundra sig över ordvalet. Är det så DN ser på kulturregioner runt om i Europa - som besvärliga "avvikare" från ordningen? För det andra beror ju frågan helt på vad man lägger i begreppet "kulturellt avvikande". Bara för att det inte är som i, säg, Belgien, betyder det ju inte att det är som på Island.

DN har bekänt färg. Av skolan sanktionerad bank av dem som understod sig att tala samiska och tornedalsfinska på rasterna var tydligen helt rätt, enligt mjukisliberalerna på Kungsholmen. Försvenskningskampanjerna i Skånelandskapen ska vi buga oss i vördnad inför, enligt statsdyrkarna i ledarredaktionen. Tala om att förena det sämsta från två idéströmningar. Det är ingen vacker nyans man har rört ihop.

Fler reaktioner och inlägg

2007-01-30T08:28:00.000+01:00

Åtminstone två ledarsidor i Skåne behandlade Ansvarskommitténs arbete i måndags: Kvällsposten och Norra Skåne.

KvP:s Peter J Olsson kritiserar, liksom på sin blogg, Sydsvenskans befängda ledare från i söndags. Norra Skånes ledarredaktör Johan Hammarqvist betonar vikten av att diskutera vad regionerna ska ägna sig åt, snarare än att rita kartor. Han förordar mer makt och ansvar till regionerna, och vänder sig emot Ansvarskommitténs ingenjörskonster.

Ett annat intressant inlägg i debatten står den nyliberale C L K Aqurette (m) för, som även hänvisar till den centerpartistiske bloggaren Björn Pedersen.

Stödet för regionalism växer allt mer, och många är irriterade över det ingenjörstänkande ur ett byråkratiskt perspektiv som tycks vara förhärskande inom Ansvarskommittén, samtidigt som man ger kommittén ett erkännande för att den över huvud taget har tänkt i termer av regioner. Precis som i fallet med arbetsmarknad och näringsliv, spelar identitet och historia en viktig roll för indelningen av Sverige. Landshövding Anders Björck är fel på det i det mesta när det gäller regionalism, men ett av hans förslag är faktiskt helt berättigat: låt oss hålla folkomröstningar i regionfrågan.

Bisarrt

2007-01-29T07:45:00.000+01:00

Sydsvenskans huvudledare från i söndags ter sig som allt mer bisarr. Det finns ingen klar argumentationslinje. Man får känslan att skribenten/redaktionen först och främst bestämt sig för att inta den statsbyråkratiska hållningen, för att sedan producera några argument på en höft. Vilket intellektuellt förfall de har hamnat i!

Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson har också reagerat.

Läs gärna även regionala tillväxtnämndens ordförande Pia Kinhults funderingar om Ansvarskommitténs snäva utredning. Kinhult förvarnar om att kommittén troligen kommer att föreslå förstatligande av universitetssjukhusen. Vilket problem löser man då? Frågetecknen hopar sig inför kommitténs slutbetänkande.

Regionfrågan och Sydsvenskan

2007-01-28T09:05:00.000+01:00

Kvaliteten på det som skrivs på Sydsvenskans ledarsida är otroligt ojämn. Idag är det t ex svårt att veta om man ska ta det på allvar.

Allt fler nödsignaler når fram om att regionfrågan håller på att misshandlas av Ansvarskommittén. Kommittén förefaller ha anlagt ett ovanifrånperspektiv och låter svansen vifta med hunden. Allt tyder på att man är besatt av hur många sjukhus, universitet och näsor som är fördelade över landet, för att sedan rita kartor.

Sydsvenskans ledarsida är idag detta synsätts främsta företrädare. Skånes och Öresundsregionens största dagstidning (som ju ägs av Marieberg) har tidigare frimodigt drivit på för regionens utveckling i form av EU- och Öresundsbrofrågorna. Detta arv är nu förskingrat under redaktören Heidi Avellans egid. Det viktigaste steget för vår utveckling i Öresundsregionen - i linje med Regionernas Europa och den gränsöverskridande tanken bakom EU - försöker nu Sydsvenskan torpedera. Tidningen börjar på allvar göra skäl för sitt namn. Det är det svenska uppifrånperspektivet som har en apostel i Malmö.

Ska man gå in och bemöta artikelns dumheter i sak? Ska man poängtera att historia och identitet underbygger alla demokratiska system? Bör man inflika att ledarsidan i konsekvens med sitt resonemnag inte heller borde bry sig om Sverige består, eller EU för den delen? Är det lönt att påpeka att regioner inte "handlar om en effektiv statlig förvaltning" (varför i hela friden ska man då välja parlament/fullmäktige)?

Troligen inte. Det räcker nog med att konstatera att den opinionsbildare som tror att brister i vården av en 85-åring på UMAS-akuten finner sitt botemedel genom att uppifrån bunta ihop Öland och Skåne i en "effektiv statlig förvaltning" inte riktigt har alla koppar i skåpet.

Det kan låta masochistiskt för en centerpartist, men jag börjar längta tillbaka till Per T Ohlssons dagar.

Kulturpolitiken hettar till (en smula)

2007-01-24T19:50:00.000+01:00

Torsdag-fredag är jag deltagare vid en längre sammankomst med Region Skånes nyvalda kulturnämnd. Redan inför första sammanträdet har klimatet mellan nämnden och statliga kulturdepartementet dessvärre kylnat till ordentligt (liksom vädret i övrigt - men det är något som jag välkomnar).

Bakgrunden är att den nya regeringen i elfte timmen (21/12 2006) skickade ut ett regleringsbrev inom kulturområdet, som bl. a. skär ner på anslagen för de scenkonstinstitutioner som enligt en dom i EG-domstolen och Regeringsrätten tidigare under förra året fick rätt att dra av ingående moms. Hängde du med? Nåja, detaljerna är inte så viktiga. Beslutet har kommit väldigt sent och har kullkastat en och annan budget bland svenska teatrar. Oavsett vad man anser om kulturanslag och deras inriktning är det aldrig bra med tvära kast.

I sitt regleringsbrev kräver alltså regeringen att varje scenkonstinstitution som tjänade på domen ska få bidraget minskat i motsvarande grad. Problemet är att regeringen plötsligt tycks ha "glömt" att göra ett undantag för Skåne! Plötsligt detaljreglerar staten pengarna som regionen enligt tidigare överenskommelser ska ha rätt att fördela enligt egna prioriteringar. En smygcentralisering av stora mått, och dessutom ett avtalsbrott!

Kulturnämndens stridbare ordförande Rolf Tufvesson (kd) skickade den 19/1 ett argsint brev till Statens Kulturråd och till kulturdepartementet. Som avslutning skriver han:

"Region Skånes uppfattning är att föreslagna förändringar i regleringsbrevet inte är förenliga med försöksverksamheten i Skåne."

Fortsättning följer. Hur som helst vore det olyckligt om förbindelserna med den nya, borgerliga regeringen skulle försämras. Jag hoppas verkligen att detta inte är ett utfall av en medveten centraliseringsstrategi från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths sida, utan snarare handlar om en olycka i arbetet, eller någon klåfingring kulturbyråkrats prövning av gränserna...

Hitchens kommenterar Steyn

2007-01-24T08:52:00.000+01:00

Christopher Hitchens är i sanning en intressant skribent som har något att säga om vår samtid. Han går den sekulära, värdegrundade, inkluderande, västerländska statsbildningens ärenden. Detta medför att han lägger mycket kraft på att bekämpa islamismen, utan att därmed ta parti för någon enskild religion eller betrakta islam som en homogen enhet utan möjligheter till förändring. Denna världsåskådning skymtar fram i hans kommentarer till Mark Steyns bok The End of the World As We Know It.

Om rättsstaten och sexualbrott

2007-01-22T08:32:00.000+01:00

När det gäller frågor om straffrätt och förändringar av lagstiftningen är det viktigt att, som det heter, inte rusa åstad. Straffrätten är särskilt illa lämpad som föremål för omkastningar för att tillfredsställa ett mediedrev eller starka opinioner. Man måste helt enkelt hålla huvudet kallt. Ofta ligger grundproblemet någon annan stans än i lagstiftningens formuleringar. Sociala bekymmer, brister i förmedling och upprätthållande av normer och tillkortakommanden inom polisväsendet är ofta källor till brottslighet.

Sexualbrottslagstiftningen ändrades nyligen för att åstadkomma straffskärpningar och kunna fälla fler för våldtäkt. Redan efter knappa två år ropar dock ett antal politiker på fler reformer för att vidga våldtäktsparagrafen ytterligare. Här måste jag faktiskt frondera mot den egna riksdagsledamoten från den egna valkretsen, Johan Linander (c), som också citeras i SvD (länken ovan).

Bevisföringen inom sexualbrottsmålen är särskilt besvärlig, vilket knappast kan avskaffas genom lagändringar. Knäckefrågan för åklagare och domstol är ju om målsägandens vägran att ha sex är styrkt genom handlingar som den åtalade måste ha uppfattat. För att kunna fälla någon för det grova brottet våldtäkt måste åklagaren, som det heter, ställa detta "bortom rimligt tvivel". Det finns ett undantag från kravet på märkbart motstånd enligt den nya lagstiftningen, nämligen om målsäganden inte var vid medvetande eller vid sina sinnes fulla bruk. Men då måste ju det förhållandet bevisas. Åklagaren har bevisbördan. Klarar åklagaren inte av att bära den bördan kan det ändå bli fällning för brottet sexuellt utnyttjande.

När man kräver utökningar av våldtäktsparagrafens tillämpningsområde måste man ha klart för sig att myntet har en baksida. Att rättssäkerheten minskar är ett faktum som man inte kan komma ifrån, hur gärna man än önskar det. Det är inte rimligt att man börjar tumma på rättssäkerheten så fort HD avkunnar en dom som man inte håller med om. HD har att ta hänsyn till högt stående, allmänna rättsprinciper och grundlagar i sitt dömande. Tack och lov dömer inte HD alltid i enlighet med vad riksdagsledamöterna avsåg när de stiftade den enskilda lagen. En rättsstat har alltid en inneboende tröghet.

Beträffande debatten om Justitiekanslerns uttalanden om rättssäkerheten i Sverige är det iögonfallande att somliga i ena andetaget försvarar JK, för att i nästa andetag kräva omfattande uppluckringar av tillämpningsområde och beviskrav gällande våldtäkt. Och JK själv vaknar ena morgonen och försvarar sin rätt att yttra sig och slå larm som statlig ämbetsman, för att nästa morgon kräva att stater ska förhindra "onödiga" kränkningar från medborgerligt håll av andra religioner. Säger månne dessa självmotsägelser något om bristen på helhetssyn i dagens politiska verklighet?

Kampen mot sexualbrott måste fortsätta med hög prioritet, men inte på rättssäkerhetens bekostnad.

"Kränkande" sade Skolverket

2007-01-20T15:43:00.000+01:00

Nu har den krisdrabbade Gustav Adolfsskolan i Landskrona infört krav på att eleverna skall tala svenska i skolan. Rektorn vill nu införa nolltolerans mot bl. a. förolämpningar och kränkande språkbruk, vilket bara kan upprätthållas om man förstår vad eleverna säger. Vid samma skola har tidigare ett gäng flickor strejkat för att de inte står ut med glåporden och trakasserierna.

Jag har tidigare förklarat varför jag stödjer folkpartiet i Malmös förslag om svenska i klassrummen. Man kan inte förkasta denna åtgärd med hänvisning till att den förr har använts för att förtrycka minoritetsspråk och regionala språk. Så är inte fallet vid Gustav Adolfsskolan. Verkligheten är en helt annan och ändamålen är inte desamma.

Givetvis rycker Skolverket och Barnombudsmannen ut med helt absurda påståenden om etnisk diskriminering, samt att åtgärden kan uppfattas som "kränkande" av barnen. Detta gör mig ärligt talat upprörd. Var fanns Skolverket och Barnombudsmannen när krutrök och explosioner blev en del av barnens inomhusmiljö, och när flickor över huvud taget inte vågade gå till skolan av rädsla för övergrepp med sexuella inslag? Var fanns ni då? Vad är mest kränkande för eleverna?

Det svenska etablissemangets perspektiv är lika förvrängt som en blick i en skrattspegel. Men roligt är det verkligen inte. Den finns inte ett uns av förnuft kvar hos vissa myndigheter. De som får betala dyrast för denna bisarra verklighetsflykt är förstås barnen.

Medlemsraset symptom på större fel

2007-01-19T08:12:00.000+01:00

SSU är uppenbarligen en dvärg numera. 4 300 medlemmar är idag den officiella siffran. För tre år sedan var den 29 000 (vilket dock, givetvis, inkluderade väldigt mycket luft). Det andra folkrörelseanknutna ungdomsförbundet, CUF, som jag själv är medlem i, har sedan flera år ett medlemstal på ett par tusen. Symptomatiskt nog är det Ung Vänster och MUF som förefaller vara störst idag - d v s de förbund som lätt kan kopplas samman med stereotypa livsstilar och världsbilder bland unga i dagens samhälle. Men även dessa förbund är förhållandevis små.

Ungdomsförbundens medlemstapp skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från motsvarande utveckling hos partierna, även om det har skett mer dramatiskt. Vad som händer inom partiväsendet är att medlemsbasen förtvinar, samtidigt som överbyggnaden i form av partiernas riksorganisationer sväller och professionaliseras med hjälp av statliga och privata medel. Detta är mycket allvarligt för demokratin.

Jag är övertygad om att vi i grunden måste se över vårt valsystem, för att råda bot på det demokratiska underskottet. Jag tror att vi måste gå i den riktning som exempelvis Dick Erixon har påvisat, med mindre valkretsar (Erixon förordar enmansvalkretsar). Vidare borde vi ha direktvalda borgmästare - åtminstone i landets mindre kommuner. Det skulle förbättra möjligheten till ansvarsutkrävande, stärka de förtroendevaldas ställning i förhållande till partibyråkratin och minska den förödande anonymiteten. Vilket i sin tur skulle göra partimedlemskap mer meningsfullt.

Sahlin + Ulvskog?

2007-01-19T08:07:00.000+01:00

Ja, vad ska man säga? Kulturradikal vänsterliberalism parad med hårdför vänsterétatism? Not my cup of tea.

Flugornas Herre i Landskrona

2007-01-18T18:09:00.000+01:00

En grundskola i Landskrona har den senaste tiden befunnit sig i rena krigstillståndet. Nyårsraketer avfyras inomhus. Elever vågar inte gå till skolan längre. Lärare är livrädda. De senaste rönen lyder att sex elever skall flyttas från skolan. De anses ingå i en bråkig grupp på, ja, siffran stämmer, 28 elever, som gör vardagen i skolan till ett rent helsike. Detta låter mer som Flugornas Herre än som en skola för undervisning. I Malmö har vi haft flera liknande exempel. Bl. a. stängde staden en hel skola för gott till följd av ordningsproblemen.

Landskrona är en stad som egentligen har många goda förutsättningar: förträffligt läge, vackra anrika byggnader, bra kollektivtrafik (trådbussar i staden, samt anslutning till västkustbanan och E6:an). Men socialt håller det på att braka samman. Som jag tidigare har konstaterat behöver staden kraftiga begränsningar i invandringen från icke-EU länder för att ge bättre förutsättningar för alla dess invånare. Då talar jag inte minst om de invandrade landskronaborna och deras barn. Därtill behövs en bättre skolpolitik.

Det är svårt att inte få intrycket att lärarnas fackförbund är den romantiserade flumskolans främsta bastioner. Oavsett åkomma heter medicinen mer pengar till lärare, kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Finns det inga gränser för den ideologiska blindheten? Man kan ju tro att det är en vårdinrättning för psykiskt sjuka som är föremål för åtgärdsförslagen, snarare än skolor. Om inte den borgerliga regeringen och kommunpolitiker runt om i landet förmår att stegvis lägga om kursen för den supertanker som heter "svenska skolan" lär den väl i och för sig, förr eller senare, bli just en sådan.

Det dunkelt sagda...

2007-01-17T12:26:00.000+01:00

Egentligen kan jag inte ta Aftonbladets ledarsida och åtskilliga av tidningens krönikörer på allvar. Skulle jag göra det hade bloggen bara blivit en lång, tjatig litania på väldigt grundläggande nivå. Man måste välja sina strider.

Eftersom jag nu har tipsats om att krönikören Nisha Besara har gett sig in i regionalismdebatten, tog jag mig en titt på alstret, och kom fram till att det ändå är värt att kommentera. Besara kritiserar nämligen den halländska kampanjen om ett sammanhållet Halland vad gäller den regionala, politiska indelningen.

Besara har läst Benedict Andersons teser om nationalism. Hans tes är ju att nationen är en sentida konstruktion, vilket väl har en del fog för sig, men kanske inte är hela sanningen. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Detta innebär ju inte per automatik att nationen är någonting rakt igenom förkastligt. Detta tror fördummade kulturradikaler på Aftonbladet, och glömmer att det finns femtioelva andra konstruktioner som vi håller oss med, vilka inte alltid måste vara av ondo. Nåväl, jag ska inte fastna här.

"Som att hallänningarnas hela identitet bärs upp av de administrativa gränser som i dag utgör länet och regionen. Perfekt exempel på en föreställd gemenskap."

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Besara har tydligen missförstått Anderson. Det är den halländska identiteten som Anderson skulle peka ut som konstruerad/föreställd. Att politik och administration sedan följer en sådan gemenskap är ingenting konstigt. Det är tvärtom just vad som bör gälla. Jag förstår inte Besaras kritik. Hon tycks säga att politikerna försöker pådyvla hallänningarna en identitet, trots att det egentligen inte behövs, eftersom Halland så att säga består vad som än händer. Men i nästa andetag säger hon att de administrativa gränserna grundar just denna identitet. Således en självmotsägelse som heter duga. Besara drar helt enkelt i varje halmstrå för att få vara kritisk.

Freivalds lapade bödlarnas stövlar

2007-01-16T21:52:00.000+01:00

Tidningen Riksdag & Departement har funnit det brev som Sveriges före före detta utrikesminister Laila Freivalds skickade till Yemen, vilket vi fick höra talas om från yemenitiska källor. I öppenhet brädas sålunda Sverige av en föraktlig diktaturjunta.

Hela ärendet stinker av lögner och vämjeligt kryperi. Freivalds avgång bibringas ytterligare en anledning retroaktivt. Hon lät påskina att både polisen och JK skulle följa fallet noggrant, vilket hos brevets mottagare inte lär ha tolkats på något annat sätt än att rättsväsendet i Sverige skulle jobba för att sätta dit publicisterna. I diplomatisk jargong är nämligen sådana förskönande omskrivningar legio.

Yemen styrs av en illegitim diktaturregim. Sverige tar emot politiska flyktingar från Yemen. Grym tortyr är vanligt förekommande. Så lägger sig vår utrikesminister för bödlarnas fötter och slickar deras stövlar. Ja, vämjeligt är vad det är.

UPPDATERING 17/1 07.35

Hela Freivalds brev, med en skopa diplomatiskt fjäsk från ambassadörens sida som tilltänkt appetizer (som dock luktar skämt), finns i sin helhet här (pdf). Utrikesministern tar alltså på sig skuld, vilket kan tolkas som att svenska staten har gjort något fel och måste rätta till det, genom att "noggrant följa utvecklingen".

Regionalism med förhinder?

2007-01-14T17:23:00.000+01:00

Dick Erixon har ställt några frågor och framfört några invändningar med anledning av min artikel i Captus Tidning. Erixon och jag har, som åtskilliga läsare säkert har lagt märke till, något olika syn på detta med regioner - åtminstone i Sverige. Jag ska kortfattat bemöta hans frågor och invändningar.

1. Regioners befogenheter kan skilja sig åt en del i olika länder, och även inom länder. Om vi har att göra med en kulturregion skulle utbildnings- och kulturpolitik vara ett givet ämnesområde. Talar vi om en arbetsmarknadsregion är sådant som näringspolitik och infrastruktur passande, förutsatt att medborgarna stödjer idén om en politisk region. Miljöskyddsregler kan vara bra att regionalisera om olika delar av landet har väldigt olika betingelser när det gäller natur och miljö. Argumentet för en nedflyttning av makt från staten till en region är särskilt starkt om det både är fråga om en kulturregion och en arbetsmarknadsregion.

Hur långtgående ska då befogenheterna vara? Tja, om man ska försöka hålla samman makt och ansvar så långt som möjligt kan mycket väl viss lagstiftning komma i fråga. Det innebär dock inte att vi har att göra med nya stater, utan på sin höjd delstater.

2. Det är en bra fråga hur många kulturregioner Sverige år 2007 kan sägas ha. Det är därför jag ser det som så viktigt att diskussionen om politiska regioners vara eller icke vara förs bland medborgare och förtroendevalda. Arbetsmarknadsregioner är kanske lättare att ringa in, men - åter igen - det måste finnas ett folkligt stöd för idén.

3. Öresundsregionen kan vi helt klart arbeta för som politisk nivå, men inom den närmaste tiden tror jag mer på ett starkt Skåne eller Skåneland, som kan samverka med Själland och anpassa sig. En gemensam, politisk Öresundsregion måste nog dessutom föregås av maktöverföring till Skåne/Skåneland.

Sedan finns det givetvis en mängd andra argument och resonemang till stöd för regioner, som tillämpad federalism, men det tar jag upp i andra sammanhang.

Förgyllde min söndag

2007-01-14T16:11:00.000+01:00

1. Lars Stjernkvist (s), kommunalråd i Norrköping och krönikör i Skånska Dagbladet, har varit framme igen (i skrivande stund ej på nätet). Han jämför farsen som går under namnet "socialdemokraternas partiledarval" med proceduren hos det danska systerpartiet, där medlemsomröstning avgjorde partiledarfrågan. I Danmark stod två kandidater mot varandra, vilket ledde till en stundtals hård kampanj. Det gillar inte Stjernkvist. Han anför följande, till stöd för den svenska modellen:

"Jag säger inte att processen hittills har varit helt idealisk, men med några undantag har den varit nästan helt befriad från anti-argument. De flesta har talat om vem de vill ha, men inte utvecklat varför de ratar andra."

Kan inte detta möjligen bero på att man snart förgäves har erbjudit alla utom kungen, Benedictus XVI och Bin Laden att bli motkandidat till Mona Sahlin? Det är föga meningsfullt att ägna sig åt hypotetiskt ratande.

2. Det dåliga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark har alltmer kommit i fokus - inte minst sedan många danskar som bor i Skåne har sagt ifrån att de minsann vill betala kommunalskatt som alla andra. Danska staten anses tjäna flera hundra miljoner på avtalet. Såhär tycker den danske skatteministern, Kristian Jensen, om detta:

"Jag har inga aktuella planer på att ändra avtalen. För pendlarna över gränsen mellan Danmark och Sverige är det viktigt att de vet vilka skatteregler som gäller. Och att reglerna inte ändras för ofta. Eftersom jag är en hövlig människa ska jag naturligtvis diskutera saken med min svenska kollega om hon ber om det. Men min utgångspunkt är alltså att det är ett bra avtal."

Ja, för dig ja.

Sabuni i NY Times

2007-01-13T15:01:00.000+01:00

Bloggarna Aqurette har uppmärksammat att The New York Times har en artikel om jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni. Detsamma har Dick Erixon gjort.

Det är alltid intressant att ta del av information i viktiga, utländska medier om Sverige och svensk politik. Sabuni är ett av de intressantare statsråden i regeringen. I artikeln framstår hon nära nog som en svensk Ayaan Hirsi Ali.

Jag anser att reportern ger en något snedvriden bild av det politiska klimatet i Sverige. Det låter nästan som om Sabunis politiska linje har blivit förhärskande i Sverige efter stormiga debatter, vilket (tyvärr) inte är fallet. Det var inte alla hugskott vilka Sabuni kom med som oppositionspolitiker som var så lyckade, men i det stora hela har hon en sund inställning. Och kanske är artikeln ett tecken på att hennes inställning gör framsteg, trots allt.

Skandinavisk litterär storhetstid

2007-01-13T11:08:00.000+01:00

Jag ägnade en del av julledigheten åt att läsa Nathan Shachars Blodseld och nordisk längtan - Oscar Levertin och hans tid. Det är en fängslande framställning av ett Sverige för drygt hundra år sedan, som i många stycken var väsensskilt i förhållande till idag.

Skandinavien upplevde vid denna tid en storhetstid inom skönlitteratur och poesi. Att Skandinavien/Norden inom de litterära kretsarna mer eller mindre betraktades som en enda stor kulturell enhet är särskilt slående. Nyutgivningar anmäldes nästan samtidigt i alla stora nordiska dagstidningar. Att invänta översättningar skulle säkert ha betraktas som befängt. Av detta borde vi idag kunna hämta lärdomar och inspiration.

Ett litet stickspår i boken som särskilt fick mig att stanna upp har inte alls med skalden Levertin att göra, utan handlar om en våldsam politisk tilldragelse år 1906: Kung Alfons den XII av Spaniens bröllop i Madrid. Shachar berättar om följande, som timade efter vigseln i kyrkan:

"På vägen tillbaka till slottet, hände något förfärligt. På fjärde våningen i ett av husen stod anarkisten Mateo Morral och svingade en väldig blomsterkvast i vars mitt en bomb var apterad. Hyllningsbuketten, hoppades han, skulle sätta punkt för den spanska monarkin. Förödelsen blev obeskrivlig. Tolv människor dödades, nittio sårades och scenerna, snarlika de vi i vår tid vant oss vid, skakade Europa. Överallt frågade sig skribenter och läsare hur i all världen en människa kunde ta sig till något så ondskefullt. (En fråga vi i vår förhärdade hopplöshet för länge sedan upphört att ställa.)"

Stort förtroende för regeringen

2007-01-11T08:32:00.000+01:00

Sifo presenterar då och då mätningar av väljares förtroende för varje enskilt statsråd genom betygsättning, som även ger ett genomsnitt för hela regeringen. Dick Erixon har uppmärksammat att alliansregeringen, trots allt skäll i massmedia, faktiskt åtnjuter det största förtroendet sedan betygsättning av nämnda slag satte igång 1996. Vem får det intrycket när man öppnar tidningen?

Problemet är att regeringen lever på sparat kapital som har intjänats från och med Högforsmötet 2004 och framåt. Om det är något som allianspartierna faktiskt har försakat sedan valsegern är det opinionsbildningen. Regeringen kan inte kosta på sig att lämna den arenan vind för våg.

Förvisso är man alltid mer bunden när man har regeringsansvar. Sven-Otto Littorins vid det här laget famösa intervju i P1 i lördags är ett typiskt exempel. Vad som därför måste ske är att partiorganisationerna, enskilda förtroendevalda och - inte minst - tankesmedjor och påtryckningsgrupper ger sig in i kampen om problemformuleringen.

Föreningen ÖresundsBorger

2007-01-11T08:12:00.000+01:00

Ett hundratal medborgare i Öresundsregionen, med en övervikt av danskar, har för några dagar sedan bildat Föreningen ÖresundsBorger för att utgöra en påtryckningsgrupp gentemot politiker och näringsliv. Föreningen hoppas, enligt Skånska Dagbladet, samla över 1 000 medlemmar vid nästa årsskifte. Spörsmål som styrelseledamöterna nämner som viktiga är rösträtt i folketingsvalet för danska medborgare i Skåne, betalning av kommunalskatt där man bor, klargörande av gränspendlarnas ställning i förhållande till offentliga försäkringar, sänkning av brotaxan, samt kultur- och utbildningsfrågor och deras roll i integrationen.

Självklart är detta en förening som jag gärna ansluter mig till snarast möjligt. Gott initiativ!

Rothstein resonerar

2007-01-09T08:45:00.000+01:00

Bo Rothstein är ovanlig så tillvida att han är en etablerad akademiker som gärna deltar i samhällsdebatten och vågar kalla en spade för en spade. Därvidlag skattar jag hans insatser högt.

I dagens DN-debatt tänker Rothstein högt om grundlagsutredningen och förändringar i valsystemet. Väljarna bör enligt honom både få möjlighet att rangordna partilistorna och att rösta på personer från olika partier till samma beslutsförsamling. Det sistnämnda håller jag inte med om.

Problemet med det svenska systemet är framförallt bristen på personligt ansvarsutkrävande. Detta skulle inte förbättras av att väljarna erbjuds något slagas smörgåsbord, vars rätter kan kombineras hur man vill och i olika mängder. Så länge vi har flermansvalkretsar ställer jag helt och hållet upp på att väljarna bör kunna rangordna partilistorna. Det skulle betyda att man inte enbart tar bort personvalsspärrarna, utan att man även får säga till om vem man tycker är näst bäst, tredje bäst o s v (kanske är det vettigt att sätta stopp för viktningen där). Men börjar man snickra egna listor med folk från olika partier är jag rädd för att kopplingen mellan väljarna och de valda blir ännu svagare. Dessutom riskerar det sammanlagda slutresultatet i ett val att skilja sig från vad väljarna egentligen ville.

Viktigast tror jag ändå är att förminska valkretsarna, vilket Rothstein tyvärr inte diskuterar. När jag var ordförande för Centerstudenter tog vi fram ett förslag till ny författning för Sverige, där vi också tänkte högt och lanserade idén om tremansvalkretsar.

Rothstein har dock en viktig poäng. Risken är överhängande att betänkandet från grundlagsutredningen, som till stor del är parlamentariskt sammansatt, främst kommer att vara den minsta gemensamma nämnaren av de etablerade riksdagspartiernas särintressen. Det är bl. a. därför som jag och många andra har krävt att man skulle slå ihop utredningen med Ansvarskommittén och hållit rejäla konvent om landets framtida styrning.

Essä i Captus Tidning: "En teori om regionalism"

2007-01-06T12:24:00.000+01:00

Under våren 2006 skrev jag en essä som egentligen var avsedd för en essäsamling utgiven av tankesmedjan Captus (den kanske kommer att ges ut i den formen också - vi får väl se).

Nu upptäckte jag att Captus Tidning har publicerat essän i sitt första nummer för året. Så om du har lite tid och är intresserad får du gärna läsa och komma med synpunkter!

Mediedrev mot snapphaneframställning

2007-01-05T20:12:00.000+01:00

Jag påpekade redan i julaftonens debattinlägg att SVT:s snapphanetema är minerad mark. Mycket riktigt: nu har ett smärre mediedrev bestående av historiker och kulturskribenter släppts lös mot såväl dramaserien som den efterföljande dokumentären. Malte Lewan länkar till åtskilliga artiklar i ämnet.

Låt det sägas på en gång: dramaserien var stundtals ett riktigt pekoral. Dokumentären som följde, vilken är främsta måltavlan för kritiken, var dock enligt min bedömning inte alls så illa, även om jag inte kan gå i god för att alla enskilda uppgifter som presenterades är riktiga. Varifrån kommer då all denna upprördhet?

Historikern Karl Bergman förefaller ha gått ut i ett slags korståg mot just dokumentären. Han menar att den är full av anakronismer i form av begrepp som "folk" och "etnicitet", vilka är den sentida nationalismens produkter. Dessa begrepp skulle användas för att svartmåla den svenska kungamaktens krigshandlingar i och annektering av Skåneland. Historiedoktoranden Fredrik Persson går så långt som att tala om lansering av skånsk nationalism och om "osammanhängande orgier i övergrepp och en förförisk speakerröst som tillsammans nötte in bilden av etnisk resning, folkmord och en brutal övergång utan minsta utrymme för förhandling."

Jag undrar om vi verkligen har sett samma dokumentär. Kritiken är överdriven och ibland ovederhäftig. Syftet med dokumentären, som framgick ganska tydligt i dess reklamtrailer, var att ta upp delar av den historia som inte finns nedtecknad i de svenska skolböckerna. Då kan det naturligtvis bli viss "slagsida" i vad som relateras. Det ligger ju i sakens natur!

Pratet om att dokumentären skulle vara dränkt i en anakronistisk, nationalistisk häxbrygd vet jag inte riktigt var de uppretade historikerna har fått ifrån. Det togs upp olika perspektiv. Det berättades om att svenskarna inte var ensamma om att röva och slå ihjäl. Det betonades dessutom vid flera tillfällen att 1600-talsmänniskans världsbild skilde sig från dagens nationspräglade visioner. Skulle man fråga en 1600-talsinnevånare i Skåne vem han eller hon var skulle troligen familjen, den närmaste bygden och den lutheranska tron komma högt. Men det betyder inte att identiteter som kan kopplas till landskap och stater inte alls existerade, även om de inte såg ut som idag. Här måste de harmsna historikerna vara ute i ond tro. Man talade måhända inte om sig själva som medlemmar i skånska, danska eller svenska nationerna, men däremot skulle man ju visa sig trogen och huld gentemot en konung, d v s en statsmakt. När man kom upp i de högre stånden var sådana lojaliteter oerhört betydelsefulla. Undersåtarnas uppfattning om vem de stod närmast hade ju stor betydelse för konungadömets sammanhållning. Hur i all världen ska de kritiska historikerna kunna förklara den dansktrogna delen av snapphanerörelsen, eller den oerhört grundligt och konsekvent genomförda försvenskningskampanjen i Skåneland? Och det är ju historiska fakta att Skånelands invånare drabbades oerhört hårt - även med 1600-talsmått - av krigen, och i synnerhet av de svenska härnadstågen. Men om detta må vi tydligen icke berätta.

De obalanserade kritikerna sluter an till en tradition i en hel del av den samtida historieskrivningen att vi aldrig från dagens position kan fälla omdömen om den förmoderna historien. Men om det just råkar vara så att Sverige även med 1600-talets mått mätt ägnade sig åt särskilt omfattande statsorganiserad plundring och avbränning - får då detta inte berättas idag? För så tycks nämligen ha varit fallet - liksom t ex England under 1500-talet var rena piratstaten med organiserat sjöröveri som specialitet.

Vad som driver de överkänsliga historikerna vill jag inte spekulera i. Det kan de själva försöka utröna genom självrannsakan. Dokumentären var inte fulländad på något sätt. Där förekom kanske några fel här och där, samt några otidsenliga omdömen. Men man kan ju inte undgå att fundera över varför samma raseri inte väcks när anakronismer om Sverige och "svensken" dyker upp i andra populärhistoriska program. Not likely.

Den endimensionella måttstocken

2007-01-04T10:44:00.000+01:00

Tidskriften Axess har i sitt decembernummer en lång artikel skriven av frilansjournalisten Annika Ström Melin om de politiska förändringarna i Danmark och Nederländerna: "När konflikten kom till byn". Artikeln är en väldigt typisk framställning av flertalet svenska journalisters bipolära syn på frågor som invandring, tolerans och gruppidentitet.

Ström Melin reser runt i Danmark och Nederländerna för att insupa stämningar och genomföra intervjuer. Båda länderna har de senaste åren hårt stramat åt invandringen. Vidare har traumatiska händelser i respektive land satt stora avtryck i den politiska debatten och i beslutsfattandet: karikatyrkrisen i Danmark; de politiska morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh i Nederländerna. I inrikespolitiken har ett slags kamp för att hävda de västerländska värdena kommit att uppta en stor del av den politiska dagordningen. Man skjuter till måls mot islam och islamism i det offentliga samtalet. De stora, statsbärande liberala partierna i dessa länder har helt ställt sig bakom dessa förändringar.

Det blir väldigt tydligt att det i Ström Melins värld finns två ömsesidigt uteslutande typer av nationalism eller - för att vidga begreppet en smula - gruppidentitetsideologier: upplysningens och franska revolutionens medborgarnationalism å ena sidan; romantikens etniska och kulturellt betingade nationalism å andra sidan. Hon tar försiktigt ställning på medborgarsidan - om hon nu alls tar ställning - och stämplar den danska och nederländska utvecklingen som ett uttryck för den romantiska nationalismen. Redan här är två fel begångna. För det första kan i högsta grad den så kallade medborgarnationalismen sägas innehålla kulturella element. Kultur är inte någonting som gammal tysk Blut und Boden-nationalism är ensam om. För det andra finns det ingen grund för att påstå att den danska och nederländska politiken styrs av etnonationalism.

Emellertid är det just detta som de flesta journalister och akademiska opinionsbildare i Sverige säger, om än mellan raderna. Ständigt hävdas det att öppenhet, tolerans och "internationalism" fordrar helt öppna gränser och obefintliga krav på anpassning, medan allt som går i någon annan riktning degraderas till uttryck för etnonationalismen. Med denna bedrägligt endimensionella måttstocks hjälp konstaterar man sedan rasism vart man än vänder sig.

Sådär kan man hålla på tills verkligheten kommer ikapp. Men det är bättre att möta verkligheten, istället för att fly den och bli brutalt upphunnen.

Fp-förslaget är helt rätt

2007-01-03T11:41:00.000+01:00

Folkpartiet i Malmö har, vilket få kan ha undgått vid det här laget, krävt att elever ska tala svenska under lektionstid. De kritiska reaktionerna från en mängd olika debattörer gör mig häpen. Det mesta av kritiken är, för det första, helt osaklig. För det andra visar många av kritikerna att de saknar idéer om vad som ska utgöra samhällets gemensamma grund. Mest brydd blir jag av att många från mitt eget parti reagerar med ryggmärgsreflex mot allt som (fp) har att föreslå inom indvandrings- och integrationspolitiken, istället för att tänka självständigt.

Vi börjar från början. I ett invandringssamhälle som vill bibehålla stark demokrati och lojalitet mot de gemensamma institutionerna måste invånarna ha någonting viktigt kulturellt eller ideologiskt gemensamt. Religionen? Nej tack. Etnisk härkomst? Nej tack. Kunskaper i ett gemensamt (skrift-)språk och tillhörande kulturella värld? Ja! Då kan vi upprätthålla en civiliserad medborgarskapsdemokrati.

Skolan har givetvis en nyckelställning härvidlag. Här kan barn och ungdomar förkovra sig i det gemensamma språket - inte minst genom att använda det när de samarbetar under lektionstid. Genom att praktisera utvecklas man. Det vet alla språklärare. Tänk dig en lektion i franska där eleverna inte har något krav på sig att pröva sina galliska vingar i den ömsesidiga kommunikationen. Skolan får inte förmena invandrareleverna deras bästa möjlighet att tillägna sig majoritetsspråket. För det första innebär det att de blir än mer bakbundna i mötet med majoritetssamhället än eljest - när de ska läsa vidare, få jobb, etc., och för det andra innebär det totalt sett en försvagning av de redan hårt ansatta lojalitetsbanden till det gemensamma. Grunden för den liberala demokratin, om man så vill.

Vissa drar paralleller med behandlingen av minoritetsgrupper och regionala språk i exempelvis Sverige. Det finns dock en väsentlig skillnad. De regionala språken, såsom exempelvis samiska, borde snarare vara väl företrädda i undervisningen för alla i regionen i fråga. Vidare finns det verkligen inte någon motsättning mellan detta och att hela landets skriftspråk och det regionala talspråket lärs ut ordentligt. Vad som har hänt i Sverige och i många andra länder var ju att de regionala språken motarbetades aktivt och deras talare utsattes för trakasserier. Talade barn samiska eller tornedalsfinska på rasten kunde de bli angivna av tjallare och bestraffade av läraren. Detta är någonting helt annat än att propsa på att majoritetsspråket ska gälla under lektionstid. I en skola som t ex både har undervisning på svenska och finska, vore det inte heller särskilt fruktbart om plötsligt två elever under det finska passet började grupparbeta på serbokroatiska.

Folkpartiet i Malmö har kommit med ett förnuftigt och tämligen odramatiskt förslag. Det knyter an till idén att nationalitet kan förvärvas genom tillägnande av språk och bildning. Det är en idé som vi ska värdera högt. Ska man i det här läget bry sig om att partiet måhända har taktiska, mer lumpna skäl för sina utspel? (Som om ingen annan hade det!) Ska enskilda, sakligt sett goda förslag förkastas för att de råkar förstärka en helhetsbild av just folkpartiet som många inte gillar? Då har man verkligen gjort osakligheten till norm.

Rekordinvandring år 2006

2007-01-02T09:03:00.000+01:00

Enligt Statistiska Centralbyrån blev 2006 ett rekordår i Sveriges historia vad gäller invandring. Sydsvenskan har konstaterat att enbart Skåne har tagit emot fler än hela Danmark under det gångna året. Den tillfälliga asyllagen har starkt bidragit till det. I en hel del fall har det sålunda rört sig om ett tillskott till den officiella statistiken av folk som redan har vistats här sedan en tid. Men icke desto mindre är mottagandet idag större än det var under exempelvis Balkankrigens år i början av 90-talet, vilket väcker en del häpnad.

Den borgerliga regeringen måste nu börja agera för att strama åt och ändra invandringens karaktär. Att föra den nuvarande politiken framöver är inte något alternativ om man vill klara av integrationen. Utgångspunkten bör vara att värna asylrätten för politiska flyktingar, men strama åt anhöriginvandringen och den humanitära kvoten. Ett green-card-system skulle kunna införas, för att ge folk med särkilda kompetenser möjlighet att ta jobb och leva här.

Vi kan inte tillåta oss att fastna i en bisarr politisk låsning som innebär att man aldrig får tala om åtstramning med hänvisning till de dagsaktuella siffrorna - d v s låtsas som om det inte fanns någon gräns för vad som är möjligt, samtidigt som man vill förverkliga en mängd andra politiska målsättningar. Vill den nya regeringen vara så vänlig och se nyktert på saken?

Sedan finns det en regional jämförelse som faller i ögonen. Se bara på Landskronas siffror. Lilla Landskrona, som är svårt drabbat av segregation och brottslighet, beräknas under 2006 ha tagit emot nästan dubbelt så många invandrare som den dubbelt så stora staden Lund. Malmös andel är inte heller rimlig. Förändringar är ett måste.

SVT:s snapphanetema

2006-12-30T11:25:00.000+01:00

Serien om snapphanarna var väl ingen höjdare, rent manus- och skådespelsmässigt. Jag hann faktiskt inte se mer än första avsnittet och brottstycken från det andra. Det kändes inte som så angeläget, efter en historia som tassar farligt nära pekoralet, samt en och annan scen av buskiskaliber. SVT ville helt enkelt göra ett någorlunda spännande kostymdrama, punkt slut.

Däremot såg jag hela den dokumentär om snapphanarna och de skånska krigen som sändes i torsdags. Denna dokumentär var välgjord och kan rekommenderas. Framförallt framgick det tydligt hur historia åberopas selektivt och hur mycket personliga uppfattningar tillåts färga "beskrivningarna". Skånska historiker har vänt upp-och-ned på arkiven i Köpenhamn för att kartlägga förbindelserna mellan danska kronan och friskyttarna i Skåne, vilka har visat sig vara mer omfattande än vad som brukar framställas i allmänhet. Av politiska skäl brukar ju snapphanarna beskrivas som ett udda gäng rövare utan något större stöd från vare sig danska staten eller lokalbefolkningen, vilket är en grov förvrängning av sanningen. "Historia" som politiskt spinn med staten som spinndoktor avslöjas i dokumentären.

SVT:s timing, som troligen är oavsiktlig, är intressant. Dokumentären behandlade frågan om självstyre i skånelandskapen och förbindelserna till Danmark. I februari kommer Ansvarskommitténs betänkande. År 2008 är det 350 år sedan Roskildefördraget skrevs under. Det blir ett intressant 2007.

God Jul - i kulturkampens tider

2006-12-24T10:14:00.000+01:00

Weekendavisens förträfflige New York-korrespondent Martin Krasnik rapporterar från kampen om julen på Manhattan längs 5th Avenue. I det multikulturella USA, med det multisimokulturella New York som ett koncentrat, har både offentliga och privata inrättningar börjat tassa på tå inför julhelgen i ett slags neurotisk stöt-dig-inte-med-någon-minimalism. Den kristna majoriteten måste, enligt denna minimalism, hålla sig på mattan och se upp så att man inte råkar önska en jude, muslim, buddhist eller ateist Merry Christmas. Istället har det snustorra Happy Holidays vunnit mark, julgranar avlägsats och postväsendet inrättat ett Holiday Gift Center. Men motoffensiver är redan igångsatta, bl. a. av organisationen Save Merry Christmas.

Egentligen förstår jag ingenting. Var finns problemet? Är det inte ganska självklart att en stor majoritetsgrupps helgdagar får ta plats i det offentliga rummet? Problemet sitter inte i verkliga kulturkrockar, utan i vissa personers fantombilder av dessa kollisioner. Som om att få en vänlig julhälsning vore ett slag i ansiktet. Skulle du som är kristen julfirare och som läser detta känna dig "kränkt" av att bli tillönskad ett Chag Chanuka Sameach, eller bli bjuden på sötsaker under 'Eid El-Fitr? Den som tar illa upp av sådant har ofta problem med den egna identiteten. Och som man känner sig själv, känner man andra. Är det delar av västvärldens kristna majoritets identitetskris som ligger bakom neuroserna?

Sverige har en förhållandevis mer monokulturell historia, varför kampen inte riktigt har nått samma spetsfundighetsnivå som i USA, men den förs likväl här. Skolavslutning i kyrkan har t ex blivit en het potatis. Men varför ska majoriteten förmenas stämning och tradition, när minoriteten klarar övningarna alldeles utmärkt - och ofta rentav har stor behållning av dem? Jag längtar till den förnuftiga och okonstlade inställning som rektorn Lise Egholm på Rådmandsgades Skole sätter ord på i Min blå sofa - om integration i skolen. Hon basar över en skola på Nörrebro med runt 80 procent invandrarelever. Där är utgångspunkten att alla deltar vid kristendomsundervisningen och i kyrkan vid skolavslutningen (men ingen är tvingad). Egholm menar att man i annat fall berövar eleverna kunskaper om Danmark och hur man tolkar danska kulturkoder. Hon kommer ofta i kontakt med vuxna före detta elever som visar sin tacksamhet.

Släpp alla neuroser. God Jul - vem du än är, och vem jag än är.

PS. Glöm inte att titta på Snapphanar på SVT. Det är minerad mark som SVT ger sig in på. Skildringar från kriget mot friskyttarna i norra Skåne tillhör det grymmaste jag har läst. Från 1640-talet till 1719 beräknas Skånes befolkning ha minskat med runt 40-50 procent. Jag återkommer säkert om detta.

Vem ligger?

2006-12-22T09:14:00.000+01:00

"Sänkta skatter i moderaternas värld innebär att sparka på dem som redan ligger på marken och blöder."

Amela A. Hodzic (s)
Insändare i Skånska Dagbladet 22/12

Det budskap som Hodzic (hon skriver typ varannan dag i tidningen) och hennes gelikar sprider omkring sig är just den mentalitet som bryter ned samhället inifrån. Jag avskyr den som pesten. Det handlar om tävlingen mellan olika grupper att utmåla sig själva som så svaga och menlösa som möjligt, samt politikernas villighet att bli denna förstörelsementalitets tjänstefolk. Ett slags ömklighetsporr, som uppenbarligen får många att sagla ner sig.

"Att sparka på dem som redan ligger", är mantrat som vi har hört sedan valrörelsen. Vem är det som ligger? Vem krälar i stoftet och ödmjukar sig inför den nya regeringen och de nya majoriteterna i åtskilliga kommuner och regioner/landsting? Inte är det folk som jobbar och sliter för att tjäna sitt och familjens uppehälle. Inte är det försäljaren av Aluma - de hemlösas tidning - som står utanför snabbköpet. Inte är det 85-åriga Ella som pinnar på med rak rygg (bildlikt talat), trots sviktande hälsa och begränsad pension. Däremot har vi ett gäng politiker som hävdar att folk är omyndiga mähän, ackompanjerade av några fackpampar som medvetet lägger sig för att deras medlemskår riskerar att krympa något med mindre statliga subventioner och lägre skatter för små och medelstora inkomster.

Det finns en del människor som kämpar, och trots detta skjunker längre och längre ned. Därför bör kollektivet sörja för ett bra grundskydd, samt se till så att möjligheterna att försörja sig och växa som människa blir fler. Men de som har störst problem och moralisk resning är de som försvinner i larmet när ömklighetspornografins gråterskor tar i.

Uppföljning av Helsingborgs stadsteater

2006-12-22T08:37:00.000+01:00

Jag fick ganska snabbt ett svar från Helsingborgs stadsteater, efter att jag hade skrivit till dem (två blogginlägg längre ned) och frågat varför rikssvenska mer eller mindre är ett krav när två barnstatister ska anlitas. Producenten meddelade att rollen innebär att gestalta en vuxen kvinnas barndom. Den vuxna skådespelerskan är inhyrd från Dramaten och talar rikssvenska.

Givetvis är detta en fullt rimlig förklaring i just det här fallet. Emellertid kastar fallet också ljus på ett faktum som jag har skrivit om tidigare: att rikssvenska - "Dramatensvenska" - är normen inom all teater i Sverige, intill den allra minsta scenen. Dialekt anses inskränkt, perifert och förbehållet fjantig buskis. När en komisk roll ska gestaltas på "finteaterns" scen tar man till dialekt - men aldrig annars.

Helsingborgarna äger sin stadsteater genom kommunen. Region Skåne äger Malmös opera- och musikteater. Men på deras egna teatrar får de i stort sett bara höra sitt modersmål från narrens tunga.

Härlig julklapp från Högsta Domstolen

2006-12-21T11:18:00.000+01:00

Så kom slutligen domslutet i det utdragna målet med de två studenterna från Uppsala som, genom Centrum för rättvisa, stämde universitetet för diskriminering. Det är en oerhört viktig dom, och jag gläder mig väldigt mycket över utgången. När jag var ordförande i Centerstudenter tog jag kraftigt avstånd från universitetets påfund och engagerade mig i kvoteringsdebatten. Rättsväsendet har nu uppvisat integritet och lojalitet gentemot viktiga förnuftsprinciper - republikanska principer om var och ens lika andel i det gemensamma, som går före uppdelningar i etniska grupper.

Fråga till Helsingborgs stadsteater

2006-12-21T06:57:00.000+01:00

Följande annons kom till min kännedom, varför jag har skickat ett mail till Helsingborgs stadsteater för att få en förklaring angående kravet på rikssvenska. Jag avstår från vidare kommentarer till dess att förklaring har avgetts.

Vill (s) ha allmänna val vart tredje år?

2006-12-19T14:05:00.000+01:00

Det vill i alla fall Marita Ulvskog.

"Det vore det absolut enklaste och bästa sättet att vitalisera demokratin, att man inte håller sig undan väljarna så länge som fyra år. [---] Den slutsatsen stärks också av det här valet. Det leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta."

Är det tråkigt att vara i opposition, eller? Ulvskogs argument om dagens gynnande av populistiska småpartier, läs Sverigedemokraterna, förefaller vara taget ur luften. Hur kommer man till den slutsatsen? Dessutom - är fyraåriga mandatperioder detsamma som att "hålla sig undan väljarna"?

Om det är något som skulle vitalisera demokratin och förstärka det federalistiska inslaget är det skilda valdagar mellan riksdag och övriga nivåer, vilket Dick Erixon påpekar. Man skulle t ex kunna ha en egen valdag i kommun- och region/landstingsvalet varje region, om man så önskar. Det hade verkligen betytt någonting. Socialdemokratin är dock emot denna lösning, eftersom den just innebär mer federalism och försvårar för rikspolitikerna att i valrörelsen lova åtgärder som förutsätter styrning av andra politiska nivåer. Oj, ursäkta, detta är det som med korrekt språkbruk kallas "visa på helheten i politiken".

Diskussion om kapitalism

2006-12-18T22:03:00.000+01:00

Efter att jag hade kritiserat krönikören och syndikalisten Stefan Bergmark i ett blogginlägg svarade han i kommentarskolumnen, och en diskussion som kom att handla om kapitalism tog vid. Trots den något tjuriga tonen i mitt huvudinlägg har den efterföljande debatten varit saklig och i god ton - och därför möjligen läsvärd för andra.

PK-babbel skapar inte bättre vård

2006-12-18T08:31:00.000+01:00

"Vård för våldsutsatta kvinnor sämst i Skåne", braskar huvudrubriken i dagens SkD:s lokal- och regionaldel (ej på nätet). Rikskvinnocentrum har jämfört landstings och regioners hantering av just denna grupp. Jag hittade rapporten på nätet.

Vad har då Rikskvinnocentrum gjort? Jo, de har skickat en enkät - till landstingen och regionerna! De har frågat om det finnns någon central handläggare för området, någon policy, något vårdprogram, någon utbildning för de anställda, några specialenheter, några "övergripande projekt", o s v. De har alltså frågat hur mycket administration som landstingen och regionerna håller sig med. Mest administration vinner.

Är det ingen som har kommit på tanken att patienternas erfarenheter, i det här fallet våldsutstta kvinnor, är måttet på vårdens kvalitet? Jag ski---, jag menar struntar högaktingsfullt i hur många planer, policys, projekt och centrala handläggare som finns i omlopp. Det jag är intresserad av är hur patienterna inom vården anser sig ha blivit bemötta och vårdade.

Just såhär gör myndighetsbyråkratin när den vill skapa fler jobb åt sig själv. Måttet för hur god man är består i hur mycket PK-babbel man alstrar och hur mycket pengar man avsätter till administration. Fel perspektiv, gott folk. Undersökningen kan inte ligga till grund för någonting. Jag kommer inte att godta några ökade administrationskostnader grundade på den, om frågan skulle lyftas till regionfullmäktige (ifall jag tjänstgör - annars kan jag bara ta upp det hos regionfullmäktigegruppen dessförinnan).

Nykter analys på kulturrevolution.se

2006-12-17T11:37:00.000+01:00

Carl-Robert Lindgren bidrar med en skarp analys på kulturrevolution.se, på temat folkhemmet, sossarna och sverigedemokraterna. Han har helt rätt i sina resonemang. Därmed inte sagt att jag och Carl-Robert har exakt samma hållningar. Jag har (tror jag) en mer regionalistisk grunduppfattning och agenda än han, och jag är mer återhållsam i det "hegelianska" - d v s att jag fäster större vikt vid principer som brukar kallas för liberala. Icke desto mindre har Carl-Robert uppmärksammat ett samband som knappast diskuteras och analyseras i Sverige.

Och om detta finns det mycket att säga, som jag inte hinner skriva om här och nu, eftersom det vankas pepparkaksbak.

De borgerliga stabila i Skåne

2006-12-16T12:00:00.000+01:00

De borgerliga har egen majoritet i Skåne, enligt SCB. Hysterin kring TV-avgifterna, som också sköttes ganska klantigt av de nya statsråden, samt medieetablissemangets och fackpamparnas hetsiga angrepp på den ekonomiska politiken, har tydligen inte gjort några signifikanta avtryck här.

Politiskt våld i Malmö

2006-12-15T10:18:00.000+01:00

Här har vi nästa steg, när man väl har gett sig in på den våldsamma blockadens väg för en tvist som hör hemma i rättsliga instanser. Den rena, avskalade gatuligismen. Folk som tar sig rätten att ta till våld när lusten faller på.

Bakgrunden till syndikalistblockaden mot "Izakaya Koi" är ett handgemäng/misshandel och påföljande uppsägning. Anmälan och motanmälan har skett hos polisen. Där och i domstol hör ärendet hemma. Rättsväsendet måste slå ned hårt på den våldsamma eskalering som nu sker.

På vänsterns villkor i kommunen

2006-12-14T20:15:00.000+01:00

Jag har Lunds intern-TV på i bakgrunden, som sänder fullmäktigedebatten om budgeten. Jag har aldrig lyssnat på fullmäktigedebatten i Lund tidigare, mer än i små brottstycken. Det som slår mig är hur den borgerliga majoriteten hukar inför vänsteroppositionens smaklösa anstormning. Istället för att med rak rygg stå för en tämligen beskedlig neddragning i byråkratin och mindre stödpengar åt höger och vänster, slingrar sig borgarna som ålar. Offermentaliteten i debatten ("det behövs mer resurser till x, y, z) är kväljande. Utgångspunkten - eller paradigmet, om man så vill - är att kommunala verksamheten är skötebarnet och all återhållsamhet med utgifterna, för att inte tala om neddragningar, är någonting skamligt. Borgarna har bevisbördan att visa att den något stramare budgeten inte leder till minskad kommunal verksamhet, medan vänstersidan slipper att visa att ökade skatter och utgifter ger kvalitet och resultat.

Sak samma gäller i såväl Region Skåne som i riksdagen. Sossefieringen av samhället kommer att ta lång tid att bryta. Det krävs värdekamp.